När var Sverige försvar som bäst?

[Ragnar Svedje]

Jag undrar lite grand om Sveriges relativa försvarsförmåga under efterkrigstiden.

När skulle Sverige haft de bästa förutsättningarna att slå tillbaka en Sovjetisk invasion?

Frågan är naturligtvis grannlaga men det vore intressant att höra olika bud och era argument. Ta hänsyn till beredskap och tekniska förutsättningar förrutom kvantitet av krigsmatetriell och kvalitet av våra stridande förband.

Förutsättningar:
Sovjet använder inte ABC - stridsmedel och Sovjet angriper inga andra länder, dvs tredje världskriget mellan NATO och Warsawapakten bryter inte ut även om NATO naturligtvis försöker hjälpa Sverige enligt de överenskommelser vi hade med dem. Rimligt är dessutom att NATO försöker ge oss militärt bistånd snarare än att trappa upp kriget och att de utövar politiska och diplomatiska påtryckningar i FN som gör att Sovjet tvingas avbryta operationerna om ingen snabb seger uppnås.

Jag har hört av många att Sveriges beredskap verkligen var god på 1960- och 1970-talet. På bara 24 timmar kunde avsevärda mängder soldater mobiliseras och redan efter några dagar skulle en stor del av försvarsmakten vara mobiliserad, samtidigt som hemvärnet var helt annorlunda än nu och soldaterna i princip hade full utrustning inklusive vapen och ammunition hemma i garderoben! Dessutom har jag intrycket av att vi tekniskt sett hade avancerad utrustning relativt omvärlden men att vi sedan stagnerade för att i slutet av 1980-talet ha gammaldags och omodern utrustning jämfört med andra.

Vad säger ni? Var det kanske mest fördelaktigt för oss tidigare, kanske i början av 1950-talet?

Vi sätter slutparentesen i början av 1990-talet då Sovjetunionen började falla samman.

[Zizka]

På 50 talet styrde fortfarande behovet krigsorganisationen vilket blev tvärtom senare då pengarna styrde försvaret.
Att försvara landet mot en invasion borde ha varit fram tills Sovjet fick kapacitet att kunna landstiga samt luftlandsätta
det mest fördelaktiga för Sverige, d.v.s 50-60 talet.
Vi hade egentligen bara vägen över Finland in i norra Sverige som ett tänkbart scenario och Finnarna torde
ha satt upp ett seglivat försvar som gav oss tid att uppmarschera i norr.
Värst skulle det vara om vi blev utsatta för kärnvapen i syfte att slå ut större befolkningscentra och ta ner vår vilja att slåss.
Att Sovjet skulle landstiga i Skåne tror jag inte på. Ej heller skulle dem våga sig in i Stockholms skärgård.
Jag har bara en total översikt på vad Svenska Armén kunde mobilisera på 50 talet men det var gott om förband som
fanns att tillgå.

Tittat man på vad vi hade för lokalförsvar (stridande förband) i I. milot är det en ganska imponerande styrka (1957):
23 Cykelskyttebataljoner
59 Kulsprutekompanier
51 Värnkompanier
Samt ett otal andra kompanier (bevakning/artilleri/luftvärn/ingenjör) och plutoner (värn/bevakning) med strid som uppgift
samt ett starkt kustartilleri.

Sveriges flygvapen var inte fy skam på 50 talet och vår flotta hade börjat övergå till lättare enheter.

Min röst ligger på 1955-1970.
//
Zizka

[Psilander]

1/ som sagt början av 60-talet när kryssar eskadrarna vsr fulltaligs. Attackflyget var på topp och armén mordern.

2/ Början av 90-talet. När lätta flottan var fullt utvecklad, Det fortfarande fanns ett stort antal flygflottiljer och armén moderniserats med strv 121/122, CV90 mm

[MD650]

.

2/ Början av 90-talet. När lätta flottan var fullt utvecklad, Det fortfarande fanns ett stort antal flygflottiljer och armén moderniserats med strv 121/122, CV90 mm

Det var snarare senare delen av 90-talet som armén hade moderniserats med strf 90 och strv 122.

[Hans]

Jag skulle vilja vända på frågan och säga, när var det som sämst?

Kanske för att jag själv har erfarenheter men min gissning skulle bli någonstans 1975-1990.

1) Armén
Fast i andra världskriget och i "sega gubbar". Otillräckligt utrustade och utbildade kuvert (tecknet för ett infanteriförband) som generalerna kunde flytta runt och tro att de skulle kunna kriga. Antika stridsvagnar med omodern ammution. Bristfälligt luftvärn som bara delvis kompenserades av rb 70.

2) Flygvapnet
Av politiska orsaker fast i antalet flygplan och följdakligen utan medel att hänga på flygplanen det som behövdes i tillräckligt antal - läs motmedel och moderna robotar.

3) Flottan
För få och mot slutet för fokuserade på ubåtsjakt

4) KA
Några få vettiga ERSTA batterier men för sent och för få RB 15.

Repövningarna, de få som genomfördes var skrattretande - jämför med filmen "Repmånad".

Ja, ja, jag vet att jag överdriver och är raljerande men man kan väl animera diskussionen något.

MVH

Hans

[J.K Nilsson]

2) Flygvapnet
Av politiska orsaker fast i antalet flygplan och följdakligen utan medel att hänga på flygplanen det som behövdes i tillräckligt antal - läs motmedel och moderna robotar.

MVH

Hans

Och vad får dig att tro att det är bättre i dag?

J.K Nilsson

[Johan Elisson]

Och vad får dig att tro att det är bättre i dag?

Meningen var väl dock att sluta jämförelsen vid början av 90-talet, som trådskaparen skrev? Idag ligger inte innan början av 90-talet.

/Johan

[Hans]

2) Flygvapnet
Av politiska orsaker fast i antalet flygplan och följdakligen utan medel att hänga på flygplanen det som behövdes i tillräckligt antal - läs motmedel och moderna robotar.

MVH

Hans

Och vad får dig att tro att det är bättre i dag?

J.K Nilsson

Flygvapen? Vilket flygvapen?

Det gäller väl idag också men som Johan sade är det inte det tråden gäller.

MVH

Hans

[varjag]

Tvekat 'bidraga' till denna tråd - då mina egna erfarenheter av svenskt försvar är för
gamla för att täcka mer än en liten del av frågeställningen. Med sedvanlig 'krigsspelariver'
argumenterar posterna om många uppenbara svagheter i vårt försvar. Och många materiella.
Fram till - åtminstone 1965-70, uppvisade även Sovjets angreppskapacitet - många svagheter.
Utbildningen t.ex. bland truppen där borta - trots lång värnplikt - var inte alltid så där jättebra.
Många, de flesta (?)sysselsattes mest med en massa offentliga arbeten, vägbyggen, flygfält, intagning av
skördar o.s.v. där det behövdes och åtminstone ett par letter jag talat med - berättade att de
efter ha lärt sig 'vända klack' på rekrytskolan och skjutit sådär femtio skott med en AK - sedan
mest grävde diken och reparerade vägar...... Dessutom hade 50-talisterna inom försvaret en
mycket stark MOTIVATION. En förkrossande majoritet - var helt klara över att en underkastelse
under Sovjetunionen skulle innebära en snabb reduktion av levnadsstandarden till 20-talets nivå
eller värre..... Det fanns en generalorder, troligen inspirerad av Churchill - om att
varje order om att motståndet skall inställas - ÄR FALSK! I klarspråk - Bättre död än Röd!

Så - såg jag och de flesta av mina vänner och lumparkompisar på saken - 'sega gubbar' kanske...
men - det var ett lätt val! Varjag

[Hans]

Solklart upplevde Varjag den tiden då vi fortfarande hade en rimlig möjlighet. Men när Krigsmakten döptes om till försvarsmakten och när "Varje meddelande om att motståndet skall upphöra är falskt!" ändrades till "Varje meddelande om att mobiliseringen skall upphöra är falskt." - då nedgick den svenska försvarsförmågan till en nivå där vi får tacka vår lyckliga stjärna och NATO's kärnvapenparaply att bolscheviken aldrig kom. Att detta parades med en sällan skådad upprustning från våra kära röda grannar gör inte saken bättre. Plötsligt fick de överskeppningstonnage och flygplan som kunde göra mer än att vända i svenskt luftrum. Sedan som Varjag tjänstfullt redogör för så har de röda haft "vissa svårigheter" att utbilda och motivera de miljonaarméer de satte upp. Den vanlige tjeteniern hade inget större intresse av att befria Sverige från kapitalismens ok.

MVH

Hans

[FNP]

1950-talet
Sovjetisk styrka: numerär
Sovjetisk svaghet: räckvidd flyg, specialtonnage, specialförband, kärnvapen, uppmarchvägar, logistik, sjöstridskrafter

1960-talet
Sovjetisk styrka: numerär. kärnvapen, specialförband
Sovjetisk svaghet: räckvidd flyg, specialtonnage, uppmarchvägar, motivation, utbildning, logistik

1970-talet
Sovjetisk styrka: kärnvapen, specialförband, specialtonnage, sjöstridskrafter
Sovjetisk svaghet: räckvidd flyg, uppmarchvägar, numerär, motivation, utbildning, logistik

1980-talet
Sovjetisk styrka: kärnvapen, specialförband, specialtonnage, räckvidd flyg, numerär
Sovjetisk svaghet: politisk instabilitet, motivation, utbildning, logistik, sjöstridskrafter


1950-talet:
Svensk styrka: numerär, politisk enighet, folkförankring, folkförsörjning, flygvapen, kustartilleri, flotta, vapenindustri, vapenteknik, mobiliseringsorganisation
Svensk svaghet: befolkningsskydd, alliansfrihet, beredskap

1960-talet:
Svensk styrka: numerär, politisk enighet, folkförankring, folkförsörjning, flygvapen, kustartilleri, flotta, vapenindustri, vapenteknik, befolkningsskydd, beredskap, mobiliseringsorganisation
Svensk svaghet: alliansfrihet

1970-talet:
Svensk styrka: numerär, folkförsörjning, flygvapen, vapenindustri, befolkningsskydd, mobiliseringsorganisation
Svensk svaghet: alliansfrihet, politisk oenighet, bristande folkförankring, kustartilleri, flotta, vapenteknik, beredskap

1980-talet:
Svensk styrka: folkförsörjning, flygvapen, kustartilleri, flotta, vapenindustri, befolkningsskydd, beredskap, mobiliseringsorganisation, vapenteknik
Svensk svaghet: numerär, alliansfrihet, politisk oenighet

Perioden 1968-85 (framför allt 70-talet) framstår i mina ögon som en ogynsam period för svenskt vidkommande
Perioden 1950-68 (framför allt 50-talet) framstår i mina ögon som en relativt gynsam period för svenskt vidkommande

F.ö. har samtliga offentliggjorda Sovjetisk anfallsplaner (och även försvarsplaner...) förutsatt massiva insatser av kärnvapen på taktisk och operativ nivå.

[Sarvi]

Jag skulle vilja säga att trendbrottet för det starka försvaret kom (i försvarspolitisk mening) i och med införandet av marginaleffektsteorin, slutet på 60-talet/början av 70-talet någon gång? Innan detta gällde att Sverige ensamt skulle kunna försvara sig (tills hjälp anlände) mot ett separat sovjetiskt angrepp. Marginaleffektsteorin innebar förenklat att Sverige skulle inte bli anfallet av annat än de styrkor som Stormakt Röd kunde avvara, och då endast när tredje världskriget brutit ut i Europa.

I och med att marginaleffektsteorin blev en del av trosbekännelsen inom den neutralistiska liturgin så blev den tänkte motståndaren helt plötsligt fyra nummer mindre. Och då räckte det ju med mycket mindre egna styrkor för att möta denne fiende. Såhär i efterhand känns det som man gjorde det klassiska militära felet att anta att fienden anfaller med den styrka som vi kan försvara oss mot, inte den maximala styrka han kan sätta in.

Talar man med äldre officerare som utbildade värnpliktiga så framstår tiden runt 1970 som en ytterst svag länk vad beträffar truppen. Motivationen för den enskilde soldaten var mycket låg och några mer avancerade taktiska övningar blev det (när det var som värst) inte mycket med. De materiella frågorna har redan tagits upp.

[Belisarius]

Var det inte FB 58 (eller i de trakterna) som var det sista som fattades utifrån behov snarare än budgetmål uppsatta av riksdagen?

[alexcykel]

Jag läste i någon bok av Agrell att marginaleffektsteorin hade betydligt äldre rötter än vad Sarvi anger. Redan under 20 - talets försvarsneddragningar fördes den diskussionen. Men! Samma resonemang kom precis som Sarvi säger att återanvändas och faktiskt cementeras allt hårdare i takt med att alliansfriheten i krig blev allt mera ihålig och prioriteringarna växlade i samhällsekonomin kring 60-talets sista år. Nu talade man i försvarspolitiska kretsar om den så kallade marginaldoktrinen. Möjligheten att vi skulle påverkas "marginellt" av ett stormaktskrig hade förvandlats till en doktrinär hållning. Därmed hade försvarsvännerna ingen retorisk fast grund längre. Ett marginellt krig kan ju vara hur marginellt som helst...

[Ragnar Svedje]

Kära vänner, tack för era svar. Och god fortsättning på er!

Min tystnad efter att jag skrev tråden beror inte på ointresse. Jag ville posta ett svar redan efter några dagar men efter att ha skrivit ett hyfsat långt svar fick jag felmeddelande från servern och för en gångs skull hade jag inte klistrat in meddelandet i notepad som en säkerhetskopia och orkade inte skriva om allt. Sedan kom Julen och friden...

Jag noterar att de flesta av er sätter 1950-talet som en epok då Sverige hade goda förutsättningar att mota en sovjetisk invasion. Vissa av er utsträcker denna period att även inbegripa 1960-talet men sedan kommer talrika argument mot 1970-talet framförallt, men även 1980-talet såsom varandes en period då Sverige hade svårare att försvara sig.

Intressant också att några av er pekat på svagheter och brister i den sovjetiska krigsmakten. Att motivationen var låg och att det geografiska avståndet kunde utgöra ett problem att försörja och försvara marktrupper med flyg- och sjöstridskrafter.

FNP nämnde också att samtliga anfallsplaner som kommit i dagen har innefattat kärnvapen. Jag har svårt att se en isolerad invasion av Sverige som ett reellt alternativ för Sovjet, givet att Sverige faktiskt hade en försvarsmakt (annat vore det om vi satte tilltro till pacifismen och det vore möjligt att ockupera landet utan egna förluster och risker). Mer troligt är att Sverige hade dragits in i en konflikt mellan Warsawapakten och NATO och då blir frågan som ställs i denna tråd beroende av helt andra saker. En annan intressant reflektion angående massförstörelsevapen är att under andra världskriget i Europa hade samtliga stridande parter tillgång till kemiska stridsmedel och fastän kriget på vissa håll fördes med en ursinning brutalitet (östfronten) där massmord på civila och avrättning av krigsfångar var legio, så använde ingen part dessa hemska vapen. Jag tror att Storbritannien övervägde att sätta in kemvapen dels som en sista desperat utväg om Tyskland försökt invadera landet 1940 och dels i krigets slutskede då den militära ledningen avrådde den politiska av rädsla för tyska repressalier. Vill även minnas att en tysk befälhavare ville sätta in giftgas för att stoppa den våldsamma sovjetiska motoffensiven under vintern 1942 för att stabilisera fronten, men fick inget gehör för detta troligen av rädsla för sovjetiska repressalier.

Ni som skriver att Sovjet skulle ha invaderat Sverige och använt kärnvapen kanske kan förklara varför Sovjet avstod från kemiska stridsmedel mot Tyskland våren 1945, då Tyskland inte hade några praktiska möjligheter att hämnas?

Det har tidigare varit uppe till diskussion i denna tråd vad som gäller idag och jag vill bara förtydliga varför jag satte den bortre parentesen vid 1990. Sovjetunionen blev allt mindre benäget att kriga ju längre tiden gick, invasionen av Afghanistan 1982 var den sista agressionen landet visade och att diskutera vad som hade hänt om de ryska generalernas statskupp hade lyckats i samband med Sovjetväldets upplösning tycker jag mer blir en politisk diskussion än en militärteknisk (även om jag starkt tvivlar på att en nytillträdd junta i början av 1990-talet som en första åtgärd skulle prioritera en invasion av Sverige !!!!).

Slutligen så sammanfaller den för Sverige mest gynnsamma perioden 1950-talet, med NATO :s tidigare försvarsdoktrin om massiv vedergällning som innebar att varje aggression, stor eller liten, från Warsawapakten riktad mot ett NATO - land skulle mötas med en massiv vedergällning med kärnvapen. Denna doktrin gällde i effektiv bemärkelse ända fram till oktober 1962 då Kubakrisen kom och doktrinen inte längre ansågs trovärdig. Den ersattes efter en tid med NATO :s nuvarande om flexibel respons, där en liten aggression skall bemötas på lämpligt sätt liksom en stor, men att det storskaliga världskriget inte per automatik bryter ut för minsta lilla. Vad jag vill säga med allt detta är helt enkelt att Sovjet under 1950 - talet av sund omtanke om sitt eget lands väl och ve nog hade tvekat att angripa Sverige eftersom det med stor sannolikhet skulle leda till krig med NATO och Sovjetunionens totala undergång...