Det fanns i huvudsak två syften med att bygga ett sånt finmaskigt autobahnät som tyskarna gjorde:
Det första var för att underlätta för militärens transporter. Man tänkte sig att militären skulle kunna köra sina fordon på motorvägarna ut till fronten, och det var av den anledningen som hela 4 stycken motorvägar byggdes ut till den polska gränsen. En minister med ansvaret för autobahnbyggandet, Fritz Todt, anställdes under samma tid. Todt var även ansvarig för Organisation Todt, som under sig hade massor av andra organisationer som byggde bl.a. fästningsvallar o dyl.
Den andra anledningen var att man planerade för det nya tusenårsriket. I detta rike skulle varje tysk arbetare ha sin egen bil (på den här tiden var en bil en väldig lyx och den dåtida trafiken på de tyska landsvägarna hade knappast tillräckligt stora trafikvolymer för att motivera motorvägsbyggen).
Under de ca 10 åren som autobahnbyggandet pågick växte det tyska motorvägsnätet från 40 kilometer (det fanns tidigare vissa mindre sträckor Autobahn, bl.a. AVUS i Berlin som även fungerade som en racingbana och HAFBA mellan Köln-Bonn som senare 1973 blev Tysklands första trefiliga motorväg) till 3800 kilometer, och därtill fanns ytterligare 2000 kilometer som var under byggnad då motorvägsutbyggnaden upphörde efter Fritz Todts död 1942.
Totalt hade Todts ministerium planer på ett system med 20000 kilometer motorvägar, vissa skulle vara delar av enorma stadsboulevarder i Berlin (framtidens Germania, Speers vision på hur framtidens Berlin skulle se ut) München och Hamburg. Motorvägarna skulle knyta samma alla större städer och befästningar med varandra så att militären lätt skulle kunna nå hela Tyskland utan att behöva fastna i leran på de usla landsvägarna som fanns då.
Autobahnbyggnationerna hade ingen praktisk betydelse på sin tid för det stora flertalet av befolkningen, men efter kriget har autobahnnätet som byggdes under naziregimen bildat stommen i Tysklands infrastrukturnät.
Vissa delar av autobahnnätet som byggdes i dåvarande tyska riket står numera på polsk, rysk respektive österrikisk mark, resultatet av att man byggde vissa sträckor i de delar av Nazityskland som efter kriget kom att ställas under andra länders förvaltningar.
Nu kom dock motorvägarna inte att användas så mycket av militären, faktum var att de flesta militärtransporterna skedde med tåg under kriget. De allierade däremot fick stor användning av Autobahnsystemet för sina transporter av militärfordon, bl.a. blev general Eisenhower så imponerad av vägnätet att när han blev president i USA inledde han en liknande stor motorvägsbyggande period i USA 1956, med ett mellanstatligt system kallat Interstate som omfattar cirka 76000 kilometer motorvägar.
Typiskt avsnitt av Autobahn byggt under den nationalsocialistiska eran:
Så här byggdes ett typiskt avsnitt. Två körbanor med vardera två filer utan vägrenar, ett grönt ”bälte” i mitten (där man ofta lät träd och buskar stå kvar för att försköna vägen) inga räckesskydd på sidorna eller mitträcken och vägbeläggningen var av betong.
Fortfarande finns vissa sträckor Reichsautobahn kvar i Tyskland där den gamla beläggningen och standarden fortfarande är kvar sedan 30-talet, främst i forna DDR. Idag håller dock de gamla Reichsautobahnsträckorna på att försvinna p.g.a. ny- och ombyggnationer, breddning av väg, osv. eftersom den dåvarande standarden var oerhört enkel jämfört med dagens motorvägar och sträckorna är mer olycksbelastade jämfört med vanliga motorvägar p.g.a. den låga standarden avseende på säkerhetsområdet. Naturligtvis har även efterkrigstidens trafikutveckling satt sina spår, där de smala vägarna blivit kraftigt överbelastade och måste ersättas med nya.
Märk väl också att man inte upphörde med motorvägsbyggandet p.g.a. krigsutbrottet 1939. Visserligen minskades antalet byggarbetare men man fortsatte ändå att bygga på vägarna fram till 1942, då Autobahnministern Fritz Todt omkom. Därmed upplöstes autobahnministeriet och på alla byggarbetsplatser upphörde byggandet.
Trots det kunde man året därpå inviga en ny sträcka utanför Eisenach, men den kom bara bli halvfärdig och p.g.a. krigets långa framskridande, och p.g.a. brist på bränsle kördes faktiskt aldrig några tyska militärfordon på den vägen.
I slutet av kriget, särskilt efter de allierades intåg, sprängdes massor av järnvägs- och vägbroar av tyskarna. Detta gjorde att många vägar och järnvägar stod och kunde inte utnyttjas under flera år efter kriget, och fortfarande i dag, mellan det som är gränsen mellan Polen och Kaliningradexklaven, finns ruinerna av en tysk motorvägsbro som sprängdes av retirerande tyska trupper vårvintern 1945.
Ovanstående bild en motorvägsbro som sprängdes av retirerande tyska trupper i Ostpreussen vårvintern 1945. Bron har inte reparerats då bilden togs 1999, men både på den polska- och den ryska sidan pågår f.n. arbeten för att återuppbygga och restaurera den gamla vägen och upprätta en ny gränsväg mellan Polen - Kaliningradexklaven.
