1 section du 1er groupe antiaérien d'artillerie coloniale d'Extrême-Orient (1 GAACEO), lieutenant Paul Redon, avec 4 affûts quadruples de mitrailleuses de 12,7 mm
Tack både Varjag och Hans för hjälp med bilder. Den där typen hade visst visat sig väldigt effektiv mot Nordkoreanska och kinesiska infanterister som försökte storma under Koreakriget.
Fortsätter alldeles strax med en post som blir ett litet mellanspel om vad som försiggår i omvärlden, långt från Dien Bien Phu.
Det politiska och militära spelet långt från Dien Bien Phu
Interna motsättningar
På staben i Hanoi anser man sig ha nog med problem och det är endast motvilligt man understödjer de belägrade med underhåll, flygunderstöd och nya förband, resurser som man behöver på många andra håll i Tonkindeltat. Den franske befälhavaren i Indokina Henri Navarre med sin stab i Saigon hade liten förståelse för stridsförhållandena i Dien Bien Phu, hans tvekan att skicka förstärkningar motiveras med att det är bortkastat om det inte leder till seger, vidare anser Navarre att staben i Hanoi redan har tillräckliga resurser att lösa uppgiften.
Vidare kräver den nytillsatte flygvapenchefen i Hanoi överste Sauvagnac att alla som ska hoppa över Dien Bien Phu ska genomgå den obligatoriska fallskärmsutbildningen och att dessutom får hoppen endast genomföras över etablerade och säkra landningszoner… Hur nu det ska gå att ordna?
Detta får Langlais att tappa tålamodet och han låter Hanoi förstå att de inte har fattat ett dugg av hur illa situationen är Här i Dien Bien Phu. Det existerar ingen fungerande stab i välordnade förläggningar utan endast 3000 kämpande soldater som fortfarande kämpar mot drygt fyra divisioner, och slaget kan endast fortsätta om det tillförs fler trupper via luftlandsättning, utbildade eller inte!
I Paris politiska kretsar råder ett svalt intresse för konflikten och som jag tidigare nämnt är det vid den här tidpunkten USA som bekostar 80 % av den franska krigföringen.I Geneve stundar det förhandlingar i månadsskiftet april/maj om Indokinafrågan och båda sidor vill ha så bra förhandlingsläge som möjligt.
Hur resonerar man i Washington?
I Washington har man full koll på garnisonens utsatta läge och det pågår en febril aktivitet för att komma fram till hur man ska agera, man vill självklart inte att fransmännen ska sluta fred och att kommunismen därmed släpps fram i Indokina. Man fruktar även en öppen konflikt med Kina eftersom man har Koreakriget i färskt minne där Kinas militär bitvis hade stora framgångar, dock är man bättre förberedda denna gång och kommer inte att underskatta fienden… Tror man.
En av de största motståndarna i maktens korridorer i Washington till en utökad amerikansk militär insats är ironiskt nog en Texassenator vid namn Lyndon B Johnson. Många politiker vill inte agera utan Storbritanniens deltagande men vice president Nixon är positiv till möjligheten att gå in i kriget även med marktrupp, i London är dock Churchill helt kallsinnig till företaget.
Operation Vulture
Amerikanerna presenterar en plan som jag tidigare skrev om som innebar att man med ett sextiotal B-29:or ska bomba Vietminhs ställningar varje dag och natt från baser på Filippinerna och Guam, eskorterade av 150 jaktplan från 7:e flottan. Planen innehåller även en möjlighet att sätta in kärnvapen mot vietminh men det blir tack och lov aldrig riktigt aktuellt.
Efter mer omfattande amerikanska spaningsflygningar över området fastslår man att dessa bombningar nog endast är genomförbara under dagtid, men det slutar med att Eisenhower anser att riskerna är högre än vad man kan uppnå med operationen och det innebär därmed att de belägrade är utlämnade åt sitt öde, men det vet inte de som ännu kämpar för sina liv.
Den 11:e april anländer dock USS Boxer och USS Essex till Tonkinbukten och den amerikanska militära apparaten är beredd att gå in i kriget om bara den politiska ledningen ger klartecken.
Då är vi tillbaka i den utsatta dalen igen och jag vill tillägga en sak: Apropå uttal så vet jag inte hur man skriver fonetiskt men Dien Bien Phu uttalas ungefär så här: Djien Bjien Foo. Tänkte att det kanske kunde vara på sin plats!
Den 316:e vietnamesiska divisionen har i början av april upprepade gånger gått till angrepp mot Elaine 2 men har hela tiden slagits tillbaka med svåra förluster.
Nu skriver vi den 4:e april när fyra bataljoner ur 312:e divisionen med tungt understöd efter förbekämpning går till kraftigt angrepp i nordväst mot det utsatta Huguette, nära landningsbanans norra ände. Ställningarna försvaras av endast 86 främlingslegionärer och i sedvanlig ordning är striderna fruktansvärda och de få återstående legionärerna pressas tillbaka men man håller stånd, förstärkningar med stridsvagnar som skickas fram under natten fastnar i strider och når inte fram till de utsatta som nu är nere i endast ett tjugotal stridande.
Åter räddas situationen av den rådige Bigeard som på morgonen skickar fram en undsättningsstyrka i en vågad rusning över landningsbanan, förutom flyg och artilleristöd inleder man ett ursinnigt anfall i ryggen på fienden och trots att dessa sätter in sin reservbataljon övergår snart det vietnamesiska anfallet i vild flykt, åter hundratals Bo-doi sprängs eller dödas på det öppna fältet av napalm eller artillerield. Men för fransmännen har ytterligare 200 stupat vilket var mycket mer kännbart.
Mellan hopp och förtvivlan
När en [amerikansk med franska beteckningar] B-26:a av misstag bombar franska ställningar så tror många att Kina gått in i kriget, det ses nästan som positivt eftersom USA då skulle gå all in tror man, åtminstone hoppas man starkt på att någonting skall hända på högre ort som ska förändra det hopplösa läget.
Under nätterna den 9-10 april luftlandsätts Främlingslegionens 2:a fallskärmsjägarbataljon och den leds av major Hubert Liesenfelt och består av tyskar, spanjorer, östeuropéer och vietnameser.
Upplyst natt.jpg (36.13 KiB) Visad 2161 gånger
Giap ändrar taktiken
Fransmännen är pressade och lider en enorm brist på allt, ammunition, soldater, sjukvårdsmöjligheter, och Giap vet om hur förtvivlat läget är för fransmännen, ändå lyckas han inte besegra dem. Med förluster på omkring tiotusen stupade och sårade börjar han inse att något måste göras och därför kallar han in förstärkningar men viktigast av allt, han överger taktiken med massanfall och forcerar taktiken med grävande av löpgravar som infiltrerar och underminerar de numera mycket utsatta franska ställningarna.
I vantans tider.jpg (63.76 KiB) Visad 2161 gånger
Bigeard gräver och Giap biter sig fast
Dagarna går och firma Bigeard/Langlais inser att Elaine 1 som vietminh håller, utgör ett ständigt hot mot de franska ställningarna och måste återerövras, därifrån kontrollerar Giaps prickskyttar en stor del av terrängen och det nöter på de knappa resurserna. Därför är det nu de franska soldaterna som undan för undan gräver sig fram mot fiendens ställningar, och det är Bigeards egen 6:e bataljon med reserver som ska anfalla. Klockan 06:00 på morgonen den 10:e april börjar förbekämpningen när de återstående 10,5 cm pjäserna, 12 cm granatkastarna och de tre återstående stridsvagnarna öppnar eld, även artilleriet i det avlägsna Isabelle deltar. Efter 10 minuter flyttas elden framåt och de första kompanierna går till anfall i skydd av en rökridå, samtidigt som Helldivers från Arromanches störtar över fiendens ställningar och bakre områden.
Helldiver.jpg (25.52 KiB) Visad 2161 gånger
De franska eldkastarna förvandlar många vietminhsoldater till brinnande facklor och anfallet går framåt men det hinner bli afton innan man återerövrat ställningen.
Senare under kvällen är det vietnamesernas artilleri som beskjuter den fruktansvärt misshandlade kullen som utgör Elaine 1, och därefter kastar Giap in ett helt regemente i ett återerövringsförsök, alla vet hur viktig ställningen är och Bigeard får förstärkning av två kompanier ur 1:a fallskärmsjägarbataljonen samt två kompanier ur den för läsarna bekanta vietnamesiska Bawouan-bataljonen.
Militära traditioner
Det här behöver man inte vara en romantisk rojalistisk frankofil för att ögonen ska tåras av det storartade, vad händer – Jo när Bigeard med vaksamhet iakttar främlingslegionärernas och Bawouans uppmarsch mot sluttningen, hör han hur legionärerna med kraftiga röster sjunger marschsången Contre le viets.
De tappra vietnameserna och kambodjanerna i Bawouan-kompanierna vill inte vara sämre så under sin uppmarsch stämmer de upp La Marseillaise… och det var första gången på länge den sjöngs ute på ett slagfält.
Vid 2-tiden på natten avbryter vietminh sina försök att återta ställningen och översten som ledde anfallet avsätts omgående av Giap.
Bara fullt beröm- bland det bästa jag läst på ett Forum. Har dessutom en personlig connection med de här händelserna som jag skall berätta om när Amund är färdig med att informera om slaget.
Tack alla för ert beröm, jag tror ni överdriver en del men jag blir ändå väldigt glad för era ord och att ni tycker om tråden.
Lasse Odrup skrev:Det är nog bara franska förband som kan förvandla ett nederlag till något storartat.
Vad tror ni Hans och Lasse? Ska vi ändra trådrubriken till: Dien Bien Phu – En taktisk fransk reträtt
sonderling skrev:Jag gillar att du har med bilder från Vietminh. Vad är det för hjälmar de har? Brittiska med nåttslags överdrag?
Ännu idag har många vietnameser en typ av hjälm med den där formen, det kan vara en mopedist men de säljs även som souvenirer. Vet inte riktigt vad de består av men det jag hittat är att de verkar kallas typ bambuhjälm och är oftast försedda med säckväv och nät, det är ganska säkert en inhemsk produkt, kanske efter någon kinesisk förlaga. Jag tror Hans har rätt i att det saknas plåt därunder på den gamla sorten.
Man ska veta att förutom i Dien Bien Phu pågår det samtidigt lågintensiva strider över hela norra Vietnam men inför förhandlingarna i Geneve så är det i den här otillgängliga dalen som hela potten ligger.
Trots att man i hela franska Indokina följer slaget med stort intresse så hyser ingen några tvivel om utgången för den utsatta basen. Därför är det förvånande att långt över tusen personer från fransmän till vietnameser anmäler sig som frivilliga, det är inte bara soldater utan det återfinns både tjänstemän, kockar och invalider bland dessa men gemensamt för de flesta av dem är att de aldrig hoppat fallskärm, än mindre mitt i natten där planet skakar av luftvärnskrevader och man ska landa i ett ytterst begränsat område någonstans där nere i mörkret.
Situationens allvar och det akuta behovet av soldater gör att tjafset om fallskärmsutbildning för dessa frivilliga avtar och de får i de flesta fall bara en enkel introduktion innan C-47:orna lyfter mot Dödens dal, av de frivilliga var de flesta fransmän men även många legionärer av olika folkslag, efter sållning hoppade till slut 681 man över det numera hopkrympta området. Det dricks en hel del alkohol innan man kommer fram till dalen och luftsjukan härjar bland de ovana (undrar vad svenska Socialstyrelsen säger om alkohol i samband med fallskärmshopp för nybörjare under beskjutning?).
Ingen av dessa frivilliga hade några illusioner utan de visste att garnisonen var dömd, det blev till slut förvånande många som lyckades landa inom eller på gränsen till de franska ställningarna, många fick hämtas ute i ingenmansland.
Det isolerade Isabelle
Den längst i söder belägna stödjepunkten Isabelle var från början tänkt att utgöra ett artillerinäste som skulle ge eldunderstöd till de övriga. Under inledningen av slaget hade man klarat sig hyfsat men vid det här laget kämpade man för sin egen överlevnad, vägen till de centrala stödjepunkterna var i princip stängd och man fick kämpa på egen hand.
Nu i mitten av april förfogar man över endast åtta 10,5 cm haubitsar samt två stridsvagnar, stödjepunkten ger dåligt skydd och styrkan består av blandade trupper av olika kvalitet, totalt ca 1400 man. Även runt Isabelle dras nätet åt sakta men säkert.
Godis och utmärkelser
När det släpptes underhåll från himlen så kunde det utbryta regelrätta strider om bytet, med den alltmer krympande kitteln landade fallskärmarna numera oftast på vietminhkontrollerat område och gav dem ett välkommet tillskott.
Filmbild - Proviant faller.jpg (36.35 KiB) Visad 1994 gånger
Vid Huguette 5 öppnade 4:e kompaniet en särskild sändning som innehöll Brigadgeneralsstjärnor till den nyligen befordrade de Castries samt cognac och cigarrer till ceremonin, eftersom konjaksflaskorna gått sönder vågade man inte rapportera lasten, man var rädd att bli anklagad för att ha druckit upp spriten så därför grävde man helt sonika ned stjärnorna och rökte upp cigarrerna.
Den 16:e befordras Langlais till överste och Bigeard till överstelöjtnant.
Lyckan är stor för de soldater som på påskdagen öppnar en behållare som innehåller köttkonserver, choklad, frukt och cigaretter, även rom och konjaksflaskor hittar sina mottagare.
Tiden går
Den 20:e april landar ytterligare ett hundratal frivilliga över fästningen, även ett 100-tal dömda soldater kan tänka sig att ”förflyttas” till Dien Bien Phu mot straffrihet. En uppskattning av Langlais ger vid handen att det återstår ca 2400 man som fortfarande är stridsdugliga men av dessa anser ledningen att endast elitsoldaterna är användbara i de strider som väntar, dvs. i huvudsak de starkt reducerade fallskärmsjägarna.
Av de sjuka och svårt sårade är det många som vill återgå till stridande tjänst, enbenta och män utan armar, även blinda anmäler sig för tjänstgöring…
Till saken hör även att förhållandena i sjukhusbunkrarna är usla och trots att läkare, sjukvårdare och horor (ja de har fått ändrade arbetsuppgifter)gör allt de kan så är det omöjligt att upprätthålla en anständig hygien bland de sårade.