Forskaren skrev: ↑29 jan 2019 20:25Tack för intressant redogörelse! I skriften "Var vi redo" skriver Carl Björeman att : "Nordanvind var enligt min mening den skickligast upplagda och på olika plan mest givande tillämpningsövningen under efterkrigstiden" (s. 89).millgard skrev: ↑29 jan 2019 17:02
Då vi på I5 faktiskt gjorde en "full mobilisering" inkl transport till krigsskådeplats ÖN på övningen Nordanvind 1991 så har jag en uppfattning om mobiliseringstid för Norrlandsbrigad NB85. A4 och övriga förband löste sina saker samtidigt och på ungefär samma tid.
Hälften av personalen kom från södra Sverige, huvudsakligen Gbg-regionen. Inställelsetid med tåg cirka ett dygn från order till ankomst Östersund. Buss till mobförråd LIT där bataljonens utrustning väntade och privat mundering avlämnades i säck med namn och nummer. Fordonsförare körde till järnväg och lastade på fordon, några följde sedan med på samma tåg i mycket enkla vagnar som iordningsställts för persontrp, bla med papptoa i ett hörn. Övriga bussades till Frösön dagen efter där Hercules körde skytteltrafik till Gällivare med full beläggning.
När vi landade på Gällivare inväntade vi fordonen som lastades av i närheten och sedan sökte vi förläggning i närheten av flygplatsen alltmedan brigadens olika delar anlände efterhand med flyg och tåg. Som jag minns det så var det kvällen till dygn 3 som vi anträdde marsch till Kalix älv där lede Fi uppehöll sig och efter 18 timmars marsch i bandvagn fick vi stridskontakt första gången.
Så utan större störningar tog det ca 4 dygn från order till strid - vi hade då också med oss tross, artilleri och attackflygunderstöd från AF1.
Bifogar en länk till skriften: http://fokk.eu/files/2017/11/43-Var-vi-redo.pdf
Vi hade även fältpost, skarp markalåda (MED herrtidningar, snus och annan moralisk uppbyggelse), fältkök osv osv. Allt utom brännvinsranson - för den "krävdes krig" men jag gissar att den helt sonika fallit för tidsandan redan under 1970-talet.
Det jag tyckte var intressantast var att allt fungerade så bra!
Vi steg på bussarna vid järnvägsstationen, iklädda civila kläder. När vi anlände efter en halvtimmes bussresa till mobförrådet var det urstigning. I förrådet fanns ALLT! Vi tilldelades utrustning (av praktiska skäl vår egen personliga som vi på förhand lämnat i svarta säckar med namn/nummer på). Där fanns granatkastare, motorcyklar, kokvagn, fältbageri osv osv. Det vi INTE tog med oss var tyngre vapen (av säkerhetsskäl på förhand lastat i bandvagnarna hemma på regementet: ksp58, P-skott markeringsvapen, närlys, AM-kollin till GRK etc). Efter omklädning och civil stass tillbaka i påsen blev det in i bussen och till F4 där vi ilastade Hercules fvb Gällivare. Allt klaffade perfekt. All personlig utrustning bockades av. Fältpostbrev utdelades.
När vi gick i förläggning var det full beredskap - maskering, samband, skjutställningar, vaktposter osv. Nattetid kröp temperaturen ned under -43 grader vid Gällivare flygplats. Kungen kom på inspektion - satt i en blå Volvo 745 och vinkade vid passage åt mig och postkamraten där vi stod på 25cm granris och huttrade kl 01.00 på natten. Tvåtimmarsvakterna drogs ned till en timme pga kylan men värre var det faktiskt inte. Spaningspluton patrullerade på skidor runt området.
Motorljud hördes mest hela tiden när nya förband tillkom och gick i förläggning. A4-s haubitsar, ett pansarförband som jag inte vet vilket det var osv. När vi var fulltaliga kom marschorder. Masugnsbyn, via Kalix älv strax SO Lappeasuando. Jag stod flygvarnare i bandvagnen under hela natten och det var så pass kallt att ögonfransarna frös fast i masken; blev därför tvungen att med jämna mellanrum böja mig ned in i vagnen och tina upp mig så jag kunde blinka igen. Kontakt med lede Fi och stridsställning vid Kalix älv - skyttepluton fick stridskontakt och vi lämnade eldunderstöd i form av några eldstötar samt LYS. Mycket spännande sambandstrafik just då minns jag - det var första gången vi fick uppleva det kaos i radiotrafiken som uppstår när plötsliga eldöverfall kastar planeringen över ända. Folk skriker i panik, försöker ge positioner, fientligt pansarskytte, styrkeförhållanden, ja ni vet. Lede Fi var skickliga - I22 folk (?) med riggade BV202 med avloppsrör på taket, masonitskivor på sidorna där det stod "T-72" med röd färg.
Men de urnästlade och vi fortsatte efter kanske 3-4 timmar i "AS"-läge, dvs VÄNTA. TOLO under natten på flera ställen där bandvagnarna fylldes från dunk. 100 liter räcker inte många mil i en fullastad BV206 med GRK på släp om det är svår terräng och minst ett av förarens två ögon måste hela tiden vara fäst på bränslemätaren. Nästan så att en "Viggen-slips" hade varit på sin plats. 
Vissa passager krävde i storleksordningen 50 liter/mil... Normalt kring 10 liter/mil olastad BV206 på väg.Från och med nu blev det mer allvar. Vi höll oss dagtid i skogsområden, buskage osv. Fi styrkor fanns överallt. Vår pluton blev avskuren från resten av bataljonen och så även trosspluton med kokgruppen. Dag 2 rullade vi bollar av brödsmulorna som letat sig under trallen i bandvagnen, dessa åt vi med god aptit och drack vatten till men nog insåg vi där och då vad mat gör för moralen. På kvällen kom slutligen en sändning mat skickad med vår rekgrupp som stött på en kokgrupp från ett annat kompani, det var kall frukost från dagen innan men det var MAT och vi kastade oss över den som vargar. Vid ett anfall fick vi understöd av två rotar sk60 som kom på låg höjd i en kraftledningsgata UNDER trädtoppshöjd - jag bedömer ca 10-15 meter och det bara blinkade mellan stammarna - för att snabbt stiga, rolla över och skjuta attackraketer ned på fienden. Vi jublade - DET var häftigt!
Vi skulle ha 2 P-skott per grupp men jag hade på skoj lastat in alla tillgängliga P-skott i bandvagnarna hemma på regementet; dvs vi hade över 20 st på vår pluton. Dessutom hade vi DART vilket få andra hade vid den tiden - vår bataljon skulle prova ut den skarpt vilket gav oss överläge i sambandet.
Med dessa "hemliga vapen" anlade vi en speciell taktik: Rekgruppen rörde sig i utkant av det säkra området och drog på sig fientlig uppmärksamhet - de följde då efter rekgruppens bandvagn och vi lade oss med 10 P-skott eller så i bakhåll - när de passerade oss med kanske 2 fientliga pansarfordon slog vi enkelt ut dem. 10 P-skott på 30m håll rakt i sidan, då är det 100% utslagning och blågul skrattade gott varje gång. Det sades efteråt att vi var den pluton som slagit ut flest fientligt pansar, vill minnas att det var 8 eller 9 stycken "T-72" som vi eliminerat.
Det var klar och kallt och mycket snö, det medförde att det var god sikt och fint väder under dagarna även om det sällan var varmare än -20. Vi tände eldar att värma oss vid när vi stod i väntläge inför anfall och alla radiokablar kopplades löst, max en minut gällde från eldstöt till att vi skulle vara på rull och det blev vi rätt bra på faktiskt.
I takt med att kriget gick bättre lättade trycket, vi var med och återtog Kalixfors och där var nog första gången vi fick se luftvärn på nära håll, både Rb90 och LvAKAN. När vi sedan sista dagen åter gick i väntläge ute på en myr i närheten kom ordern i radio: "-Lystring! Detta är övningsledningen NORDANVIND. Övningen avbryts, patron ur. Gratulerar till väl genomförd övning. Invänta vidare order. Klart slut."
Patron ur gjordes på amerikanskt vis, dvs vi sköt ALLT vi hade utom GRK. Det tog säkert 10 minuter av i princip oavbruten automateld innan det blev tyst och vi började tjoa istället. Bandvagnsförarna avkrävdes nycklarna och det blev kappkörning på myrarna där alla som inte fått köra bandvagn tidigare äntligen fick köra sig less. Lite tomhetskänsla dessutom!
Fotografering. Enskilt, grupp. Stridsparskamrater. Alla ville ha minnen från detta och det här var ju innan mobilkamerornas tid så det var analog film som gällde. Jag var en av få som hade kamera med mig och det är jag förstås glad över idag.
Det blev en liten utläggning men jag utgår från att ni som läser detta uppskattar det.
