Kanske först för dom som inte vet: en 'isväg' - var en plogad/oplogad 'allmän väg' - eller kommunal/privat väg över vinterisen på sjöar, över älvar, sund, inlopp och kanske också på havsis....det sista vet jag inte.
Dom första ordentliga broarna över norrlandsälvarna - var järnvägens. Biltrafik fanns inte utan allt gick med 'hästkrafter'.
Men järnvägsbroarna var oftast byggda med gap mellan balkar och syllar - varpå ingen häst kunde gå. Men jag vet att man drog hästkälkar över dem med 'brödånga' - d.v.s. handkraft - och troligen hjulvagnar också, då det var glest mellan tågen, vilket var nödvändigt där färjetrafik inte fanns - och isen 'varken bar eller brast'.
I korthet - isläggningen, öppnade mycket kortare och enklare kommunikationer på många håll. Det fanns (finns?) utmärkta tabeller om isens 'hållbarhet' vid olika tjocklekar - jag minns bara den grövsta...kan bära ett järnvägståg!
Hästar med släde - hade den bästa 'framkomligheten' och över många sjöar, älvar och frusna havsisar - fanns väl etablerade slädspår - alla 'punkterade' med runda knallar av hästspillning. Även 'riksvägarna' när bilarna kommit och färjetrafiken 'frusit in' - gick över isvägar. Som när isen bedömts tillräckligt stark - plogades för biltrafik. Då isarna låg 'öppet' och snön lätt 'vinddrev' var isvägarna plogade mycket breda - 50-60 meter. Vid snöfall med vind - tvingades bilarna ändå svänga och gira - undan de snabbt växande 'vindkarmarna'. Som ledning, kördes s.k. 'ruskor' (unga grantoppar) i plogkarmarna med ungefär 50 meters mellanrum så bilisten kunde se var 'karmen' fanns.
På vårkanten, när isen blev svagare - stängdes vägen för biltrafik. Men man lade spångar över isen för gång- och cykeltrafik - ibland cyklade man över spången med blått vatten skymtande här och där HUVALIGEN!
Kanske någon annan också har minnen av 'isvägar'?
Det var ett djärans liv - på Varjags tid