Begravningsplatser och begravda - en minneshistoria
-
- Medlem
- Inlägg: 5705
- Blev medlem: 06 dec 2011 15:33
Re: Begravningsplatser och begravda - en minneshistoria
Ribban är ställd lite för högt, men jag undrar ändå om jag skulle våga mig att försöka åstadkomma en liten berättelse om hjältegravplatsen i Lahtis som jag besökte för ett par veckor sedan?
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
- Redaktör och stödjande medlem 2024
- Inlägg: 11377
- Blev medlem: 03 feb 2005 15:28
- Ort: schweiz
Re: Begravningsplatser och begravda - en minneshistoria
Som jag nämnde i början, alla är hjärtligt välkomna med inlägg och historier! Befinner mig för närvarande pa resande fot, därför tillfälligt avbrott i min japanska skildring... Hans KFemtiotrean skrev: ↑10 okt 2018 12:26Ribban är ställd lite för högt, men jag undrar ändå om jag skulle våga mig att försöka åstadkomma en liten berättelse om hjältegravplatsen i Lahtis som jag besökte för ett par veckor sedan?
20180928_154228.jpg
-
- Redaktör och stödjande medlem 2024
- Inlägg: 11377
- Blev medlem: 03 feb 2005 15:28
- Ort: schweiz
Re: Begravningsplatser och begravda - en minneshistoria
Vi återvänder till Japan, till Hagi och Mori Terumotos grav - men först, vad händer när någon dör i Japan?
Om landets shintoism tar hand om livets gladare ritualer( bröllop, nyår...), så blir det buddhismen som sköter om de sorgliga - huvudsakligen ceremonierna runt om döden. Som är starkt traditionsbundna.
Så - någon dör. Efter den traditionella och föreskrivna likvakan (som jag hoppar över här...) är nästa steg kremering.
Fram till 1900-talet var det bara Japans rika och förnäma som hade råd att kremeras - idag gäller det för 99% av befolkningen. Endast på Okinawa gäller andra regler, och faktiskt tills helt nyligen också för kejsarfamiljen...
Kremering. Den döde läggs i en balja eller enkel trälåda som därefter skjuts in i brännugnen, allt under direkt översikt av den efterlevande familjen. Den japanska synen på döden är, hur ska vi uttrycka det, en mer öppen historia än den västliga begravningsbyråmentaliteten. Men samtidigt starkt traditionsbunden. När en i familjen dör följs han/hon åt tills resterna ligger i jorden - även där vi i västvärlden föredrar att ridån är dragen...
Så medan liket förvandlas till aska, sitter familjemedlemmarna i närmaste restaurang, äter och skålar och minns. Två timmar senare har elden gjort sitt arbete - och familjen övertar nästa del av sina förpliktelser.
Ur askan gäller det nu att med hjälp av "ätpinnar" modell större, en av trä och en av bambu, plocka upp skelettdelar som sedan placeras i en urna. Och här gäller det att man känner till skelettets anatomi - man börjar med fötterna och avslutar med huvudet. Så att den avlidne inte måste tillbringa efterlivet ståendes på huvudet!
För övrigt - eftersom vissa skelettdelar är rätt stora är det inte alltid möjligt för en person att lyfta dem med sina pinnar - då kan det bli fler personer som med sina ätpinnar får hjälpa till att förflytta benet in i urnan. Och detta är absolut enda gången det är tillåtet att flytta ett föremål från pinnar till pinnar! Enligt japanska sedvänjor är det nämligen ett gigantiskt faux-pas om så sker ute i det riktiga livet, som tex, i en sushi-restaurant...!
Familjegraven är nästa station, den förseglade urnan längst ner. På gravstenen hittar vi de bortgångnas namn ingraverade, men ibland också namn som är rödmålade. Varför detta? I vissa fall, för att sänka kostnaderna, graveras också namnen på familjens ännu levande medlemmar redan från början in! Och den röda färgen tvättas senare bort - när nästa i familjen dör...
Inte överallt, men där Japans ledande män och kvinnor hamnade under jorden hittar vi i en tusenårig tradition oftast en buddhistiska stupa, en s.k. Gorintō (jap. 五輪塔) som vi kan översätta med "5-Ring-Torn". Utmejslad i sten består den av fem segment eller ringar, där varje segment är ett av de fem elementen - som de ses i den japanskt-buddhistiska traditionen. Nerifrån och upp: Jord, vatten, eld, luft och ibland en lotusblomma längst upp som symboliserar eter, energi eller...ingenting...där de två övre elementen ofta är regionalt så förändrade att de kryper in i varandra...
Så, nu närmar vi oss med stormsteg Hagi och vår Warlords sista viloplats...
forts.
Om landets shintoism tar hand om livets gladare ritualer( bröllop, nyår...), så blir det buddhismen som sköter om de sorgliga - huvudsakligen ceremonierna runt om döden. Som är starkt traditionsbundna.
Så - någon dör. Efter den traditionella och föreskrivna likvakan (som jag hoppar över här...) är nästa steg kremering.
Fram till 1900-talet var det bara Japans rika och förnäma som hade råd att kremeras - idag gäller det för 99% av befolkningen. Endast på Okinawa gäller andra regler, och faktiskt tills helt nyligen också för kejsarfamiljen...
Kremering. Den döde läggs i en balja eller enkel trälåda som därefter skjuts in i brännugnen, allt under direkt översikt av den efterlevande familjen. Den japanska synen på döden är, hur ska vi uttrycka det, en mer öppen historia än den västliga begravningsbyråmentaliteten. Men samtidigt starkt traditionsbunden. När en i familjen dör följs han/hon åt tills resterna ligger i jorden - även där vi i västvärlden föredrar att ridån är dragen...
Så medan liket förvandlas till aska, sitter familjemedlemmarna i närmaste restaurang, äter och skålar och minns. Två timmar senare har elden gjort sitt arbete - och familjen övertar nästa del av sina förpliktelser.
Ur askan gäller det nu att med hjälp av "ätpinnar" modell större, en av trä och en av bambu, plocka upp skelettdelar som sedan placeras i en urna. Och här gäller det att man känner till skelettets anatomi - man börjar med fötterna och avslutar med huvudet. Så att den avlidne inte måste tillbringa efterlivet ståendes på huvudet!
För övrigt - eftersom vissa skelettdelar är rätt stora är det inte alltid möjligt för en person att lyfta dem med sina pinnar - då kan det bli fler personer som med sina ätpinnar får hjälpa till att förflytta benet in i urnan. Och detta är absolut enda gången det är tillåtet att flytta ett föremål från pinnar till pinnar! Enligt japanska sedvänjor är det nämligen ett gigantiskt faux-pas om så sker ute i det riktiga livet, som tex, i en sushi-restaurant...!
Familjegraven är nästa station, den förseglade urnan längst ner. På gravstenen hittar vi de bortgångnas namn ingraverade, men ibland också namn som är rödmålade. Varför detta? I vissa fall, för att sänka kostnaderna, graveras också namnen på familjens ännu levande medlemmar redan från början in! Och den röda färgen tvättas senare bort - när nästa i familjen dör...
Inte överallt, men där Japans ledande män och kvinnor hamnade under jorden hittar vi i en tusenårig tradition oftast en buddhistiska stupa, en s.k. Gorintō (jap. 五輪塔) som vi kan översätta med "5-Ring-Torn". Utmejslad i sten består den av fem segment eller ringar, där varje segment är ett av de fem elementen - som de ses i den japanskt-buddhistiska traditionen. Nerifrån och upp: Jord, vatten, eld, luft och ibland en lotusblomma längst upp som symboliserar eter, energi eller...ingenting...där de två övre elementen ofta är regionalt så förändrade att de kryper in i varandra...
Så, nu närmar vi oss med stormsteg Hagi och vår Warlords sista viloplats...
forts.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
- Redaktör och stödjande medlem 2024
- Inlägg: 11377
- Blev medlem: 03 feb 2005 15:28
- Ort: schweiz
Re: Begravningsplatser och begravda - en minneshistoria
När farfadern, Mori Motonari dog 1571, efterlämnade han ett av Japans största domäner, bestående av ett flertal historiska provinser, här i landets sydvästra del...
Hela sitt liv hade han befunnit sig på krigsfot, förlorat ett par slag men genom list och kunnande vunnit ett större antal. Han tyckte väl att det var nog erövrat och gav sin sonson, Mori Terumoto, instruktioner att vara nöjd med det han hade och inte ge sig in på mer expansiva äventyr.
Vilket Terumoto också gjorde. Hans liv var sällan fyllt av militära initiativ, även om han 1592 ledde trupper till Korea i ett misslyckat invasionsförsök.
Men det var vid slaget vid Sekigahara år 1600 som hans ödestimma slog.
Slaget vid Sekigahara - för Japan ett slag så viktigt som Azincourt eller Waterloo i Europa - utgången bestämde landets öde hundratals år efteråt. Det var där Tokugawa Ieyasu med sin "östra armé" besegrade sin motståndares "västra armé" - en armé vars befälhavare satt stilla i Osaka slott, ja, just Mori Terumoto...!
Terumoto hade nominellt blivit utnämnd till "commander-in-chief" för den "västra armén" men var från början minimalt begeistrad över den posten. När han dessutom, innan slaget,fick ett anbud från Tokugawa att om han höll sig inaktiv - och om Tokugawa vann - så skulle han få behålla alla sina provinser...ja, då stannade han kvar i Osaka. Och med honom en stor del av den "västra armén".
Moris klans krigsfana...
...söker vi förgäves på den här detaljerade Sekigahara-bilden!
https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vi ... screen.jpg
Det gick som det gick, Tokugawa vann, blev Japans nya shogun, vars klan som vi vet satte sin stämpel på Japan under de nästa två och halvt århundraden.
Och Mori Terumoto? Han förlorade nästan allt. Tokugawa Ieyasu vände på steken och förklarade att Terumoto var en feg stackare, det var en krigares plikt att kämpa, och detta gällde naturligtvis i synnerhet för en armées högsta chef. Terumoto fick till slut behålla huvudet och Choshu-området i söder runt staden Hagi.
Men Tokugawas svek satt djupt. Klanen Mori träffades varje nyår och klanens medlemmar frågade varje år om det var dags att störta shogunatet, varvid klanens daimyo svarade: "Inte än - shogunatet är fortfarande för starkt."
Det skulle dröja 260 år innan Tokugawa-shogunatet störtades - med stark hjälp från Hagi-området, från människor som aldrig glömde...
Och så kommer vi till slutet på denna historia:
Den olyckligt icke-stridande Mori Terumoto överlämnade regentskapet till sin son, rakade hjässan kal och blev munk. Levde i Hagi, och dog och blev begravd där 1625 - och det är på vår cykeltur i denna underbara lilla stad som vi hittar hans grav, tillfälligt och något undangömd. En man som om han hade haft lite mer av farfaderns krigiska ådra, möjligtvis hade kunnat ändra hela Japans historia...
Här ligger han med sin fru...
...och strax utanför, hans trognaste samurai, Nagae Jirouzaemon, som vid husbondens död själv tog sitt liv...
...vars katt, så säger legenden, satt vid Nagais grav under 49 dagar. Det sades att han iakttog den buddhistiska Houyou ceremonien för att hedra den döde. Efter 49 dagar hade emellertid katten nog, bet sig i tungan och blödde till döds på Nagais grav...
Nej, nu är det dags, mer än dags, för en eller annan öl.
Tack för uppmärksamheten!
Hans K
Hela sitt liv hade han befunnit sig på krigsfot, förlorat ett par slag men genom list och kunnande vunnit ett större antal. Han tyckte väl att det var nog erövrat och gav sin sonson, Mori Terumoto, instruktioner att vara nöjd med det han hade och inte ge sig in på mer expansiva äventyr.
Vilket Terumoto också gjorde. Hans liv var sällan fyllt av militära initiativ, även om han 1592 ledde trupper till Korea i ett misslyckat invasionsförsök.
Men det var vid slaget vid Sekigahara år 1600 som hans ödestimma slog.
Slaget vid Sekigahara - för Japan ett slag så viktigt som Azincourt eller Waterloo i Europa - utgången bestämde landets öde hundratals år efteråt. Det var där Tokugawa Ieyasu med sin "östra armé" besegrade sin motståndares "västra armé" - en armé vars befälhavare satt stilla i Osaka slott, ja, just Mori Terumoto...!
Terumoto hade nominellt blivit utnämnd till "commander-in-chief" för den "västra armén" men var från början minimalt begeistrad över den posten. När han dessutom, innan slaget,fick ett anbud från Tokugawa att om han höll sig inaktiv - och om Tokugawa vann - så skulle han få behålla alla sina provinser...ja, då stannade han kvar i Osaka. Och med honom en stor del av den "västra armén".
Moris klans krigsfana...
...söker vi förgäves på den här detaljerade Sekigahara-bilden!
https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vi ... screen.jpg
Det gick som det gick, Tokugawa vann, blev Japans nya shogun, vars klan som vi vet satte sin stämpel på Japan under de nästa två och halvt århundraden.
Och Mori Terumoto? Han förlorade nästan allt. Tokugawa Ieyasu vände på steken och förklarade att Terumoto var en feg stackare, det var en krigares plikt att kämpa, och detta gällde naturligtvis i synnerhet för en armées högsta chef. Terumoto fick till slut behålla huvudet och Choshu-området i söder runt staden Hagi.
Men Tokugawas svek satt djupt. Klanen Mori träffades varje nyår och klanens medlemmar frågade varje år om det var dags att störta shogunatet, varvid klanens daimyo svarade: "Inte än - shogunatet är fortfarande för starkt."
Det skulle dröja 260 år innan Tokugawa-shogunatet störtades - med stark hjälp från Hagi-området, från människor som aldrig glömde...
Och så kommer vi till slutet på denna historia:
Den olyckligt icke-stridande Mori Terumoto överlämnade regentskapet till sin son, rakade hjässan kal och blev munk. Levde i Hagi, och dog och blev begravd där 1625 - och det är på vår cykeltur i denna underbara lilla stad som vi hittar hans grav, tillfälligt och något undangömd. En man som om han hade haft lite mer av farfaderns krigiska ådra, möjligtvis hade kunnat ändra hela Japans historia...
Här ligger han med sin fru...
...och strax utanför, hans trognaste samurai, Nagae Jirouzaemon, som vid husbondens död själv tog sitt liv...
...vars katt, så säger legenden, satt vid Nagais grav under 49 dagar. Det sades att han iakttog den buddhistiska Houyou ceremonien för att hedra den döde. Efter 49 dagar hade emellertid katten nog, bet sig i tungan och blödde till döds på Nagais grav...
Nej, nu är det dags, mer än dags, för en eller annan öl.
Tack för uppmärksamheten!
Hans K
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
- Stödjande medlem 2023
- Inlägg: 9800
- Blev medlem: 15 jun 2009 07:52
- Ort: Västerbotten
Re: Begravningsplatser och begravda - en minneshistoria
Stort tack för en mycket trevlig och intressant tråd sveahk, har aldrig varit i Japan men det kommer att bli av så småningom - det svär jag på (om man fortfarande kan flyga till rimligt pris förstås när jag är mogen ).
Om man har läst boken Shogun av James Clavell är det sveahk skriver en underbar bekräftelse på romanens historiska autenticitet - Rekommenderas verkligen för den som har minsta intresse av Japan, historia eller 1600-tals krigföring (i det här fallet i Japan).
Om man har läst boken Shogun av James Clavell är det sveahk skriver en underbar bekräftelse på romanens historiska autenticitet - Rekommenderas verkligen för den som har minsta intresse av Japan, historia eller 1600-tals krigföring (i det här fallet i Japan).
-
- Redaktör och stödjande medlem 2024
- Inlägg: 11377
- Blev medlem: 03 feb 2005 15:28
- Ort: schweiz
Re: Begravningsplatser och begravda - en minneshistoria
Tack Amund - alltid trevligt med dina kommentarer ! Ja, det intressanta dyker upp när du dyker in i forskningsmodus. Du ser en bild, en text eller som här en gravplats...och vill veta mer, och mer blir mer och mer...! Och plötsligt har du ett helt lands historia framför dina nyfikna ögon! I sanning spännande...
Och ännu mer spännande blir det när du försöker förmedla dina nya kunskaper i text. För andra. Som här i Skalman. Inte för mycket, inte för lite, inte för torrt, inte för ytligt...det tar tid som det mesta av någorlunda allvarligt menat forskningsarbete. Om det sedan läses...och uppskattas...desto bättre!
Mvh Hans K
Och ännu mer spännande blir det när du försöker förmedla dina nya kunskaper i text. För andra. Som här i Skalman. Inte för mycket, inte för lite, inte för torrt, inte för ytligt...det tar tid som det mesta av någorlunda allvarligt menat forskningsarbete. Om det sedan läses...och uppskattas...desto bättre!
Mvh Hans K
-
- Redaktör och stödjande medlem 2024
- Inlägg: 11377
- Blev medlem: 03 feb 2005 15:28
- Ort: schweiz
Re: Begravningsplatser och begravda - en minneshistoria
Innan vi lämnar Japan...
Planerar vi en resa till Japans största kyrkogård där det svenska "kyrko" i detta fall med fördel kan utbytas med - tempel. Okunion heter det - ett gigantiskt buddhististikt gravområde uppe på berget Koyasan.
Som ligger var...och hur kommer vi dit?
Just det. De största hindren i Japan är inte oväntat språket. Här en inte helt och lätt förståelig översiktskarta där Koyasan är inringat i rött...
...och här en tidtabell...
Hmmmm - och lättare blir det inte på Kyotos Centralstation om man nu måste köpa tågbiljetter...
Vilket vi lyckligtvis inte måste - vårt Japan Railway Pass gäller nästan ända fram till slutdestinationen, besked som de vänliga informationsdamerna i Kyoto ger oss. Dessutom är det välgörande att se hur de bränner av sällan sedd iver att finna snabbaste (tåg)vägen...
Så. Från hotellet en Shuttlebus som tar oss till den riktiga järnvägsstationen(det finns ett par i Kyoto), där vi överraskas av reklam för en finsk-japansk gemenskapsproduktion...om man får uttrycka sig så respektlöst!?
Man känner sig nästan som hemma - men bara nästan! Och där spurtar dagens första tåg iväg, en Shinkansen - men först efter det att rosaklädda städerskor städat bort de sista dammkornen...
Snabbtåget tar oss till förorten Shin-Osaka, där vi hoppar på en Subway(JR-linjen om någon är intresserad...), fylld av sömniga morgonpassagerare, döva för omvärlden...
..och synbarligen döva för förstadstågets grönmålade uppmaningar...
Vi korsar miljonstaden och kommer till Namba, där ett regionaltåg väntar(Nankai-linjen)...
Ett mjölktåg, som det visar sig, lämnar Osaka och för oss upp och ut i ett landskap med byar, risfält, körsbärsträd...och låga moln. Det har börjat regna. Vi landar i byn Gokurakubashi vid foten av det knappt synliga Koyasan-berget. En bergbana...
...som brutit sig en väg genom den täta vegetationen tar oss brant uppåt, genom dimma och upp i himlen...som det verkar...
Nåja, 800 meter högt är också...högt. En väntande buss - till slut - för oss till den gamla bergbyn, och till vår sovort, en shukobo, ett buddhistiskt tempel, där vi skall övernatta. Knappt fyra timmar tog resan...
Forts.
Planerar vi en resa till Japans största kyrkogård där det svenska "kyrko" i detta fall med fördel kan utbytas med - tempel. Okunion heter det - ett gigantiskt buddhististikt gravområde uppe på berget Koyasan.
Som ligger var...och hur kommer vi dit?
Just det. De största hindren i Japan är inte oväntat språket. Här en inte helt och lätt förståelig översiktskarta där Koyasan är inringat i rött...
...och här en tidtabell...
Hmmmm - och lättare blir det inte på Kyotos Centralstation om man nu måste köpa tågbiljetter...
Vilket vi lyckligtvis inte måste - vårt Japan Railway Pass gäller nästan ända fram till slutdestinationen, besked som de vänliga informationsdamerna i Kyoto ger oss. Dessutom är det välgörande att se hur de bränner av sällan sedd iver att finna snabbaste (tåg)vägen...
Så. Från hotellet en Shuttlebus som tar oss till den riktiga järnvägsstationen(det finns ett par i Kyoto), där vi överraskas av reklam för en finsk-japansk gemenskapsproduktion...om man får uttrycka sig så respektlöst!?
Man känner sig nästan som hemma - men bara nästan! Och där spurtar dagens första tåg iväg, en Shinkansen - men först efter det att rosaklädda städerskor städat bort de sista dammkornen...
Snabbtåget tar oss till förorten Shin-Osaka, där vi hoppar på en Subway(JR-linjen om någon är intresserad...), fylld av sömniga morgonpassagerare, döva för omvärlden...
..och synbarligen döva för förstadstågets grönmålade uppmaningar...
Vi korsar miljonstaden och kommer till Namba, där ett regionaltåg väntar(Nankai-linjen)...
Ett mjölktåg, som det visar sig, lämnar Osaka och för oss upp och ut i ett landskap med byar, risfält, körsbärsträd...och låga moln. Det har börjat regna. Vi landar i byn Gokurakubashi vid foten av det knappt synliga Koyasan-berget. En bergbana...
...som brutit sig en väg genom den täta vegetationen tar oss brant uppåt, genom dimma och upp i himlen...som det verkar...
Nåja, 800 meter högt är också...högt. En väntande buss - till slut - för oss till den gamla bergbyn, och till vår sovort, en shukobo, ett buddhistiskt tempel, där vi skall övernatta. Knappt fyra timmar tog resan...
Forts.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
- Redaktör och stödjande medlem 2024
- Inlägg: 29471
- Blev medlem: 11 jul 2002 11:52
- Ort: Utrikes
Re: Begravningsplatser och begravda - en minneshistoria
Ursäkta att jag bryter in i han med det trevliga namnets trådbygge men jag stötte på detta och jag tänkte på denna tråden när jag läste.
MVH
Hans
MVH
Hans
-
- Redaktör och stödjande medlem 2024
- Inlägg: 11377
- Blev medlem: 03 feb 2005 15:28
- Ort: schweiz
Re: Begravningsplatser och begravda - en minneshistoria
Okunoin gravfälten, eller snarare skogarna, fyllda med över 200.000 stupor eller gravar. För det buddhistiska Japan, den största och viktigaste. Hur blev det så?
800-talet, början på Heian-perioden, en relativt fredlig och stabil tid i Japans historia. En munk vid namn Kūkai traskar upp på berget Koya-San.
Tycker om vad han ser - till sin nygrundade buddhistiska Shingon bygger han här ett tempel. Hans "Sanna Ord"-skola och dess budskap sprids snabbt, han får kejsarens understöd. Som många andra buddhistiska munkar, särskilt under den här tiden, kan han inte bara skriva vackra och tänkvärda ord och måla en sevärd bild. Han kan planera, restaurera och bygga. Mest känd är Japans största vattenreservoar, Manno-sjön, som fortfarande existerar!
Kukai eller Kōbō-Daishi som hans namn efter döden blir, dör 835 och begravs uppe på sitt berg. Och - i detta enstaka fall - utan den normala kremeringen. Och det är i denna aparta handlingen av denna berömda munk som vi hittar Okunoins stora populäritet.
Legenden har det nämligen att Kūkai inte har dött utan ingått i det eviga samadhi - det meditativa medvetandet, om någon undrar vad det betyder. I vilket fall, han lever fortfarande och väntar uppe på Koya-San på den framtida Buddha, Maitreya. En dag som de flesta rättänkande buddhisterna i Japan naturligtvis också vill vara med om! Så - även en fingerborg aska eller en hårlock från den som dött och begravts uppe på berget, räcker för att han/hon får vara med när Maitreya kommer!
Det är som att vandra in i en annorlunda trollskog av John Bauer. Regndrypande och dimmomslugna cedrar och cypresser, mossa som klänger på gravstenar och stupor och kvällsljuset som långsamt flyr. Tystnaden är absolut. Vi är ensamma...
forts.
800-talet, början på Heian-perioden, en relativt fredlig och stabil tid i Japans historia. En munk vid namn Kūkai traskar upp på berget Koya-San.
Tycker om vad han ser - till sin nygrundade buddhistiska Shingon bygger han här ett tempel. Hans "Sanna Ord"-skola och dess budskap sprids snabbt, han får kejsarens understöd. Som många andra buddhistiska munkar, särskilt under den här tiden, kan han inte bara skriva vackra och tänkvärda ord och måla en sevärd bild. Han kan planera, restaurera och bygga. Mest känd är Japans största vattenreservoar, Manno-sjön, som fortfarande existerar!
Kukai eller Kōbō-Daishi som hans namn efter döden blir, dör 835 och begravs uppe på sitt berg. Och - i detta enstaka fall - utan den normala kremeringen. Och det är i denna aparta handlingen av denna berömda munk som vi hittar Okunoins stora populäritet.
Legenden har det nämligen att Kūkai inte har dött utan ingått i det eviga samadhi - det meditativa medvetandet, om någon undrar vad det betyder. I vilket fall, han lever fortfarande och väntar uppe på Koya-San på den framtida Buddha, Maitreya. En dag som de flesta rättänkande buddhisterna i Japan naturligtvis också vill vara med om! Så - även en fingerborg aska eller en hårlock från den som dött och begravts uppe på berget, räcker för att han/hon får vara med när Maitreya kommer!
Det är som att vandra in i en annorlunda trollskog av John Bauer. Regndrypande och dimmomslugna cedrar och cypresser, mossa som klänger på gravstenar och stupor och kvällsljuset som långsamt flyr. Tystnaden är absolut. Vi är ensamma...
forts.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
- Redaktör och stödjande medlem 2024
- Inlägg: 11377
- Blev medlem: 03 feb 2005 15:28
- Ort: schweiz
Re: Begravningsplatser och begravda - en minneshistoria
Många av de små stenskulpterade figurerna som vi hittar lite överallt bland träd och naturliga stenar kläds med cinnoberröda mössor och haklappar.
Det vi ser är Jizō Bosatsu, en av Japans mest populära gudar. Hans popularitet har två orsaker - han följer de avlidnas själ till den undre världen och lindrar syndarens kval i helvetet. Dessutom och framför allt är Jizō barnens skyddsgud, speciellt för de som dog innan deras föräldrar lämnade jordelivet. Vilket gör - om man tänker efter - uppåt 2 miljoner extra statyer i Japan efter andra världskriget!
Ett enda ställe var fyllt med ditlagda små stenar. Som på en judisk kyrkogård. Varför...?
Japans små och stora firmor har sina speciella minnesmärken här i Okunoin. En som man också hade kunnat finna i gamla Sovjetunionen... skulpterade Nissan-arbetare ...
...och här tydligen en raketbyggare. Mitsubishi, Kawasaki...?
Naturligtvis hittar vi också minnesmärken och monument som hänvisar till Japans krigiska förflutna. Mer av de äldre än de yngre. Det senaste jag hittade var detta...
...som förvånansvärt nog (för Japan) också inkluderar fiendens stupade soldater...! Japans imperiala gamla flagga i intim kontakt med Australiens - varför inte?
De enda levande människorna vi upptäckte på vår långa vandring genom skogsvätan var ett par munkar som satt i ett litet hus och arbetade igenom nytt och gammalt, höll reda på dödslar får vi förmoda - och uppenbarligen, som normaldödliga, längtade efter arbetsdagens slut...
...som vi. Mörkret föll liksom det ständiga regnet, och vi skyndar hem till vårt tempel där vi bjöds på en speciell måltid i vårt inte alltför karga krypin.
En måltid bestående av fjorton olika vegetariska delikatesser, där man för det första var glad att man inte riktigt visste vad man åt...och för det andra var glad att det var vegetariskt! Spännande var det i vilket fall!
Lyckligtvis hade munkarna också öl - som överallt i världen...
Så lämnar vi Japan.
Hans K
Det vi ser är Jizō Bosatsu, en av Japans mest populära gudar. Hans popularitet har två orsaker - han följer de avlidnas själ till den undre världen och lindrar syndarens kval i helvetet. Dessutom och framför allt är Jizō barnens skyddsgud, speciellt för de som dog innan deras föräldrar lämnade jordelivet. Vilket gör - om man tänker efter - uppåt 2 miljoner extra statyer i Japan efter andra världskriget!
Ett enda ställe var fyllt med ditlagda små stenar. Som på en judisk kyrkogård. Varför...?
Japans små och stora firmor har sina speciella minnesmärken här i Okunoin. En som man också hade kunnat finna i gamla Sovjetunionen... skulpterade Nissan-arbetare ...
...och här tydligen en raketbyggare. Mitsubishi, Kawasaki...?
Naturligtvis hittar vi också minnesmärken och monument som hänvisar till Japans krigiska förflutna. Mer av de äldre än de yngre. Det senaste jag hittade var detta...
...som förvånansvärt nog (för Japan) också inkluderar fiendens stupade soldater...! Japans imperiala gamla flagga i intim kontakt med Australiens - varför inte?
De enda levande människorna vi upptäckte på vår långa vandring genom skogsvätan var ett par munkar som satt i ett litet hus och arbetade igenom nytt och gammalt, höll reda på dödslar får vi förmoda - och uppenbarligen, som normaldödliga, längtade efter arbetsdagens slut...
...som vi. Mörkret föll liksom det ständiga regnet, och vi skyndar hem till vårt tempel där vi bjöds på en speciell måltid i vårt inte alltför karga krypin.
En måltid bestående av fjorton olika vegetariska delikatesser, där man för det första var glad att man inte riktigt visste vad man åt...och för det andra var glad att det var vegetariskt! Spännande var det i vilket fall!
Lyckligtvis hade munkarna också öl - som överallt i världen...
Så lämnar vi Japan.
Hans K
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
- Redaktör och stödjande medlem 2024
- Inlägg: 29471
- Blev medlem: 11 jul 2002 11:52
- Ort: Utrikes
Re: Begravningsplatser och begravda - en minneshistoria
Tack för dina berättelser han med det trevliga namnet, Japan lockar mig mer än Kina fast jag kan inte riktigt förklara varför, kan du? Vad tyckte den äkta hälften?
MVH
Hans
MVH
Hans
-
- Redaktör och stödjande medlem 2024
- Inlägg: 11377
- Blev medlem: 03 feb 2005 15:28
- Ort: schweiz
Re: Begravningsplatser och begravda - en minneshistoria
Varken den äkta hälften eller undertecknad har varit i Kina, så en rättvis jämförelse är svår att plocka fram.
Men Japan fascinerade redan från den först sedda samuraifilmen, och då var Hansgrabben bara tio och något år. Intresset tog riktigt fart med det ökande historiska kunnandet - ett land som med smärre moderna undantag fört sitt eget liv under oändliga århundraden. Och fortfarande tar hand om sitt förgångna utan skam eller många ursäkter. Inte alltid positivt, gewiss, men konsekvent!
Sushi, gott öl och perfekt whisky rundar av - plus hundratals andra intressanta härligheter...
Mvh hans K
Men Japan fascinerade redan från den först sedda samuraifilmen, och då var Hansgrabben bara tio och något år. Intresset tog riktigt fart med det ökande historiska kunnandet - ett land som med smärre moderna undantag fört sitt eget liv under oändliga århundraden. Och fortfarande tar hand om sitt förgångna utan skam eller många ursäkter. Inte alltid positivt, gewiss, men konsekvent!
Sushi, gott öl och perfekt whisky rundar av - plus hundratals andra intressanta härligheter...
Mvh hans K
-
- Redaktör och stödjande medlem 2024
- Inlägg: 11377
- Blev medlem: 03 feb 2005 15:28
- Ort: schweiz
Lockerbie...
September. Vi lämnar Glasgow i nästan sol. Efter hinkvis av klassiskt skotskt regn under en knapp vecka, känns solstrålarna nästan exotiska. På väg söderut. Mjuka whiskykullar och vattendrag att spä med. Byar - stopp, såg du skylten, till vänster madame!
21 december 1988.
PanAms Boeing 747-121 "Clipper Maid of the Seas" är på väg till New York, har just passerat den skotska gränsen. 9.500 meter över jordytan. Klockan 19:02 och 44 sekunder, ber planets co-pilot Raymond Wagner om flygklart över Atlanten: "Clipper 103 requesting oceanic clearance". Svaret kom aldrig fram...
19:03 exploderar i den stora maskinens bagageutrymme upp till 450 gram Semtex, innehållet i en väska uppgivet på Malta. Ett stort hål strax under bokstaven P i Pan Am på vänster sida bryter sönder maskinen i två delar. 259 passagerare och besättning har ingen chans, men måste till stor del, enligt en patolog, levande uppleva störtflygningen - en minut lång - innan maskinen söndertrasas på marken. Största inslaget sker just i Lockerbie, där ytterligare 11 människor förlorar sina liv.
Vi följer skyltarna. Från Lockerbie till Dryfesdale strax utanför. På ortens kyrkogård är en "Garden of Rembrance" inrättad. Ett Visitor Centre utan krusiduller och grav- och minnesstenar med samtliga namn.
forts.
21 december 1988.
PanAms Boeing 747-121 "Clipper Maid of the Seas" är på väg till New York, har just passerat den skotska gränsen. 9.500 meter över jordytan. Klockan 19:02 och 44 sekunder, ber planets co-pilot Raymond Wagner om flygklart över Atlanten: "Clipper 103 requesting oceanic clearance". Svaret kom aldrig fram...
19:03 exploderar i den stora maskinens bagageutrymme upp till 450 gram Semtex, innehållet i en väska uppgivet på Malta. Ett stort hål strax under bokstaven P i Pan Am på vänster sida bryter sönder maskinen i två delar. 259 passagerare och besättning har ingen chans, men måste till stor del, enligt en patolog, levande uppleva störtflygningen - en minut lång - innan maskinen söndertrasas på marken. Största inslaget sker just i Lockerbie, där ytterligare 11 människor förlorar sina liv.
Vi följer skyltarna. Från Lockerbie till Dryfesdale strax utanför. På ortens kyrkogård är en "Garden of Rembrance" inrättad. Ett Visitor Centre utan krusiduller och grav- och minnesstenar med samtliga namn.
forts.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
- Redaktör och stödjande medlem 2024
- Inlägg: 11377
- Blev medlem: 03 feb 2005 15:28
- Ort: schweiz
Re: Begravningsplatser och begravda - en minneshistoria
Nu hade jag under normala omständigheter tänkt skriva lite om bakgrunden till Pan Am 103 bombningen och dess följder. Men, ju mer jag dyker in i det oändligt omfattande materialet, undersökningarna och dess konsekvenser, och framför allt alla konspirationsteorierna...nej, den tankemödan överlåter jag gärna till läsarna av dessa rader - it's too much!
https://en.wikipedia.org/wiki/Pan_Am_Fl ... estigation
https://en.wikipedia.org/wiki/Pan_Am_Fl ... y_theories
Tre svenskar var med på planet...Siv Ulla Engström, Flight Attendant - Ingrid Elisabet Svensson-Mulroy med sin amerikanske make - och Bernt Carlsson.
Ett par av bombteorierna snurrar just om Bernt Carlsson. Han var vid sin död sedan ett år tillbaka biträdande generalsekreterare i FN och Namibiakommissionär. Han hade jobbat hårt på att få igenom Namibias självständighet och var nu på väg till New York för att delta i undertecknandet av det avtalet. Privata diamantminor skulle bli förstatligade, och det räckte för att konspirationsteoretiker efter bombningen skulle finna paralleller med Dag Hammarskjölds död 1961...
Ett tragiskt kapitel som utan åthävor på kyrkogården i Dryfesdale/Lockerbie fått värdiga minnesmärken.
Det har börjat regna igen. Vi lämnar Lockerbie och Skottland - och tar med oss minst två viktiga kunskaper från det skotska höglandet, som har mindre med terroristiska fasoner att göra - förmer handlar de om det stor-och småslagna i livet...
Tack än en gång för mig!
Hans K
https://en.wikipedia.org/wiki/Pan_Am_Fl ... estigation
https://en.wikipedia.org/wiki/Pan_Am_Fl ... y_theories
Tre svenskar var med på planet...Siv Ulla Engström, Flight Attendant - Ingrid Elisabet Svensson-Mulroy med sin amerikanske make - och Bernt Carlsson.
Ett par av bombteorierna snurrar just om Bernt Carlsson. Han var vid sin död sedan ett år tillbaka biträdande generalsekreterare i FN och Namibiakommissionär. Han hade jobbat hårt på att få igenom Namibias självständighet och var nu på väg till New York för att delta i undertecknandet av det avtalet. Privata diamantminor skulle bli förstatligade, och det räckte för att konspirationsteoretiker efter bombningen skulle finna paralleller med Dag Hammarskjölds död 1961...
Ett tragiskt kapitel som utan åthävor på kyrkogården i Dryfesdale/Lockerbie fått värdiga minnesmärken.
Det har börjat regna igen. Vi lämnar Lockerbie och Skottland - och tar med oss minst två viktiga kunskaper från det skotska höglandet, som har mindre med terroristiska fasoner att göra - förmer handlar de om det stor-och småslagna i livet...
Tack än en gång för mig!
Hans K
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
- Redaktör och stödjande medlem 2024
- Inlägg: 29471
- Blev medlem: 11 jul 2002 11:52
- Ort: Utrikes
Re: Begravningsplatser och begravda - en minneshistoria
Tack för att du delar med dig.
MVH
Hans
MVH
Hans