Avrättningskostnader

[cats]

Olika städer i Svearike unde 1600-talet hade troligen olika regler och avgifter för avrättningar.

Jag stötte på en uppgift från Vasa i Österbotten. Bödelsarvodet var där 36 silver daler årligen. Man beslöt 1660 att standardisera prisen, eftersom kostnaderna för avrättningar här togs av kronans sakören, inte av den avrättade själv eller Han/hennes anhöriga.

Efter en förfrågning till Åbo om vad de betalade, beslöt man sig för en avgift av:
tre daler för halshuggning
fyra daler för en hängning
fem daler för bränning och stegling.

Enligt protokollen hoppades man i staden att de grevar och friherrar som hade hand om området skulle bestrida kostnaderna för årsarvodet.

Förutom de här prisen per avrättning hade bödeln nämligen sitt årsarvode. Före 1660 fick han också ett bidrag om 14 öre som "skjutspengar" och en "drickspeng" på två daler (antagligen kmt) för att stärka sig innan avrättningen. Vet inte om de kostnaderna ingick i tariffen efter 1660.

Jag undrar hur vanligt det här var? Vet någon?
Häxeri var i alla fall en rätt vanlig orsak till avrättning. Tydligen var det halshuggning som gällde för det mesta i de fallen. I varje alla fall i Vasa.
Kanske det var en prisfråga. Billigare att hugga huvudet av dem än att bränna.

[ToiletFish]

Har tyvärr ingen aning om hur vanligt det var men helt klart intressant.

Går det på en snabb höftning säga ungefär hur mycket en daler motsvarar i dagens penningsvärde?

[cats]

Har tyvärr ingen aning om hur vanligt det var men helt klart intressant.

Går det på en snabb höftning säga ungefär hur mycket en daler motsvarar i dagens penningsvärde?

Jag har en bok från 1951 som handlar om myntsystemet på 1600-talet. Och värdet av en silver riksdal omnämns där som "fyra kronor nutida svenska silvermynt". Med "nutida" avses enligt en fotnot "före första världskriget".

Närmare än så har jag inte kommit värdet av dåtidens mynt. Annat än att kopparmynt, vilket bödelns "drickspengar" antagligen betalades i, var värda en tredjedel av silvermyntet.

Kopparmynt var den dagliga bruksvalutan som vanligt folk hade. Silvermynt gällde i officiella sammanhang.

Som jämförelse kan det vara bättre att ta en vara än något av de nutida valutorna. En tunna säd kostade i slutet av 1600-talet mellan 6 och 16 daler koppar. Kunde stiga upp till 25 vid nödåren i slutet på 1690-talet. Men snittpriset var under normala år 8-9 daler kopparmynt.

Vilket ger en beräkning att för tre avhuggna huvuden fick bödeln en tunna med säd (och en ordentlig fylla för drickspenningen). Om det var bra eller dåligt betalt låter jag vara osagt. Han var en paria i samhället för vanligt folk.

Man kan undra hur stor en tunna var.

En tunna tjära var 125 liter, men jag är inte säker på om om de använde samma rymdenhet för säd. Har i bakhuvudet någonstans att jag läst att det var ett annat rymdmått som gällde våta än med torra varor. Måste kolla upp när jag hinner.

Om du vill veta mera om vilka myntsorter som fanns i 1600-talets Sverige, hade jag ett tag en tråd som handlade om det.
viewtopic.php?f=23&t=38472&p=578422#p578422

[Axial]

En tunna torra varor motsvarar 146,6 liter.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tunna

Här finns en valutaomvandlare som kan användas för att räkna om äldre valutor till dagens:
http://www.historia.se/indexprisjamforelse.html
Intressant är att man inte bara redovisar själva penningvärdet utan även jämförelser i t ex antal arbetstimmar.
T ex så motsvaras 1 daler silvermynt år 1660 av 198,4 SEK år 2009 i penningvärde räknat. Men i arbetstimmar räknat:

1 daler silvermynt år 1660 motsvarade betalning för lika lång arbetstid som 5397 SEK år 2009 mätt med löneindex för manlig industriarbetare/hantlangare.

(Observera att omvandlaren inte sträcker sig längre än till år 2009)

(---)
Kanske det var en prisfråga. Billigare att hugga huvudet av dem än att bränna.

Mjae...Göran Lager menar i Döden i skogen (Ersatz förlag, 2006) att bränning på bål var ett tilläggsstraff till halshuggning. Han kallar det "ett skamstraff efter döden" (sid 69). Han menar dessutom att:

För att försäkra sig om att kroppen inte skulle återuppstå brände man den efter avrättningen. Kroppen skulle tillintetgöras för evigt och detta skrämde den dömde mer än själva dödsstraffet.

(sid 69)

Men visst verkar det dyrt med bålbränning. Lager tar upp exemplet med pigan Brita [sic!] Stina Rosenström, inte 20 år fyllda, i Stockholm. Hon hade dömts till halshuggning och att brännas på bål för att ha mördat en annan piga pga ett kärleksdrama med husbonden. Hon avrättades den 1 juli 1801 och Lager redovisar en del av innehållet i avräkningsnotan från 22 augusti. Han nämner inga belopp tyvärr och bilden på sidan 31 på notan är lite otydlig men slutsumman uppgår till 7,59. Notan innehåller iaf. bl a ersättning för en gammal bastu som monterats ned och forslats till avrättningsplatsen, att användas som virke till bålet, inklusive kostnaden för de fyra par hästar som skötte transporten. För byggande av bålet fakturerades fem dagsverken plus ytterligare två för "snickeriarbeten" Bödeln, som bodde i Skogsby, tog ut avgift för "hästskjuts både för sig själv och för den skarpslipade bilan." Avrättningen skedde på Almare Stäkets avrättningsplats och när pigan fördes dit per kärra från Smedjegårdens häkte så övernattade hon på Rotebro Gästgiveri. Inte heller gratis. Notan innehåller enligt Lager till och med faktura för sådana till synes små kostnader som "ett parti gammal näver" att användas som tändved. (sidorna 29-31).

Lagers exempel är förvisso av något senare datum än det efterfrågade 1600-talet, men det visar om inte annat vilket arbete som faktiskt låg bakom en avrättning.

[cats]

Tack för den eminenta länken med valuta omvandlaren!

Ock sammandraget från "Döden i skogen".

Kostnaderna för avrättningen varierad säkert från fall till fall. Men likheter finns med det fall du nämnde, och det som omnämns av Armas Luukko i Vasa stads historia.

Det som påkallade borgarrådes uppmärksamhet i Vasa/Korsholm fallet, och initierade en önskan att dra ner på kostnaderna för avrättningarna, var att man varit tvungen att hyra in en bödel från en annan socken vid avrättningarna av trollkonorna Margareta Rödfinska och Margareta Parkoinen 1658.
Avrättningen hade blivit osedvanligt dyr, och också i det fallet brände man liken på ett bål efter döden. Kostnaderna antecknades också här med lika stor noggrannhet som i ditt fall. Armas Luukko nämner bara inte exakt alla detaljer. "Höstvesbon Henrik Henriksson" , en bonde nära avrättningsplatsen, sålde i alla fall en gammal lada till staden för att använda till likbål. (om han tog betalt för brännnävern berättar inte historien Men antagligen om man känner 1600-tals procedurerna rätt )

Från 1660 fick landskapet en egen bödel vid namn Heikki Hakalainen som bodde ca 7 mil norr om Korsholm/Vasa. Närmare bestämt i Nykarleby. Och det var då man anställde honom som man överlade om vad en avrättning skulle få kosta. Men antagligen var det nog inte ett paketpris med all inclusive. Supen(kallades "drickspenningen") kom som sagt till, och skjutsen och lite annat smått och gott.
Om bränningen i fortsättningen ansågs ingå i avrättningspriset här är jag inte heller säker på. (Därför ville jag också få reda på andra fall)

Hur som helst får man samma bild av vad du skriver, som av mina exempel, att avrättning var en rätt så kostsam process

Detta är en liten parentes i sammanhanget. Men Heikki Hakalainen (den nya bödeln) blev själv anklagad för trolldom. Han blev däremot frikänd eftersom han kunde påvisa att han "faktiskt botat borgaren Matts Mickelsssons pojke". Därmed ville han bevisa att det inte kunde vara ond magi, eftersom kuren lyckats. Han frikändes också från anklagelserna.

Personligen tror jag att frikännandet mera hade med hans yrke som bödel att göra än hans läkedoms framgångar. Det var jäkligt svårt att få tag på en bödel vid den här tiden. Han som åtog sig arbetet fick räkna med ett minimalt socialt liv. För att inte säga obefintligt.

De båda Margaretorna jag nämnde hade också arbetat som "läkekonor" eller "kloka" men det var någon som dött. Vilket naturligtvis "bevisade" att de gjorde samma sak som bödeln men med ont uppsåt och magi. Därav dödsdomarna.

Skillanden mellan att dömas för häxeri, eller ha rykte om sig som en botare eller "klok", var ibland hårfin. Verkligen ett riskabelt yrke.

[Camilla.dk]

Axial skrev: (Observera att omvandlaren inte sträcker sig längre än till år 2009)
cats skrev:
(---)
Kanske det var en prisfråga. Billigare att hugga huvudet av dem än att bränna.
Mjae...Göran Lager menar i Döden i skogen (Ersatz förlag, 2006) att bränning på bål var ett tilläggsstraff till halshuggning. Han kallar det "ett skamstraff efter döden" (sid 69). Han menar dessutom att:
För att försäkra sig om att kroppen inte skulle återuppstå brände man den efter avrättningen. Kroppen skulle tillintetgöras för evigt och detta skrämde den dömde mer än själva dödsstraffet.(sid 69)

Dette er ret interessant. I Danmark var der tydeligvis nogle ting der var anderledes.

1) den dømte betalte selv for sin henrettelse, det vil sige at man afregnede det som det kostede for mad og øl under fængeselsopholdet samt selve henrettelsen i det som fandtes i boet efter afdøde.

2) man brændte dømte levende, så det var ingen tillægsstraf i den forstand, men en skamstraf ganske vist. Det var finere (og også mere humant) at blive halshugget end at blive brændt. Jo mere pinefuld en død jo dyrere var det, og jo mere skamfuldt var det, så på den måde kan man godt sige at det var en skamstraf.

I danske byer bestod den lovgivende forsamling af en gruppe domsmænd, som dømte og fastlagde dommen. I tilfælde hvor den anklagede var en kvinde, så var der endnu et led i domfældelsen, nemlig den såkaldte "kvindeforsamling" der bestod af en gruppe kvinder, alle hustruer til borgere eller enker efter borgere, deres eneste funktion var at de kunne nedsætte straffen. Ikke sjældent lod de en kvinde, der skulle brændes "benådes" til at blive henrettet ved sværdet istedet. Da det omtales som "benådet" må det antages at det at blive henrettet med sværd var væsentligt mindre frygteligt end at blive brændt levende.

[cats]

I danske byer bestod den lovgivende forsamling af en gruppe domsmænd, som dømte og fastlagde dommen. I tilfælde hvor den anklagede var en kvinde, så var der endnu et led i domfældelsen, nemlig den såkaldte "kvindeforsamling" der bestod af en gruppe kvinder, alle hustruer til borgere eller enker efter borgere, deres eneste funktion var at de kunne nedsætte straffen. Ikke sjældent lod de en kvinde, der skulle brændes "benådes" til at blive henrettet ved sværdet istedet. Da det omtales som "benådet" må det antages at det at blive henrettet med sværd var væsentligt mindre frygteligt end at blive brændt levende.

Intressant med en "Kvinnoförsamling". Mig veterligen fanns inget sådant i Sverige vid den här tiden. I städerna fanns tre rätter.
- Kämnerrätten, som var stadens lägsta domstol (dock inte utan makt. Finns exempel på där den utdelat dödsstraff) och som förvaltade stadens medel och sköttte inkasseringen av skatter och böter. Axel Oxenstierna strävade till att alla städer skulle ha en sådan, utan att lyckas. På finska sidan var det väldigt få städer som klarade av det, i synnerhet i Österbotten. Medlemmarna var tre, en ordförande och två bisittare.
- Rådstugurätten, tog över där det inte fanns kämnerrätten, därifrån man kunde vädja till rådstugurätten, varifrån man i sin tur kunde vädja till hovrätten. Borgmästaren var ordförande, och i regel i Österbotten sex rådmän. Jag har för mig att det egentligen skulle vara två borgmästare och 12 rådmän i en stad. Men i Österbotten var städerna så små, så de rådstugurätten bestod utan undantag här av antalet 1+6. (Hovrätten för Österbottens del fanns i Åbo).

-Kyrkorätten. Kom ofta i skymundan för rådstugurätten. Kyrkofrågor togs ofta upp i Rådstugurätten. Ofta var det samma rådmän i båda

Rådstugurätten hade rätt stor makt över borgare och bönder. Däremot kunde den inte döma adliga. Någon skillnad i män- och kvinnodomstol fanns inte. Däremot kunde en kvinna få gå "värjemålsed tillsammans med elva ärliga hustrur" som en del av rättsprocessen.

Behandlingen kunde vara rätt rå. Spöstraff och gatlopp var vanliga domar. Frihetsstraff mera sällsynta. En piga blev spikad fast vid en vägg vid en utfrågning. Hon var oskyldig till stölden hon anklagades för. Den skyldiga blev fast men försattes på fri fot tills man kunde behandla ärendet. Innan behandling togs upp på nytt flydde hon till Tyskland. Det var en borgares dotter. Så behandlingen hade ganska mycket att göra med vem man var.

Pigan överlevde. Däremot dog barnet hon väntade. Vilket väckte en hel del upprörda känslor, men rätten svarade något i stil med att "så var det sed och bruk i alla städer att göra".

Angående kostnader för bränningen av kroppar kom jag att tänka på en faktor som också kan ha haft en betydelse här Skogen var inte en bristvara i Österbotten på samma sätt som i t.ex Danmark eller tom Stockholm.