Filippinerna

[koroshiya]

Hur är det med det praktiska - mamma staten?

Hur fungerar det om man blir sjuk, skadad, skola, får barn, blir gammal, pension?

Att de är relativt fattiga har framgått, men hur är det med statens skyddsnät?

[Patrik Öbrink]

Det primära skyddsnätet är familjen. Framför allt förväntas den äldsta dottern - precis som i Thailand om jag inte är felunderrättad - försörja resten av familjen. Barnen försörjer föräldrar som inte längre kan arbeta. Så den som saknar familj eller annan släkt kan fara illa.

Men det finns ett offentligt skyddsnät.

Det finns en statlig sjukförsäkring (PhilHealth) som i stort sett alla omfattas av och det finns offentliga sjukhus. Men trots att mycket ingår så tillkommer det alltid kostnader som patienten själv får betala. Det råder dessutom läkarbrist på de offentliga sjukhusen, kvaliteten är det ofta lite si och så med och utrustningen är inte sällan gammal. De bästa läkarna jobbar på privatsjukhus eller är privatpraktiserande. De geografiska skillnaderna är stora - i städerna finns det bättre tillgång till läkare och utrustningen är lite bättre men patienterna många, ute på landsbygden och framför allt på mindre öar är det läkarbrist (på vissa ställen finns det inga alls, de förlitar sig på häxdoktorer) och sämre utrustning men färre patienter.

Det finns offentliga skolor och utbildningen i grundskolan och high school är gratis och obligatorisk. De flesta barn går i grundskolan, men ju högre upp i klasserna desto mindre andel vilket beror på att många tvingas hoppa av för att börja arbeta och vara med och försörja familjen. Precis som med sjukvården tillkommer kostnader som inte ingår (skoluniform, PE-uniform, pennor, anteckningsblock m.m.). Lärarna i offentliga skolor har låg lön vilket leder till brist och korrupta lärare (jag träffade en svensk vars styvson gick i offentlig skola; han var mycket duktig, bäst i klassen, men kunde inte få högsta betyg eftersom föräldrarna vägrade betala läraren för det). Klasserna är stora (40-50 elever är inte ovanligt) och klassrummen små, det är brist på läromedel.

Vad gäller bidrag finns det ett statligt program som heter Pantawid Pamilyang Pilipino Program. Det ger kontantstöd till fattiga hushåll med barn (0–18 år) eller gravida, mot att de uppfyller villkor kring skola, hälsokontroller och vaccinationer.

Det finns två pensions- och sjukförsäkringssystem - SSS (Social Security System) fö den privata sektorn och GSIS för den offentliga sektorn. Det ger ersättning vid sjukdom och invaliditet samt pension. Det går att begära förtida utbetalning vid oväntade utgifter, en möjlighet som många utnyttjar vilket förstås minskar framtida pensionen. Detta omfattar de som är formellt anställda och vars arbetsgivare betalar in till systemet, men eftersom uppåt 75% av den arbetade befolkningen är verksam inom den informella sektorn är det i praktiken inte många som omfattas av det.

Utöver detta finns nödhjälp vid katastrofer och program som drivs av Department of Social Welfare and Development.

Dessutom finns förstås icke-offentlig hjälp genom Katolska kyrkan och olika trossamfund som fyller en viktig funktion, särskilt på landsbygden. Kyrkan driver bl.a. matdistribution, härbärgen, barnhem, hälsokliniker, skolor och stödprogram för äldre och föräldralösa.

[koroshiya]

Denk jö.

Låter som om jag hade varit en utmärkt doktor där.

Hälsan här är perfekt, inga patienter.

Du... alla andra har dött.

[Patrik Öbrink]

Fotboll är inte så stort i Filippinerna men växer stadigt. Majoriteten av spelarna i landslagen (dam 85-90%, herr 70-80%) är födda och uppvuxna utanför Filippinerna, varav de allra flesta i USA. Det har funnits svenska spelare i landslagen.

Men det satsas mycket på barn- och ungdomsfotboll. Pionjärer får man säga att Makati F.C. är. Laget grundades 1976 av en f.d. spelare i Real Madrid. De har bl.a. deltagit i Gothia Cup sedan 1983. Här är ett par bilder från årets upplaga:

makati.jpg (89.12 KiB) Visad 440 gånger

https://en.wikipedia.org/wiki/Makati_F.C.

[Hans]

Den här tråden är en av de mest läsvärda trådarna här. Stort tack. Allt mellan prostitution, religion, Bataan och fotboll.

MVH

Hans

[Patrik Öbrink]

Låt oss fortsätta på temat bollsport.

Basket är ohotad som den överlägset populäraste sporten, alla kategorier, när det gäller såväl utövare som publik och mediarapportering. Jänkarna introducerade både basket och baseball i början av 1900-talet och gjorde dem obligatoriska i skolan, men eftersom basket är betydligt lättare att organisera (det behövs bara en boll och en ring och man kan spela ensam) var det den som blev populär. Filippinerna vann guld i asiatiska mästerskapen 1913, kom femma i OS 1936 (efter USA, Kanada, Mexiko och Polen) och tog brons i VM 1954.

Den har behållit sin popularitet genom åren, främst av samma anledning som gjorde den till en folksport från början - den kräver ingen dyr utrustning, inga stora ytor och inte många spelare. Dessutom passar den perfekt för den filippinska kulturen där gemenskap i grannskapet värderas mycket högt. basket är ofta mer social aktivitet än tävling.

Tidigare var fotboll den näst populära bollsporten, men på senare år har volleyboll gått om (den har till och med passerat boxning i popularitet). Till skillnad från basket, som anses vara en macho sport, lockar volleyboll tjejer. Matcherna anses underhållande och mer händelserika än t.ex. basket och proffsspelarna betecknas som karismatiska vilket eldat på intresset (Filippinerna är ett extremt kändisfixerat samhälle).

Fotboll ligger på tredje plats och på fjärde plats hamnar badminton. Det är betydligt populärare än tennis, av samma anledning som basket blev populärare än baseball - det är billigare och lättare att organisera. Det spelas badminton lite här och var, ofta mitt i gatan. Badminton är dock ingen stor publiksport och landet har inte rönt några större framgångar. Det är mer som i Sverige, folk köper ett set på macken inför semestern och spelar lite på campingen. Med skillnaden att i Filippinerna spelar de året om.

[koroshiya]

Hur ser det ut med emigrantarbete? Jag läste att arbetare inom vård gärna flockas kring jobberbjudanden från Japan, ty skall det vara inte så få sökande till varje jobb.

Här kan man väl tänka sig att man får mer pengar i Japan, men det gäller att kunna spara dem också.

[Patrik Öbrink]

Hur ser det ut med emigrantarbete? Jag läste att arbetare inom vård gärna flockas kring jobberbjudanden från Japan, ty skall det vara inte så få sökande till varje jobb.

Här kan man väl tänka sig att man får mer pengar i Japan, men det gäller att kunna spara dem också.

Arbetskraft är sedan 1980-talet en av Filippinernas främsta exportvaror. De pengar som utlandsarbetare skickar hem motsvara ungefär 10& av landets BNP.

Filippinare finns i varenda hörn av världen. De är t.ex. den största invandrargruppen på Grönland, där de drygt 1000 filippinarna jobbar inom fiske- och skaldjursindustrin, inom vården, på restauranger och med städning.

Drygt två miljoner medborgare räknas som OFW (Overseas Filipino Workers), personer som arbetar tillfälligt utomlands. De arbetar framför allt inom tillverkningsindustrin, vårdsektorn, försäljning och hushållsnära tjänster. Filippinska sjuksköterskor, hembiträden och barnflickor är uppskattade då de är duktiga, arbetar hårt och pratar flytande engelska.

Geografiskt fördelas utlandsarbetarna på följande sätt:

I dessa siffror ingår inte alla illegala immigranter. De kan enligt uppgift röra sig om flera miljoner.

Sedan tillkommer uppåt åtta miljoner personer som blivit kvar, arbetar och är permanent bosatta runt om i världen.

Om man räknar både OFWs och permanent bosatta ligger USA (ca 4,6 miljoner), Kanada (ca en miljon) och arabländerna (drygt två miljoner) i topp. I Europa toppar Storbritannien och Italien. Enligt den japanska immigrationsmyndigheten bodde 356 579 personer filippinare i landet i början av det här året. Jag förstår att de flockas kring jobberbjudanden därifrån. Japan har ett mycket hög status och har ett betydligt bättre rykte än t.ex Hong Kong och länderna i Mellanöstern.

30-35% av besättningen på världens handelsfartyg, uppåt en halv miljon personer, kommer från Filippinerna. Tidigare var det främst manskap, men Filippinerna dominerar numera även bland befälen.

Här är uppskattad yrkesfördelning:

Den filippinska arbetskraftsinvandringen till Sverige är begränsad - de flesta jobbar förstås, men de har kommit hit tack var en svensk partner - men några filippinska sjuksköterskor har kommit hit på det sättet. Men ibland klantar arbetsgivaren till det ...

Filippinska sjuksköterskor får inte stanna i Sverige

Gina Olasiman rekryterades i hemlandet Filippinerna för fem år sedan av vårdföretaget Attendo. Sedan dess har hon lärt sig svenska, arbetat som trainee på ett äldreboende, gjort en rad examinationer och till slut i januari fått svensk legitimation. Men nu stoppar Migrationsverket hennes planer.

Omkring 100 filippinska sjuksköterskor eller blivande sjuksköterskor riskerar nu att utvisas. De får inte förlängt uppehållstillstånd i Sverige för att fortsätta arbeta inom äldreomsorgen.

https://www.vardfokus.se/nyheter/filipp ... i-sverige/

[koroshiya]

Vissa regler är ju för fyrkantiga alltså, som det här med utvisningar av brittiska panschosar, för att de inte har ansökt om rätt att stanna i tid.

En är visst dement och en annans gubbe skötte all pappersverksamhet. Dessutom har de barn och barnbarn här. Där måste byråkraterna kunna använda sin hjärna och inte bara slaviskt följa ett regelverk.

Tillbaka till Filippinerna. Ah, så det är så vanligt i gulfländerna. Har man inte hört en del skräckberättelser, om hur gästarbetare utnyttjas? Det gäller nog att inte ha otur med vem som har anställt en.

[Patrik Öbrink]

Tillbaka till Filippinerna. Ah, så det är så vanligt i gulfländerna. Har man inte hört en del skräckberättelser, om hur gästarbetare utnyttjas? Det gäller nog att inte ha otur med vem som har anställt en.

Jo, det finns en del skräckhistorier om slavliknande förhållande, falska brottsanklagelser, misshandel, våldtäkter, till och med mord. Men det rör sig alltså om flera miljoner människor, så det är ändå undantag.

Jag känner flera som jobbar eller har jobbat i Mellanöstern.

En kvinna fick jobb som hembiträde hos en familj i Jordanien. Hon och de andra anställda låstes in längre stunder och fick ibland inte mat på flera dagar. I flera veckor var hon placerad i ett litet hus uppe i bergen utan kontakt med omvärlden, vilket förstås är jobbigt för en mamma med fyra barn. Med hjälp av ambassaden lyckades hon ta sig hem till Filippinerna.

En annan kvinna jobbade som hembiträde och barnflicka hos en familj i Riyadh. Det var hårt arbete och långa dagar, men hon behandlades väl och fick all den mat hon behövde. Hon fick till och med följa med på familjens semestrar i Ungern och Italien.

Jag känner också en kvinna som bott och jobbat i Kuwait i 25 år. Hennes man jobbar också där och barnen är födda, uppvuxna och går i skola där.

Så ja, det gäller att inte ha otur.