Min senaste essä om ridning började under antiken och slutade på 1600-talet. Under 1700-talet händer inte så värst spännande saker, så vi tar oss till 1800-talet varunder den europeiska ridningen genomgår en teknisk revolution. Man lärde sig att rida bättre och mer energisnålt vilket gjorde att man kunde rida fortare under längre tid och ta sig över större hinder utan att förbruka mer energi.
Tekniskt skall vi ta oss från ...
detta
till ...
det här
Bry er inte om utrustningen, titta på kroppshållning hos både häst och ryttare när de tar sig över hindret. Där har vi det intressanta.
Det blir en vandring där den nya tekniska uppfinningen KAMERAN är viktig för att förstå förändringen. Lika viktig är rytteriets ändrade användning i kriget, och den ständiga utmaningen att hitta sätt att inte slita ut hästarna i onödan.
Så. Där nöjer vi oss idag. Föreställningen kan börja.
Under 1800-talet förvandlades, om jag förstått det rätt, kavalleriets uppgift från att huvudsakligen vara stridande förband till att allt mer få uppgifter i form av spaning, rekognosering och rapportering. Åtminstone den senaste av dessa betyder att i full fart rida kors och tvärs i terrängen, hitta snabbaste vägen mellan två punkter och – nog så viktigt – ha förmågan att ta sig fram denna väg.
Om vi betänker 1800-talets europeiska landskap så var det ett pastoralt landskap med trästaket, häckar, murar, diken och liknande saker som stod i vägen för den som hade bråttom. Den som inte har bråttom kan följa vägen och roa sig med att öppna och stänga grindar. På vägar i Sveriges jordbruksbygder kunde det i genomsnitt vara en grind var tvåhundrade meter. Den som hade bråttom behövde hitta snabbare sätt att ta sig fram. Husarerna valde därför att rida över grindarna, oftast inte ens följa vägen utan rida så rak linje som möjligt över fält och hinder.
Detta behövde man såklart öva sig på varför sporter med namn som point to point, crosscountry och terrängritt föddes. Antingen använde man naturliga hinder, vilket de engelska rävjägarna fortfarande gör, eller så efterliknade man dessa hinder på speciellt uppbyggda banor.
Mer om tävlingsformerna senare.
Denna ridning över fält och över hinder i full fart ställer krav på både ryttare och häst. Hästen skall orka ta sig fram, och även ryttaren skall orka ritten. Ridning kan vara en rätt skumpig sysselsättning och med dålig balans eller dålig följsamhet blir det än skumpigare. Därutöver behöver ryttaren vara en så angenäm börda som möjligt för hästen, så den senare klarar att ta sig fram så snabbt och smidigt som möjligt i terrängen utan att ryttarens klumpighet sinkar den. Har ni sprungit med en dåligt packat ryggsäck, vilket jag är säker på att ni har, förstår ni hur en i onödan skvalpande ryttare kan störa hästen.
Här har vi förutsättningarna för 1800-talets ridmässiga revolution.
Det fanns under denna tiden många tänkare som tänkte hur man bäst löste problemet, men en man visade sig tänka bättre än alla andra, även om det tog tid att inse hans genialitet. Jag spar hans namn till ett senare kapitel.
Fortsättning följer
I tävlingsformen terrängritt skall du i hög fart (570 meter i minuten i de högsta klasserna) ta dig förbi hinder som efterliknar sådant som finns i naturen, här ett nedhopp i vatten. Detta är alltså inte den banhoppning ni alla sett på TV
De flesta ridturer handlar inte om snabba förflyttningar på slagfältet, utan om att transportera sig. Ofta har vi så mycket tid att vi inte behöver galoppera för fullt utan kan spara på krafterna. Efter hand som vägar blir vanligare och bättre ökade marsch-hastigheten. Från att mest ha skrittat – blev traven den proprie gångarten för transport.
Har ni ridit vet ni att i skritt sitter man rätt bekvämt på hästen, medan trav kan upplevas som att åka pulka i en puckel-pist. Det blir förfärligt hoppigt och stötigt, speciellt för ovana ryttare. Med tiden vänjer man sig vid att hålla rumpan balanserat i sadeln, men det är bökigt och i högre tempi blir det aldrig bekvämt.
Ingen vet vem som var först med den av 1800-talets många nyheter som löste problemen med trav-marscher och gjorde färden bekvämare för båda ryttare och häst. För att skona sin rumpa och för att slippa det obehagliga skumpandet började ryttarna resa sig upp i vartannat steg.
Ja, det kan låta galet, men är det bekvämaste sättet att trava en häst på: man sitter ned när hästen travar ett steg med sin vänstra framhov – reser sig upp och står medan hästen tar steg med högra framhoven – sätter sig ned igen för att direkt resa sig. Man kan såklart också välja det andra benet för sittande respektive stående, och alla kunniga ryttare växlar med några hundra meters mellanrum, för att jämna ut färden för hästens ben och rygg.
På svenska kallas fenomenet lättridning; Att rida lätt. På engelska heter det antingen rising trot eller posting trot. Jag har sökt efter en etymologi för det senare uttrycket utan att finna något.
Det intressanta börjar 10 sekunder in i videon:
Det låter galet, ser galet ut och för den skumpande nybörjaren känns det galet och omöjligt att lära, men när man väl fått till sin lättridning vill man aldrig mera trava på annat sätt.
(Ja,det finns andra sätt att färdas i trav, men det tar vi en annan gång.)
Här möter vi under 1800-talet två nyheter i europeiska ridning som båda varit stora fy fy förr: Ryttaren lyfter upp rumpan ur sadeln, och ryttaren lutar sig framåt. Båda dessa egenskaper förknippas ofta med ovana eller fega ryttare: Ovana ryttare har luft under rumpan eftersom de inte är vana att följa hästens rörelser och fega ryttare lutar sig framåt. Därför var mången stolt ryttare motståndare till de framsteg som görs under 1800-talet.
Lättridningen löste emellertid många problem med landsvägs-marscher. Lättridningen ger ryttaren bättre balans så det blir enklare för hästen att röra sig. Därför ökar marsch-hastigheten och såväl häst som ryttare kommer fram mera utvilade.
Det gamla gardet ägnade sig naturligtvis inte åt lättridning: Det var för nybörjare och för dem som saknade värdighet. Herrar med stolthet och rang satt med rumpan i sadeln och ”stötte peppar” när de travade. Att ungdomarna hade en behagligare ridtur och kom fram raskare var naturligtvis inget argument att ändra sina vanor.
Ni kommer i kommande kapitel läsa mer om hur de stolta ryttarna som vägrade lyfta på rumpan och luta sig framåt försöker bromsa tekniska innovationer.
Blir de tillräckligt gamla dör de av dåliga tänder. De kan inte tugga längre, magrar av och får sluta sina dagar.
Många hästar dör av kolik, även om det inte är lika vanligt i Sverige längre då veterinärernas kunskaper och resurser har förbättrats betydligt.
En tredje vanlig döds-orsak är utslitna framben.
Utslitna framben är såklart ingen som hästen dör av men likt en söndersliten fabriksarbetare kan en häst med utslitna framben inte användas längre, varför den oftast får sluta sina dagar för att spara pengar för ägaren och för att slippa ha ont. Problemet var mycket väl känt redan i början av 1800-talet: Frambenen skall vi vara försiktiga med.
Därför har nog alla ryttare genom alla tider gjort vad de kan för att lära sig hur man sparar på hästens framben. Det flesta knep får betraktas som kvasi-metoder, som så många andra behandlingsmetoder i gamla tider.
Under 1800-talet börjar man allt mer att hoppa hinder med hästarna. När de hoppar landar de såklart på frambenen och detta födde oro hos den tidens ryttare: Hur skall vi kunna hoppa och samtidigt skona hästens framben?
Man började hitta på mängder med metoder, och som så många andra av de saker som hästfolk kommer på så strider 1800-talets hopp-metoder mot naturlagarna.
För att försöka avlasta frambenen i landningen valde man att luta sig så mycket bakåt man kunde i språnget, och man försökte även med metoder att lyfta upp hästens huvud med tygeln i landningen.
Så här:
pre3.jpg (25.54 KiB) Visad 1572 gånger
Detta hjälpte inte.
Ni ser på bilden hur hästen hoppar med hängande ben. Det är ingen bra metod att hoppa högt. Det gör hästen av osäkerhet när den inte får använda sin kropp som den vill. Idén med det höja huvudet – försämrade hästens förmåga att hoppa.
Belastningen vid mark-kontakt med frambenen är såklart lika stor oberoende av ifall vi lutar oss framåt eller bakåt och belastningen blir lika stor även om hästen landar med huvudet högt. 1800-talets metoder försvårade alltså för hästen att hoppa. Hästarna hoppade alltså lägre än de kunnat, och fick säkerligen problem med ryggen genom ryttarnas kvasi-metoder att försöka göra rätt.
Räddningen var emellertid runt hörnet, för nu kommer kameran och logiskt tänkande från Italien.
