Bjernevik skrev:
Älvsborg skulle byggas under en tid när vi fortfarande skulle ha en jagarflotta så då torde behovet av snabba minfartyg inte ha funnits, snarare borde de senare Visborg och Älvsborg med ditt resonemang ha varit betydligt snabbare.
Faktum är att när man planerade att bygga nya Älvsborg i slutet av 60-talet så ville man från flottan [fortfarande] ha ett relativt snabbt och relativt välbestyckat fartyg, ett fartyg som förmodligen hade varit ganska nära det koncept som Älvsborg av 1958 års modell representerade. Emellertid så ledde studierna så småningom till ett beslut att för de tillgängliga medlen i stället bygga
två minfartyg, men med ngt lägre ambitionsnivå vad gäller fart och skydd. För att ytterligare reducera kostnaden så skulle dessa även, så långt det var möjligt, byggas enligt civil färjestandard, ngt som förmodligen dock hade det goda med sig att det frambringade fartyg med förhållandevis god minkapacitet. Andra orsaker som säkerligen också bidrog till beslutet att bygga två minfartyg med lägre ambitionsnivå var de mer fredsinriktade behoven att ersätta
HMS Patricia som ubåtsdepåfartyg resp.
HMS Marieholm som stabsfartyg i kustflottan. Så det fanns alltså alldeles speciella skäl till att Älvsborg och Visborg fick den utformning som de fick. Vill man hårddra det hela lite så kan man kanske säga att fredsbehoven fick företräde före krigsbehoven.
Beträffande finnarnas erfarenheter så måste man ha militärgeografin i åtanke. Var ska finnarna minera, och hur nära till fientligt flyg och lätta sjöstridskrafter har de då? Jämför detta med eventuella svenska kustförsvarsmineringar så finns det ju en markant skillnad i motståndarens möjligheter att påverka minfällningen. För att inte tala om Sveriges förmåga att skydda ett mineringsfartyg med flyg- och sjöstridskrafter till skillnad från Finlands i slutet av 50-talet/början av 60-talet.
Säkerligen sant, men jag måste nog erkänna att jag tänkte mer på de moderna finska minfartygen som är byggda lite senare i slutet av 70-talet och början av 90-talet. Samtliga har ju god fart, bra luftförsvar, god minkapacitet (för sin storlek) samt god isbrytningsförmåga. Finnarna har ju haft den filosofin att alla fartyg i flottan och gränsbevakningen, nästan oavsett storlek och utseende, skulle ha förmåga att ta ombord och lägga ut minor. Talar vi 50- och 60-tal så visst hade Sverige god förmåga att skydda mineringsföretag med både flyg och sjöstridskrafter, men hur blev det när de sista jagarna försvann på 70- och 80-talen? Jag är rädd för att vi hamnade i den situationen att vi blev sittande med minfartyg som behövde skydd för att kunna utföra sin uppgift, samtidigt som vi i stort sett saknade lämpliga eskortfartyg. På flygsidan såg det väl fortfarande hyggligt ut, men det är nog svårt att skydda ett mineringsföretag enbart med flyg.
/Per
)
men det har nog prioriterats ännu mer i finska flottan skulle jag vilja säga. En annan filosofi som finnarna också har är att bestycka nästan varenda liten roddbåt med åtminstone en dubbel 23 mm L60 Sako (eller Sergei som den också kallas). En klok filosofi enligt min mening...