Begravningsplatser och begravda - en minneshistoria

[sveahk]

Forts.
Två något divergerande versioner...
I den brittiska underrättelsetjänstens utförliga rapport skrevs förmodligen klartext, vad som verkligen hände, - medan det i de officiella skrifterna bara talades om "det inte ovänliga " beteendet från de lokala ökeninnevånarnas sida.

Säkert ett politiskt beslut.

Södra delen av Oman styrdes sedan århundraden av lokala potentater, som på 1930-talet bara till namnet var undersåtar, och knappast böjde sig under Sultanen i landets huvudstad, Muscat. De hade sina egna lagar, sina egna följeslagare och krigare. Det var först på 1970-talet, under Dhofarkriget https://en.wikipedia.org/wiki/Dhofar_War, som den centralt styrda omanska krigsmakten lyckades få bukt på upprorsmakarna. Med kraftigt engelskt understöd...



Men, nu tillbaka till 1937, olycksplatsen, hur gick det vidare...

En Vincent landade säkert, och nu gällde det att snabbt få ut besättningen ur olycksmaskinen. Men lika snabbt fastställdes att ingen överlevt, och så begravdes de hastigt, provisoriskt och utan yttre märken, gravarna skulle inte synas - allt innan beduinerna stormade fram. Med vapen i hand höll man undan araberna, en natt, en dag, och ytterligare ett par timmar.

Den brittiska förstärkningen kom som sagt, soldater och flyg - och samtliga lämnade kort därefter området. De begravda blev kvar - för tillfället...

För tillfället.

England och världen hade större bekymmer. Det brann lite varstans i världen, och den branden tog lång tid att släcka.

Och så, kanske glömde man bort de som förlorat sina liv där nere vid Khor Gharmin, de som låg begravda vid en landningsplats som sällan eller aldrig(?) mer användes...

För åren och årtionden gick förbi.

Det dröjde ända till början av 1990-talet, innan en familjemedlem, en tjänsteman eller en RAFare (eller kanske en wannabe historiker, som undertecknad...?) kom ihåg olyckan vid Omans sydkust. Och påminde RAF att en engelsk soldat som dog i utövandet av sitt yrke hade rätten att bli anständigt begravd - i bästa fall på en militärkyrkogård.

Men, fanns de fortfarande kvar i sina gravar? Och var exakt var det...?

På den fortfarande obebodda och vilda kuststräckan vid Khor Gharmin hade åren sopat igen alla spår. Man letade. Och letade. Tills, där, metall, ja, flygmetall! Och där, strax bredvid, där var de - gravarna!

Och så ser vi ett "lyckligt" slut på denna historien - för sedan maj 1998 vilar de tre flygarna på den lilla kristna kyrkogården i Muscat. Äntligen lite lugn och ro...



Ja, här kommer ytterligare ett slut, personligt denna gång:
Över sjuttio år efter olyckan var vi i närheten av olycksplatsen, där nere, utanför Salalah i södra Oman. Kusten norr om staden (I andra riktningen ligger Jemen) är fortfarande mycket obebodd, ett häftigt vågrikt hav, ett hav som man hellre betraktar på avstånd än att befinna sig i...

Beduiner och kameler finns här fortfarande...

2012-12-24 10.33.36.jpg

...och, beduinerna som en gång levde här - befinner sig nu...kanske här...!?

2012-12-24 11.56.14.jpg

Hans K

[Hans]

Du eller sonen bakom foton?

MVH

Hans

[sveahk]

Du eller sonen bakom foton?

MVH

Hans

Ingen son inblandad, bara frun och jag...

Hans K

[Hans]

Tack. Vänligen fortsätt.

MVH

Hans

[sveahk]

Tack. Vänligen fortsätt.

MVH

Hans

Den här historien i Oman är nu begravd...

Glömde källorna, som kommer här:
https://asn.flightsafety.org/wikibase/209225
https://www.qdl.qa/en/archive/81055/vdc ... 6.0x0000a4

Vi får väl se om jag vid tillfälle öppnar nya gravar med dess historier...om intresse finns...

Hans K

[sveahk]

Det skrevs här på annat ställe om saknaden efter vår varjag - han som bjöd på så mycket, och gjorde skrivandet för oss andra på Skalman så lätt, så lätt...

Här är en annan underbar filur som vi hade nåden att få följa under ett par årtionden, men som i dag, saknad, vilar ut uppe vid Katarinakyrkan på Södermalm...

IMG_6253.jpeg

Hans K

[Hans]

Har denna gått under radarn?



Åkaren den första, en underbar låt, är f.ö. en cover https://www.youtube.com/watch?v=-Z3y-1hC6Y8 men det vet du redan.

MVH

Hans

[Patrik Öbrink]

För drygt 25 år sedan besökte jag en ortodox kyrkogård på Åland, mitt ute i skogen. Ska se om jag hittar några foton därifrån.

På Norra begravningsplatsen i Solna ligger Katolska kyrkogården. Jag var dit förra sommaren av två anledningar. Dels för att dokumentera graven för en präst som dog när han var kyrkoherde i Gävle, dels för att titta på Gunnar Björnstrands grav. Han vilar tillsammans med sin hustru under ett ganska enkelt kors. Paradoxalt nog var katoliken Björnstrands främsta skådespelarinsats - enligt mig också den främsta i svensk filmhistoria - som den lutherska prästen i Nattvardsgästerna. Att det inte skrivits en bok eller i alla fall gjorts en dokumentär om Björnstrand är obegripligt. Tyvärr avbröts hans karriär ganska abrupt av sjukdom på 70-talet och trots en bejublad comeback i Fanny och Alexander blev han väl lite bortglömd.

Jag fotade Björnstrands gravkors men lyckades tyvärr radera tusentals bilder som sparats.

[sveahk]

Jag fotade Björnstrands gravkors men lyckades tyvärr radera tusentals bilder som sparats.

Oj, känner igen det där, mer än förargligt!

Håller med dig om Gunnar Björnstrand, en av de stora utan att tränga vare sig fram eller på.
Läser i Wiki: "Inspelningen av Nattvardsgästerna skapade en olustig stämning mellan de båda (IB och GB), och det tog många år innan de arbetade tillsammans igen" Vad hade hänt?

Hans K

[Patrik Öbrink]

Jag fotade Björnstrands gravkors men lyckades tyvärr radera tusentals bilder som sparats.

Håller med dig om Gunnar Björnstrand, en av de stora utan att tränga vare sig fram eller på.
Läser i Wiki: "Inspelningen av Nattvardsgästerna skapade en olustig stämning mellan de båda (IB och GB), och det tog många år innan de arbetade tillsammans igen" Vad hade hänt?

Hans K

Enligt uppgift ska det ha berott på Björnstrands hälsoproblem (SF:s läkare ordinerade absolut avhållsamhet från alkohol, sena kvällar och sexuellt umgänge, med risk för hjärnblödning och ett liv i rullstol om det inte följdes) som gjorde att inspelningen fick anpassas, vilket förstås irriterade Bergman som ville att allting skulle ske precis som han önskade. Bergman ska också, enligt Björnstrands hustru Lillie, intagit "en aggressiv och retsam attityd". Dottern Gabrielle beskrev i en debattartikel i samband med Tv-premiären av Saraband 2003 hur Bergman "psykade" hennes far under inspelningen. Vilgot Sjöman är inne på att det här ledde fram till den briljanta prestationen. I boken L 136, Dagbok med Bergman skriver han att "Gunnars begåvning rör I.B. vid med irriterade fingrar då han är lätt antändlig ur stånd att behärska sig och lugna ner sig. Då blir kraven i ett skruvstäd. Jag ser Gunnars prestation i Nattvardsgästerna växa fram till en stor prestation men den växer fram ur en ångestprocess".

Nu tycker jag det inte spelade någon roll att de gick skilda vägar. Jag tror inte Björnstrand hade passat i de filmer Bergman gjorde efter Nattvardsgästerna och Björnstrand fick pröva sina vingar utomlands. Om han inte drabbats av sjukdom 1970 hade han säkert kunnat få en internationell karriär som Max von Sydow.

Det ska sägas att Björnstrand och Bergman varit ovänner förr, i samband med att Bergman satte upp Spöksonaten på Medborgarhusets scen 1941. Det blev en fiaskot och Björnstrand tyckte inte att han fick tillräckligt betalt. När han erhöll trettio kronor av regissören ska han sagt "'De här räcker inte ens till hyran och jag behöver lite mat också", varvid Bergman skrek: 'Mat!'' Vem i helvete tror du har råd med mat. Lev på kaffe och bullar, de gör jag.'” Efter det var de ovänner fram till 1950-talet då båda fick kontrakt med SF.