1950 hade Sverige varit en demokratiskt och parlementariskt styrd stat i tre decennier. Men fortfarande fanns mycket kvar av det gamla klassamhället - både till formen och i realiteten.
Svensk press hade generellt sett varit försiktig då det gällt att kristisera överheten. Omkring 1950 kom ett brott med denna gamla tradition genom några förmodade skandaler. Inblandade var bland annat Gustav V (som avled 1950), ett statsråd och en domare. Beskyllningar om maktmissbruk förekom i skilda sammanhang. I två av fallen skulle motiven för agerandet ha varit att några av de inblandade var homosexuella.
Inför upprepade anklagelser i pressen med ett aktivt agerande av bland annat författaren Vilhelm Moberg och en omfattande ryktesspridning ansåg sig regeringen tvungen att agera. Den tillsatte ett antal undersökningskommissioner. Vid utredningarna framkom att hovet varit utsatt för utpressning av en homosexuell köpman. Det fanns dock inga direkta bevis för att kungen hade begått de handlingar som kunde varit orsaken till utpressningen. Det var till och med osäkert om han kände till att pengar hade betalats ut från hovets sida.
Källa: Svensk politik under 1900-talet av Stig Hadenius
Någon som ver mer om den påstådda homosexualiteten hos kungen? Jag har hört det från andra källor också.
Gustav V homosexuell?
Så här skildras händelsen på Aftonbladets hemsida, för dem som väljer att lita på dem:
Kurt Haijby var en direktör som 1938 greps för otukt med minderåriga pojkar. Han berättade då att kung Gustav V förförde honom 1912 när han sålde majblommor på slottet.
Förhållandet hade varat till och från till 1932. Hovet hade känt till förhållandet och betalat 170 000 kr för att Haijby skulle hålla tyst.
Polisen fick in Haijby på Beckomberga sinnessjukhus och kopplade in överståthållaren Thorsten Nothin. Han beslöt i samråd med hovet att Haijby skulle slippa ut ur sinnesjukhuset på två villkor.
Han måste omedelbart lämna Sverige. Och han måste skriva på ett papper där han försäkrade att allt han sagt om kungen var lögn. I gengäld skulle han få 400 kr i månaden.
1940 är Haijby tillbaka i Sverige och skriver en bok om sina affärer med kungen. Men hovet köper i ”hemlighet” upp hela upplagan, så boken kommer aldrig ut i handeln.
Stimulerad av rättsrötedebatten vänder sig nu Haijby till JK. Han anmäler myndigheterna för maktmissbruk ”eftersom han felaktigt placerats på sinnessjukhus.” JK hemlighetsstämplar anmälan.
Då går Moberg den 13 februari 1952 upp på JK och smugglar ut några papper som han fotograferar av. Och inför en jublande åskådarskara erkänner han nu för rätten vad han gjort.
Moberg dömes till 70 dagsböter à 55 kr, sammanlagt 3 850 kr. Men myndigheterna inser samtidigt att man inte längre kan hålla saken hemlig.
Man åtalar Haijby för utpressning. I hovrätten får han sex år efter i stort sett öppna förhandlingar.
Och Vilhelm Moberg skriver:
”Det yttersta upphovet till århundradets rättsskandal är vårt gamla kungadöme av Guds nåde.
Före Haijbyaffären hade jag levat i tron att det existerade likhet inför lagen i Sverige, men sedan jag följt dess förlopp från början till slut förlorade jag denna tro.”
Det mesta verkar tyda på att historien är sann, och på väggen i min loge på operan har vi för övrigt ett inramat foto, som visar V-Gurra och Haijby ute i skogen på jakt ...
Kurt Haijby var en direktör som 1938 greps för otukt med minderåriga pojkar. Han berättade då att kung Gustav V förförde honom 1912 när han sålde majblommor på slottet.
Förhållandet hade varat till och från till 1932. Hovet hade känt till förhållandet och betalat 170 000 kr för att Haijby skulle hålla tyst.
Polisen fick in Haijby på Beckomberga sinnessjukhus och kopplade in överståthållaren Thorsten Nothin. Han beslöt i samråd med hovet att Haijby skulle slippa ut ur sinnesjukhuset på två villkor.
Han måste omedelbart lämna Sverige. Och han måste skriva på ett papper där han försäkrade att allt han sagt om kungen var lögn. I gengäld skulle han få 400 kr i månaden.
1940 är Haijby tillbaka i Sverige och skriver en bok om sina affärer med kungen. Men hovet köper i ”hemlighet” upp hela upplagan, så boken kommer aldrig ut i handeln.
Stimulerad av rättsrötedebatten vänder sig nu Haijby till JK. Han anmäler myndigheterna för maktmissbruk ”eftersom han felaktigt placerats på sinnessjukhus.” JK hemlighetsstämplar anmälan.
Då går Moberg den 13 februari 1952 upp på JK och smugglar ut några papper som han fotograferar av. Och inför en jublande åskådarskara erkänner han nu för rätten vad han gjort.
Moberg dömes till 70 dagsböter à 55 kr, sammanlagt 3 850 kr. Men myndigheterna inser samtidigt att man inte längre kan hålla saken hemlig.
Man åtalar Haijby för utpressning. I hovrätten får han sex år efter i stort sett öppna förhandlingar.
Och Vilhelm Moberg skriver:
”Det yttersta upphovet till århundradets rättsskandal är vårt gamla kungadöme av Guds nåde.
Före Haijbyaffären hade jag levat i tron att det existerade likhet inför lagen i Sverige, men sedan jag följt dess förlopp från början till slut förlorade jag denna tro.”
Det mesta verkar tyda på att historien är sann, och på väggen i min loge på operan har vi för övrigt ett inramat foto, som visar V-Gurra och Haijby ute i skogen på jakt ...
Ny bok ute om Gurra V
http://www.svd.se/recensioner/HTML/Page1.asp?Id=1934
Att GV var/blev mer och mer homo är ju ngt som vetats om ända sen 40-talet.. Min mormor pratade om det förra gången vi hade släktmiddag.. hans eskapader med "yngre pojkar" tex..
"Kung över ett land i förvandling
Gustaf von Platen
Bakom den gyllne fasaden.
Albert Bonniers Förlag
I Storbritannien är den kungliga biografin en erkänd genre. En rad av örikets främsta historiker och biografer har ägnat sig åt att skriva biografier över de moderna brittiska monarkerna. För Sveriges del finns ingenting motsvarande. Inte ens kungar som Oscar II eller Gustaf V, vars politiska betydelse och sociala signifikans knappast kan sättas i fråga, har ägnats några vetenskapligt syftande biografier. Någon sådan har heller inte Gustaf von Platen velat skriva med sin Bakom den gyllne fasaden. Vad han velat åstadkomma är "ett journalistiskt - historiskt reportage". Ändå befinner sig det han nu författat närmre en rimlig biografi över Gustaf V och hans drottning än något som tidigare publicerats (bortsett från Karl Hildebrands ståtliga men föråldrade tvåbandsbiografi från 1945).
Gustaf von Platen skriver, som man kunde vänta, med journalistisk brio och samtidigt intelligent, med eftertanke i omdömena. Ett och annat överord slinker väl med av bara farten. Att Victoria skulle ha varit "Sveriges märkligaste, intelligentaste och mest maktmedvetna drottning sedan Kristina" har väl ingen riktig grund i de fakta von Platen meddelar, inte heller omdömet att Gustaf V skulle ha varit "en märklig man och en enastående kung" (annat än naturligtvis såtillvida att alla människor är märkliga och alla kungar på sitt sätt enastående). Men sådana överord hör till genren. Det viktiga är att själva texten inte förfaller till det devota utan är uppfriskande respektlös. Inte heller går von Platen i den kanske riskablare fällan, att bedöma det förflutna med okunnighetens snorkighet och självbelåtenhet.
Ingen monark har regerat Sverige under längre tid än Gustaf V - 44 år. Ingen har presiderat över en mer omfattande samhällsförvandling. Som kronprins var han involverad i den svensk-norska unionens dödskamp. Som kung regerade han över storstrejk och försvarsstrid. Genom sitt borggårdstal 1914 försökte han hejda parlamentarismen. Genom sitt agerande under två världskrig försökte han (och lyckades) bevara freden för Sveriges vidkommande. Genom de söner han producerade tillsammans med sin Victoria säkrade han ätten Bernadottes och därmed kanske monarkins bestånd. På grund av en del mer okonventionella sexuella aktiviteter orsakade han skandaler som en tid allvarligt tycktes skada denna monarkis anseende.
När han dog 1950 92 år gammal var han den siste överlevande på den politiska arenan från en epok när politiken i Sverige och Europa bedrivits enligt helt andra spelregler och förutsättningar.
Gustaf V:s allra viktigaste intervention i politiken ägde rum i februari 1914 i samband med det så kallade bondetåget. Här handlade det om kulminationen på en lång och komplicerad strid mellan höger och vänster i Sverige. Till en del gällde striden parlamentarism kontra personlig kungamakt. Till en del gällde den Sveriges försvar. Vänstern med den liberale statsministern Karl Staaff i spetsen ville minska försvarskostnaderna Staaff ansåg talet om en överhängande krigsfara vara ett foster "antingen av en uppjagad inbillning eller av en hänsynslös beräkning, som icke tvekar att begagna osanningen som ett medel i försvarsagitationen." Mot honom stod inte minst Sven Hedin som i pamfletten "Ett varningsord" gjorde gällande att det tvärtom drog ihop sig till stormaktskrig i Europa och att Sveriges läge kunde bli utsatt.
När Gustaf från slottets borggård hälsade de 30 000 bönder som samlats för att uppvakta honom använde han ord som innehöll underförstådd kritik mot regeringens försvarspolitik. Staaff avgick och efterträddes av Hjalmar Hammarskjöld i spetsen för vad som mindre var en vanlig högerregering än en kunglig kampministär. Den så kallade borgårdskuppen lyckades i det korta perspektivet. Det utbröt verkligen ett världskrig. Hedin och andra högermän hade fått rätt i sina varningar. Svenskarna tvingades surmulet eller godvilligt tänka en smula på landets försvar. I det långa loppet var effekterna av borgsgårdstalet mer tveksamma.
Under 1917 bröt det ut hungerkravaller i Sverige i protest mot det på grund av kriget försvårade försörjningsläget, något som man gav Hammarskjöld skulden för. En halvt revolutionär situation utvecklade sig som gjorde det lättare för vänsterpartierna att genomdriva gamla krav som parlamentarism och full rösträtt. Gustaf V tvingades acceptera en ny liberal statsminister och några år senare till och med en socialdemokratisk sådan, Hjalmar Branting.
Tiden för den personliga kungamakten tycktes ute. Men så utbröt ett nytt världskrig. Gustaf V förklarade offentligt - till stor förargelse för sin statsminister Per Albin Hansson - att han i rådande världskris ansåg det vara sin plikt att också genom personliga ingripanden hjälpa landet i stundens svårigheter. Särskilt vid två tillfällen ingrep han i fredens intressen. Första gången i samband med Finska vinterkriget när han ryckte undan mattan för aktivisterna genom att förklara att Sverige inte skulle komma att ingripa militärt för att rädda Finland. Andra gången då tyskarna vid midsommartid 1941 begärt att få transitera en division ("Division Engelbrecht") på svenska järnvägar från Norge till Finland för att delta i kriget mot Sovjetunionen. Tyska trupper omringade då Sverige. Tyska arméer hade i rask följd invaderat och ockuperat åtta europeiska länder.
Det tyska hotet fick Sverige att falla undan. Per Albin Hansson var den drivande. Men han kunde utnyttja Gustaf V:s så kallade abdikationshot. I enrum med stats- och utrikesministern skulle kungen ha sagt att han måste avgå om Sverige trotsade tyskarna och drogs in i kriget. Det kan han mycket väl ha sagt. Som von Platen påpekar hade Gustaf V en vana att framföra abdikationshot som dock kanske inte var så allvarligt menade. Hur som helst spelade Per Albin ut detta trumfkort med maximal effekt för att få med sig regeringens övriga medlemmar på eftergifterna. I verkligheten var de säkert glada att få ge vika. Sverige var då som nu ett mycket fredligt land, föga benäget för heroisk kamp mot det onda i världen.
Under den första tiden hade Gustaf V - han blev kung 1907 - sin drottning vid sin sida. Gustaf och Victoria hade gift sig 1881. Hon var prinsessa i storhertigdömet Baden som i sin tur var en del av tyska kejsarriket. Victoria var en stridbar kvinna. Men hennes kamp ledde, som von Platen framhåller, inte till de segrar hennes namn kanske borde ha garanterat utan till idel nederlag. Utan smidighet eller (såvitt jag kan finna) särdeles påfallande intelligens insisterade hon på att Gustaf skulle bevara den personliga kungamakten, som om detta bara varit en fråga om vilja.
Populär var Victoria aldrig i Sverige, utom kanske under de första åren som kronprinsessa. Orsakerna var uppenbara. Hon tyckte illa om att vistas i det land där hon var drottning (utom somrarna på Solliden). Sverige gav henne astma. Hon flydde till Italien. För det mest bodde hon på Capri eller i Rom. På Capri bodde hon länge som bergtagen. Trollet var den demoniske doktor Axel Munthe, författare till "Boken om San Michele" och en framstående societetsläkare med hypnotisk makt över kvinnor. Att hon stod under hans inflytande har länge stått klart. Var han också hennes älskare? Det sensationella påståendet kommer von Platen med under hänvisning till brev mellan paret som skall publiceras i Bengt Jangfeldts kommande biografi över doktorn. Är det sant förlänar det ett extra drag av egendomlighet åt Munthes sista år. Drottning Victoria dog i Rom 1930.
Men Munthe bodde under sina sista år som Gustaf V:s inackordering på kungliga slottet i Stockholm. Varje måndag åt de lunch tillsammans. Var det drottningens långa perioder av frånvaro som gav Gustafs sexualitet en ny inriktning? Han blev med tiden alltmer oförsiktigt homosexuell. Att Kurt Haijby skulle ha varit hans älskare kan man däremot med Gustaf von Platen betvivla. Förmodligen var Haijby bara en utpressare som begagnade sig av vad han visste om kungens privatliv för att hota med skandal. Som sådan var han sällsynt framgångsrik. Inte varje utpressare kan ha tvingat riksmarskalken att iförd neddragen slokhatt och regnrock med uppfälld krage personligen överlämna kuvert med sedlar. Eller ha erhållit regelbundna utbetalningar från hovet, räkenskapsförda under rubriken "Till nådigt känt ändamål". Själva den offentliga så kallade Haijbyaffären blommade dock ut först efter kungens död.
Gustaf och Victoria var väl som människor föga märkvärdiga. Personerna var ordinära. Men deras position i sin tids samhälle och därmed i Sveriges moderna historia var naturligtvis unik. De representerar en epok. Gustaf von Platen har skildrat den livfullt och medryckande ur många källor och dessutom med ett fängslande bildmaterial. Säkert kommer hans bok att finna många läsare.
Svante Nordin
kultur@svd.se "
http://www.svd.se/recensioner/HTML/Page1.asp?Id=1934
Att GV var/blev mer och mer homo är ju ngt som vetats om ända sen 40-talet.. Min mormor pratade om det förra gången vi hade släktmiddag.. hans eskapader med "yngre pojkar" tex..
"Kung över ett land i förvandling
Gustaf von Platen
Bakom den gyllne fasaden.
Albert Bonniers Förlag
I Storbritannien är den kungliga biografin en erkänd genre. En rad av örikets främsta historiker och biografer har ägnat sig åt att skriva biografier över de moderna brittiska monarkerna. För Sveriges del finns ingenting motsvarande. Inte ens kungar som Oscar II eller Gustaf V, vars politiska betydelse och sociala signifikans knappast kan sättas i fråga, har ägnats några vetenskapligt syftande biografier. Någon sådan har heller inte Gustaf von Platen velat skriva med sin Bakom den gyllne fasaden. Vad han velat åstadkomma är "ett journalistiskt - historiskt reportage". Ändå befinner sig det han nu författat närmre en rimlig biografi över Gustaf V och hans drottning än något som tidigare publicerats (bortsett från Karl Hildebrands ståtliga men föråldrade tvåbandsbiografi från 1945).
Gustaf von Platen skriver, som man kunde vänta, med journalistisk brio och samtidigt intelligent, med eftertanke i omdömena. Ett och annat överord slinker väl med av bara farten. Att Victoria skulle ha varit "Sveriges märkligaste, intelligentaste och mest maktmedvetna drottning sedan Kristina" har väl ingen riktig grund i de fakta von Platen meddelar, inte heller omdömet att Gustaf V skulle ha varit "en märklig man och en enastående kung" (annat än naturligtvis såtillvida att alla människor är märkliga och alla kungar på sitt sätt enastående). Men sådana överord hör till genren. Det viktiga är att själva texten inte förfaller till det devota utan är uppfriskande respektlös. Inte heller går von Platen i den kanske riskablare fällan, att bedöma det förflutna med okunnighetens snorkighet och självbelåtenhet.
Ingen monark har regerat Sverige under längre tid än Gustaf V - 44 år. Ingen har presiderat över en mer omfattande samhällsförvandling. Som kronprins var han involverad i den svensk-norska unionens dödskamp. Som kung regerade han över storstrejk och försvarsstrid. Genom sitt borggårdstal 1914 försökte han hejda parlamentarismen. Genom sitt agerande under två världskrig försökte han (och lyckades) bevara freden för Sveriges vidkommande. Genom de söner han producerade tillsammans med sin Victoria säkrade han ätten Bernadottes och därmed kanske monarkins bestånd. På grund av en del mer okonventionella sexuella aktiviteter orsakade han skandaler som en tid allvarligt tycktes skada denna monarkis anseende.
När han dog 1950 92 år gammal var han den siste överlevande på den politiska arenan från en epok när politiken i Sverige och Europa bedrivits enligt helt andra spelregler och förutsättningar.
Gustaf V:s allra viktigaste intervention i politiken ägde rum i februari 1914 i samband med det så kallade bondetåget. Här handlade det om kulminationen på en lång och komplicerad strid mellan höger och vänster i Sverige. Till en del gällde striden parlamentarism kontra personlig kungamakt. Till en del gällde den Sveriges försvar. Vänstern med den liberale statsministern Karl Staaff i spetsen ville minska försvarskostnaderna Staaff ansåg talet om en överhängande krigsfara vara ett foster "antingen av en uppjagad inbillning eller av en hänsynslös beräkning, som icke tvekar att begagna osanningen som ett medel i försvarsagitationen." Mot honom stod inte minst Sven Hedin som i pamfletten "Ett varningsord" gjorde gällande att det tvärtom drog ihop sig till stormaktskrig i Europa och att Sveriges läge kunde bli utsatt.
När Gustaf från slottets borggård hälsade de 30 000 bönder som samlats för att uppvakta honom använde han ord som innehöll underförstådd kritik mot regeringens försvarspolitik. Staaff avgick och efterträddes av Hjalmar Hammarskjöld i spetsen för vad som mindre var en vanlig högerregering än en kunglig kampministär. Den så kallade borgårdskuppen lyckades i det korta perspektivet. Det utbröt verkligen ett världskrig. Hedin och andra högermän hade fått rätt i sina varningar. Svenskarna tvingades surmulet eller godvilligt tänka en smula på landets försvar. I det långa loppet var effekterna av borgsgårdstalet mer tveksamma.
Under 1917 bröt det ut hungerkravaller i Sverige i protest mot det på grund av kriget försvårade försörjningsläget, något som man gav Hammarskjöld skulden för. En halvt revolutionär situation utvecklade sig som gjorde det lättare för vänsterpartierna att genomdriva gamla krav som parlamentarism och full rösträtt. Gustaf V tvingades acceptera en ny liberal statsminister och några år senare till och med en socialdemokratisk sådan, Hjalmar Branting.
Tiden för den personliga kungamakten tycktes ute. Men så utbröt ett nytt världskrig. Gustaf V förklarade offentligt - till stor förargelse för sin statsminister Per Albin Hansson - att han i rådande världskris ansåg det vara sin plikt att också genom personliga ingripanden hjälpa landet i stundens svårigheter. Särskilt vid två tillfällen ingrep han i fredens intressen. Första gången i samband med Finska vinterkriget när han ryckte undan mattan för aktivisterna genom att förklara att Sverige inte skulle komma att ingripa militärt för att rädda Finland. Andra gången då tyskarna vid midsommartid 1941 begärt att få transitera en division ("Division Engelbrecht") på svenska järnvägar från Norge till Finland för att delta i kriget mot Sovjetunionen. Tyska trupper omringade då Sverige. Tyska arméer hade i rask följd invaderat och ockuperat åtta europeiska länder.
Det tyska hotet fick Sverige att falla undan. Per Albin Hansson var den drivande. Men han kunde utnyttja Gustaf V:s så kallade abdikationshot. I enrum med stats- och utrikesministern skulle kungen ha sagt att han måste avgå om Sverige trotsade tyskarna och drogs in i kriget. Det kan han mycket väl ha sagt. Som von Platen påpekar hade Gustaf V en vana att framföra abdikationshot som dock kanske inte var så allvarligt menade. Hur som helst spelade Per Albin ut detta trumfkort med maximal effekt för att få med sig regeringens övriga medlemmar på eftergifterna. I verkligheten var de säkert glada att få ge vika. Sverige var då som nu ett mycket fredligt land, föga benäget för heroisk kamp mot det onda i världen.
Under den första tiden hade Gustaf V - han blev kung 1907 - sin drottning vid sin sida. Gustaf och Victoria hade gift sig 1881. Hon var prinsessa i storhertigdömet Baden som i sin tur var en del av tyska kejsarriket. Victoria var en stridbar kvinna. Men hennes kamp ledde, som von Platen framhåller, inte till de segrar hennes namn kanske borde ha garanterat utan till idel nederlag. Utan smidighet eller (såvitt jag kan finna) särdeles påfallande intelligens insisterade hon på att Gustaf skulle bevara den personliga kungamakten, som om detta bara varit en fråga om vilja.
Populär var Victoria aldrig i Sverige, utom kanske under de första åren som kronprinsessa. Orsakerna var uppenbara. Hon tyckte illa om att vistas i det land där hon var drottning (utom somrarna på Solliden). Sverige gav henne astma. Hon flydde till Italien. För det mest bodde hon på Capri eller i Rom. På Capri bodde hon länge som bergtagen. Trollet var den demoniske doktor Axel Munthe, författare till "Boken om San Michele" och en framstående societetsläkare med hypnotisk makt över kvinnor. Att hon stod under hans inflytande har länge stått klart. Var han också hennes älskare? Det sensationella påståendet kommer von Platen med under hänvisning till brev mellan paret som skall publiceras i Bengt Jangfeldts kommande biografi över doktorn. Är det sant förlänar det ett extra drag av egendomlighet åt Munthes sista år. Drottning Victoria dog i Rom 1930.
Men Munthe bodde under sina sista år som Gustaf V:s inackordering på kungliga slottet i Stockholm. Varje måndag åt de lunch tillsammans. Var det drottningens långa perioder av frånvaro som gav Gustafs sexualitet en ny inriktning? Han blev med tiden alltmer oförsiktigt homosexuell. Att Kurt Haijby skulle ha varit hans älskare kan man däremot med Gustaf von Platen betvivla. Förmodligen var Haijby bara en utpressare som begagnade sig av vad han visste om kungens privatliv för att hota med skandal. Som sådan var han sällsynt framgångsrik. Inte varje utpressare kan ha tvingat riksmarskalken att iförd neddragen slokhatt och regnrock med uppfälld krage personligen överlämna kuvert med sedlar. Eller ha erhållit regelbundna utbetalningar från hovet, räkenskapsförda under rubriken "Till nådigt känt ändamål". Själva den offentliga så kallade Haijbyaffären blommade dock ut först efter kungens död.
Gustaf och Victoria var väl som människor föga märkvärdiga. Personerna var ordinära. Men deras position i sin tids samhälle och därmed i Sveriges moderna historia var naturligtvis unik. De representerar en epok. Gustaf von Platen har skildrat den livfullt och medryckande ur många källor och dessutom med ett fängslande bildmaterial. Säkert kommer hans bok att finna många läsare.
Svante Nordin
kultur@svd.se "
V-Gurra, Haijby och Wilhelm Moberg
Lindir - raderna du citerade av Moberg tror jag ar ur hans daatida bok DET GAMLA RIKET, en debattskrift som snabbt tystades ned. Naagra rader ur samma bok som jag erinrar mig och mera relevanta till vaar tid;
'Nar en ung man/kvinna - bestamt sig for att studera juridik - har han/hon redan tagit forsta steget paa Brottets Bana.'
'Nar en ung man/kvinna - bestamt sig for att studera juridik - har han/hon redan tagit forsta steget paa Brottets Bana.'
-
Johan Elisson
- Medlem
- Inlägg: 3530
- Blev medlem: 23 mars 2002, 17:58
- Ort: Rikets värn i väst.
Jag trodde att det i själva verket var just Hedin som skrev borggårdstalet? Hur kan de då ha stått i opposition till varandra i frågan?Someone skrev:Genom sitt borggårdstal 1914 försökte han hejda parlamentarismen. .[]...Mot honom stod inte minst Sven Hedin som i pamfletten "Ett varningsord" gjorde gällande att det tvärtom drog ihop sig till stormaktskrig i Europa och att Sveriges läge kunde bli utsatt.
När Gustaf från slottets borggård hälsade de 30 000 bönder som samlats för att uppvakta honom använde han ord som innehöll underförstådd kritik mot regeringens försvarspolitik.
"Honom" syftar väl helt enkelt på Karl Staaff?Dan Koehl skrev:Jag trodde att det i själva verket var just Hedin som skrev borggårdstalet? Hur kan de då ha stått i opposition till varandra i frågan?Someone skrev:Genom sitt borggårdstal 1914 försökte han hejda parlamentarismen. .[]...Mot honom stod inte minst Sven Hedin som i pamfletten "Ett varningsord" gjorde gällande att det tvärtom drog ihop sig till stormaktskrig i Europa och att Sveriges läge kunde bli utsatt.
När Gustaf från slottets borggård hälsade de 30 000 bönder som samlats för att uppvakta honom använde han ord som innehöll underförstådd kritik mot regeringens försvarspolitik.
Svante Nordin skrev: Vänstern med den liberale statsministern Karl Staaff i spetsen ville minska försvarskostnaderna Staaff ansåg talet om en överhängande krigsfara vara ett foster "antingen av en uppjagad inbillning eller av en hänsynslös beräkning, som icke tvekar att begagna osanningen som ett medel i försvarsagitationen." Mot honom stod inte minst Sven Hedin som i pamfletten "Ett varningsord" gjorde gällande att det tvärtom drog ihop sig till stormaktskrig i Europa och att Sveriges läge kunde bli utsatt.
JETSKI skrev:Är det inte V Gurra som fick "kungens kurva" uppkallad efter sig då han tallade lite på sin chafför som körde i diket? Nån som kan bekräfta eller dementera?
Jag har för mig att Lars Elgklou har skrivit något om det, samt att kungen blev "förälskad" i en av sina privat chauförer och skulle hålla långa samtal med honom om färdvägar osv, något som chaufören våndades över då han fick försvara sig mot dom kungliga närmandena.
Sen finns det en del historier om Kungens unga tennispartners, listan kan göras lång. Det finns andra Bernadotter som det ryktas, mer eller mindre välgrundat, om homosexualitet.
Jag har hört den sedan barndomen men har länge tvivlat på den påstådda förklaringen till namnet "Kungens kurva", d.v.s. bilolyckan, och trott att namnet mest är ett av många exempel på allitterationernas makt över tanken. Men om man skall tro Martin Stugarts artikelserie i DN om Stockholms gatunamn, så stämmer berättelsen verkligen. Stugart skriver:JETSKI skrev:Är det inte V Gurra som fick "kungens kurva" uppkallad efter sig då han tallade lite på sin chafför som körde i diket? Nån som kan bekräfta eller dementera?
Den orsak till olyckan som du nämner låter väl däremot mer osannolik, särskilt nu med tanke på att kungen hade sällskap i bilen. Det är nog så att folkfantasin (låter nedvärderande, men jag hittar ingen bättre term) gärna broderar ut anekdoter kring kända personers sexualitet, särskild om den verkar avvikande, och då utan allt hänsyn till sannolikheter.Martin Stugart skrev:Dagen för olyckshändelsen var den 28 september 1946.
Gustav V hade varit på jakt vid Tullgarns slott och var på hemväg till Stockholm. Han tyckte - precis som dagens kung - om att åka fort och manade därför på sin chaufför att öka farten ("Fovtave, Ledin! Fovtave!).
Med i bilen hade kungen hovstallmästare d'Otrante, friherre von Essen och greve Gyldenstolpe. De hade ätit en bättre lunch efter jakten och var på ett strålande humör.
Den gamla Johannesdalsvägen i Segeltorp var under omläggning och på grund av den höga farten kom det kungliga ekipaget för långt ut i kanten. Bilen, en jättestor Cadillac, plöjde ner i ett vattenfyllt träsk invid vägen.
Ingen kom lyckligtvis till skada, Gustav V steg lugnt ur och tände en cigarrett. I en efterföljande bil kom prinsarna Carl och Eugen och plockade upp honom.
- Det vav fövsta gången jag våkat hamna i diket! var kungens enda kommentar.
Dagen efter slog DN upp olyckshändelsen på förstasidan. Alla talade om den och när en Esso-mack öppnade i närheten döptes den av sin fiffige ägare till Kungens kurva.
Ett eget exempel: jag pratade en gång med en man som menade att författarinnorna Anna Maria Lenngren och Karin Boye nog hade haft ett förhållande. Personen ifråga visste alltså så lite om dem att han inte hade klart för sig att Lenngren dog över åttio år innan Boye föddes; att de däremot bägge var "misstänkta" i sexuellt avseende hade däremot tydligen på något sätt etsat sig fast i minnet, och skapat detta i kronologiskt hänseende mycket udda "förhållande".
Ett annat rykte som jag däremot inte vill försmå att sprida vidare är att Vilhelm Mobergs självmord hade att göra med att han kände sig utfrusen och hopplöst misstrodd i sina strider med överheten i rättsröteaffärerna - alltså inte bara Haijbyaffären. Även om han verkade tuff i offentliga sammanhang så orkade han i längden inte med kampen med makten och dess "sanning". Någon som vet mer om detta?