Här en länk till sovjetiska vetenskapares slutsatser om vad som hände. Dom är inga fuskare minsann! Varjag
http://images.google.com.au/imgres?imgu ... n%26sa%3DG
Tunguska
Nu är det ju faktiskt så, att det allra mesta av jorden består av helt obefolkade - eller ytterst glest befolkade områden så att chanserna att det skulle inträffa i tätort - faktiskt är ytterst små. En liknande 'smäll' i England eller östra USA skulle säkert 'wipe out' tiotusentals människor, men inte vara katastrofal (utom i media!). Eftersom vi drömmer mardrömmar, kan vi lika gärna pigga opp dom och fantisera om en fullträff över Pyongyang eller TeheranHexmaster skrev:Återupplivar tråden med ett nytt fynd, inte lika sensationellt som vrakdelar men ändå: Man har hittat något som kanske är kratern efter smällen.
http://news.bbc.co.uk/2/hi/science/nature/6239334.stm
Ett ovanligt intressant om-fall är vad som blivit följden om smällen inträffat i, säg, södra England eller östra USA istället för en av jordens minst befolkade områden... Ujuj.
, Varjag-
Tomas Ibsen
- Medlem
- Inlägg: 3626
- Blev medlem: 5 mars 2003, 15:27
- Ort: Gotland.
- Kontakt:
Det lär man knappast få se i katastroffilmer. ^_^varjag skrev:Eftersom vi drömmer mardrömmar, kan vi lika gärna pigga opp dom och fantisera om en fullträff över Pyongyang eller Teheran
Men hur stor är chansen att det skulle falla i glömska om något liknande hände i säg... en obefolkad regnskog? Tänker framförallt på sydamerika, men andra ställen fungerar nog lika bra.
/Tomas Ibsen
Ett bra exempel på nedslag av meteorjärn/nickel - är ju Arizona-kratern. Där en klump på omkring 300 000 ton(?) med en diameter av beräknade 90 meter - slog ned. Det mesta atomiserades vid nedslaget.
http://www.barringercrater.com/science/
Nog bör jorden ha skakat till ordentligt för dom som var i närheten
. Kratern är nästan 1,2 kilometer i diameter och botten ser ut some en djup dal, när man står på kraterkanten. Som jämförelse, är Yucatan-kratern 300 km i diameter fast djupet är svårare fastställa då årmillionerna 'slammat igen' den.
http://images.google.com.au/imgres?imgu ... image&cd=1
Den största 'chansen' - om ngt sånt här kommer farande igen - är ju nedslag i en av oceanerna. Vilket skulle medföra tsunamis av
aldrig tidigare skådat slag. På Australiens ostkust finns en del klippblock uppkastade på land, c:a 150 meter över havsytan och där har man dragit slutsatsen att något i den stilen kan ha hänt i förhistorisk tid., Varjag
http://www.barringercrater.com/science/
Nog bör jorden ha skakat till ordentligt för dom som var i närheten
. Kratern är nästan 1,2 kilometer i diameter och botten ser ut some en djup dal, när man står på kraterkanten. Som jämförelse, är Yucatan-kratern 300 km i diameter fast djupet är svårare fastställa då årmillionerna 'slammat igen' den.http://images.google.com.au/imgres?imgu ... image&cd=1
Den största 'chansen' - om ngt sånt här kommer farande igen - är ju nedslag i en av oceanerna. Vilket skulle medföra tsunamis av
aldrig tidigare skådat slag. På Australiens ostkust finns en del klippblock uppkastade på land, c:a 150 meter över havsytan och där har man dragit slutsatsen att något i den stilen kan ha hänt i förhistorisk tid., Varjag
I Australien har vi en äldre - men imponerande krater, Wolf Creek i Western Australia. Diametern är omkring 800 meter men den ligger 'avsides' och det är en 'djävlig väg' att ta sig dit. Väl där - finns ingenting att göra eller köpa, bara ett hål i marken
http://www.unb.ca/passc/ImpactDatabase/ ... -creek.htm
Passa på att klicka på de olika världsdelarna i länken.....det finns massvis med kratrar av nedslag över hela jorden. Ja, Sverige, Finland och Baltikum ser ut som en schweizerost at 'träffar' medan England - tycks ha 'klarat sig', Varjag
http://www.unb.ca/passc/ImpactDatabase/ ... -creek.htm
Passa på att klicka på de olika världsdelarna i länken.....det finns massvis med kratrar av nedslag över hela jorden. Ja, Sverige, Finland och Baltikum ser ut som en schweizerost at 'träffar' medan England - tycks ha 'klarat sig', Varjag
Re: Tunguska
Gammal tråd blir som ny med lite bränsle från dagens SVD 
Kvällen den 30 juni 1908 hade för många nordeuropéer något säreget över sig. Ljusa nätter i midsommartid var man ju van vid, men det ljus som spred sig över stad och land just denna natt hade en sällan skådad lyster. I tidningen Vårt Land kunde man dagen därpå läsa att natten hade varit ”den klaraste och egendomligaste” stockholmarna någonsin upplevt: ”Sedan solen gått ned, upplystes norra hemisfären hela natten af ett intensivt gult skimmer, som förvandlade natten nästan fullständigt till dag. Det egendomliga skenet höll folk uppe och ännu sent var det liflig trafik på gatorna, speciellt uppe i Vasastaden.”
På meteorologiska centralanstalten föreföll man en aning konfunderad, men förklarade till slut att ”det intensiva sken, som gjorde natten så ljus, hade sin grund i s k cirrimoln, hvilka reflekterat solljuset”. En annan förklaring som framkastades var att ”fenomenet skulle orsakats af ett kosmiskt stoff, hvilket skulle befunnit sig i de högre luftlagren”.
Även från observatoriet i Berlin meddelades att natten varit märkvärdigt ljus. Där förmodade man att ”fenomenet troligen står i förbindelse med större förändringar på Solens yta, hvilka kunna ha framkallat elektriska urladdningar i atmosfären; äfven i Königsberg och vid Östersjöns kuster har ljusfenomenet blifvit observerat”.
Från England kom rapporter om till synes oförklarliga atmosfäriska störningar, särskilt i form av ett plötsligt fall i lufttryck, och på det amerikanska Mount Wilson-observatoriet konstaterade man ett par veckor senare att luften hade blivit märkligt ogenomskinlig. En skribent på The Times i London associerade det egendomliga nattljuset till något liknande som skådats 25 år tidigare i samband med det fruktansvärda vulkanutbrottet på Krakatoa i Indonesien 1883. Men något vulkanutbrott hörde man inte talas om denna gång.
Vad man inte kunde veta vid denna tid var att de romantiskt stillsamma, underligt ljusa nätterna orsakats av något så skräckinjagande som en asteroid, en stenig himlakropp härrörande från en annan del av solsystemet som hamnat på ödesmättad kollisionskurs med jorden. Med en hastighet av 54000 km/tim äntrade den vår atmosfär och exploderade till sist av hettan ett par kilometer upp i luften över den täta tajgan borta i Sibirien, nära floden Steniga Tunguska. Explosionen, som inträffade vid sjutiden på morgonen lokal tid, motsvarade i storleksordningen tusen Hiroshimabomber i kraft, och om den hade fallit över Moskva, London eller New York skulle många miljoner människor av allt att döma ha dödats. Explosionen skulle helt ha kunnat utplåna ett land som Nederländerna eller Schweiz. I efterhand kan man konstatera att explosionen över tajgan i Tunguska är den enda gång i historisk tid som jorden har kolliderat med en verkligt storskalig främmande himlakropp. Vi kan glädja oss åt att asteroiden ifråga inte var större än den var, ty det förmodas att det var en liknande, men tyngre asteroid som orsakade den totalkatastrof som en gång satte punkt för dinosauriernas tidsålder.
Att det verkligen rört sig om en asteroid som exploderat strax före sitt nedslag förblir dock omtvistat, och hypotesen ifråga lanserades i själva verket först i början av 1980-talet. Tunguska-händelsen är mytomspunnen som knappt någonting annat i astronomiska kretsar, och den har snarast karaktären av ett ouppklarat brott, vilket känns en aning nervöst med tanke på möjligheten att det skulle kunna hända igen och att vi då inte är säkra på mekanismerna bakom faran. En lång rad komplicerade, märkliga och bisarra teorier har figurerat under 1900-talet – och fortsätter att göra så – alla med syfte att en gång för alla fastställa orsaken till den förintande explosionen över tajgans träskmarker den där junimorgonen för 100 år sedan, någonstans i de schamanistiska tungusernas land.
Vid tidpunkten för explosionen, 1908, var urvalet av tillämpbara teorier som kunde bidra till en förklaring av ”eldklotet” över Tunguska tämligen begränsat. Till en början tog man för givet att det helt enkelt handlade om ett meteoritnedslag av det vanligare slaget; detta var ju något man kände till sedan urminnes tider – även om det inom den kristna världen länge ansågs hädiskt att tro på stenar som föll från kosmos, något som den tysk-slovakiske fysikern Ernst Chladni, meteoritvetenskapens fader, bittert fick erfara efter att han i Riga år 1794 givit ut den bok som lanserade denna teori om ”kosmiskt grus”. De flesta trodde då ännu att meteoriter var jordiska stenar som på något sätt kastats upp i luften, till exempel av virvelvindar.
Men om det handlade om en meteorit borde man kunna hitta en motsvarande krater vid nedslagsplatsen. Den estniskfödde sovjetiske geologen och bolsjeviken Leonid Kulik blev på 1920-talet den förste vetenskapsmannen att bege sig till Tunguska för att identifiera en dylik krater. Sovjetiska vetenskapsakademin finansierade expeditionen, i tron att det den ekonomiska vinningen kunde bli stor i form av värdefulla metaller som meteoriten fört med sig. Inspirationen tycks ha kommit från USA, där en entreprenör vid denna tid var i färd med att försöka utvinna värdefulla metaller i och omkring den kända meteoritkratern i Arizona, som formats av ett meteoritnedslag 50000 år tidigare.
Den sovjetiska forskningsstrategin var snarast etnologisk: att intervjua lokalbefolkningen i Tunguska-området om deras minnen av händelsen 1908, och sedan med dessas guidehjälp leta upp själva nedslagsplatsen. För Kulik blev dessa människors fantastiska berättelser utgångspunkt för en livslång besatthet av Tunguska, som kom att vara ända till hans tragiska död i ett nazityskt fångläger 1942. Berättelserna om det enorma ”eldklotet” som svept in från sydost tidigt på morgonen den 30 juni 1908 och som sedan exploderat, med glödgande, förintande chockvågor till följd, hade väl förefallit föga trovärdiga – om det inte hade varit för att många oberoende ögonvittnen berättade samma historia.
Vad Kulik fann i själva katastrofområdet var en 70 kilometer lång oval platå där tajgan helt hade skövlats över ett område på drygt 2 000 km2. Träden låg utspridda på marken i ett stjärnmönster, pekande i riktning bort från en plats som måste ha varit centrum för explosionen. Detta var dock de enda spåren man kunde hitta. Besvikelsen var stor särskilt ifråga om frånvaron av kratrar och metaller. Under tre somrar återvände Kulik med sitt forskningsteam men kunde inte hitta någonting som vittnade om ett meteoritnedslag, förutom den fallna skogen. Det föreföll oerhört märkligt, särskilt med tanke på att explosionen hade väckt uppmärksamhet genom sin ljudstyrka på mer än 1 000 kilometers avstånd – en motsvarande explosion i Stockholm skulle med andra ord ha kunnat höras i både Prag och Amsterdam! Det skulle dröja ytterligare några decennier innan sovjetiska forskare, med hjälp av bättre teknik, faktiskt lyckades hitta mikroskopiska partiklar av utomjordiskt ursprung utspridda över katastrofområdet.
De 80 år som gått sedan Kuliks expeditioner utgör en fascinerande historia om hur nästan alla nya stora teorier inom fysik och astronomi söker sin tillämpning på Tunguska-händelsen. Stor påverkan fick till exempel den nya teori om kometer som lanserades i början av 50-talet och som gick ut på att en komet egentligen är ett slags stor ”smutsig snöboll”. Om Tunguska-explosionen orsakats av en sådan komet, som störtat sig mot jorden och exploderat i luften, kunde det kanske förklara frånvaron av kratrar och materiella spår. Detta förblev länge den mest omtyckta förklaringen. Men de flesta forskare menar numera ändå att kometteorin inte håller, just för att kometernas snöbollskaraktär gör dem alltför lösa och fluffiga för att de skall kunna överleva en lång resa genom jordens atmosfär. Det måste i så fall vara frågan om en väldigt stor komet, men om en sådan hade exploderat skulle det ha fått betydligt större konsekvenser för jorden än de observerade följderna av Tunguska-händelsen.
Svagheterna i kometteorin stimulerade nya tolkningar. Särskilt den teoretiska fysikens utveckling gjorde det frestande att pröva en rad alternativa förklaringsförsök. 1973 publicerade två amerikanska fysiker en artikel där de hävdade att Tunguska-händelsen kan ha orsakats av ett svart hål i miniatyr som på sin bana genom universum råkat passera rakt genom (!) jorden. Det skulle ha producerat en chockvåg vid mötet med jordytan, vilket kunde förklara de fallna träden. Efter vidare färd genom jordens inre borde det svarta hålet sedan ha producerat en liknande chockvåg vid utträdet på andra sidan, vilket skulle ha varit i Nordatlanten. Man började därför leta efter tecken i historieböckerna på en dylik atlantisk chockvåg som observerats den 30 juni 1908 – ett sökande som dock visade sig resultatlöst.
En annan teori gick ut på att eldklotet över Tunguska orsakats av en meteorit bestående av så kallad antimateria, som skulle ha förintats spårlöst genom sammanstötningen med jorden. Frågan är dock bara hur en dylik antimeteorit kunnat överleva färden genom atmosfären utan att förintas på vägen, då meteoritens antimateria och atmosfärens vanliga materia genast borde ha förintat varandra.
Andra teorier handlar om att det var frågan om en gigantisk så kallad kulblixt, eller att explosionen i själva verket kom underifrån i form av ett utbrott av naturgas från jordens inre. Inom science fiction-litteraturen, särskilt den ryska, har man naturligtvis inte heller försummat tillfället att förklara Tunguska-objektet med att det i själva verket rörde sig om ett utomjordiskt rymdskepp som av någon anledning förintats i Sibirien, eller att det var varelser på en främmande planet som riktade ett laserskott mot jorden.
Många av Tunguska-teorierna förefaller både bisarra och pseudovetenskapliga. Mot denna bakgrund är det desto mer slående att förespråkarna ofta varit till synes seriösa, högt renommerade vetenskapsmän som publicerat sina egendomliga idéer om det sibiriska eldklotet i ansedda vetenskapliga tidskrifter som Nature, Scientific American eller den sovjetiska vetenskapsakademins journaler. I vetenskapssociologiskt perspektiv ger det hela snarast intryck av Tunguska som något av en lekplats för seriösa forskare som inte kan hålla sig från att söka överträffa varandra i bisarr påhittighet – ett oemotståndligt tidsfördriv vid sidan om den gråare vetenskapliga vardagen.
Det har skrivits ett otal böcker och artiklar om Tunguska. Vad man dock skulle vilja se lite mer av i denna litteratur är en vidare samtidshistorisk kontextualisering av Tunguska-förklaringarna. Det förefaller till exempel uppenbart att rymdålderns början 1957, med uppskjutningen av Sputnik, blev en nytändning för intresset för Tunguska, särskilt i Sovjetunionen. Det var först då man återupptog seriösa expeditioner till katastrofområdet. Atomålderns inträde tycks också ha haft en tydlig inverkan på Tunguska-debatten, i form av teorier om att explosionen i juni 1908 varit av nukleärt slag, varvid man också gjorde sig stor möda att försöka hitta radioaktiva isotoper i området eller tecken på ökad cancerfrekvens hos lokalbefolkningen – dock utan positiva resultat.
Mycket av förvirringen kring Tunguska kan också ses i relation till kalla kriget med dess högst begränsade utbyte av information mellan öst och väst. Västerländska forskare som ville förklara Tunguska-mysteriet fick inte – eller fann det inte mödan värt att försöka få – tillgång till det omfattande ryska forskningsmaterialet, inklusive de ögonvittnesskildringar som Kulik insamlat på 1920-talet. Omvänt var de sovjetiska Tunguska-forskarna ofta omedvetna om diskussioner och argument som fördes fram i västvärlden. Först under Gorbatjovs perestrojka började man inleda seriösa internationella samarbeten. Kanske är det egentligen först nu, med globaliserade forskargrupper, avancerad informationsteknik och så vidare som det verkliga utforskandet av Tunguska-händelsen kan börja på allvar. Och än frågar man sig förstås: kommer det att hända igen?
Per Högselius är samtidshistoriker, verksam vid avdelningen för teknik- och vetenskapshistoria, KTH.
Kvällen den 30 juni 1908 hade för många nordeuropéer något säreget över sig. Ljusa nätter i midsommartid var man ju van vid, men det ljus som spred sig över stad och land just denna natt hade en sällan skådad lyster. I tidningen Vårt Land kunde man dagen därpå läsa att natten hade varit ”den klaraste och egendomligaste” stockholmarna någonsin upplevt: ”Sedan solen gått ned, upplystes norra hemisfären hela natten af ett intensivt gult skimmer, som förvandlade natten nästan fullständigt till dag. Det egendomliga skenet höll folk uppe och ännu sent var det liflig trafik på gatorna, speciellt uppe i Vasastaden.”
På meteorologiska centralanstalten föreföll man en aning konfunderad, men förklarade till slut att ”det intensiva sken, som gjorde natten så ljus, hade sin grund i s k cirrimoln, hvilka reflekterat solljuset”. En annan förklaring som framkastades var att ”fenomenet skulle orsakats af ett kosmiskt stoff, hvilket skulle befunnit sig i de högre luftlagren”.
Även från observatoriet i Berlin meddelades att natten varit märkvärdigt ljus. Där förmodade man att ”fenomenet troligen står i förbindelse med större förändringar på Solens yta, hvilka kunna ha framkallat elektriska urladdningar i atmosfären; äfven i Königsberg och vid Östersjöns kuster har ljusfenomenet blifvit observerat”.
Från England kom rapporter om till synes oförklarliga atmosfäriska störningar, särskilt i form av ett plötsligt fall i lufttryck, och på det amerikanska Mount Wilson-observatoriet konstaterade man ett par veckor senare att luften hade blivit märkligt ogenomskinlig. En skribent på The Times i London associerade det egendomliga nattljuset till något liknande som skådats 25 år tidigare i samband med det fruktansvärda vulkanutbrottet på Krakatoa i Indonesien 1883. Men något vulkanutbrott hörde man inte talas om denna gång.
Vad man inte kunde veta vid denna tid var att de romantiskt stillsamma, underligt ljusa nätterna orsakats av något så skräckinjagande som en asteroid, en stenig himlakropp härrörande från en annan del av solsystemet som hamnat på ödesmättad kollisionskurs med jorden. Med en hastighet av 54000 km/tim äntrade den vår atmosfär och exploderade till sist av hettan ett par kilometer upp i luften över den täta tajgan borta i Sibirien, nära floden Steniga Tunguska. Explosionen, som inträffade vid sjutiden på morgonen lokal tid, motsvarade i storleksordningen tusen Hiroshimabomber i kraft, och om den hade fallit över Moskva, London eller New York skulle många miljoner människor av allt att döma ha dödats. Explosionen skulle helt ha kunnat utplåna ett land som Nederländerna eller Schweiz. I efterhand kan man konstatera att explosionen över tajgan i Tunguska är den enda gång i historisk tid som jorden har kolliderat med en verkligt storskalig främmande himlakropp. Vi kan glädja oss åt att asteroiden ifråga inte var större än den var, ty det förmodas att det var en liknande, men tyngre asteroid som orsakade den totalkatastrof som en gång satte punkt för dinosauriernas tidsålder.
Att det verkligen rört sig om en asteroid som exploderat strax före sitt nedslag förblir dock omtvistat, och hypotesen ifråga lanserades i själva verket först i början av 1980-talet. Tunguska-händelsen är mytomspunnen som knappt någonting annat i astronomiska kretsar, och den har snarast karaktären av ett ouppklarat brott, vilket känns en aning nervöst med tanke på möjligheten att det skulle kunna hända igen och att vi då inte är säkra på mekanismerna bakom faran. En lång rad komplicerade, märkliga och bisarra teorier har figurerat under 1900-talet – och fortsätter att göra så – alla med syfte att en gång för alla fastställa orsaken till den förintande explosionen över tajgans träskmarker den där junimorgonen för 100 år sedan, någonstans i de schamanistiska tungusernas land.
Vid tidpunkten för explosionen, 1908, var urvalet av tillämpbara teorier som kunde bidra till en förklaring av ”eldklotet” över Tunguska tämligen begränsat. Till en början tog man för givet att det helt enkelt handlade om ett meteoritnedslag av det vanligare slaget; detta var ju något man kände till sedan urminnes tider – även om det inom den kristna världen länge ansågs hädiskt att tro på stenar som föll från kosmos, något som den tysk-slovakiske fysikern Ernst Chladni, meteoritvetenskapens fader, bittert fick erfara efter att han i Riga år 1794 givit ut den bok som lanserade denna teori om ”kosmiskt grus”. De flesta trodde då ännu att meteoriter var jordiska stenar som på något sätt kastats upp i luften, till exempel av virvelvindar.
Men om det handlade om en meteorit borde man kunna hitta en motsvarande krater vid nedslagsplatsen. Den estniskfödde sovjetiske geologen och bolsjeviken Leonid Kulik blev på 1920-talet den förste vetenskapsmannen att bege sig till Tunguska för att identifiera en dylik krater. Sovjetiska vetenskapsakademin finansierade expeditionen, i tron att det den ekonomiska vinningen kunde bli stor i form av värdefulla metaller som meteoriten fört med sig. Inspirationen tycks ha kommit från USA, där en entreprenör vid denna tid var i färd med att försöka utvinna värdefulla metaller i och omkring den kända meteoritkratern i Arizona, som formats av ett meteoritnedslag 50000 år tidigare.
Den sovjetiska forskningsstrategin var snarast etnologisk: att intervjua lokalbefolkningen i Tunguska-området om deras minnen av händelsen 1908, och sedan med dessas guidehjälp leta upp själva nedslagsplatsen. För Kulik blev dessa människors fantastiska berättelser utgångspunkt för en livslång besatthet av Tunguska, som kom att vara ända till hans tragiska död i ett nazityskt fångläger 1942. Berättelserna om det enorma ”eldklotet” som svept in från sydost tidigt på morgonen den 30 juni 1908 och som sedan exploderat, med glödgande, förintande chockvågor till följd, hade väl förefallit föga trovärdiga – om det inte hade varit för att många oberoende ögonvittnen berättade samma historia.
Vad Kulik fann i själva katastrofområdet var en 70 kilometer lång oval platå där tajgan helt hade skövlats över ett område på drygt 2 000 km2. Träden låg utspridda på marken i ett stjärnmönster, pekande i riktning bort från en plats som måste ha varit centrum för explosionen. Detta var dock de enda spåren man kunde hitta. Besvikelsen var stor särskilt ifråga om frånvaron av kratrar och metaller. Under tre somrar återvände Kulik med sitt forskningsteam men kunde inte hitta någonting som vittnade om ett meteoritnedslag, förutom den fallna skogen. Det föreföll oerhört märkligt, särskilt med tanke på att explosionen hade väckt uppmärksamhet genom sin ljudstyrka på mer än 1 000 kilometers avstånd – en motsvarande explosion i Stockholm skulle med andra ord ha kunnat höras i både Prag och Amsterdam! Det skulle dröja ytterligare några decennier innan sovjetiska forskare, med hjälp av bättre teknik, faktiskt lyckades hitta mikroskopiska partiklar av utomjordiskt ursprung utspridda över katastrofområdet.
De 80 år som gått sedan Kuliks expeditioner utgör en fascinerande historia om hur nästan alla nya stora teorier inom fysik och astronomi söker sin tillämpning på Tunguska-händelsen. Stor påverkan fick till exempel den nya teori om kometer som lanserades i början av 50-talet och som gick ut på att en komet egentligen är ett slags stor ”smutsig snöboll”. Om Tunguska-explosionen orsakats av en sådan komet, som störtat sig mot jorden och exploderat i luften, kunde det kanske förklara frånvaron av kratrar och materiella spår. Detta förblev länge den mest omtyckta förklaringen. Men de flesta forskare menar numera ändå att kometteorin inte håller, just för att kometernas snöbollskaraktär gör dem alltför lösa och fluffiga för att de skall kunna överleva en lång resa genom jordens atmosfär. Det måste i så fall vara frågan om en väldigt stor komet, men om en sådan hade exploderat skulle det ha fått betydligt större konsekvenser för jorden än de observerade följderna av Tunguska-händelsen.
Svagheterna i kometteorin stimulerade nya tolkningar. Särskilt den teoretiska fysikens utveckling gjorde det frestande att pröva en rad alternativa förklaringsförsök. 1973 publicerade två amerikanska fysiker en artikel där de hävdade att Tunguska-händelsen kan ha orsakats av ett svart hål i miniatyr som på sin bana genom universum råkat passera rakt genom (!) jorden. Det skulle ha producerat en chockvåg vid mötet med jordytan, vilket kunde förklara de fallna träden. Efter vidare färd genom jordens inre borde det svarta hålet sedan ha producerat en liknande chockvåg vid utträdet på andra sidan, vilket skulle ha varit i Nordatlanten. Man började därför leta efter tecken i historieböckerna på en dylik atlantisk chockvåg som observerats den 30 juni 1908 – ett sökande som dock visade sig resultatlöst.
En annan teori gick ut på att eldklotet över Tunguska orsakats av en meteorit bestående av så kallad antimateria, som skulle ha förintats spårlöst genom sammanstötningen med jorden. Frågan är dock bara hur en dylik antimeteorit kunnat överleva färden genom atmosfären utan att förintas på vägen, då meteoritens antimateria och atmosfärens vanliga materia genast borde ha förintat varandra.
Andra teorier handlar om att det var frågan om en gigantisk så kallad kulblixt, eller att explosionen i själva verket kom underifrån i form av ett utbrott av naturgas från jordens inre. Inom science fiction-litteraturen, särskilt den ryska, har man naturligtvis inte heller försummat tillfället att förklara Tunguska-objektet med att det i själva verket rörde sig om ett utomjordiskt rymdskepp som av någon anledning förintats i Sibirien, eller att det var varelser på en främmande planet som riktade ett laserskott mot jorden.
Många av Tunguska-teorierna förefaller både bisarra och pseudovetenskapliga. Mot denna bakgrund är det desto mer slående att förespråkarna ofta varit till synes seriösa, högt renommerade vetenskapsmän som publicerat sina egendomliga idéer om det sibiriska eldklotet i ansedda vetenskapliga tidskrifter som Nature, Scientific American eller den sovjetiska vetenskapsakademins journaler. I vetenskapssociologiskt perspektiv ger det hela snarast intryck av Tunguska som något av en lekplats för seriösa forskare som inte kan hålla sig från att söka överträffa varandra i bisarr påhittighet – ett oemotståndligt tidsfördriv vid sidan om den gråare vetenskapliga vardagen.
Det har skrivits ett otal böcker och artiklar om Tunguska. Vad man dock skulle vilja se lite mer av i denna litteratur är en vidare samtidshistorisk kontextualisering av Tunguska-förklaringarna. Det förefaller till exempel uppenbart att rymdålderns början 1957, med uppskjutningen av Sputnik, blev en nytändning för intresset för Tunguska, särskilt i Sovjetunionen. Det var först då man återupptog seriösa expeditioner till katastrofområdet. Atomålderns inträde tycks också ha haft en tydlig inverkan på Tunguska-debatten, i form av teorier om att explosionen i juni 1908 varit av nukleärt slag, varvid man också gjorde sig stor möda att försöka hitta radioaktiva isotoper i området eller tecken på ökad cancerfrekvens hos lokalbefolkningen – dock utan positiva resultat.
Mycket av förvirringen kring Tunguska kan också ses i relation till kalla kriget med dess högst begränsade utbyte av information mellan öst och väst. Västerländska forskare som ville förklara Tunguska-mysteriet fick inte – eller fann det inte mödan värt att försöka få – tillgång till det omfattande ryska forskningsmaterialet, inklusive de ögonvittnesskildringar som Kulik insamlat på 1920-talet. Omvänt var de sovjetiska Tunguska-forskarna ofta omedvetna om diskussioner och argument som fördes fram i västvärlden. Först under Gorbatjovs perestrojka började man inleda seriösa internationella samarbeten. Kanske är det egentligen först nu, med globaliserade forskargrupper, avancerad informationsteknik och så vidare som det verkliga utforskandet av Tunguska-händelsen kan börja på allvar. Och än frågar man sig förstås: kommer det att hända igen?
Per Högselius är samtidshistoriker, verksam vid avdelningen för teknik- och vetenskapshistoria, KTH.
Äh, det löser sig.
Re: Tunguska
Tack NIL för en intressant post.
Givetvis!, Varjagkommer det att hända igen?
Re: Tunguska
Japp, läste också artikeln.
Ha, det verkar ha varit motsvarande pressmeddelande jag hittade på amerikanska:NIL skrev:Även från observatoriet i Berlin meddelades att natten varit märkvärdigt ljus. Där förmodade man att ”fenomenet troligen står i förbindelse med större förändringar på Solens yta, hvilka kunna ha framkallat elektriska urladdningar i atmosfären; äfven i Königsberg och vid Östersjöns kuster har ljusfenomenet blifvit observerat”.
- New York Times, 3 juli 1908BERLIN, July 2. - Remarkable lights were observed in the northern heavens on Tuesday and Wednesday nights, the bright diffused white and yellow illumination continuing throughout the night until it disappeared at dawn. Director Archenhold of the Treptow Observatory says that because of the phenomena's particular brilliancy he thinks it might be connected with important changes on the sun's surface, causing electrical discharges.
Director Archenhold, however, mentions a somewhat similar phenomena in 1883, which was directly traceable to an outbreak of the Krakatoa Volcano in the Straits of Sunday. Reports from Copenhagen and Koenigsberg tell of the same great lights being visible in those cities, and it is presumed that they were visible throughout Northern Europe.
Re: Tunguska
Även i DN
Inte mycket nytt annat än att någon har lanserat en teori om metangas.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=799359
Inte mycket nytt annat än att någon har lanserat en teori om metangas.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=799359
Äh, det löser sig.