De lettiska skyttebataljonerna

Diskussioner kring händelser under första världskriget & mellankrigstiden.
pandersson2
Medlem
Inlägg: 2987
Blev medlem: 28 maj 2005 07:34
Ort: Södermanland

De lettiska skyttebataljonerna

Inlägg av pandersson2 » 15 okt 2006 02:07

De lettiska skyttebataljonerna kom att spela en central roll både för Lettlands utveckling mot självständighet samt för Sovjetunionens bildande. Därför ger jag en kortare resume över deras historia. Uppgifter bygger på Den lettiske soldaten under Ryska imperiet, Sovjetryssland och Sovjetunionen (på lettiska) av Igors Varpa. Jag använder de titlar som finns på lettiska (det ryska systemet) och erkänner min okunskap omgående i hur förbanden skall betecknas. Jag tager därför gärna emot förslag på korrigeringar. De datum som anges är enligt det gamla ryska systemet, julianska kalendern. Lettiska namn är skrivna med svenska bokstäver.

Bakgrund
När 1a världskriget inleddes så blev Lettland en av huvudplatserna för striderna. Det fanns sedan gammalt en stor konflikt mellan letter och balttyskar, grundat på att tyskarna ju sedan 1200-talet erövrat landet och bildat en herreklass med letterna som underklass. Under 1800-talet kom den nationalistiska vågen och letterna började kämpa för att återfå de rättigheter som blivit förlorade. 1905 års revolution utmynnade i att letter återigen hade blivit representerade i församlingarna och deras röst hade därmed möjlighet att göra sig hörd politiskt.

När kriget inleddes så ingick de lettiska soldaterna i de övriga förbanden, man ville inte ha nationella förband då man såg dem som splittrare av Ryssland. Främst återfanns letterna inom XX korpusen.

De första lettiska förband bildades under Daugavmynnings fästnings kommendant generallöjtnant Ivan Mionchinski i samband med mobiliseringen 20 september 1914 och kallades Daugavmynnings fästnings ickebepansrade landsvärns arbetsrotel. Befälhavare kapten Karlis Baltins. 6 mars 1915 bildades I och II Daugavmynnings fästnings förenade landsvärns arbetsrotels bataljoner, med vardera 4 ingående rotlar. I bataljonen hade porucik Sigismunds Stolivo som befäl och II bataljonen stabskapten Krumins. Bataljonerna sändes till Liepaja för att förstärka den ryska armen. Varje bataljon hade ca 800 man. Deras insatser är mest ihågkomna för striderna vid Jelgava 19-20 april 1915.

Tanken på att bildade särskilda lettiska förband kom från Rigas tekniska institūts studenter. Krisus Glizdins ställde förfrågan till general Potapov under vars befäl de lettiska bataljonerna stridit . Förfrågan kom även till Janis Goldmanis som satt i den ryska Duman. Officiellt togs frågan upp av Dumans delegater Goldamnis och Janis Zalitis 19 maj 1915 där en kommite bildades för att driva frågan. Från ryskt håll var reaktionen delad, armen ville ha soldaterna och såg letterna som väl motiverade soldater medan man från politiskt håll var orolig för att de skulle kunna användas för en seperatistisk rörelse.

Bildande
19 juli gav general Alexejev tillåtelse att organisera två lettiska formationer, 1. Daugavmynningens och 2. Rigas lettiska skyttebataljoner. Bildandet gavs i uppgift till Daugavmynnings fästnings kommendant generallöjtnant Ivan Mionchinski. Samma dag skrevs ett upprop av Karlis Skalbe, Atis Kenins, Goldmanis och Zalitis där man uppmanade till fosterlandets försvar under den lettiska, en möjlighet som inte funnits under 700 år. Frivilliga togs emot i Riga, senare även i Cesis, Valmiera, Valka, Plavinas, Limbazos, Mazstraupe, Skriveros, Ranka, Jaunlaicene, Smiltene, Tallin (Estland), St Petersburg, Vitebsk och Moskva (Ryssland). Senare bildades det sex lettiska skyttebataloner till. Namnet på bataljonerna skulle vara på ryska, detta medförde att bataljonerna fick namn efter de områden som hade identiska ryska och lettiska namn. Bataljonerna hade ca 1200-1800 soldater indelade i fyra rotlar. De omorganiserades 21 oktober 1916 till pulkor med sex ingående rotlar. Dessa ingick då i I (1-4) och II (5-8) lettiska skyttebrigaderna. De lettiska skyttedivisionerna med dess befälhavare var följande:

1. Daugavmynningens lettiska skyttebataljon under kapten Rudolfs Bangerskis från 12 augusti 1915, palkavnieks Georgs Karlsons från 8 november 1916 och podpalkavnieks Fridrihs Briedis från 29 februari 1917.

2. Rigas lettiska skyttebataljon under podpalkavnieks/palkavnieks Janis Francis från 29 augusti 1915, kapten Roberts Klavins från 15 juni 1916, podpalkavnieks Eduards Peteris Pauls från 11 september 1916, palkavnieks Rudolfs Bangerskis från 15 november 1916 och palkavnieks Martins Penikis från 17 december 1916.

3. Kurzemes lettiska skyttebataljon under palkavnieks Janis Kalnins från 15 september 1915.

4. Vidzemes lettiska skyttebataljon under stabskapten Eduards Peteris Pauls från 29 september 1915 och podpalkavnieks Antons Zeltins från 5 mars 1916.

5. Zemgales lettiska skyttebataljon under podpalkavnieks/palkavnieks Jukums Vacietis (senare överbefälhavare över den sovjetiska armen) från 18 november 1915.

6. Tukums lettiska skyttebataljon under palkavnieks Ansis Lielgalvis från 12 november 1915 och podpalkavnieks Andrejs Krustins från 31 mars 1917.

7. Bauskas lettiska skyttebataljon under palkavnieks Andrejs Auzans från 3 januari 1916, palkavnieks Karlis Gopers från 2 december 1916, palkavnieks Janis Francis från 3 februari 1917 och podpalkavnieks Gustavs Mangulis från 31 mars 1917.

8. Valmieras lettiska skyttebataljon under kapten Janis Imaks från 1 december 1915, podpalkavnieks Gustavs Francis från 6 april 1916 och podpalkavnieks Peteris Avens från februāri 1917.

Lettiska reservernas skyttebataljon under kapten Karlis Cinats från november 1915, palkavnieks Karlis Gopers från 8 augusti 1916 och palkavnieks Janis Francis från 3 februari 1917.

I lettiska skyttebrigaden under generalmajor Augusts Ernests Misins från 24 oktober 1916, palkavnieks Georgs Karlsons från 28 februari 1917, palkavnieks Karlis Gopers från 25 mars 1917 och palkavnieks Martins Penikis från 23 september 1917.

II lettiska skyttebrigaden under palkavnieks Andrejs Auzans från 24 september 1916 och palkavnieks Ansis Lielgalvis från 14 april 1917.

Strider
I oktober 1915 sattes de lettiska bataljonerna in i strid första gången. Striderna var utmed linjen Sloka, Mangali och Olaine. En linje som hölls ända till ryska armens kollaps. De mest kända striderna är från Ikskiletrakten, där Kurzemes och Rigas bataljoner höll ett ett brohuvud kallad Dödens ö (Naves sala) på västra sidan av Daugava från april till september 1916 och juloffensiven (Jelgavaoperationen för ryssar, Winterslacht för tyskar) 23-29 december 1916 vid Rigafronten.

Användarvisningsbild
tyskaorden
Redaktionen
Inlägg: 7405
Blev medlem: 27 mar 2002 14:52

Inlägg av tyskaorden » 15 okt 2006 11:00

Tackar för en intressant genomgång. Angående förband verkar det som den enhet som betecknas som rotlar motsvaras av det svenska kompaniet. Pulkor = regementen i sigular pulk eller på ryska polk.

Podpalkavnieks = överstelöjtnant och palkavnieks = överste, de verkar vara den lettiska översättningen av motsvarande ryska grader.

pandersson2
Medlem
Inlägg: 2987
Blev medlem: 28 maj 2005 07:34
Ort: Södermanland

Inlägg av pandersson2 » 19 nov 2006 03:04

tyskaorden,

tack för visat intresse. I lettland brukar man inte översätta de ryska gradsbeteckningar, därför har jag ej gjort det. Jag använder dina förslag på beteckningar för förbanden i fortsättningen.

Majoriteten av soldaterna var etniska letter, jag har inte sett någon samlad siffra men jag gissar på ca 90 procent. Övriga nationaliteter var främst ryssar, estländare, litauer och polacker som var/varit bosatta i landet och kunde språket. Jag har därtill läst om en kazakisk kapten och att en neger ingått. Balttyskar ingick ursprungligen men de verkar ha överflyttats till den Kaukasiska fronten innan förbanden hamnade i strid. Man kan förmoda att det fanns en hel del motsättningar mellan letter och balttyskar, främst med tanke på att motivet för många av letterna var att befria landet från det 700-åriga tyska styret. En kvinna, Lina Canka, ingick.

Utbildningen skedde på lettiska och ryska. Ryska verkar främst använts inom den militära delen då den lettiska militära vokabulären inte var lika väl utvecklad.

Organisationsmässigt så var man inrättad enligt XII Armens standard.

Bataljon
4 kompanier (215-250 man) och fem kommandon (spaning, kulsprute, ryttare, underhåll, sjukvård)
26 officerare, 7 sjukvårdare, 1246 underofficerare och soldater, 164 hästar, 4 kulsprutor
Orkester tillkom efter ett tag.

Regemente
8 kompanier och 8 kommandon (spaning, kulsprute, ryttare, underhåll, sjukvård, polis, artilleri)
50 officerare, 7 sjukvårdare, 2497 underofficerare och soldater, 290 hästar. Totalt 2850 man.

I de 8 regementena ingick följaktligen 22 800 man. Därtill fanns det i Reservbataljonen 12 363 soldater och 236 officerare )december 1916).

Stefan
Medlem
Inlägg: 3469
Blev medlem: 09 apr 2002 10:10

Inlägg av Stefan » 20 nov 2006 14:40

Att balttyskar flyttades behöver inte bero enbart på motsättningar letter-balttyskar. skulle de slåss mot tyskar är det nog ganska naturligt med att de inte utsattes för den extra pressen obekväm för ALLA berörda...

Håller med om översättningarna. På ett ställe har du porucik Sigismunds Stoliwo. Det torde vara löjtnant, vilket fö stämmer med sammanhanget.

Roligt att läsa om att visserligen stora flertalet var letter men i övrigt hade de en salig blandning där det ingalunda saknades vare sig en kasakier, en kvinna och t.o.m. en neger.. :)
Parlamentsledamoten Goldmanis verkar vara Goldman varsamt ommålad med lokalfärg. Dvs minst en jude fanns också med på ett hörn... :)

pandersson2
Medlem
Inlägg: 2987
Blev medlem: 28 maj 2005 07:34
Ort: Södermanland

Inlägg av pandersson2 » 26 nov 2006 03:35

Stefan,

jag fick intrycket av att balttyskar förflyttades pga lokala önskemål, inte som en generell åtgärd för hela ryska armen. Jag vet att det i början av kriget fanns gott om balttyskar inom ryska armen som stred mot tyskarna i området. Huruvida dessa senare förflyttades vet jag ej, någon annan för komplettera med den informationen.

Goldmanis är helt riktig Goldman med maskulin ändelse, 2a gruppen -is. Huruvida släkten var judisk vet jag ej. Jag tror det inte då det borde stått om det i sådana fall. Att även judar ingick förmodar jag, jag minns dock inte om de speciellt omnämnts, de bör ha varit fler än balttyskarna åtminstone.

pandersson2
Medlem
Inlägg: 2987
Blev medlem: 28 maj 2005 07:34
Ort: Södermanland

Inlägg av pandersson2 » 18 mar 2007 02:59

Jag var sjuk en tid och utnyttjade det till att samla information om letterna under sovjetryssland. Jag skall skriva ner det allteftersom jag det överförs till datorn. Nu kommer ett avsnitt om bolsjeviseringen, senare kommer om deras insatser i ryska inbördeskriget.

I följande text använder jag regemente, originalet använder pulks, inte bataljons och syftar på en något större militär enhet. Tiden följer den julianska kalendern.

Juloffensive blev katastrofal. Målet var att befria Jelgava och därefter Kurland. Vid denna tidpunkt hade redan den ryska armén börjat bryta ihop pga disciplinproblem. Förberedelserna skedde mellan Norra Frontens befälhavare N. Ruzkis, XII Arméns befälhavare Dmitrizev och lettiska II:a Brigadens stab. Övriga armén hölls oinformerad.

Anfallet inleddes vid Kalnciems natten till den 23 december (julianska kalendern) och blev misslyckat redan 1:a dagen. Flera delar av den ryska armén vägrade att attackera. Den lettiska I:a brigadens attack blev framgångsrik och de de tyska försvarslinjerna intogs, men när Misins bad om förstärkning i form av 53 Sibiriska skytteregementeen från VI korpusen för att kunna försvara det erövrade området fick han till svar att letterna fick klara sig på egen hand, inte ens artilleristöd fanns tillgängligt. När tyskarna gick till motanfall mot kvällen var letterna i sämre fysiskt skick samt hade ammunitionsbrist efter dagens strider och blev tillbakadrivna. I:a Brigadens förluster blev 2742 man (485 döda, 1895 skadade, 362 saknade), huvudsakligen under tyskarnas motanfall. Misins fick skulden för det misslyckade anfallet och general Trikovskis övertog befälet.

Även II:a Brigadens attack blev framgångsrik och de tyska försvarslinjerna intogs. Efter 1:a dagens strider begränsades målet till att erövra tyska Kulsprutekullen som var deras viktigaste befästa plats plats på Rigafronten.Efter att ha blivit kringskurna av 7, 3 och 6 lettiska samt 53 sibiriska skyttebrigaderna föll fästet morgonen den 25. Ca 1000 fångar togs. Detta var den största ryska framgången på Rigafronten. Erövrandet ledde dock till ytterligare misstro mot den ryska ledningen från lettisk sida då all ära för erövrandet gavs till 11 och 12 sibiriska regementeerna (som attackerade rakt mot fästet) för erövrandet. Striderna fortsatte till den 27 december då de sista lettiska förbanden skickades tillbaka för återhämtning. II Brigadens förluster blev 2503 man (396 döda, 1669 skadade, 407 saknade). Totalt förlorade letterna ca 43% av de deltagande.

2 Januari byttes styrkorna vid fronten och den lettiska I Brigaden skickades till reserven i Riga, den II Brigaden till Jaundubulti (5, 6) och Sloka (7, 8) för återhämtning och påfyllning med nya soldater.

10 januari gick de tyska styrkorna till anfall och de lettiska brigaderna deltog i försvaret av Riga till slutet av offensiven den 22 januari. Förlusterna blev 3 813 man. Totalt under under striderna december/januari förlorade letterna ca 9000 man, motsvarande 75% av stridsdeltagarna.

Bolsjevisering
Ryska arméns hade förfallit rejält redan vid tiden för juloffensiven men det var ingenting jämfört med vad som komma skulle.

Efter februarirevolutionen då Tsaren störtades och en provisorisk regering utnämndes upphörde armén att vara en stridsfaktor och blev skådeplats för politisk kamp. Detta drabbade även de lettiska regementena. Till skillnad från övriga delar av XII armén behöll letterna dock sin stridsdisciplin. De användes därför bl. a till att upprätthålla ordningen i Riga och delar av Lettland för att förhindra anarkin. Man undgick dock ej att politiseras.

29 mars (11 april) bildades Iskolastrels (från ryska Ispolnjiteljnij Komitet Latiskskih Strelkovih Polkov) som högsta politiska organ för de lettiska skytteregementena. Ordförande blev V. Ozols. 12-17 maj hölls deras 2:a kongress. Under den erövrade bolsjevikerna makten inom Iskolastrels och de lettiska regementena, den enda fungerande militära maktfaktorn i Lettland, stod hädanefter under bolsjevikisk kontroll.

Hur kunde då detta ske? Bolsjevikernas antal bland soldaterna var knappt 5%. Jukums Vacietis skrev följande som förklaring 1922:

”De lettiska skyttesoldaterna stödde det sovjetiska styret därför att det erkände alla småfolkens rättigheter till självstyre, ända till utträde ur det Ryska landet. De lettiska skyttesoldaterna stred för ett fritt Lettland. Där är motivet, som klargjorde för oss, att de lettiska skyttesoldaterna, som bland sig inte hade många bolsjeviker eller kommunister, så hett försvarade bolsjevismen i Ryssland. Och det var korrekt. Vi, letter, behövde i Ryssland stödja det parti som erkände vår frihet och självständighet. Och det var Rysslands bolsjevistiska parti. Andra ryska partier ville inte höra talas om småfolkens självständighet. Nuförtiden vet inte många den betydelse som devisen ”Fria Lettland” hade för den lettiska skyttesoldaten. Den lettiska skyttesoldaten var och förblev nationalist i ordets bästa betydelse. Det var den stimulans som gav den lettikse soldaten hans hjältemod, att hålla ut i striden för Rysslands förnyelse till slutet. Lettiska skyttesoldater förstod bra att, om reaktionärerna återkommer i Ryssland, kommer med det även i Baltikum all makt att hamna i reaktionärernas händer. På så sätt, genom att strida mot ryska reaktionärer, stred letterna för Baltikums frihet, för Lettlands frihet.”

Tyskland gick till attack på Rigafronten den 19 augusti (1 september) 1917 med syfte att erövra Riga samt inringa XII armén. Anfallet skedde vid Ikskiles/Ogres, sydöst om Riga. De enda stridsdugliga styrkorna som fanns tillgängliga för försvaret var II lettiska skyttebrigaden. Största ansvaret hamnade hos 5 Zemgales skytteregemente som intog position vid Maza Jugla. Striden utkämpades helt utan stöd från övriga ryska armén. Totalt sett förlorade de lettiska brigaderna 6437 man under striderna. Samtliga 664 överlevande i Zemgales regemente tilldelades senare Helige Juris kors, enda gången i Rysslands historia som sådan massutdelningen skall ha skett. Riga erövrades av tyskarna men XII armén hann evakueras. Därefter stabiliserades fronten. Latgale och Vidzeme kontrollerades av ryssarna, Kurzeme och Riga av tyskarna.

pandersson2
Medlem
Inlägg: 2987
Blev medlem: 28 maj 2005 07:34
Ort: Södermanland

Inlägg av pandersson2 » 24 mar 2007 05:36

Bolsjevikiska maktövertagandet
Den 24 oktober (6 november)genomförde bolsjevikerna sin revolution. Den provisoriska regeringen saknade trogna trupper i Petrograd, så revolutionen blev oblodig.

26 oktober kom nyheten om revoltionen till Lettland. 1 Daugavgrivas och 3 Kurzemes regementen intog Cesis, 6 Tukuma och 7 Bauskas regementen intog Valmiera. De styrkor som armeledningen bedömt vara trogna den provisoriska regeringen hade samlats i Valka. Valka intogs den 7 november av 6 Tukuma regemente utan strid efter att förbanden övergett staden. Därmed var hela ryskkontrollerade Lettland samt XII armén under bolsjevikisk kontroll.

Oktoberrevolutionen medförde stora organisatoriska förändringar. Massdesertingar bland officerarna skeed, endast en tredjedel kvarstod vid årsslutet. Endast två ledare för regementena stannade, Vacietis och Mangulis.

Efter revolutionen leddes regementena av följande (ett par namn saknas, då jag ej lyckats hitta dem).

I Brigaden leddes av M. Penikis, från 3 november Karlis Ozolins
1 Regementet leddes av Roberts Vainans
2 Regementet leddes av Karlis Ozolins, från 3 november av litauern Petrass Kubiluns
3 Regementet ?
4 Regementet ?

II Brigaden leddes av Vacietis
5 Regementet leddes av Vacietis
6 Regementet leddes av Rudolfs Kirhensteins
7 Regementet leddes av Mangulis
8 Regementet leddes av P. Avens

17 (30) december bildades Lettiska Skyttekorpusen under Vacietis ledning. Brigaderna ombildades till divisioner. 1 Divisionen leddes av Mangulis och 2 Divisionen av Avens.

25 november (8 december) anlände 6 Tukuma till Petrograd för att förstärka garnisionen. Delar av regementen sändes för att skydda sovjetregeringen i Smolnij. Från 13 (26) december kommenderades regementet av Peteris Sudrabs. 6 Tukuma användes för att skingra de antibolsjevikiska manifestationerna 28 november 1917 och 5 januari 1918 vid Taurijas slott.

3 mars kom 2 Rigas som första reguljära sovjetiska styrka till Moskva för att förbereda flytten av sovjetregeringen. Flytten skedde under skydd av enheter ur 6 Tukuma. 15 mars hölls IV sovjetkongressen under skydd av 2 Rigas . I slutet av mars befann sig 1 Daugavgrivas, 2 Rigas, 3 Kurzemes, 4 Vidzemes och I Brigadens stab i Moskva.

Delar av 6 Tukuma skickades till Finland för att stödja den röda sidan i inbördeskriget. 23 januari (4 februari) skickades 206 soldater under Konstantins Pelnis till Finland och deltog i strider vid Mentiharj och Mikelis, de återvände den 26 januari. 14 Februari skickades 40 man undes K. Hercbergs, de återvände 18 ffebruari efter Tysklands anfall. 25 april skickades 525 soldater till Ivo fort unde Sudrabs ledning, åter 14 maj. Flera soldater vägrade deltaga i strider mot den finländska regeringen och 9 juni uteslöts 202 soldater ur regementet för vägran att åka till Finland.

När den polske generalen Dovbov-Musnicks kår gjorde uppror skickades 4 Vidzemes regemente och 2 kompanier ur 1 Daugavgrivas regemente, totalt ca 3 000 man , mot honom den 9 januari 1918. Vid Galvena hejdades de polska styrkorna. Toscicai erövrades av letterna den 25 januari. 29 januari erövrades Rogacova. Därefter förklarade regementets kommité att man inte ville fortsätta strida med polackerna eftersom det polska folket liksom det lettiska kämpade för sin frihet.

3 Kurzemes, 2 264 man, skickades 11 januari 1918 för att hejda Kalodins uppror vid Don. 27 januari inleddes anfallet. 24 februari intog man Rostov vid Don varvid upproret var besegrat.

18 Februari 1918 anföll tyskarna Sovjetryssland. 27 februari hade hela Lettland hamnat under tysk kontroll och de lettiska skyttesoldaterna hade tvingats till exil i Ryssland. Ca 8 000 lettiska soldater befann sig redan i Ryssland då attacken inleddes. Ytterligare 13 000 retirerade in i Ryssland. Totalt befann sig i Ryssland vid den här tidpunkten ca 21 000 lettiska skyttesoldater. Därtill fanns 8-9 000 lettiska rödgardister i Ryssland.

Röda Arméns bildande
Efter freden i Brest-Litovsk demobiliserades den ryska armén och Röda armén bildades, ursprungligen på frivillighetsprincipen. De lettiska regementena ombildades följaktligen mars-april 1918.

1 Daugavgrivas Regemente ombildades med 631 man under Augusts Freibergs.

2 Rigas ombildades med 631 man under Fricis Rieksts.

3 Kurzemes ombildades med 617 man under Kirils Stucks.


5 Zemgales blev Röda Arméns 5 Zemgales Lettiska Regemente under Janis Briedis med 548 man.

6 Tukuma ombildades till 6 Tukuma Socialistiska Regemente under P. Sudrabs med 1250 man.

7 Bauskas blev 7 Bauskas lettiska sovjetiska skytteregementet under Mangulis med 442 man.

8 Valmieras blev Röda Arméns 8 Valmieras Regemente under Krisjanis Bralis med ca 500 man.

Lettiska kommunistiska enheten som fanns i Smolnij bildade 9 lettiska sovjetiska skytteregementet, 925 man under Valdemars Ozols.

I Velikije Lukos befann sig delar ur 7 Bauskas, de bildade 1 Liepajas Lettiska Regemente under Nikolajs Pulkis med ca 400 man.

De styrkor som använts mot det polska upproret demobiliserades något senare då de först behövde draga sig ur stridszonen. De bildade 10 maj 4 Vidzemes lettiska sovjetiska skytteregementet.

Den 13 april 1918 bildades Lettiska Sovjetiska Skyttedivisionen som första reguljära division inom Röda Armén under ledning av Vacietis. Avens övertog befälet juli 1918, Mangulis januari 1919, Antons Martusevics mars 1919, Fridrihs Kalnins oktober 1919 samt slutligen K. Stucka som hade befälet från juli 1920.

Divisionen bestod av 9 skytteregementen, kavalleriregemente, artilleribrigad samt ingenjörsförband. I slutet av maj 1918 ingick 8 000 man i divisionen, i november 17-18 000 och vid årsslutet 23-24 000.

I slutet av april 1918 började I Lettiska Artilleribrigadens lätta artilleridivision bildas i Moskva under Eduards Berzins. I maj började en tung artilleridivision bildas under Mihails Tjunikovs. I november var artilleriet klart och bestod av 24 lätta och 12 tunga kanoner, 5 åttakolli 8 sexkolli haubitsar samt 4 luftvärnskanoner. Ca 2 500 man ingick i artilleribrigaden.

Den 18 april 1918 bildades 1 Lettiska Kavalleriregementet i Moskva under Janis Krisjanis.

I april bildades ett ingenjörsregemente och ett sambandsregemente.

Maj 1918 bildades Lettiska Sovjetiska Skyttedivisionens Aviationsgrupp under Rudolfs Stukalis. Från 19 november Lettiska Aviationsdivisionen. 1 avdelningen leddes av Atis Veinbergs, 2 avdelningen av M. Teteris och 3 avdelningen (bildad 19 november 1918) av Herberts Berzins.

pandersson2
Medlem
Inlägg: 2987
Blev medlem: 28 maj 2005 07:34
Ort: Södermanland

Inlägg av pandersson2 » 31 mar 2007 01:01

Ryska inbördeskriget
De lettiska skyttesoldaterna hade huvudansvaret bla i följande uppgifter:

Vakt av sovjetrysslands regering, samt vakt av Röda Arméns befälhavare Trotskij.

Våren 1918 avväpning av de anarkistiska styrkorna i Petrograd och Moskva.

Socialrevolutionärernas krossande 6-7 juli 1918 i Moskva.

Besegrandet av upproret i Jaroslavla under Boris Savinkov 6-12 juli 1918. I detta uppror deltog Gopers ochh Briedis som tidigare kommenderat skytteregementena. Briedis avrättades sedan av tjekan 28 augusti i Moskva. Gopers fick leva till 25 mars 1941 då han sköts i Rigas centralfängelse.

Mot den tjeckoslovakiska korpusen i Sizranan och Samaras, sydural och västsibirien samt, främst, vid försvaret av Kazan i augusti och september 1918.

Lettiska enheter skickades även till sydfronten mot Krasnovs kosackarmé vid Don, främst under oktober-november 1918.

Försvaret mot Nikolaj Judenic anfall mot Petrograd oktober-november 1919.

Striderna i Lettland
Lettlands erövrande i början av 1919. Lettland var då kontrollerat av tyskarna, men i.o.m. Tysklands förlust på västfronten annulerades freden i Brest-Litovsk. 17 november utropades Lettiska Sovjetrepubliken under Peteris Stucka i Valka som omedelbart erkändes av Lenin (Första erkända lettiska statsbildningen). Under småstrider med tyska armén och med balttyskt hemvärn erävrade letterna snabbt östra Lettland. Första större striden skedd vid Incukalns där tyskarna byggt en försvarslinje vid det julianska nyåret. Efter segern intogs Riga 3 januari 1919. Bolsjevikerna hejdades först vid Skrunda (strax öster om Liepaja) 3 mars av förenade tyska styrkor och den provisoriska lettiska regeringens styrkor. Riga intogs av de förenade styrkorna 23 maj. De letter som tillfångatogs av tyskarna avrättades på plats. Under bolsjevikernas tid vid makten i Lettland inkallades de män som fanns i sovjetkontrollerat område (den provisoriska regeringen gjorde motsvarande inom sitt område). Den sovjetlettiska armén kom därmed nominellt att uppgå till ca 40 000 man. Därtill fanns ca 30 000 ryssar i landet som stöd.

Estniska och Lettiska provisoriska regeringens styrkor invaderade samtidigt Vidzeme (norra Lettland) och efter Rigas fall drog sig de bolsjevikiska styrkorna tillbaka till Latgale.

Lettiska sovjetarmén hade enorma problem med desertering, detta emedan det bolsjevikiska styret hade lyckats vända den lettiska befolkningen emot sig. Bolsjevikerna hyllades först som befriare från det tyska oket när de kom, men efter att tjekan och bolsjevismen visat sitt rätta ansikte uppstod det ”gröna partisanrörelser” på landsbygden som tog upp striden med bolsjevikerna. Att uppleva repressalier av hembygden var även en helt annan sak än att se motsvarande ske i ett annat land. Skyttesoldaterna fick även kännedom om den lettiska provisoriska regeringen och många deserterade till den lettiska norra armén eller till Balodis brigad. I Latgale återstod endast ca 15 000 man av armén. Även en majoritet av de ursprungliga lettiska skyttesoldaterna deserterade till den proviska regeringens styrkor, däribland kommendör Mangulis.

Under januari 1920 blev de bolsjevikiska styrkorna utdrivna från Latgale av kombinerade polska och lettiska styrkor (tyskarna vände sina vapen mot lettiska provisoriska regeringens styrkor efter Rigas fall).

Fred mellan Lettland och Sovjetryssland slöts 11 augusti 1920. I denna fred lovade Sovjetryssland att avveckla de lettiska sovjetiska förbanden och låta de letter som önskade få återvända till Lettland.

Under tiden hade Lettiska Divisionen skickats mot Denikins armé. Letterna hejdade Denikins styrkor vid Orla-Krom 28 oktober 1919. Charkov intogs 11 december.

De sista striderna som Lettiska Divisionen deltog i var mot Wrangels styrkor vid Krim under april-november 1920. Under dessa strider led Lettiska Divisionen svårt, 4 regementen inringades under strider med Denikins och Wrangels styrkor och utplånades. Tillfångatagna letter avrättades enligt instruktion på plats.

Lettiska Divisionens avveckling
Efter Wrangels besegrande avvecklades de lettiska enheterna, i enlighet med fredsavtalet, och man informerade de lettiska skyttesoldaterna om möjligheten att återvända till Lettland.

Under striderna mot Denikin och Wrangel tappade den Lettiska Divisionen delvis sin nationella identitet pga de stora förlusterna. Tidigare hade Divisionens förluster ersatts med folk från andra lettiska enheter, men de hade helt enkelt börjat sina vid den här tidpunkten. Divisionen hade därför förstärkts med folk från Volgas, Urals och Sibiriens landsbyggd. Letterna hade främst kvarstått i de ledande befattningarna. Redan under Divisionens bildande hade icke-letter stått för ca en tredjedel av soldaterna.

När Lettiska Divisionen avvecklades 13-18 december 1920 var den nationella fördelningen följande:

I Brigaden hade 1565 letter, 2263 ryssar och 172 övriga, totalt 4000.
II Brigaden hade 1681 letter, 2085 ryssar och 445 övriga, totalt 4211.
III Brigaden hade 1390 letter, 2226 ryssar och 628 övriga, totalt 4244.
Artilleribrigaden hade 869 letter, 856 ryssar och 160 övriga, totalt 1885.
Sjukvårdsenheten hade 185 letter, 395 ryssar och 83 övriga, totalt 663.
Ingenjörsenheten hade 284 letter, 514 ryssar och 31 övriga, totalt 829.
Trossen hade 218 letter, 47 ryssar och 41 övriga, totalt 306.
Kommendörskolan hade 86 letter, 88 ryssar och 21 övriga, totalt 195.
Därtill fanns kavalleriet på 940 man där jag saknar uppgifter.

Till Lettland återvände efter kriget ca 13 000 lettiska skyttesoldater, ca 5 000 stannade i Sovjetryssland. Under ryska inbördeskriget beräknar man att ca 28 400 lettiska soldater dog. Detta inkluderar de letter som dog i strid samt av sjukdom.

Epilog
Jukums Vacietis var Sovjetrysslands väpnade styrkors överbefälhavare från 6 september 1918 till 8 juli 1919 då han arresterades under tre månader. Han var inte partimedlem. Efter kriget skickade han sin familj till Lettland men av politiska skäl tillät Lettlands regering honom inte att själv återvända. Vacietis avrättades 28 juli 1938 under repressionen av letterna inom Sovjetunionen. Ett öde som delades av de flesta av de fd lettiska skyttesoldaterna i landet. Av de som överlevde hamnade senare många i den 201 Lettiska Skyttedivisionen förr att slåss mot Hitlers Tyskland.

Varför valde då så många letter att följa Lenin och enrollera sig i Röda Armén? En förklaring är att det var ett sätt att försörja sig, de lettiska soldaterna kunde inte ryska och deras möjligheter att försörja sig var begränsade. Av de letter som tidigare fanns i Ryssland var de flesta som enrollerade sig fabriksarbetare som ursprungligen bildade röda gardesenheter. En del var bolsjeviker deltog av idealistiska skäl. Vacietis gav följande förklaring till att så många letter frivilligt enrollerade sig till Röda Armén.

”Den enda plats som letter på den tiden kunde beväpna och organisera sig var inom Sovjetryssland. Det får ingen glömma som vill förstå Lettlands befrielsehistoria.”

Det fanns, förutom de jag nämnt, åtskilliga andra lettiska enheter på sovjetsidan. Även bland de vita förbanden fanns det gott om deltagande letter. När Wrangels armé evakuerades från Krim ingick tex 4 700 letter. Huvuddelen av letterna som deltog i det ryska inbördeskriget deltog dock på den sovjetiska sidan.

pandersson2
Medlem
Inlägg: 2987
Blev medlem: 28 maj 2005 07:34
Ort: Södermanland

Inlägg av pandersson2 » 31 mar 2007 06:00

Som en personlig avslutning kan jag tillägga att min fru i sina ungdomliga pionjärsdagar faktiskt erhållit en medalj av en av de lettiska skyttesoldaterna. Detta skedde på 1980-talet då hon vaktade skyttesoldaternas monument i Riga (vid nuvarande Ockupationsmuseet).

Användarvisningsbild
erep
Medlem
Inlägg: 1212
Blev medlem: 21 maj 2009 14:23
Ort: Esbo, Finland

Re:

Inlägg av erep » 25 nov 2018 06:40

pandersson2 skrev:
24 mar 2007 05:36

Delar av 6 Tukuma skickades till Finland för att stödja den röda sidan i inbördeskriget. 23 januari (4 februari) skickades 206 soldater under Konstantins Pelnis till Finland och deltog i strider vid Mentiharj och Mikelis, de återvände den 26 januari. 14 Februari skickades 40 man undes K. Hercbergs, de återvände 18 ffebruari efter Tysklands anfall. 25 april skickades 525 soldater till Ivo fort unde Sudrabs ledning, åter 14 maj. Flera soldater vägrade deltaga i strider mot den finländska regeringen och 9 juni uteslöts 202 soldater ur regementet för vägran att åka till Finland.
"Mentiharj och Mikelis", d.v.s. Mäntyharju och St. Michels (Mikkeli på finska)

I denna artikel nämns
https://lansi-savo.fi/uutiset/lahella/0 ... f009a2af48
de lettiska soldaterna som stred på de rödas sida på Savolaxfronten. Historieforskaren Tuomas hoppu kallar dem "den tidens legoknektar", men det är kanske att förenkla, med vetskap av vad tråden informerat oss om.

Det finns två olika spekulerade orsaker till att letterna lämnade Finland. Ena påstodda orsaken är att de fick nog efter att de röda summariskt avrättade tio fångar efter en strid. Den andra är att de lämnade eftersom de inte fick betalt. Med den informationen som tråden förmedlar, kanske det inte var så motiverande att strida mot finska regeringsstyrkorna som ville bibehålla Finlands nya självständighet.
Senast redigerad av 1 erep, redigerad totalt 25 gånger.

Användarvisningsbild
Hans
Stödjande medlem
Inlägg: 22304
Blev medlem: 11 jul 2002 11:52
Ort: Utrikes

Re: De lettiska skyttebataljonerna

Inlägg av Hans » 25 nov 2018 12:44

Tack för intressant läsning.

MVH

Hans

pandersson2
Medlem
Inlägg: 2987
Blev medlem: 28 maj 2005 07:34
Ort: Södermanland

Re: De lettiska skyttebataljonerna

Inlägg av pandersson2 » 27 nov 2018 11:19

erep,
skulle inte hävda att det är fel att kalla dem för legoknektar, men den benämningen passar även in på de flesta deltagarna i Ryska inbördeskriget, både på vit och röd sida. Kallar man även tyskarna för legoknektar? Liksom letterna var de utländska förband som beordrats till landet. Anser man att Mannerheim var legoknekt när han var i ryska armén, letter liksom finnar var en del av det ryska imperiet.?

Petrograds krigsregions Jeremejev gav ordern till 6 Tukums att stödja bolsjevikerna i Finland 19 januari. Vet inte om det var tidsbegränsat redan från början eller om insatsen avbröts av annan anledning 26 januari.
Nästa insats varade mellan 14-18 februari och avbröts pga den tyska attacken för att skydda huvudstaden.
27 april-14 maj var sista insatsen vid Inos fästning (korrekt stavning?) av 525 man. 202 män skall ha avskedats utan möjlighet att återinträda och hotats med tribunal i samband med insatsen för att de vägrat deltaga, så det verkar som att det fanns ett stort motstånd mot insatsen.

Mina personliga spekulationer är att de flesta motiverades, förutom att det var order, av att kämpa mot tyskstödda kontrarevolutionärer. Eftersom man såg Tyskland som det största hotet och Sovjetryssland som bästa garanten för lettiskt självstyre blev det naturligt att följa orderna. Vid sista insatsen verkar det som att de tidigare erfarenheter gjort att den tidigare bilden skadats och man började se det som ett mindre folks kamp för självständighet. Man skulle senare få samma motiveringsproblematik i samband med invasionen av Lettland. Motiveringen för att slåss mot tyskar var hög, att slåss mot andra letter var svårare.

Användarvisningsbild
erep
Medlem
Inlägg: 1212
Blev medlem: 21 maj 2009 14:23
Ort: Esbo, Finland

Re: De lettiska skyttebataljonerna

Inlägg av erep » 27 nov 2018 12:36

pandersson2 skrev:
27 nov 2018 11:19
erep,
skulle inte hävda att det är fel att kalla dem för legoknektar, men den benämningen passar även in på de flesta deltagarna i Ryska inbördeskriget, både på vit och röd sida. Kallar man även tyskarna för legoknektar? Liksom letterna var de utländska förband som beordrats till landet. Anser man att Mannerheim var legoknekt när han var i ryska armén, letter liksom finnar var en del av det ryska imperiet.?

Petrograds krigsregions Jeremejev gav ordern till 6 Tukums att stödja bolsjevikerna i Finland 19 januari. Vet inte om det var tidsbegränsat redan från början eller om insatsen avbröts av annan anledning 26 januari.
Nästa insats varade mellan 14-18 februari och avbröts pga den tyska attacken för att skydda huvudstaden.
27 april-14 maj var sista insatsen vid Inos fästning (korrekt stavning?) av 525 man. 202 män skall ha avskedats utan möjlighet att återinträda och hotats med tribunal i samband med insatsen för att de vägrat deltaga, så det verkar som att det fanns ett stort motstånd mot insatsen.

Mina personliga spekulationer är att de flesta motiverades, förutom att det var order, av att kämpa mot tyskstödda kontrarevolutionärer. Eftersom man såg Tyskland som det största hotet och Sovjetryssland som bästa garanten för lettiskt självstyre blev det naturligt att följa orderna. Vid sista insatsen verkar det som att de tidigare erfarenheter gjort att den tidigare bilden skadats och man började se det som ett mindre folks kamp för självständighet. Man skulle senare få samma motiveringsproblematik i samband med invasionen av Lettland. Motiveringen för att slåss mot tyskar var hög, att slåss mot andra letter var svårare.
Nja, man brukar väl definiera legoknektar som någon som kämpar enbart för pengars skull, utan någon anknytning till parten personen kämpar för.

Så om dessa letter av den vapenmakt de tjänade (bolshevikerna) blivit beodrade att kämpa för de röda, så skulle jag inte kalla dem legoknektar.

Är alla dina datum juliansk kalender? Ryssarna övelät (lämnade) nämligen Ino fort natten mellan den 14 och 15 maj 1918 (gregoriansk kalender = 1-2 maj juliansk kalender).

Ditt första datum ser ut att vara juliansk, eftersom inbördeskriget startade den 27-28 januari, vilket blir 14-15 januari enligt julianska kalendern.

Jag tror du tolkar rätt motivationsproblematiken.

Jag hade nog inte förr läst om dessa letter i bolsheviktjänst som kämpat i Finland.

PS. Jag skulle inte heller kalla tyskarna i Finland eller tyskarna i Baltikum legoknektar, eftersom de i första fallet deltog i en expedition som var beordrad av deras högkvarter, och i det andra fallet kämpade för tysk överhöghet i Lettland/Baltikum.

PPS. Jag skulle inte heller kalla Mannerheim eller andra finskfödda/med finsk bakgrund officerare i rysk tjänst, vilket betyder åtminstone 3 000 (kanske t.o.m. 4 000) efter 1830-talet, för legoknektar då de tjänade Finlands storfurste, som råkade även vara rysk tsar. Av dem blev 420 generaler och 48 amiraler, vilket är en relativt hög siffra för en liten och glesbyggd avkrok.

De finns uppräknade här: (tyvärr är det bara på finska)
https://kansallisbiografia.fi/kenraalit?p=search

pandersson2
Medlem
Inlägg: 2987
Blev medlem: 28 maj 2005 07:34
Ort: Södermanland

Re: De lettiska skyttebataljonerna

Inlägg av pandersson2 » 27 nov 2018 14:32

erep,
det var två datum angivna i min bok. Jag tror du har rätt i att de datum som jag angett varit julianska. Eftersom det var den aktuella kalendern vid tidpunkten så vill jag minnas att det är det som boken utgår ifrån.

Inte heller jag ser tyskarna eller finnarna som legoknektar, men jag kan förstå en sådan argumentering. Letterna var reguljära förband inom den ryska armén, först lojala mot Tsardömet, därefter Sovjetryssland. Deras huvudfiende var Tyskland, men man såg återupprättandet av ett Tsardöme som ett nästan lika stort hot. Liksom tyskarna beordrades de till att deltaga i Finländska kriget av det land de stred för, liksom finnarna deltog de som soldater i det land de var medborgare i.

Självklart var det nog många som tog tjänst för att det var en försörjningsmöjlighet. Man befann sig långt hemifrån, talade eventuellt inte språket bra etc. Troligtvis var man även ett av de farligare förbanden att möta. Man hade inga lojalitetsband samt man hade under kriget förlorat allt som man stred för. Detta förmodar jag medförde att man visade en extra stor hänsynslöshet i sitt uppträdande mot civilbefolkningen. Det enda som fanns på plussidan är att man hade kvar något av krigsdisciplinen samt målet om att i framtiden kunna befria hemlandet. Men det fanns inga naturliga restriktioner som begränsade hur målet skulle uppnås. Ser man tex på uppbyggnaden av Tjekan så fanns det många letter i ledande positioner. Man gjorde bedömningen att vägen gick gemensamt med Sovjetryssland. Man orsakade mycket lidande och betalade ett högt pris.