Svenskt Attackflyg

[MD650]

Var det tänkt att SK 60 också skulle sättas in mot kakan som extra resurs eller skulle dessa uteslutande sparas till markmål. ?

Enl. min uppfattning så var den inte tänkt för landstigningskakan.

[varjag]

På 70-talet bestod väl en väsentlig del av attackflyget av A 32 Lansen. Även känd i flygarkretsar som ''Lunsen'' då A 32 hade för klen motor för sin egentliga uppgift och i de flesta fall - mot en invasionsflotta, hade blivit ''sittande fågel''...
Eller?, Varjag

[Erik Ljungberg]

Intressant med så många kloka synpunkter i denna tråd. Var det tänkt att SK 60 också skulle sättas in mot kakan som extra resurs eller skulle dessa uteslutande sparas till markmål. SK 60 var ju som skolplan mycket framgångsrikt, dessutom med bra flygegenskaper om än ganska motorsvagt. Men hur bra som rent attackflygplan var flygplanet egentligen?

Utan att veta - Med tanke på brist på vapen med lång räckvid, dålig fart och accleration, brist på motmedel/varnare skulle det bli väldigt spännande att med Sk60 gå mot ett välförsvarat landstigningsföretag.

Hade vi haft 600 kunde det blivit en bra dikt.

[Walsh]

På 70-talet bestod väl en väsentlig del av attackflyget av A 32 Lansen. Även känd i flygarkretsar som ''Lunsen'' då A 32 hade för klen motor för sin egentliga uppgift och i de flesta fall - mot en invasionsflotta, hade blivit ''sittande fågel''...
Eller?, Varjag

Tidigt 70-tal ja, efter 74-75 hade större delen av E1 ombeväpnat till AJ37. De sista Lansarna ersattes 78 om jag inte missminner mig.

Klart att AJ37 var ett klart steg upp. Frågan är bara hur eskortens luftvärn anno 1973 klarade av kombinationen A32+RB04, jag erkänner att jag kan det för dåligt men i andra konflikter 1960-73 så har inte direkt markbaserat luftvärn överpresterat, någorlunda samma borde gälla fartygsbaserat. Svenska flottan bedömde ju att dåtidens svenska eldrörsluftvärn var överlägset robotluftvärn, och fråga någon som satt på en landskapsjagare under 70-talet hur lätt/snabbt de hittade anflygande attackflyg eller robot på lägsta höjd. Ofta bedömdes det som att robot hade träffat innan man visste den var avfyrad. Skulle sovjetiska östersjöflottan vara så mycket bättre än den svenska på luftförsvar? Som sagt jag vet inte, men jag anar svaret.

[millgard]

Nu kanske heller inte just motorstyrkan var det i sig absolut viktigaste för att dumpa två för tiden avancerade sjömålsrobotar från 10-15 m höjd över havet i kanske 800 km/h. I och med AJ37 tillkom däremot en snabbhetsfaktor som dessutom innebar fartövertag över alla andra (?) på havsnivå vilket dessutom tillförde visst skydd mot fientlig jakt.

[Sarvi]

Nu kanske heller inte just motorstyrkan var det i sig absolut viktigaste för att dumpa två för tiden avancerade sjömålsrobotar från 10-15 m höjd över havet i kanske 800 km/h.

Även om anflygning mot målet skedde på lägstahöjd så gällde för Lansen och Rb 04 att man inför fällning var tvungen att stiga till 200 m höjd. Roboten "sköts" inte från vapenbalken utan fälldes och tände sedan sin raketmotor under fallet mot havsytan, därav behovet av visst avstånd till havsytan. Radarhöjdmätaren aktiverades samtidigt under fallet och roboten sjönk därefter ner på 8-12 m höjd över vattenytan fram till målet. Det är möjligt att detta ändrades i och med Attackviggen och Rb 04E.

Det innebar att man åtminstone i fällningsmomentet riskerade att exponera sig för fientligt luftvärn som annars kunde ha problem att verka på riktigt låg höjd (< 50 m). Dock är jag osäker på hur den sovjetiska marina luftvärnsbubblan kan ha sett ut på 70-talet... vad kunde man ha som hade 20-40 km räckvidd?

[Hans]

Dock är jag osäker på hur den sovjetiska marina luftvärnsbubblan kan ha sett ut på 70-talet... vad kunde man ha som hade 20-40 km räckvidd?

Från 1983.

The principal area defence weapons are the 20 nm SA-N-1 Goa SAM, carried by Kresta I and Kynda cruisers and destroyers, and the newer 30 nm SA-N-3 Goblet SAM, which arms the Kiev, Moskva and Kresta II classes.

Intruders penetrating the SAM screen must face the SA-N-4 close-in SAM system and radar directed guns (presumably derivatives of the 23 mm gatling used in strike aircraft), these weapons carried by the Kiev, Kirov classes aside from smaller vessels.

A new vertical launch area defence weapon, the SA-N-6, is entering service on the Kirov class battlecruisers and Sovryemmeniy class destroyers. As the V-MF operates without viable air cover, this reflects in their in-depth SAM and gun defences, a modern battlecruiser being armed with two classes of SAM backed up by guns.

http://www.ausairpower.net/TE-ASuW-AAW-ASMD.html

MVH

Hans

[Walsh]

Det innebar att man åtminstone i fällningsmomentet riskerade att exponera sig för fientligt luftvärn som annars kunde ha problem att verka på riktigt låg höjd (< 50 m). Dock är jag osäker på hur den sovjetiska marina luftvärnsbubblan kan ha sett ut på 70-talet... vad kunde man ha som hade 20-40 km räckvidd?

Förmodligen inget, jag ställer mig väldigt tveksam att man ens skulle se några Lansar 10-15 m över havet med dåtidens radar på dessa avstånd. Återigen se på HMS Sheffield och HMS Coventry...vad hade ryssarna i östersjön som var så radikalt mycket bättre än brittiska Typ 42 jagare under början av 70-talet?

[Erik Ljungberg]

Ryssen skulle nog göra som britterna. Lägga några bra lv-skepp i hotriktningen en bit ifrån guldklimparna. Ett rätt riskfyllt jobb men trassalar till det för vår attack. För att komma åt guldklimparna skulle attacken vara tvungen att flyga inom upptäckts och hotområdet från lv-skeppen. Alternativ bekämpa lv-skeppen och minska på kraftsamlingen.

Om det sen hade räckt är en annan fråga.

[Sarvi]

Förmodligen inget, jag ställer mig väldigt tveksam att man ens skulle se några Lansar 10-15 m över havet med dåtidens radar på dessa avstånd.

Nu var det i och för sig inte det jag frågade heller. Jag undrade hur sårbar man blir i fällningsmomentet, dvs då man steg till en höjd som gav sjömålsrobotarna tid att tända och börja fungera. Rb 04 var ju svagbegåvad och måste fällas på sådant sätt att robotens egna radarmålsökare kan hitta och låsa på mål (eller för den delen störkälla). Det torde innebära att man även exponerar sig för motståndarens radar och eventuella motåtgärder?

Återigen se på HMS Sheffield och HMS Coventry...vad hade ryssarna i östersjön som var så radikalt mycket bättre än brittiska Typ 42 jagare under början av 70-talet?

Ett problem som britterna hade var ju att luftvärnet inte hann att reagera pga att man låg "för nära" land när man skyddade landstigningen i San Carlos-bukten - argentinarna valde anflygningsvägar så att man skymdes av öarna utom i sista ögonblicket. Mitt intryck har varit att E1 skulle anfalla ganska långt ut över öppet hav och därmed inte på samma sätt skulle kunna dra nytta av radarskymmande terräng?

[Walsh]

Förmodligen inget, jag ställer mig väldigt tveksam att man ens skulle se några Lansar 10-15 m över havet med dåtidens radar på dessa avstånd.

Nu var det i och för sig inte det jag frågade heller. Jag undrade hur sårbar man blir i fällningsmomentet, dvs då man steg till en höjd som gav sjömålsrobotarna tid att tända och börja fungera. Rb 04 var ju svagbegåvad och måste fällas på sådant sätt att robotens egna radarmålsökare kan hitta och låsa på mål (eller för den delen störkälla). Det torde innebära att man även exponerar sig för motståndarens radar och eventuella motåtgärder?

Återigen se på HMS Sheffield och HMS Coventry...vad hade ryssarna i östersjön som var så radikalt mycket bättre än brittiska Typ 42 jagare under början av 70-talet?

Ett problem som britterna hade var ju att luftvärnet inte hann att reagera pga att man låg "för nära" land när man skyddade landstigningen i San Carlos-bukten - argentinarna valde anflygningsvägar så att man skymdes av öarna utom i sista ögonblicket. Mitt intryck har varit att E1 skulle anfalla ganska långt ut över öppet hav och därmed inte på samma sätt skulle kunna dra nytta av radarskymmande terräng?

Ursäkta om mitt svar uppfattades som bryskt. Nu är det ju dock så att även det argentinska attackflyget var tvungna att hitta sina mål på något sätt, för att öka radarns räckvidd måste man stiga, trots att man gjorde detta (och därefter snabbt gick ner på lägsta höjd igen) upptäcktes man inte av HMS Sheffield, det första Sheffields radar upptäckte var den inkommande roboten.

Följande citat av fd CE1 Bert Stenfeldt är talande
"Under några perioder tjänstgjorde jag ombord på flottans fartyg och kunde på bryggan eller i stridsledningscentralen följa E1 attackanfall. Det var högst tillfredställande att se hur först sken och störföretag splittrade uppmärksamheten i stridsledningscentralen och hur A32, ibland oupptäckta, ALLTID obekämpade kunde ta sig till läge för robotfällning, ca 25 km från målet och sedan svänga tillbaka för återflygning. Robotarna, som simulerades av enstaka A32, kom svepande på lägsta höjd över fartygen, ibland helt överraskande."

Jag tror att man helt enkelt saknade förmågan (eller i varje fall besatt en högst begränsad sådan) att bekämpa denna typ av företag medelst luftvärn innan robotfällning vid denna tidpunkt. Eskorten skulle förmodligen få inrikta sig på att bekämpa eller störa ut ett ganska stort antal Robot 04 om E1 hade anfallit. Hur bra eller dåligt detta hade gått är det som hade avgjort invasionsflottans öde.

[tryggve]

Nu kanske detta har nämnts redan i denna tråd eller en som det länkats till ,och jag har missat det. Men fanns det flygplan med störsändare med i E1, eller var det bara ren robotlast som medfördes?

EDIT:ah, det verkar ju sägas i ovanstående inlägg att störning förekom....

[Rickard]

Med tanke på brist på vapen med lång räckvid, dålig fart och accleration, brist på motmedel/varnare skulle det bli väldigt spännande att med Sk60 gå mot ett välförsvarat landstigningsföretag.

Hade vi haft 600 kunde det blivit en bra dikt.

"Charge of the Light Attack" .. det finns ju risk att det hade gått minst lika illa som vid Balaklava.

[Walsh]

Nu kanske detta har nämnts redan i denna tråd eller en som det länkats till ,och jag har missat det. Men fanns det flygplan med störsändare med i E1, eller var det bara ren robotlast som medfördes?

EDIT:ah, det verkar ju sägas i ovanstående inlägg att störning förekom....

Följande motmedel fanns på de ordinarie flygplanen (Källa: ÖBs Klubba av Andersson)

A32 Lansen
Radarvarnare F9/5
Remsfällare
Radarvarnare App 11

AJ37
Radarvarnare App 27
Störsändare KA
Rems/fackelfällare
Störsändare U22 samt U22/A

Vidare fanns J32E som var ett rent telekrigsflygplan, det torde vara dessa som använts under 32-epokens senare del, dock var man mycket restriktiv med att öva med störsändare pga WP:s signalspaning. Så mycket var nog fingerad "störning". Nån som vet mer om telekrigsförmågan hos E1?

[Hans]

Hur var det med den sovjetiska förmågan att leda jaktflyg över svenskt territorium? Man hade ju t ex rätt få Tu-126 Moss /Il-76 Mainstay.

Bra fråga som jag inte kan svara på.

Min salig far (flygförare i FV) berättade för mig någon gång på åttiotalet hur man funderat på hur man skulle kunna klippa en Beriev A-50 (tack google) Mainstay. Man såg det som ett väldigt viktigt mål och om jag kommer ihåg tankegångarna rätt så skulle man blanda jakt med attackkärror och flyga som om man hade ett mål på sjön/land (?) och när man var hyfsat nära skulle jakten visa sitt rätta jag.

MVH

Hans