Inlägg
av Dan Koehl » 11 maj 2003, 00:16
Upptäckte att det kanske inte ser så snyggt att nämna ordet/termen kladistik sådär över en höft. I korthet uppfattar jag den som att en art oftast gafflar ut i två nya. När de två nya arterna "finns" har ursprungsarten därmed upphört att existera. Oftast skapas de nya rterna genom geografisk isolering, (som i sin tur koncentrerar generna genom inavel vilken sedan exploderar i en split av gener av vilka de flesta är skadliga/dödliga och några få blir en lyckträff, en utveckling som pågått sedan algerna) kan också vara säsongsmässig (när en del individer av en blomart bara blommar i maj, andra i juni, till slut blir de två arter) eller annat.
De "stamträd" man ser över mänsklig utveckling är ibland inte alls, och ibland renlärigt kladistiska, och så finns det lite spontana mellanformer.
Skolexemplet över en kladistisk artspaltning är tex den nu pågående processen med ciklider (familjen brokabborrar) i Malawi och Tangayika sjöarna.
Där finnes en art, låt oss kalla den Anders, som är extremt beroende av stenig miljö där den leker och betar alger. Om klipporna här och där blir avlösta av 5-10 meter sand så simmar den aldrig över, det är för farligt, Anders lämnar inte stenarna, och ser han en större rovfisk närma sig så är Anders vips gömd mellan stenarna. Anders har rutor på kroppen, en bra kamoflagefärg, tycker han.
Anders är dessutom endemisk, dvs existerar bara i denna sjö. han är en ättling till havslevande abborrfiskar som blev kvar när de stora sjöarna förlorade kontakten med havet. han e mycket stolt över detta...
I detta område påverkas en flod av erosion och gud vet vad, och vid en synnerligen generös regnperiod ändrar den sitt flöde och rinner ut i det kanske kilometerlånga klippområde där de enda Andersarna i världen bor. Katastrof!
Mitt i klipporna rinner floden ut, och tar med sig tonvis med sand. Klippområdet delas nu av ett 15 meter brett sandområde.
Anders på den ena sidan, lika många anders på den andra. De kommer aldrig att mötas mer. Årtusenden gå. Stanley och Livingstone promenerar förbi, Lejonet Shaka besegrar engelsmännen och Afrika blir en guldgruva för akvariefiskimportörer som förser västvärlden med simmande ädelstenar. hela tiden hittas och beskrivs nya arter.
På två klippområden 15 meter från varandra simmar två ganska lika arter, Bertil och Carl. Bertil har ränder på tvären, Carl har ränder på längden. de möts aldrig, men i akvarier lyckas man korsa dem. Korsningen får rutor på kroppen, mycket vackert, men korsningen mellan dessa två arter är steril. Ingen vet att det är Anders som utvecklats i 2 olika riktningar pga en flod som inte längre finns, där ligger ny en by och ett turisthotell.
Alltså först arten Anders. Sedan en tid förekomer den i två olika underarter som loosar kontakten med varandra, till slut blir det två arter, och då existerar ursprungsarten inte längre. Observera här skillnaden mot vad som är raser!! Likheten är dock en koncentration av gener dvs inavel. Vid tillräcklig inavelsfrekvens sker split, ett mångfald former dyker upp, de bästa överlever.
I samma stund som man med säkerhet kunde urskilja de två nya rterna hade anders dött ut. Eller inte, han finns ju i båda, han har gafflat. fast vi ser honom inte, förrän vi hittar en bild som infödingar ristat på en sten vid stranden, en fisk som ser ut som Bertil och Carl korsad, med rutor!
Ungefär skulle jag förklarat artbildning och kladisistik om jag fortfarande var lärare. Detta som ett litet inlägg i debatten om människans utveckling, vilken jag tror i stort gafflat efter kladistiska principer.