Vagnen var avsedd för just anfall. Även om inte själva kanonen var stabiliserad så var i alla fall vagnschefens huv det, vilket torde innebära att tiden från stopp till skott inte bleve alltför lång. Förutsättningarna fanns där, frågan är om man lyckades anpassa uppträdandet till vagnens förutsättningar. Vilken tidsperiod pratar vi om med de här fältövningarna?Lasse Odrup skrev:Jo, det var nog så och besättningars omdöme i all ära men det är chefernas taktiska användande av stridsvagnarna som räknas i slutändan. Under fältövningarna i Skåne hade jag ofta bilden av svensk trupp som hade Stug III ausf G och motståndaren som använde T-34/85.gunship skrev: Mitt fel - crew comments, advance är det omdömet jag menar. Besättningen tycker 103an är bättre än konventionella tanks.
För att avvärja ett anfall eller fördröja en motståndare så hade Stug III varit ypperlig men i svensk pansardoktrin gällde att ta terräng och slå sig fram till landstigningsstränderna och "stänga kranen".
Realistiskt eller inte - så var i alla fall övnings- och planeringsförutsättningarna.
T-34-85 hade för övrigt inte heller stabilisering i början, började testas i november 1944. Osäker när det infördes i fält.