Drottningens krona är också en del av de danska riksregalierna.
Drottninggemålen Charlotte Amalie av Hessen-Kassel kröntes inte och bar ingen krona. Det berodde antingen på att hon tillhörde den reformerta kyrkan och därmed inte var medlem i den danska kyrkan, eller för att det ansågs onödigt att kröna drottningen då hon genom sitt äktenskap med kungen hade rätt att bära regalier.
Däremot kröntes alla efterföljande drottninggemåler till de enväldiga monarkerna.
Louise av Mecklenburg-Güstrow, kung Fredrik IV:s gemål, kröntes med en drottningkrona som tillverkats för henne; samma krona användes senare av Fredrik IV för att kröna hennes efterträdare, Anna Sophie Reventlow.
Sophia Magdalena av Brandenburg-Kulmbach, kung Kristian VI:s gemål, ville dock inte använda kronan som hennes företrädare burit, utan lät år 1731 tillverka en ny krona hos hovjuveleraren Frederik Fabritius (1683–1755). Denna krona är utformad på samma sätt som Kristian V:s krona, men är högre och slankare. Den är prydd med taffelslipade diamanter som antas härstamma från drottning Sophie Amalies krona från 1648.
Regerande furstars kronor
-
Patrik Öbrink
- Medlem
- Inlägg: 3167
- Blev medlem: 20 okt 2013 22:55
- Ort: Gävle
Re: Regerande furstars kronor
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
Hans
- Redaktör och stödjande medlem 2026
- Inlägg: 34651
- Blev medlem: 11 jul 2002 11:52
- Ort: Utrikes
Re: Regerande furstars kronor
Är taffelslipade synonym med bordslipade? Tror det.
https://vanbruun.com/sv-se/guide/diamanter/slipning
MVH
Hans
https://vanbruun.com/sv-se/guide/diamanter/slipning
MVH
Hans
-
Patrik Öbrink
- Medlem
- Inlägg: 3167
- Blev medlem: 20 okt 2013 22:55
- Ort: Gävle
Re: Regerande furstars kronor
Ja, det är samma slipning.Hans skrev: ↑15 sep 2026 09:49Är taffelslipade synonym med bordslipade? Tror det.
https://vanbruun.com/sv-se/guide/diamanter/slipning
MVH
Hans
-
Patrik Öbrink
- Medlem
- Inlägg: 3167
- Blev medlem: 20 okt 2013 22:55
- Ort: Gävle
Re: Regerande furstars kronor
Den skotska kronan är den äldsta krona på de brittiska öarna och den femte äldsta i Europa. Den är en del av de skotska riksregalierna (Honours of Scotland).
De första hänvisningarna till skotska kronor härrör från 1100- och 1200-talen. Kung Edvard I av England beslagtog två skotska kronor och förde dem till London åren 1296 och 1306; dessa kronor förstördes sannolikt, då man aldrig mer hörde talas om dem.
En ny krona tillverkades – troligen för Robert the Bruce eller för kröningen av hans son, David II, år 1329. Denna medeltida krona fungerade som Skottlands främsta kungliga regalium fram till 1540. Kung Jakob V lät tillverka en mer praktfull och modern krona med utgångspunkt i den gamla; för att åstadkomma detta smältes den ursprungliga kronan ned och blandades med nyutvunnet skotskt guld.
Den nya kronan, som är gjord av rent guld och silver, väger 1,6 kg och är prydd med skotska sötvattenspärlor och ädelstenar. Dess bas var kantad med hermelinpäls, och den var försedd med en inre sammetshätta – ursprungligen purpurfärgad, men numera röd.
Under första hälften av 1600-talet, efter nio år av blodigt inbördeskrig, besegrades kung Karl I och avrättades 1649; därefter röstade parlamentet för att avskaffa monarkin.
Den nybildade engelska republiken led brist på pengar, vilket ledde till beslutet att sälja av monarkernas lösa egendom. Revolutionsledaren Oliver Cromwell betraktade de kungliga regalierna och kronorna som ”symboler för kungars avskyvärda styre” och ”monument över vidskepelse och avgudadyrkan”. Följaktligen förstördes alla Englands gamla kronor år 1649: de smältes ned vid myntverket till tackor, som sedan användes för att prägla mynt.
Oliver Cromwell försökte även förstöra den skotska kronan. Skottarna hade dock gömt undan de kungliga regalierna på ett säkert sätt i Dunnottar Castle i Aberdeenshire, vilket gjorde Skottlands krona till den äldsta bevarade kronan på de brittiska öarna.
Efter unionsakten med England gömde skottarna kungarikets krona i Edinburgh Castle och bevarade därmed den åt eftervärlden. Sedan 1819 har kronan och övriga regalier funnits utställda i de kungliga våningarna på Edinburgh Castle, och de tas endast fram vid officiella statliga tillfällen.
Efter att kronan användes vid kung Charles III:s skotska kröningsceremoni, genomgick den under hösten 2023 en stor och noggrann vetenskaplig konservering och rengöring av experter från Historic Environment Scotland. Man använde mikroskop och röntgen för att rengöra och undersöka hur kronans ädelstenar har reparerats med olika fäststift genom århundradena.
Förutom att den finns med i Storbritanniens kungliga vapen som används i Skottland, förekommer kronan i den version av Storbritanniens kungliga vapen som används av Scotland Office, och den förekom även i vapnet som användes av den tidigare skotska regeringen.
Stiliserade versioner av kronan förekommer på den skotska versionen av Charels III:s kungliga monogram och på märken för Royal Regiment of Scotland, The Royal British Legion Scotland, Scottish Ambulance Service, Police Scotland och (som en del av vapnet på det kungliga vapnet) på logotyperna för Crown Office och Procurator Fiscal Service, RCAHMS och General Register Office for Scotland.
En version av kronan används på Royal Mails anläggningar och fordon samt på skotska brevlådor; dessutom förekommer en infälld metallplatta som visar Skottlands krona på de röda telefonhytterna av modell K6 i Skottland.
Skottlands krona förekommer även på marinflaggor, däribland Blue Ensign för fartyg som tillhör Marine Scotland (Compliance Division), samt på klubbstandaret för vissa kungliga båtklubbar i Skottland, såsom Royal Scottish Motor Yacht Club.
År 2003 tillverkades en ny krona åt Lord Lyon King of Arms, med Skottlands krona som förebild.
Nova Scotias vapen, som fastställdes 1625, har en enhörning iklädd Skottlands krona som sköldhållare på dexter sida, för att symbolisera provinsens skotska koloniala historia. Vapnet slutade användas under mitten av 1800-talet men återinfördes 1929.
De första hänvisningarna till skotska kronor härrör från 1100- och 1200-talen. Kung Edvard I av England beslagtog två skotska kronor och förde dem till London åren 1296 och 1306; dessa kronor förstördes sannolikt, då man aldrig mer hörde talas om dem.
En ny krona tillverkades – troligen för Robert the Bruce eller för kröningen av hans son, David II, år 1329. Denna medeltida krona fungerade som Skottlands främsta kungliga regalium fram till 1540. Kung Jakob V lät tillverka en mer praktfull och modern krona med utgångspunkt i den gamla; för att åstadkomma detta smältes den ursprungliga kronan ned och blandades med nyutvunnet skotskt guld.
Den nya kronan, som är gjord av rent guld och silver, väger 1,6 kg och är prydd med skotska sötvattenspärlor och ädelstenar. Dess bas var kantad med hermelinpäls, och den var försedd med en inre sammetshätta – ursprungligen purpurfärgad, men numera röd.
Under första hälften av 1600-talet, efter nio år av blodigt inbördeskrig, besegrades kung Karl I och avrättades 1649; därefter röstade parlamentet för att avskaffa monarkin.
Den nybildade engelska republiken led brist på pengar, vilket ledde till beslutet att sälja av monarkernas lösa egendom. Revolutionsledaren Oliver Cromwell betraktade de kungliga regalierna och kronorna som ”symboler för kungars avskyvärda styre” och ”monument över vidskepelse och avgudadyrkan”. Följaktligen förstördes alla Englands gamla kronor år 1649: de smältes ned vid myntverket till tackor, som sedan användes för att prägla mynt.
Oliver Cromwell försökte även förstöra den skotska kronan. Skottarna hade dock gömt undan de kungliga regalierna på ett säkert sätt i Dunnottar Castle i Aberdeenshire, vilket gjorde Skottlands krona till den äldsta bevarade kronan på de brittiska öarna.
Efter unionsakten med England gömde skottarna kungarikets krona i Edinburgh Castle och bevarade därmed den åt eftervärlden. Sedan 1819 har kronan och övriga regalier funnits utställda i de kungliga våningarna på Edinburgh Castle, och de tas endast fram vid officiella statliga tillfällen.
Efter att kronan användes vid kung Charles III:s skotska kröningsceremoni, genomgick den under hösten 2023 en stor och noggrann vetenskaplig konservering och rengöring av experter från Historic Environment Scotland. Man använde mikroskop och röntgen för att rengöra och undersöka hur kronans ädelstenar har reparerats med olika fäststift genom århundradena.
Förutom att den finns med i Storbritanniens kungliga vapen som används i Skottland, förekommer kronan i den version av Storbritanniens kungliga vapen som används av Scotland Office, och den förekom även i vapnet som användes av den tidigare skotska regeringen.
Stiliserade versioner av kronan förekommer på den skotska versionen av Charels III:s kungliga monogram och på märken för Royal Regiment of Scotland, The Royal British Legion Scotland, Scottish Ambulance Service, Police Scotland och (som en del av vapnet på det kungliga vapnet) på logotyperna för Crown Office och Procurator Fiscal Service, RCAHMS och General Register Office for Scotland.
En version av kronan används på Royal Mails anläggningar och fordon samt på skotska brevlådor; dessutom förekommer en infälld metallplatta som visar Skottlands krona på de röda telefonhytterna av modell K6 i Skottland.
Skottlands krona förekommer även på marinflaggor, däribland Blue Ensign för fartyg som tillhör Marine Scotland (Compliance Division), samt på klubbstandaret för vissa kungliga båtklubbar i Skottland, såsom Royal Scottish Motor Yacht Club.
År 2003 tillverkades en ny krona åt Lord Lyon King of Arms, med Skottlands krona som förebild.
Nova Scotias vapen, som fastställdes 1625, har en enhörning iklädd Skottlands krona som sköldhållare på dexter sida, för att symbolisera provinsens skotska koloniala historia. Vapnet slutade användas under mitten av 1800-talet men återinfördes 1929.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
Patrik Öbrink
- Medlem
- Inlägg: 3167
- Blev medlem: 20 okt 2013 22:55
- Ort: Gävle
Re: Regerande furstars kronor
S:t Edvards krona är kröningkrona i Storbritanniens riksregalier. Den är uppkallad efter S:t Edward Bekännaren (1003-1066).
Olika versioner av S:t Edvards krona har använts vid kröningar av engelska och brittiska monarker sedan 1200-talet.
Originalkronan var en helig relik som förvarades i Westminster Abbey – Edvards gravplats – fram till dess att riksregalierna antingen såldes eller smältes ned när parlamentet avskaffade monarkin 1649, under det engelska inbördeskriget.
Äldre källor daterade S:t Edvards krona till Alfred den stores tid. År 853 skickades den femårige Alfred till Rom, där han enligt den anglosaxiska krönikan välsignades av påve Leo IV. Senare medeltida skrifter (bland annat Robert av Gloucester ca 1270 och Assers biografi) hävdade att Alfred återvände med regalia och att kronan var densamma som senare användes av engelska kungar, inklusive Edward. Detta var en myt. Alfred var bara fjärde i tronföljden, och ett brev från påven visar att han endast konfirmerades och fick romersk konsulsinsignier, inte kröntes till kung. Det finns inga hänvisningar till ”kung Alfreds krona” i kröningsordningar. Enligt William av Malmesbury bars Edward kronan på påsk och jul 1065. Den anses vara den första engelska kronan med byglar (en ”sluten” eller imperial krona). Den beskrivs som av gammalt arbete med blommor och stenar, i guldtrådsarbete med enkla stenar och två små klockor, vägande cirka 2,25 kg.
År 1161 helgonförklarades Edvard Bekännaren och föremål från hans tid blev heliga reliker. Munkarna i Westminster Abbey hävdade att Edvard bett dem använda hans regalier vid alla framtida kröningar (en uppgift som finns i en inventarieförteckning från 1450). Påståendet är troligen osant – delar av regalierna kan ha tagits från hans grav – men det accepterades och skapade Europas första kända ärftliga kröningsregalier.
"S:t Edvards krona" nämns första gången vid Henrik III:s kröning 1216. Att bära en helgons krona stärkte kungens legitimitet. Vid Henrik III:s expedition till Bretagne 1230 vägrade adeln och abboten att låta kronan lämna riket, en tradition som fortsatte. De heliga relikerna stannade därför i Westminster Abbey medan statens regalier flyttades till Towern.
Vid Richard II:s abdikation 1399 överlämnade han symboliskt kronan till Henrik IV i Towern. Någon gång mellan 1359 och mitten av 1400-talet tillkom en drottningkrona, kallad Drottning Edith’s krona efter Edvards hustru. Anne Boleyn kröntes dock med S:t Edvards krona 1533, vilket var ovanligt för en drottninggemål.
Henrik VII eller VIII lät tillverka den mer påkostade Tudorkronan (först detaljerat beskriven 1521). Efter reformationen tonades betydelsen av Edvards krona ner från och med Edvard VI:s kröning 1547. Både Edvard VI och Maria I kröntes med tre kronor i följd: först S:t Edvards krona, sedan Tudorkronan och slutligen en personlig krona. Samma praxis användes troligen vid Elisabet I:s kröning. Jakob I återgick till traditionen att krönas endast med S:t Edvards krona och därefter sätta på sig sin egen krona när han lämnade kyrkan.
Under det engelska inbördeskriget, efter att Karl I flytt från London 1642, spreds rykten (delvis sanna) om att kungen försökte sälja riksregalierna i Holland för att finansiera kriget mot parlamentet. Parlamentet förklarade att den som handlade med regalierna – som tillhörde Kronan, inte kungen personligen – var statens fiende. 1643 misstänkte man att kröningsregalierna förts till York av den rojalistiske dekanen John Williams. När subdekanen vägrade ge tillträde beslutade parlamentet att öppna skattkammaren i Westminster Abbey, göra en inventering och byta lås. Inventeringen utfördes av Henry Marten och George Wither, som enligt Peter Heylyn hånade regalierna: Marten klädde Wither i S:t edvards krona och mantel, varefter denne marscherade runt och gjorde sig lustig över de heliga föremålen. Efter Karl I:s avrättning 1649 fördes regalierna från Westminster Abbey till Towern. Parlamentet beordrade att de skulle förstöras helt: guldet och silvret smältas och juvelerna säljas till fördel för samväldet. En iventering och värdering gjordes, varefter regalierna bröts upp, såldes eller myntades. S:t Edvards krona beskrivs i inventariet som ”King Alfred’s Crown of gold wire-work set with slight stones and two little bells”, vägande 79,5 uns (2,25 kg) och värderad till £248 10s.
När monarkin återupprättades 1660 beställdes inför Karl II:s kröning en ny version av S:t Edvards krona och en ny statskrona hos hovguldsmeden Sir Robert Vyner. Den nya kronan utformades för att likna den medeltida: tung guldbas med grupper av halvädla stenar, men med tydligt barocka byglar.
Under senare delen av 1900-talet antogs det att den innehöll guld från den ursprungliga kronan, eftersom vikterna nästan stämde exakt och det fanns en räkning från 1661 på tillagt guld. En krona hade också visats vid Oliver Cromwells lit de parade. Historikern Martin Holmes drog därför 1959 slutsatsen att originalkronan räddats under interregnum och bara förstärkts vid restaurationen. Denna teori blev allmänt accepterad och upprepades i många böcker och officiella guideböcker. Ny forskning 2008 visade dock att en kröningskrona tillverkades 1660 inför en planerad tidig kröning (som sköts upp flera gånger) och att den sedan förstärktes med extra guld 1661 efter att parlamentet höjt anslaget. Kronan vid Cromwells lit de parade var troligen av förgylld oädel metall (tenn eller koppar), vilket var vanligt på 1600-talet. I
Efter Vilhelm III:s kröning 1689 valde monarkerna oftare en lättare specialtillverkad kröningskrona eller sin statskrona medan S:t Edvards krona vanligen låg på högaltaret.
Edvard VII planerade att återuppliva traditionen att krönas med S:t Edvards krona 1902, men var fortfarande svag efter en blindtarmsoperation och bar i stället den lättare imperiestatskronan. Fram till 1911 hyrdes juvelerna och togs bort efter varje kröning. Inför George V:s kröning det året sattes kronan permanent med 444 ädel- och halvädelstenar. De imiterade pärlorna på byglarna och basen byttes ut mot guldpärlor. Bandet gjordes mindre för att passa Georg V – den förste monarken som kröntes med kronan på över 200 år – vilket minskade vikten från 2,6 kg till 2,2 kg.
Kronan användes därefter vid kröningarna av Georg VI 1937 och Elizabeth II 1953. Den 4 juni 2013 visades den på högaltaret i Westminster Abbey vid en gudstjänst till minne av 60-årsjubileet av Elizabeth II:s kröning – första gången den lämnat Towern sedan 1953. I december 2022 togs den åter ut för att anpassas inför Charles III:s kröning den 6 maj 2023. Omkretsen utökades genom att basen sågades itu i fyra delar och 7 mm breda guldstycken svetsades in; åtta nya guldpärlor sattes också på kanten.
Ädelstenarna är 345 rosenslipade akvamariner, 37 vita topaser, 27 turmaliner, 12 rubiner, 7 ametister, 6 safirer, 2 jargoner, 1 granat, 1 spinell, 1 karbunkel och 1 peridot.
Olika versioner av S:t Edvards krona har använts vid kröningar av engelska och brittiska monarker sedan 1200-talet.
Originalkronan var en helig relik som förvarades i Westminster Abbey – Edvards gravplats – fram till dess att riksregalierna antingen såldes eller smältes ned när parlamentet avskaffade monarkin 1649, under det engelska inbördeskriget.
Äldre källor daterade S:t Edvards krona till Alfred den stores tid. År 853 skickades den femårige Alfred till Rom, där han enligt den anglosaxiska krönikan välsignades av påve Leo IV. Senare medeltida skrifter (bland annat Robert av Gloucester ca 1270 och Assers biografi) hävdade att Alfred återvände med regalia och att kronan var densamma som senare användes av engelska kungar, inklusive Edward. Detta var en myt. Alfred var bara fjärde i tronföljden, och ett brev från påven visar att han endast konfirmerades och fick romersk konsulsinsignier, inte kröntes till kung. Det finns inga hänvisningar till ”kung Alfreds krona” i kröningsordningar. Enligt William av Malmesbury bars Edward kronan på påsk och jul 1065. Den anses vara den första engelska kronan med byglar (en ”sluten” eller imperial krona). Den beskrivs som av gammalt arbete med blommor och stenar, i guldtrådsarbete med enkla stenar och två små klockor, vägande cirka 2,25 kg.
År 1161 helgonförklarades Edvard Bekännaren och föremål från hans tid blev heliga reliker. Munkarna i Westminster Abbey hävdade att Edvard bett dem använda hans regalier vid alla framtida kröningar (en uppgift som finns i en inventarieförteckning från 1450). Påståendet är troligen osant – delar av regalierna kan ha tagits från hans grav – men det accepterades och skapade Europas första kända ärftliga kröningsregalier.
"S:t Edvards krona" nämns första gången vid Henrik III:s kröning 1216. Att bära en helgons krona stärkte kungens legitimitet. Vid Henrik III:s expedition till Bretagne 1230 vägrade adeln och abboten att låta kronan lämna riket, en tradition som fortsatte. De heliga relikerna stannade därför i Westminster Abbey medan statens regalier flyttades till Towern.
Vid Richard II:s abdikation 1399 överlämnade han symboliskt kronan till Henrik IV i Towern. Någon gång mellan 1359 och mitten av 1400-talet tillkom en drottningkrona, kallad Drottning Edith’s krona efter Edvards hustru. Anne Boleyn kröntes dock med S:t Edvards krona 1533, vilket var ovanligt för en drottninggemål.
Henrik VII eller VIII lät tillverka den mer påkostade Tudorkronan (först detaljerat beskriven 1521). Efter reformationen tonades betydelsen av Edvards krona ner från och med Edvard VI:s kröning 1547. Både Edvard VI och Maria I kröntes med tre kronor i följd: först S:t Edvards krona, sedan Tudorkronan och slutligen en personlig krona. Samma praxis användes troligen vid Elisabet I:s kröning. Jakob I återgick till traditionen att krönas endast med S:t Edvards krona och därefter sätta på sig sin egen krona när han lämnade kyrkan.
Under det engelska inbördeskriget, efter att Karl I flytt från London 1642, spreds rykten (delvis sanna) om att kungen försökte sälja riksregalierna i Holland för att finansiera kriget mot parlamentet. Parlamentet förklarade att den som handlade med regalierna – som tillhörde Kronan, inte kungen personligen – var statens fiende. 1643 misstänkte man att kröningsregalierna förts till York av den rojalistiske dekanen John Williams. När subdekanen vägrade ge tillträde beslutade parlamentet att öppna skattkammaren i Westminster Abbey, göra en inventering och byta lås. Inventeringen utfördes av Henry Marten och George Wither, som enligt Peter Heylyn hånade regalierna: Marten klädde Wither i S:t edvards krona och mantel, varefter denne marscherade runt och gjorde sig lustig över de heliga föremålen. Efter Karl I:s avrättning 1649 fördes regalierna från Westminster Abbey till Towern. Parlamentet beordrade att de skulle förstöras helt: guldet och silvret smältas och juvelerna säljas till fördel för samväldet. En iventering och värdering gjordes, varefter regalierna bröts upp, såldes eller myntades. S:t Edvards krona beskrivs i inventariet som ”King Alfred’s Crown of gold wire-work set with slight stones and two little bells”, vägande 79,5 uns (2,25 kg) och värderad till £248 10s.
När monarkin återupprättades 1660 beställdes inför Karl II:s kröning en ny version av S:t Edvards krona och en ny statskrona hos hovguldsmeden Sir Robert Vyner. Den nya kronan utformades för att likna den medeltida: tung guldbas med grupper av halvädla stenar, men med tydligt barocka byglar.
Under senare delen av 1900-talet antogs det att den innehöll guld från den ursprungliga kronan, eftersom vikterna nästan stämde exakt och det fanns en räkning från 1661 på tillagt guld. En krona hade också visats vid Oliver Cromwells lit de parade. Historikern Martin Holmes drog därför 1959 slutsatsen att originalkronan räddats under interregnum och bara förstärkts vid restaurationen. Denna teori blev allmänt accepterad och upprepades i många böcker och officiella guideböcker. Ny forskning 2008 visade dock att en kröningskrona tillverkades 1660 inför en planerad tidig kröning (som sköts upp flera gånger) och att den sedan förstärktes med extra guld 1661 efter att parlamentet höjt anslaget. Kronan vid Cromwells lit de parade var troligen av förgylld oädel metall (tenn eller koppar), vilket var vanligt på 1600-talet. I
Efter Vilhelm III:s kröning 1689 valde monarkerna oftare en lättare specialtillverkad kröningskrona eller sin statskrona medan S:t Edvards krona vanligen låg på högaltaret.
Edvard VII planerade att återuppliva traditionen att krönas med S:t Edvards krona 1902, men var fortfarande svag efter en blindtarmsoperation och bar i stället den lättare imperiestatskronan. Fram till 1911 hyrdes juvelerna och togs bort efter varje kröning. Inför George V:s kröning det året sattes kronan permanent med 444 ädel- och halvädelstenar. De imiterade pärlorna på byglarna och basen byttes ut mot guldpärlor. Bandet gjordes mindre för att passa Georg V – den förste monarken som kröntes med kronan på över 200 år – vilket minskade vikten från 2,6 kg till 2,2 kg.
Kronan användes därefter vid kröningarna av Georg VI 1937 och Elizabeth II 1953. Den 4 juni 2013 visades den på högaltaret i Westminster Abbey vid en gudstjänst till minne av 60-årsjubileet av Elizabeth II:s kröning – första gången den lämnat Towern sedan 1953. I december 2022 togs den åter ut för att anpassas inför Charles III:s kröning den 6 maj 2023. Omkretsen utökades genom att basen sågades itu i fyra delar och 7 mm breda guldstycken svetsades in; åtta nya guldpärlor sattes också på kanten.
Ädelstenarna är 345 rosenslipade akvamariner, 37 vita topaser, 27 turmaliner, 12 rubiner, 7 ametister, 6 safirer, 2 jargoner, 1 granat, 1 spinell, 1 karbunkel och 1 peridot.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
Patrik Öbrink
- Medlem
- Inlägg: 3167
- Blev medlem: 20 okt 2013 22:55
- Ort: Gävle
Re: Regerande furstars kronor
Tudorkronan var en kejserlig krona som tillverkades i början av 1500-talet, oklart exakt när. Den nämns första gången i en inventarielista från 1521. Historikerna har inte lyckats klarlägga om den tillverkades för Henrik VII eller Henrik VIII.
En kejserlig krona (eller imperiekrona) är en sluten krona med bågar som symboliserar att kungen är kejsare i sitt eget rike och inte underordnad någon annan än Gud.
Konceptet med och avbildningar av en imperiekrona fanns redan på medeltiden. Henrik V (1413–1422) var den förste engelske monarken som avbildas i heraldiken med en imperiekrona. Han bar också en sådan typ av krona vid slaget vid Agincourt 1415. En sluten kejserlig krona förekom på Englands stora sigill efter 1471. Henrik VII lät avbilda en imperiekrona på sina mynt från 1489. Det finns belägg för att slutna kronor användes av engelska kungar redan under senmedeltiden (bland annat vid Henrik IV:s kröning 1399), även om det inte alltid var konsekvent.
Tudorkronan var prydd med växelvis fem mantuanska kors och fem liljor. Den var dekorerad med 344 ädelstenar och pärlor, däribland 21 safirer, 2 smaragder, 27 diamanter och 233 pärlor av varierande storlek. Inventarieförteckningen från 1521 visar att många av dessa ädelstenar innehades av Henrik och inte var fast infattade i kronan.
På liljornas mittblad fanns figurer i guld och emalj föreställande Jungfru Maria, S:t Göran och Kristus (i tre olika gestalter).En jämförelse mellan inventarieförteckningarna från 1521 och 1547 visar tydligt att kronan reparerades och ändrades under denna period. Efter den engelska reformationen, och för att manifestera monarkins religiösa auktoritet, avlägsnades de tre Kristusfigurerna och ersattes av tre engelska kungar: S:t Edmund, S:t Edvard Bekännaren och S:t Henrik VI, som vid den tiden också vördades som helgon.
Kronans hätta var gjord av purpurfärgad siden sammet och fodrad med svart sidensatin; hättan saknade pälsbräm, vilket framgår av inventarieförteckningen från 1547.
Henrik VIII bar kronan under hovceremonier, i synnerhet vid jul då Henry skulle gå i procession till kapellet i sina kröningsregalier. Kronan användes vid kröningen av Edward VI 1547, kröningen av Maria I 1553 och kröningen av Elizabeth I 1559. Både Edvard VI och Maria I kröntes med tre kronor i följd: först S:t Edvards krona, därefter Tudorkronan (kallad "Imperiall crowne") och slutligen i "mycket rikts dekorade" kronor gjorda specifikt för var och en av deras kröningar. Tre kronor användes också vid kröningen av Elizabeth I, och hon kröntes förmodligen på samma sätt som sina föregångare. Jakob I återgick till traditionen att krönas med S:t Edvards krona innan han tog på sig sin egen krona innan han lämnade Westminster Abbey.
Efter monarkins avskaffande och avrättningen av Karl I 1649 styckades Tudorkronan upp på parlamentets order. Guldstommen smältes ner och gjordes om till mynt, medan ädelstenarna såldes i partier och inbringade 1 100 pund. Enligt en förteckning som upprättades inför försäljningen av kungens egendom vägde kronan 2,8 kg.
En av de kungliga figurinerna kan ha bevarats; en liten staty av Henrik VI, som stämmer överens med den samtida avbildningen av kronan, hittades 2017 av metalletaren Kevin Duckett. Fyndplatsen – ”vid Great Oxendon ... mellan Naseby och Market Harborough” – låg längs den väg som Karl I av England färdades på under sin flykt efter slaget vid Naseby, och föremålet kan ha tappats bort vid det tillfället. Enligt vissa källor satt figurinen troligen på Henrik VIII:s krona.
Tudorkronan används i brittisk heraldik för att representera Kronan som den suveräna källan till statlig maktutövning.
En kejserlig krona (eller imperiekrona) är en sluten krona med bågar som symboliserar att kungen är kejsare i sitt eget rike och inte underordnad någon annan än Gud.
Konceptet med och avbildningar av en imperiekrona fanns redan på medeltiden. Henrik V (1413–1422) var den förste engelske monarken som avbildas i heraldiken med en imperiekrona. Han bar också en sådan typ av krona vid slaget vid Agincourt 1415. En sluten kejserlig krona förekom på Englands stora sigill efter 1471. Henrik VII lät avbilda en imperiekrona på sina mynt från 1489. Det finns belägg för att slutna kronor användes av engelska kungar redan under senmedeltiden (bland annat vid Henrik IV:s kröning 1399), även om det inte alltid var konsekvent.
Tudorkronan var prydd med växelvis fem mantuanska kors och fem liljor. Den var dekorerad med 344 ädelstenar och pärlor, däribland 21 safirer, 2 smaragder, 27 diamanter och 233 pärlor av varierande storlek. Inventarieförteckningen från 1521 visar att många av dessa ädelstenar innehades av Henrik och inte var fast infattade i kronan.
På liljornas mittblad fanns figurer i guld och emalj föreställande Jungfru Maria, S:t Göran och Kristus (i tre olika gestalter).En jämförelse mellan inventarieförteckningarna från 1521 och 1547 visar tydligt att kronan reparerades och ändrades under denna period. Efter den engelska reformationen, och för att manifestera monarkins religiösa auktoritet, avlägsnades de tre Kristusfigurerna och ersattes av tre engelska kungar: S:t Edmund, S:t Edvard Bekännaren och S:t Henrik VI, som vid den tiden också vördades som helgon.
Kronans hätta var gjord av purpurfärgad siden sammet och fodrad med svart sidensatin; hättan saknade pälsbräm, vilket framgår av inventarieförteckningen från 1547.
Henrik VIII bar kronan under hovceremonier, i synnerhet vid jul då Henry skulle gå i procession till kapellet i sina kröningsregalier. Kronan användes vid kröningen av Edward VI 1547, kröningen av Maria I 1553 och kröningen av Elizabeth I 1559. Både Edvard VI och Maria I kröntes med tre kronor i följd: först S:t Edvards krona, därefter Tudorkronan (kallad "Imperiall crowne") och slutligen i "mycket rikts dekorade" kronor gjorda specifikt för var och en av deras kröningar. Tre kronor användes också vid kröningen av Elizabeth I, och hon kröntes förmodligen på samma sätt som sina föregångare. Jakob I återgick till traditionen att krönas med S:t Edvards krona innan han tog på sig sin egen krona innan han lämnade Westminster Abbey.
Efter monarkins avskaffande och avrättningen av Karl I 1649 styckades Tudorkronan upp på parlamentets order. Guldstommen smältes ner och gjordes om till mynt, medan ädelstenarna såldes i partier och inbringade 1 100 pund. Enligt en förteckning som upprättades inför försäljningen av kungens egendom vägde kronan 2,8 kg.
En av de kungliga figurinerna kan ha bevarats; en liten staty av Henrik VI, som stämmer överens med den samtida avbildningen av kronan, hittades 2017 av metalletaren Kevin Duckett. Fyndplatsen – ”vid Great Oxendon ... mellan Naseby och Market Harborough” – låg längs den väg som Karl I av England färdades på under sin flykt efter slaget vid Naseby, och föremålet kan ha tappats bort vid det tillfället. Enligt vissa källor satt figurinen troligen på Henrik VIII:s krona.
Tudorkronan används i brittisk heraldik för att representera Kronan som den suveräna källan till statlig maktutövning.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
Patrik Öbrink
- Medlem
- Inlägg: 3167
- Blev medlem: 20 okt 2013 22:55
- Ort: Gävle
Re: Regerande furstars kronor
Både S:t Edvards krona och Tudorkronan smältes som sagt ner efter att monarkin upphävts 1649. Så efter att monnarkin återupprättats 1660 behövdes en ny kröningskrona. Karl II beställde därför två nya imperiekronor av guldsmeden Sir Robert Vyner.
Den 13 maj 1671 gjorde överste Thomas Blood ett misslyckat försök att stjäla kronjuvelerna från Towern i London; under kuppen plattade han till rikskronan med en klubba. Enligt andra uppgifter lossnade ”
Kronan genomgick en mindre förändring inför Jakob II:s kröning 1685, och ytterligare justeringar gjordes för Vilhelm III. Den ansågs vara för tung för drottning Anna, så den togs isär och anpassades för henne. Hon föredrog att bära den mindre stats-kronan som tillhört Maria av Modena. De efterföljande kungarna av huset Hannover bar Georg I:s statskrona – en krona som enligt vissa källor snarare är en modifierad version av Karl II:s statskrona än en helt ny krona.
Så här beskrevs kronan vid Jakob II:s kröning:
Den 13 maj 1671 gjorde överste Thomas Blood ett misslyckat försök att stjäla kronjuvelerna från Towern i London; under kuppen plattade han till rikskronan med en klubba. Enligt andra uppgifter lossnade ”
(Planché, J.R. (1838): Regal Records: Or, A Chronicle of the Coronations of the Queens Regnant of England).den stora pärlan och en vacker diamant under handgemänget mellan Blood och den man som grep honom, Martin Beckman, och de försvann en tid tillsammans med några mindre stenar. Pärlan återfanns dock av Catharine Maddox – en fattig kvinna som skötte städningen åt en av vakterna – och diamanten av en barberarlärling; båda föremålen lämnades ärligt tillbaka. Andra mindre stenar plockades upp och lämnades in av flera personer ... Således saknades ingenting av större betydelse; kronan var endast skadad och skickades iväg för reparation."
Kronan genomgick en mindre förändring inför Jakob II:s kröning 1685, och ytterligare justeringar gjordes för Vilhelm III. Den ansågs vara för tung för drottning Anna, så den togs isär och anpassades för henne. Hon föredrog att bära den mindre stats-kronan som tillhört Maria av Modena. De efterföljande kungarna av huset Hannover bar Georg I:s statskrona – en krona som enligt vissa källor snarare är en modifierad version av Karl II:s statskrona än en helt ny krona.
Så här beskrevs kronan vid Jakob II:s kröning:
"Rubinen" som nämns är Black Prince's Ruby - i själva verket ingen rubin utan en stor, oregelbunden röd spinell i cabochonslipning som väger 170 karat (34 g). Stenen tros ha brutits i dagens Tadzjikistan och ägdes under 1300-talet av Abu Sa'id, den moriske prinsen av Granada. Kastiliens kung, Peter den grymme, lade beslag på stenen efter att ha låtit mörda Abu Sa'id. Han gav den senare till Edvard, "den svarte prinsen", som tack för militärt stöd under ett uppror år 1367. Stenen har burits på slagfältet av engelska kungar. Henrik V bar den i sin hjälm under det berömda slaget vid Agincourt år 1415, där han sägs ha överlevt ett yxhugg mot huvudet som träffade just hjälmen. Efter att ha "överlevt" det engelska inbördeskriget (då den såldes men senare köptes tillbaka av Karl II) har den varit en central del av de brittiska kungakronorna under århundraden. Numera är den en del av en nuvarande imperiestatskronan."The Crown of State, so called, because it is worn by the King at all such times as He comes in State to the Parliament-House. This was also new made against the Coronation of His late Majesty King Charles the Second, and was worn by the King in His Return to Westminster-Hall: It is exceeding Rich, being Imbellished [sic] with divers large Rose, or Faucet, and Table Diamonds, and other Precious Stones, besides a great quantity of Pearl; but it is most remarkable for a Wonderful large Ruby, set in the midle [sic] of one of the four Crosses, esteemed worth Ten Thousand Pounds, as also for that the Mound is one Entire, Stone, of a Sea-Water-Green Colour, known by the Name of an Agmarine [aquamarine]. The Cap was also of Purple Velvet, lined and turned up..."
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
Hans
- Redaktör och stödjande medlem 2026
- Inlägg: 34651
- Blev medlem: 11 jul 2002 11:52
- Ort: Utrikes
Re: Regerande furstars kronor
Tack för att du gör spännande historier av något som jag tidigare inte visste var intressant.
MVH
Hans
MVH
Hans
-
Patrik Öbrink
- Medlem
- Inlägg: 3167
- Blev medlem: 20 okt 2013 22:55
- Ort: Gävle
Re: Regerande furstars kronor
Jag råkade hoppa över Jakob I:s krona ...
Den tillverkades för Jakob I:s kröning 1603. Vid sin kröning kröntes han med S:t Edvards krona innan han satte på sig sin egen krona för att lämna Westminster Abbey.
Kronan beskrivs i en inventarieförteckning från 1604:
"Vidare en kejserlig krona av guld, vars nedre rand är infattad med nio spetsiga diamanter, med en pärlknut mellan varje diamant – där varje knut består av fem pärlor; längs den övre randen finns åtta rårubiner och tjugo runda pärlor; de fyra bågarna är var och en infattad med en bordsslipad diamant, en bordsslipad rubin och en smaragd; på två av bågarna sitter arton pärlor och på de övriga två sjutton pärlor; mellan varje båge sitter en stor ballasrubin i guldfattning, och högst upp en mycket stor, genomborrad ballasrubin krönt av ett litet guldkors med blå emalj."
Med en "en mycket stor, genomborrad ballasrubin" avses den tidigare nämnda Black Prince's Ruby.
Kronan smältes ner tillsammans med de andra kronorna 1649.
.
Den tillverkades för Jakob I:s kröning 1603. Vid sin kröning kröntes han med S:t Edvards krona innan han satte på sig sin egen krona för att lämna Westminster Abbey.
Kronan beskrivs i en inventarieförteckning från 1604:
"Vidare en kejserlig krona av guld, vars nedre rand är infattad med nio spetsiga diamanter, med en pärlknut mellan varje diamant – där varje knut består av fem pärlor; längs den övre randen finns åtta rårubiner och tjugo runda pärlor; de fyra bågarna är var och en infattad med en bordsslipad diamant, en bordsslipad rubin och en smaragd; på två av bågarna sitter arton pärlor och på de övriga två sjutton pärlor; mellan varje båge sitter en stor ballasrubin i guldfattning, och högst upp en mycket stor, genomborrad ballasrubin krönt av ett litet guldkors med blå emalj."
Med en "en mycket stor, genomborrad ballasrubin" avses den tidigare nämnda Black Prince's Ruby.
Kronan smältes ner tillsammans med de andra kronorna 1649.
.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
Patrik Öbrink
- Medlem
- Inlägg: 3167
- Blev medlem: 20 okt 2013 22:55
- Ort: Gävle
Re: Regerande furstars kronor
Vi går vidare med Georg I:s statskrona. Den tillverkades inför hans kröning 1714 och användes sedan av kungarna fram till Vilhelm IV.
Kronan tillverkades av hovjuveleraren Samuel Smithin och ersatte Karl II:s statskrona. I den nya kronan införlivades några av den gamla kronans ädelstenar och pärlor. Därtill satte Smithin in 265 nya pärlor, 160 diamanter, 6 smaragder och 2 safirer. Guldstommen är 20,4 cm hög och klotet och korset som kröner den är 8,5 cm höga. Liksom i tidigare kronor fanns Black Prince's Ruby i Georg I:s statskrona.
Den användes därefter vid kröningarna av Georg II - för vilken kronans bågar böjdes uppåt och många av de färgade stenarna ersattes med briljantslipade diamanter som hyrdes från Londons juvelerarfirmor - och Georg III. År 1821 genomgick kronan omfattande förändringar, då den ansågs vara av mycket låg kvalitet; bland annat ersattes den rombformade klotet med ett klot av diamanter. Även om kronan fanns med vid Georg IV:s kröning, kröntes han med en ny kröningskrona som tillverkats särskilt för honom. Vilhelm IV var den siste monarken som använde kronan.
Kronan hamnade sedan i privat ägo, utan ädelstenarna. Familjen Amherst, som ägade kronan under en period, lånades ut den till Museum of London mellan 1933 och 1985.
Den köptes av juvelerarfirman Asprey 1987. Jefri Bolkiah, prins av Brunei och bror till sultanen, köpte juvelerarfirman 1995 och skänkte då kronan till Storbritannien, tillsammans med Georg IV:s kröningskrona, drottning Adelaides krona och Georg III:s kröningsbibel. Tidigare samma år hade kronan värderats till 576 000 pund i samband med en ansökan om att få exportera den till USA. Ansökan drogs tillbaka under en granskning utförd av Reviewing Committee on the Export of Works of Art.
Den ingår numera i Royal Collection och visas i Towern.
Kronan tillverkades av hovjuveleraren Samuel Smithin och ersatte Karl II:s statskrona. I den nya kronan införlivades några av den gamla kronans ädelstenar och pärlor. Därtill satte Smithin in 265 nya pärlor, 160 diamanter, 6 smaragder och 2 safirer. Guldstommen är 20,4 cm hög och klotet och korset som kröner den är 8,5 cm höga. Liksom i tidigare kronor fanns Black Prince's Ruby i Georg I:s statskrona.
Den användes därefter vid kröningarna av Georg II - för vilken kronans bågar böjdes uppåt och många av de färgade stenarna ersattes med briljantslipade diamanter som hyrdes från Londons juvelerarfirmor - och Georg III. År 1821 genomgick kronan omfattande förändringar, då den ansågs vara av mycket låg kvalitet; bland annat ersattes den rombformade klotet med ett klot av diamanter. Även om kronan fanns med vid Georg IV:s kröning, kröntes han med en ny kröningskrona som tillverkats särskilt för honom. Vilhelm IV var den siste monarken som använde kronan.
Kronan hamnade sedan i privat ägo, utan ädelstenarna. Familjen Amherst, som ägade kronan under en period, lånades ut den till Museum of London mellan 1933 och 1985.
Den köptes av juvelerarfirman Asprey 1987. Jefri Bolkiah, prins av Brunei och bror till sultanen, köpte juvelerarfirman 1995 och skänkte då kronan till Storbritannien, tillsammans med Georg IV:s kröningskrona, drottning Adelaides krona och Georg III:s kröningsbibel. Tidigare samma år hade kronan värderats till 576 000 pund i samband med en ansökan om att få exportera den till USA. Ansökan drogs tillbaka under en granskning utförd av Reviewing Committee on the Export of Works of Art.
Den ingår numera i Royal Collection och visas i Towern.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
Patrik Öbrink
- Medlem
- Inlägg: 3167
- Blev medlem: 20 okt 2013 22:55
- Ort: Gävle
Re: Regerande furstars kronor
Här ser ni olika diamantslipningar. Flera av dem har använts på diamanter i kungliga kronor.
Bordsslipade/taffelslipade diamanter var mycket populär under renässansen. Stenarna ser ofta mörka och glasartade ut eftersom de har väldigt få fasetter. 1500-talskronor som Erik XIV:s krona och Christian IV:s krona innehåller sådana diamanter.
Rosenslipade diamanter med helt platt botten och kupolformad, fasetterad ovansida användes flitigt under 1600- och 1700-talen. Dessa diamanter gnistrar i levande ljus.
Diamanter med gammal gruvslipning är kuddformade med 58-fasetter. De dominerade 1700-talet och stora delar av 1800-talet. De har en hög krona och en stor, öppen botten (kulett). Många av världens mest kända historiska diamanter är slipade på detta sätt. Regentdiamanten (140,64 karat), som satt i Ludvig XV:s franska kungakrona och senare i Napoleons svärdsfäste, och är ett känt exempel.
När man uppfann maskindrivna verktyg under sent 1800-tal kunde man för första gången göra diamanterna helt runda. Detta gav upphov till europeisk slipning. Denna slipning är den direkta föregångaren till dagens briljantslipning. Den mest kända diamanten med denna slipning är Koh-i-Noor-diamanten (105,6 karat). Den slipades ursprungligen i Indien som en oregelbunden Mughalslipning, men drottning Victoria tyckte den var för matt. År 1852 lät hon slipa om den i London till en rund, djup europeisk slipning. Den sitter idag i Drottning Elizabeth Ii:s kröningskrona i Storbritannien.
De flesta kungakronor vi ser idag har restaurerats eller skapats under 1900-talet och innehåller därför den moderna, matematiskt fulländade briljantslipningen.
Vad gäller mazarinslipning - utvecklad i Frankrike på 1600-talet och uppkallad efter Kardinal Mazari, som var Frankrikes mäktigaste man på den tiden och en extremt hängiven diamantsamlare och den som finansierade och drev på den franska utvecklingen av nya slipmetoder (ingen av diamanterna i hans egen samling hade dock den slipningen) - finns det mindre fyllnadsdiamanter i europeiska 1600- och 1700-talskronor som slipats i den stilen. Det var tidens mest moderna teknik för att få kungliga smycken att glittra.
Bordsslipade/taffelslipade diamanter var mycket populär under renässansen. Stenarna ser ofta mörka och glasartade ut eftersom de har väldigt få fasetter. 1500-talskronor som Erik XIV:s krona och Christian IV:s krona innehåller sådana diamanter.
Rosenslipade diamanter med helt platt botten och kupolformad, fasetterad ovansida användes flitigt under 1600- och 1700-talen. Dessa diamanter gnistrar i levande ljus.
Diamanter med gammal gruvslipning är kuddformade med 58-fasetter. De dominerade 1700-talet och stora delar av 1800-talet. De har en hög krona och en stor, öppen botten (kulett). Många av världens mest kända historiska diamanter är slipade på detta sätt. Regentdiamanten (140,64 karat), som satt i Ludvig XV:s franska kungakrona och senare i Napoleons svärdsfäste, och är ett känt exempel.
När man uppfann maskindrivna verktyg under sent 1800-tal kunde man för första gången göra diamanterna helt runda. Detta gav upphov till europeisk slipning. Denna slipning är den direkta föregångaren till dagens briljantslipning. Den mest kända diamanten med denna slipning är Koh-i-Noor-diamanten (105,6 karat). Den slipades ursprungligen i Indien som en oregelbunden Mughalslipning, men drottning Victoria tyckte den var för matt. År 1852 lät hon slipa om den i London till en rund, djup europeisk slipning. Den sitter idag i Drottning Elizabeth Ii:s kröningskrona i Storbritannien.
De flesta kungakronor vi ser idag har restaurerats eller skapats under 1900-talet och innehåller därför den moderna, matematiskt fulländade briljantslipningen.
Vad gäller mazarinslipning - utvecklad i Frankrike på 1600-talet och uppkallad efter Kardinal Mazari, som var Frankrikes mäktigaste man på den tiden och en extremt hängiven diamantsamlare och den som finansierade och drev på den franska utvecklingen av nya slipmetoder (ingen av diamanterna i hans egen samling hade dock den slipningen) - finns det mindre fyllnadsdiamanter i europeiska 1600- och 1700-talskronor som slipats i den stilen. Det var tidens mest moderna teknik för att få kungliga smycken att glittra.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
Senast redigerad av 1 Patrik Öbrink, redigerad totalt 4 gånger.
-
Hans
- Redaktör och stödjande medlem 2026
- Inlägg: 34651
- Blev medlem: 11 jul 2002 11:52
- Ort: Utrikes
Re: Regerande furstars kronor
Lite OT men Mazarin hade en intressant CV: https://en.wikipedia.org/wiki/Cardinal_Mazarin
Och: https://cooking.stackexchange.com/quest ... edish-cake
MVH
Hans
Och: https://cooking.stackexchange.com/quest ... edish-cake
MVH
Hans