Från Alexander till Karl XII

[Markus Holst]

Jo, så är det. De flesta tuffa killar verkar inte veta hur stora hästar är, och blir rätt skakiga när de får närkontakt.

[Markus Holst]

Som avslutning vill jag visa hur ridandet har påverkat klädmodet, och då främst herr-klädseln. Vi börjar med brutna ben och hjärnskakningar.

Jag tror att redan den första person som trillade av ur en sadel med stigbyglar märkte att man föll på ett annat sätt än när man rider barbacka. Som jag skrev i ett tidigare kapitel riskerar du att skada dig mer i en sadel som håller fast dig. Samma sak gäller såklart om din fot sitter fast.

Trillar du av barbacka, landar du oftast med

rumpan först

trilla_av_4.jpg (24.58 KiB) Visad 1359 gånger

Rumpan är tålig. Åker du av med stigbyglar på fötterna, så tar ju de delar av dig som inte har stöd mest fart mot marken.

trilla_av_3.jpg (43.38 KiB) Visad 1359 gånger

Och du riskerar att landa med

Huvudet först

1503_15-wwcc-rodeo-ml-_0089.jpg (153.27 KiB) Visad 1359 gånger

Oftast landar du på ryggen. Stigbygeln släpper normal när du ligger på marken eller strax innan, men det finns tillfällen när du blir hängande kvar med foten och släpas efter hästen. Jag har varit med om det och lovar att det är otäckt. Ditt huvud är vid hästens bakben, och hästen blir rädd av att ha dig släpande. Detta är varje ryttares mardröm och har så varit ända sedan första avtrillningen med stigbyglar på fötterna för 1500 år sedan.



Jag är säker på att man skulle kunna hitta statistik som visar att den som trillar av barbacka slår sig mindre än den med stigbygel.

Detta har man försökt att lösa på olika sätt genom historien. Riddarna på mina bilder högre upp har rätt trånga stigbyglar som sluter om runt foten.

sten stures fot.jpg (180.55 KiB) Visad 1359 gånger

Det är nog för att inte hälen skall kunna åka in i stigbygeln. Gör den det sitter du garanterat fast. Troligen märkte de att den trånga stigbygeln ändå gjorde det svårt att få ur foten, och så blev man likväl hängande fast i stigbygeln.

Därför hittade man på en annan lösning som ända in i våra dagar sätter spår i herrmodet – och även dammodet:

Klacken

sprenger-system4-2.jpg (77.71 KiB) Visad 1359 gånger

Även klacken verkar ha vandrat in österifrån, tillsammans med mongolerna.

Med klack har du ett stopp som gör det svårt att få in för mycket fot i stigbygeln, och du kan ha en stigbygel som är så stor att den är lätt att få av dig. Att rida i skodon utan klack anses omdömes-löst, lika omdömeslöst som att rida i lågskor där plösen kan fastna i stigbygeln. Att rida med grovt mönstrad sula ansågs också länge omdömeslöst eftersom den kan hålla kvar foten för länge i stigbygeln men det verkar ha försvunnit i Sverige då ridstövlar och -skor nu säljs med lika grov sula som marsch-kängor.

Lösningen med klack är inte optimal; folk fastnar fortfarande, åker fortfarande med huvudet först i marken och får hjärnskakningar. Min ridkarriär har gett mig några sådana grova hjärnskakningar.

Likväl är klacken ett tydligt exempel på hur ridandet har påverkat klädedräkten. Det finns många fler:

• Våra långbyxor tros ha skapats av en ridande galler för att slippa få hästhår i rumpan.

• Vinkeln på jeansens fickor är vad de är för att du skall kunna få ned handen i dem även när du rider. Det går inte med ”gubbfickor”.

• Kavajen har ett sprund i ryggen, så skörten kan glida ned på var sin sida om sadel och hästrygg.

• Därför har (eller hade) även herr-rockar sprund, trots att de flesta herrar inte rider.

• Fracken och jacketten var från början rockar där man fäste upp skörtens framdel så de inte skulle besvära när du red. Snart kom någon på snilleblixten att helt enkelt klippa bort dem.

• Knähöga, stundtals lårhöga, stövlar var länge manligt mode; ett direkt resultat av ryttarens behov. Stigläder och sadelkåpor kan nypas rätt ordentligt och långbyxor utan slejf under foten åker alltid upp och korvar sig runt vaden. Därför har ryttare i alla tider föredragit stövlar.

Som avslutning kan jag berätta att det fortfarande löpande tas fram nya – och urgamla – lösningar på stigbygelproblemet: Att den skall sitt på foten när du vill och släppa när du vill. De flesta lösningar är bra på sitt sätt, men skapar samtidigt nya risker. Ändå vill de flesta av oss rida med stigbyglar eftersom det ger oss en bättre stabilitet och rörlighet och ökar förmågan att utnyttja hästens fulla potential.

Å snip snap snut, så var denna saga slut. Tack för att ni följt mig genom dessa utvikningar om historiskt ridande.

[Hans]

Återigen stort tack Markus för en välskriven och ytterst intressant tråd. Vi kanske inte har varit så interaktiva men det beror inte på att vi inte är fascinerade av din välbyggda tråd utan för att vi (jag) inte har så mycket att tillägga.

Chapeau!

MVH

Hans

[mrsund]

Ja, tack Markus!

Cowboys nämndes i tråden, men inte indianer, min minnesbild är att de bara hade en filt stämmer det?

[Markus Holst]

Tack själva (Jag vägrar inte smiley)

Ja, tack Markus!

Cowboys nämndes i tråden, men inte indianer, min minnesbild är att de bara hade en filt stämmer det?

Det stämmer. Jag har hört olika orsaker till det, varav flera nog kan vara sanna

• Sadlar är dyra. Indianer var fattiga. De hade helt enkelt inte råd att köpa sadlar.

• Om man var fattig indian var det således svårt att komma undan med att stjäla en sadel, eftersom det syntes lång väg att den var stulen.

• Staten förbjöd indianerna att ha sadlar. De var rädda att de då skulle få ett övermäktigt kavalleri. De var ju redan kända för sin ridförmåga.

Dock förekom det såklart att indianer red i sadel. Man hittar rätt många sådana bilder på Google, så kanske red de i sadel mer än vi tror. Mycket av myten om den barbackaridande vilden är nog i mycket skapad av Hollywood. Det finns även bilder på hemmagjorda "indiansadlar" som påminner rätt mycket om de 1000 år äldre sadlar som man gräver upp ur den europeiska myllan.

Man kan prata länge om indianerna och deras hästar. Det är intressant hur fort det gick för dem att annamma hästen. Det gick med sådan fart att efter bara några hundra år mindes de inte hur de först fått hästen. Tvärtom ingick hästen i en del stammars skapelsemyter.

Jag behöver väl inte nämna att det ine fanns hästar i Amerika förrän den vite mannan kom dit.

[mrsund]

Det kan inte vara så kul att vara ensam indian och bli tillfångatagen med en sadel som är märkt med U.S.
En annan romantisk sak vilda västern med hästar är de som rymde och till slut bildade stora vilda flockar med Mustanger, något speciellt med deras blick, frihet.

Jag funderade lite på det du nämnde innan med en tät anfallsformering och att det förmodligen är praktiskt omöjligt.
När det gäller Karolinerna så har jag för mig att deras styrka var att de körde på med draget stål och vek inte av, det i kombination med rykte, mod och tur gjorde nog att fienden fick panik, om motståndet var tillräckligt bra organiserat så fungerar det inte.

PS. märks det att jag inte vill att tråden skall ta slut här

[Markus Holst]

Jag är inte så kunnig på hur ryttarna stred, mera på hur de red och vilken utrustning de hade. Om man läser historian märken man genomgående att kavalleri sätts in mot infanteri i upplösning. Troligen är det i Herman Lindqvists bok om Napoleon som jag läst hur det går om man gör fel.

Där beskrivs Waterloo, och hur franskt kavalleri igen och igen uppmanas att anfalla ett fungerande infanteri, som dessutom har understöd av fält-artilleri. Kanonkulor dödar hästar lika bra som det dödar soldater, så efter några attacker fick kavalleriet i stort sett rida ovanpå döda hästar. När de väl nådde infanteriet satt soldaterna i fyrkanter och hukade bakom sina bajonett-försedda gevär, som de höll upp i 45 graders vinkel med kolven i backen.

Ingen häst går emot en sådan bajonett. Med sin sabel når inte ryttaren fram att attackera infanteristen, men infanteristen kan också bara skydda sig, inte attackera, så det blir ett dödläge.

När piken försvann från slagfältet i början av 1700-talet. typ, fick kavalleriet ny kraft. Då återinfördes lansen i många förband, och ulanen med sin karakteristiska huvudbonad var skapad. Denne gjorde sådan succé på slagfälten att flera arméer skaffade sig ulaner. Bland annat utrustades Lifgardet till häst som ulaner mellan 1860 och 1880. När kulsprutan gör entré försvinner även dessa ut i dimmorna.

En film med engelska ulaner/lansiärer som visar upp sig 1902:


Ett av de sista större blankvapen-anfallen sker i Turkiet i början av första världskriget. Där lyckas kavalleriet skrämma en borgs försvar på flykt. Åter är det ett infanteri i upplösning som angrips med gott resultat. En av anledningarna till kavalleriets framgång anses vara att försvararna inte fått upp någon taggtråd. Taggtråd är lika besvärligt mot häst som pikar och bajonetter. Därför tappar kavalleriet sin betydelse under första världskriget: Taggtråd och kulsprutor.

Det sker viss framgång för kavalleriet även efter kriget, men då slåss de som dragoner. De transporterar sig till häst, men strider till fots. Så stred dragonerna i Umeå den sista tiden. De var hästjägare med uppgift att utföra sabotage bakom fiendes linjer. Bland annat hade de häst-burna kulsprutor, som förvisso lyftes av från hästen innan den nyttjades.

Denna typ av ryttare, dragonen, kan vi känna igen från den klassiska Vietnam-filmen, men där är hästen ersatt av en helikopter. Soldaten flyttas till och från stridsområdet i helikopter, men strider till fots.

[erep]

Fin tråd!

Här behandlades skillnaden mellan sadlarna i (västra) USA och Europa, men jag har förstått av en bekant dam som ridit en del i sin tid att man även rider lite annorlunda och att western-ritten skulle vara enklare för nybörjare.

Stämmer det?

[HJ]

Tack för en fin tråd. Kommer förhoppningsvis att kunna plockas fram många år framöver.

Du gör ett nummer av Sten Stures fot, och klacken som hindrade foten att åka för långt in i stigbygeln. Men varför ser tåspetsen på en del riddares rustningar (Sabaton?) så grotesk ut? Lång, spetsig och lite böjd. Hade detta något ridtekniskt syfte eller var det bara en modedetalj?

/Håkan

[Markus Holst]

Snabelskor var högsta mode under högmedeltiden och har inget med ridning att göra. Jag har någon gång läst eller hört att de är orsaken till de långa trappstegen i medeltida slott och kyrkor men vet inte hur väl det stämmer.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Snabelskor

[Hans]

Jag tror att nog fanns det visst stridsvärde i riktiga spetsiga sabaton:


Sabatons of Emperor Maximilian I, c. 1485

Jag skulle inte vilja bli träffad av dessa skor när bäraren galopperar fram.

MVH

Hans

[Markus Holst]

Jag skulle inte vilja bli träffad av dessa skor när bäraren galopperar fram.

Det vill nog inte hästens armbåge heller ...

[Hans]

Jag tycker mig se en svag utåtböj på skorna och parat med din bild ovan på klacken så torde det inte vara någon större fara, eller?

MVH

Hans

[Markus Holst]

Fin tråd!

Här behandlades skillnaden mellan sadlarna i (västra) USA och Europa, men jag har förstått av en bekant dam som ridit en del i sin tid att man även rider lite annorlunda och att western-ritten skulle vara enklare för nybörjare.

Stämmer det?

Man hör detta ibland från western-ryttare och det är ju smått oartigt att säga emot när damen inte kan replikera, men jag får väl köra ändå.

Det korta svaret: Nej, det stämmer inte.

Och därmed öppnar vi för det långa svaret. Håll i er:

I diskussioner som dessa brukar det jämföras äpplen med päron. Det som jämförs brukar vara europeisk tävlings-ridning med promenad-ridning i western-sadel, men vi kan ju här försöka göra jämförelsen någon djupare. Det första vi får ta reda på är ju då vad i ridningen som skiljer på ett "djupare" plan - och hittar ingenting.

Westernryttaren anser sig rida i en stor rymlig sadel. De jämför då oftast med dagens europeiska tävlings-sadlar - inte med den väl tilltagna manskapssadeln som ju även den representerar den europeiska ridningen.

Ryttarna glömmer att den mesta ridningen i Nordeuropa sker i lätt sits (Googla om ni inte vet). Så långt som att diskutera lätt sits kom jag inte i denna artikel eftersom den dök upp på 1800-talet och min berättelse slutade vid stora nordiska kriget. Lätt sits är för den oerfarne ryttaren betydligt bekvämare i trav och galopp är än vad westernryttarens rumpan i sadeln-ridning är. Det tar en halvtimma att lär sig att stå i lätt sits.

Om vi låter våra gamla rustmästare och det de på några månader behövde lära ovilliga beväringar representera den europeiska ridningen så förstår vi att det behövdes göras enkelt. Och det gjordes enkelt - vilket bevisar att det är enkelt. Beväringarna som i avdelning rider genom Stockholms gator i beridna högvakten har inte många veckors ridutbildning bakom sig. Ändå kan de i nedsutten trav föra hästen med en hand och ha sabeln käckt på axeln. Vore den europeiska ridningen krånglig, hade detta inte varit möjligt.

Om westernryttaren hade varit ögonvittne i Narva eller Waterloo och bedömt den ridning som utfördes där, hade de nickat igenkännande. Bruskridning är alltid bruksridning, oberoende vilken huvudbonad vi väljer att ha.

Men det är klart, om man med western-ridning menar enkel promenad och med europeisk ridning menar avancerad dressyr så blir det såklart lika krångligt som att jämföra en skogspromenad med en dansande kosack

[Markus Holst]

Jag tycker mig se en svag utåtböj på skorna och parat med din bild ovan på klacken så torde det inte vara någon större fara, eller?

MVH

Hans

Nej. inte så länge ryttaren sitter still med lätt utåtböjda fötter. Vrider ryttaren sig i sadeln hamnar ytter fots tår inåt hur du än gör. Dessa skodon kommer nog från en jousting/torner-rustning och där kan man såklart tillåta sig denna typ av begränsning men praktiskt är det inte.

Tänk vidare vad som händer med ryttarens fot om denne i god fart fastnar med den där tån i något ... Många ryttare har i vanliga skor fått foten vriden bakåt när den fastnar i från eller man hamnar under hästen i ett fall. Det gör ont.