Jag hittade denna artikel först idag och kunde till min glädje se att det finna ett stort antal ryttare här på forumet.
UrsusRex skrev:Personligen tror jag att man hemma i norden stred till häst, hade man råd med ett svärd hade man råd med en häst. Därmed tror jag inte man hade några regelrätta "kavallerigrupper" men som härförare eller jarl hade man en bättre översiktsbild över ett större slag från hästryggen plus att man snabbt kunde komma därifrån! Vid mindre slag däremot, låt säga ett ätteslag undrar jag om man har några fördelar att komma upp på en hästrygg annat än att komma därifrån snabbt vid behov.
Man har fördel att sitta till häst även i mindre drabbningar, tror jag, eftersom man helt enkelt kommer högre upp. Det gör man även på en relativt liten häst. Andra har i artikeln skrivit hur mycket svårare det är att skydda sig mot våld uppifrån. Likadant blir ju överblicken bättre från hästryggen varför nog härförare rätt tidigt satte sig till häst.
hangatyr skrev:Ett intressant fynd i Birka visar att en herreman begravts med magyárisk ryttarutrustning, som han antagligen handlat till sig nere i Ungern eller Polen. Vad skulle han med magyárisk utrustning till om han inte tänkt strida till häst, med båge dessutom?
Han kanske var magyar, elelr så tyckte han den var snygg och köpte den därför. Eller så stred han till häst. Det faktuma tt han begravdes i ryttarutrustning behöver ju inte automatiskt innebära att han faktiskt stred till häst: jag kommer troligtvis begravas i kostym, men jag går vanligtvis i jeans och tröja.
Utrystningen torde i alla fall tyda på att man i borka viod nämnda tid hade ett ryttarideal som liknart magyarernas. Även om utrustningen inte var vardagsklädsel kan den ha haft rituell, maktutövande betydelse.
Dan Koehl skrev:Slogs man till häst med hästar under 1.50 i mankhöjd i frankerriket ser jag jag ingen anledning till att man inte kunde göra det i Sverige.
Hästar över 150cm blev nog vanliga relativt sent. Den häst Gustav II Adolf valde att dö på var mindre än så, och det var ändå en mycket dyr destrier.
Dan Koehl skrev:En lite sidofråga: I Tyskland och Österrike används gärna beteckningen Roß för en tidigare historisk typ av hästar som inte riktigt kan kallas Pferd men inte heller riktigt Ponny, troligen en tidigare storlek av häst som fanns ända in i slutet av medeltiden, och som egentligen bara lever kvar i det mycket vanliga krognamnet Weisses Roß eller Weisses Rößl.(Tror Gustav IV Adolf slutade sina dagar i Schweiz på ett av de tusentals W.R som idag ännu finns. )
Förmodar att ordet Russ är avlett av detta tyska ord.
Russ/Ross är väl det germanska ordet för liten häst. Ordet ponny kommer ju relativt sent från USA. Även ett annat ord som har vandrat in från (låg-)tyskan är Klepper, dvs, klapprare, som på svenska blev klippare. Detta lär ha betecknat en mellanstor häst.
Dan Koehl skrev:Idag finns fortfarande ett flertal raser som töltar, American saddlebreed som ett ex, och förr fanns säkert fler. Islänningen upplevs som unik med töltning, men är det inte, fler raser har fallenhet, om de tränas för det.
Som ridlärare hävdar jag ibland uppgivet att rider man bara tillräckligt illa kan man få de flesta hästar att tölta. Gångarten är inte så ovanlig som det gärna tros utan finns till exempel även hos den amerikanska travaren. Likadant är passgång en vanlig gångart, åtminstone de långsammare varianterna. Intressant skulle vara att reda ut hästens energiförbrukning i tölt resp. trav, men det ligger utanför ämnet. Om vi en stund tänker oss ryttare utan stigbyglar är nog tölt behagligare än trav.
Nog kan vi förutsätta att hästen användes vid strid även under vikingatiden, men vi lär nog aldrig få en slutligt svar på hur den användes. De regelrätta kavallerischockerna är ju av ett relativt sent datum. I alla tider har emellertid hästen använts för spaning och rapportering, vilket ju måste ha skett även under vikinagtid. Dragonstrid, där man red till sin postering för att där sitta av, hade nog samma uppgift som dagens jägarsoldater eller helikopterburna förband. Snabbt in - strida - snabbt ut.
En intressant fråga om vikingatida (och vendeltida) ridning som Anneli Sundkvist tar upp i sin bok (av vilken jag har ett dedikerat exemplar:) ) är varför man i gravarna bara hittar en sporre, aldrig två. Jag har föreslagit att den saknade sporren hade någon rituell uppgift vid bergavning eller testamentering.