Fyra fartyg och två möten till havs .....

[Markus Holst]

En massa runda hål/fönster i skrovet. Är det verkligen lämpligt på en bepansrat båt?

[Bjernevik]

Även fartyg med pansar har detta bara över en liten del. Du kan se den övre kanten på vattenlinjepansaret under den nedre raden av ventiler.

[varjag]

En massa runda hål/fönster i skrovet. Är det verkligen lämpligt på en bepansrat båt?

Du har korrekt observerat den tyska vurmen för ''ventilrader'' a la passagerarbaat.....varför vet jag inte.
Men britter, amerikaner och japaner följde inte det exemplet......

Varjag

[Battler]

Under evakueringen av Hela slutet mars/början av april 1945 ''avskjöts de sista 40 - granaterna från kryssarens tunga kanoner...''
[Fritz-Otto Busch - Schwrerer Kreuzer PRINZ EUGEN (1958)]
Han antyder att det inte fanns mera att få......

Även om en ammunitionstyp blir officiellt ''slut'' - måste det ha funnits mera - ammunition tiilgänglig ngnstans, men tydligen inte till P/E i Östersjön. HIPPER i Kiel hade kanske lossat ur en del ammunition innan hon togs i docka f reparationer.

Det fanns även en Ka-pjäs SK C/34 som använde samma ammunition.

Det stämmer, de fyra torn som var avsedda för den ofullständiga kryssaren Seydlitz installerades som kustartilleri i Frankrike. Torn A (Anton) och D (Dora) blev batteri Karola på Ile de Re (4./Marine Artillerie Abteilung 282). Och torn B (Bruno) och C (Cesar) Battery Seydlitz på Ile de Croix (5./Marine Artillerie Abteilung 264).

Åtta 20,3 cm SK C / 34 eldrör överfördes till armén, som konverterade dem till järnvägskanoner (20,3-cm-Kanone (E))

https://en.wikipedia.org/wiki/20.3_cm_SK_C/34_naval_gun

[varjag]

Under evakueringen av Hela slutet mars/början av april 1945 ''avskjöts de sista 40 - granaterna från kryssarens tunga kanoner...''
[Fritz-Otto Busch - Schwrerer Kreuzer PRINZ EUGEN (1958)]
Han antyder att det inte fanns mera att få......

Även om en ammunitionstyp blir officiellt ''slut'' - måste det ha funnits mera - ammunition tiilgänglig ngnstans, men tydligen inte till P/E i Östersjön. HIPPER i Kiel hade kanske lossat ur en del ammunition innan hon togs i docka f reparationer.

Det fanns även en Ka-pjäs SK C/34 som använde samma ammunition.

Det stämmer, de fyra torn som var avsedda för den ofullständiga kryssaren Seydlitz installerades som kustartilleri i Frankrike. Torn A (Anton) och D (Dora) blev batteri Karola på Ile de Re (4./Marine Artillerie Abteilung 282). Och torn B (Bruno) och C (Cesar) Battery Seydlitz på Ile de Croix (5./Marine Artillerie Abteilung 264).

Åtta 20,3 cm SK C / 34 eldrör överfördes till armén, som konverterade dem till järnvägskanoner (20,3-cm-Kanone (E))

https://en.wikipedia.org/wiki/20.3_cm_SK_C/34_naval_gun

Tack Battler för den vinjetten....oavsett P/E inte kunde få mera ammunition i Östersjön - ''måste det ha funnits'' kvantiteter av varan
kvar vid kapitulationen. Och som - amerikaner/britter kunde lägga vantarna på för jämförande prov.....

Det är nästan alltid så med militära förråd - det blir allti något kvar i nån gömma.....

mvh, Varjag

[Amund]

Alla läsare av tråden kommer säkert ihåg det äckliga jugoslaviska prisfartyget Durmitor som kallades för "helvetesskeppet" och som gick till Somaliland med fångar och prisbesättning.

Missförståndet klaras upp – DURMITOR lyckas backa sig loss – fångarna utskeppas
till okända öden på den svarta kontinenten….och den tyska prisbesättningen drar en lätt-
nadens suck!

Läste precis om den svenske sjömannen Allan Macfie från Lysekil som var med som fånge på denna resa och detta berättar han 1968. Han blev fånge efter att Atlantis kapade den engelska ångaren King City där han var mönstrad som matros, på resa Cardiff - Singapore, tänkte att det kunde vara intressant (jag har förkortat och omformulerat en del av texten) och berättelsen är överensstämmande med Varjags källor.

- Kaparen öppnade eld med kanoner och flera skott träffade midskepps. Sex av vår besättning omkom, fyra av dem var indiska uppassare, femton år gamla. Det brann på flera ställen och svår slagsida gjorde det svårt att gå i livbåtarna.

- Skotten slutade när tyskarna såg att vi rodde mot dem, när vi kom fram togs vi omhand av marinsoldater. Jag moinns att vår styrman förebrådde vaktposten på Atlantis att sex man hade dött, en var en matros som låg kvar på däck med magen uppfläkt av granatsplitter. Väl ombord på Atlantis var det alltid samtidigt ca 300 fångar även om några flyttades över till andra fartyg ibland. Befälet fick bättre liggplatser än vi i manskapet men sämst fick de indiska sjömännen, det var mycket varmt under däck då fångrummen saknade ventilation.

I mitten av oktober 1940 var det dags för helvetesskeppet Durmitor och de engelska och norska fångarna ställdes upp på däck när båtarna låg långsides. När fångarna överfördes så monterade tyskarna upp kulsprutor på Durmitor och kaptenen talade till fångarna och gav order till kulspruteskytten att skjuta en kärve över vattenytan för att visa vem som bestämde. De som var av den vita rasen av fångarna inkvarterades i de två förligaste lastrummen, Allan Mcfie hamnade i ettans lastrum tillsammans med ca hundra andra fångar. Där fick man gräva sovplatser som någorlunda passade kroppen ur saltlasten vilket inte var lätt, och denna täcktes sedan med presenningar, redan efter några nätter hade saltet trängt emellan och alla fick utslag av saltet in på bara skinnet.

Vidare var saltlasten genomborrad av tunnlar som råttorna hade grävt och dessa sprang hela nätterna obehindrat över ansiktet på de stackars fångarna. Vidare var vattnet ransonerat till en liten kopp per man och dag och detta var en riktig plåga i saltlukten, man försökte suga upp vattendroppar ur ångpannans rör med följd att de blev illamående.

Man hade inte kol för att nå Somaliland men man gick på ekonomifart (ca fem knop) och detta i kombination med att man riggade segel gjorde att man till slut kunde nå fram till Afrikas kust, Alfie hade varit med om samma sak en gång i en Johnsonbåt och visste att det gav fart. Ett annat knep som tyskarna tog till var att blanda till stora kakor av målarfärg och koldamm som de kunde elda med. Till slut bröt tyskarna loss lastluckor och träbommar som också blev bränsle till ångmaskinerna.

Väl i land i Somalia vet Alfie inte vad som hände med de övriga fångarna, som ende svensk och neutral frisläpptes han av italienarna och kunde efter många irrfärder åter komma till engelskt territorium och mönstrade där en båt prt England.

Alfie Mcfie som hade börjat sin sjömansbana ombord på råseglarna fortsatte sin sjömansbana som amtros, båtsman och tredjestyrman i europeisk fart och avled i slutet av 70-talet.

[Hans]

Tack Amund.

MVH

Hans

[varjag]

Stort tack Amund för posten om Allan Macfie från Lysekil (knappast en vanligt namn där ) och hans upplevelser
på DURMITOR.
Alltsammans nytt för mig - men berikar allas vetande!

Varjag

[Amund]

Tack Hans och Varjag!

Allan Macfie från Lysekil (knappast en vanligt namn där

Det tänkte jag också men så läste jag i en annan bok om hur William Andrew Macfie från Hebriderna bosatte sig med sin familj i Bohuslän 1845. Hela deras släkthistoria är fylld av redarverksamhet och andra äventyr i många generationer framåt, sjöäventyr som finns nedtecknade. Jag antar att Allan hörde till den släkten..?

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gordon_Macfie
https://sv.wikipedia.org/wiki/Harry_Macfie