Äktenskap under VK2

[HomeGuardSoldier]

Vi låtsas att en svensk medborgare vill gifta sig med en finländsk medborgare i Finland under VK2, vilket borde logiskt borde innebära att själva pappersarbetet tar tre månader - om inte ännu längre - innan allting är klart och det bara är att kontakta rätt instans i Finland.

Hade den svenska medborgaren varit tvungen att själv åka ner till Helsingfors för att personligen prata med den svenska ambassaden eller hade det räckt att skriva en officiell skrivelse till den svenska ambassaden?

Vilka officiella papper hade den svenska medborgaren varit tvungen att ha för att få allting kontrollerat och godkänt för ett giftermål med den finländska medborgaren? Resepass, kopia av födelseattest...?

HGS

[erep]

Födelseattest anger inte civilståndet av svensken som skall gifta sig.

Om båda parterna var inhemska skulle de behöva ett ämbetsbetyg från hemförsamlingen. Om det skulle bli en kyrklig vigning innehåller ämbetsbetyget informationen att personen genomgått skriftskola.

Personerna skall också lysas, vilket var en del av hinderprövningen. Civil lysning var att en kungörelse skulle ges på magistraten minst 14 dagar före vigseln, en kyrklig lysning skulle läsas upp tre på varandra följande söndagar.För kyrkliga lysningen fanns det undantag med bara en läsning om ena förlovade var dödssjuk, eller under krig kallad till, eller i krigstjänst. Före lysningen skulle äktenskapshinder prövas, tull vilket förutom ämbetsbetyget hörde en skriftlig bekräftelse om att vissa äktenskapshinder inte fanns.

Se äktenskapslagen från 1929 https://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/1929/19290234

16§ stadgar om utredning.

Så för en svensk som skall gifta sig i Finland, gissar jag att behöver ett motsvarande ämbetsbetyg som sedan skall legaliseras (eftersom detta var före Haagkonventionen som införde apostille-systemet).

Numera legaliserar inte svenska ambassader dokument, utan det sker på svenska UD. Huruvida svenska ambassader tidigare legaliserade dokument vet jag inte.

[HomeGuardSoldier]

Tack så mycket för svaret.

Jag är nämligen själv gift med en EU-medborgare från att annat EU-land och gifte mig i det aktuella EU-landet, och det innebar lite mer pappersarbete än det säkert hade behövts om jag hade gift mig med en svensk medborgare här hemma i Sverige. Gissningsvis så har EU, vad man än må anse - och anser - om byråkratin i Bryssel, gjort det lättare med den saken än det var tidigare, när nationsgränserna inom Europa var stängda på ett helt annat sätt.

HGS

[StefanZ]

Jag vet föga i saken som sådan. Men vad gäller legalisering, var tidigare Notarier viktiga, dvs Notarius Publicus. Man besökte denne, han kollade igenom, satte på ett par offentliga stämplar mot ett visst arvode...
I dagens rättsystem är notarie en ung domstolsjurist, i princip lägsta steget i juristkarriären... Men förr i tiden var Notarius Publicus väldigt viktig och aktad för ett smidigt samhällsmaskineri och det civila rättsystemet...

Så min killgissning är att någonstans på vägen skulle man göra var sitt besök hos respektive Notarius Publicus som skulle bevittna och beediga att pappren och dokumenten var de rätta.

[erep]

Jag vet föga i saken som sådan. Men vad gäller legalisering, var tidigare Notarier viktiga, dvs Notarius Publicus. Man besökte denne, han kollade igenom, satte på ett par offentliga stämplar mot ett visst arvode...
I dagens rättsystem är notarie en ung domstolsjurist, i princip lägsta steget i juristkarriären... Men förr i tiden var Notarius Publicus väldigt viktig och aktad för ett smidigt samhällsmaskineri och det civila rättsystemet...

Så min killgissning är att någonstans på vägen skulle man göra var sitt besök hos respektive Notarius Publicus som skulle bevittna och beediga att pappren och dokumenten var de rätta.

I Finland fungerade magistraten som notarius publicus. Men som jag skrev berodde det på om du ville ha en civil vigsel eller en kyrklig, vem som prövade vigselhindren.

Och vad som dög från utlandet, är jag inte säker på. Tänk på det så att hur skall en församlings kansli veta om någon myndighet i Sydamerika är rätt myndighet att ge intyg om att inga hinder finns. Så även om de finska och det svenska systemet var rätt lika, så hur skall en finsk församling eller ett magistrat vara säkert på att en svensk handling är den rätta? Så jag är inte övertygad att man fritt kunde ta en handling till utländsk notarius publicus och presentera det i Finland för att få sina hinder prövade.

På 1960-talet löstes detta alltså genom Haagkonventionen, där man tog i bruk ett s.k. apostille-system, där lokala notarius publicus gav ett apostille-intyg, där den lokala myndigheten bekräftade att en myndighet gett ut ett bevis i sin officiella status.

Före det var antingen legationen eller UD involverad i att legalisera dylika handlingar.

[StefanZ]

Jag vet föga i saken som sådan. Men vad gäller legalisering, var tidigare Notarier viktiga, dvs Notarius Publicus. Man besökte denne, han kollade igenom, satte på ett par offentliga stämplar mot ett visst arvode...
I dagens rättsystem är notarie en ung domstolsjurist, i princip lägsta steget i juristkarriären... Men förr i tiden var Notarius Publicus väldigt viktig och aktad för ett smidigt samhällsmaskineri och det civila rättsystemet...

Så min killgissning är att någonstans på vägen skulle man göra var sitt besök hos respektive Notarius Publicus som skulle bevittna och beediga att pappren och dokumenten var de rätta.

I Finland fungerade magistraten som notarius publicus. Men som jag skrev berodde det på om du ville ha en civil vigsel eller en kyrklig, vem som prövade vigselhindren.

Och vad som dög från utlandet, är jag inte säker på. Tänk på det så att hur skall en församlings kansli veta om någon myndighet i Sydamerika är rätt myndighet att ge intyg om att inga hinder finns. Så även om de finska och det svenska systemet var rätt lika, så hur skall en finsk församling eller ett magistrat vara säkert på att en svensk handling är den rätta? Så jag är inte övertygad att man fritt kunde ta en handling till utländsk notarius publicus och presentera det i Finland för att få sina hinder prövade.

På 1960-talet löstes detta alltså genom Haagkonventionen, där man tog i bruk ett s.k. apostille-system, där lokala notarius publicus gav ett apostille-intyg, där den lokala myndigheten bekräftade att en myndighet gett ut ett bevis i sin officiella status.

Före det var antingen legationen eller UD involverad i att legalisera dylika handlingar.

Det är säkert rätt det du skriver, men du råkar ställa problemet fel.
Det är ju inte till en utländsk notatarius publikus man går. Det är till sin egen notarius publikus man går, den som kan landets lagar och sedvänjor. Det är han som bekräftar och beedigar att det är de korrekta papper som man har.

Det är på DET sättet som det utländska församlingen ändå bort i det avlägsna Finlands landsbygdsdistrikt VET att det är korrekta papper som har kommit, eftersom de är beedigade av sändlandets Notarius Publikus.
Det är Notarius Publikus som fungerade som smörjmedlet och kullagret i gångna tiders civilrättsliga ärenden.

[erep]

Nej. Notarius publicus är en bekräftare att en eller flera personer skrivit på ett dokument.

En församling (eller en annan notarius publicus) i ett annat land vet inte om papperet som den främmande notarius publicus gett är riktigt eller fejkat. Därför behövdes före Haagkonventionen en legalisering av dokumenten som visade att den främmande parten var fri att ingå äktenskap och inte hade hinder.