Efter att ha läst Pär Lagerqvist bok 'bödeln' började jag fundera på detta med bödlar. Hur länge hade vi i Sverige ett bödelyrke (dvs att de fanns personer som hel- eller deltid jobbade med att korta av människor)?
Vilken status hade bödlar? Var de utstötta med samma sociala status som prostituerade och tjuvar? Eller var det ett yrke bland andra?
I Lagerqvist bok berättar han sägner om bödlars magiska krafter. Trodde man på detta bland vanligt folk?
Bödeln
-
Vlad Fodorsky
- Medlem
- Inlägg: 506
- Blev medlem: 2 maj 2003, 18:01
- Ort: Sverige
-
SolitaryMan
- Medlem
- Inlägg: 319
- Blev medlem: 13 juni 2003, 09:16
- Ort: Stockholm
-
tyskaorden
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 7646
- Blev medlem: 27 mars 2002, 14:52
Den förste person en nytillträdd bödel brukade avrätta var just den tidigare bödeln. Under större delen av yrkets historia var bödlarna kriminellt slödder som ofta fick välja mellan att själva bli avrättade eller att bli bödlar, de blev ofta märkta, "kåkstrukna", genom att tex få öronen avskurna. Folk höll sig undan bödeln och andra utstötta eftersom föraktet för dem nästan magiska proportioner där folk trodde man kunde smittas av deras förbannelse. Bödlarna var oftast genomkorrumperade, och kunde ofta sammarbeta med tjuvar och prostituerade, mot att de fick del av bytet så undlät de tex att förvisa dömda från staden. Ett exempel se vi i ett rättsfall 1619, där bödeln i Stockholm hade delvis fungerat som hallick ochutövat utpressning mot torskar genom att sno deras kläder och begärt lösensumma.
Bödlar såg ofta över föraktade sysslor som gaturengöring och latrintömning, vilket var att betrakta som skamstraff. Bödeln hade för övrigt ett ekonomiskt egenintresse i renhållningen eftersom han fick behålla de böter som han krävde in av de försumliga husägare som vägrade hålla rent utanför sina hus. (Jämmerdal och fröjdesal. s225-266.)
Bödlar såg ofta över föraktade sysslor som gaturengöring och latrintömning, vilket var att betrakta som skamstraff. Bödeln hade för övrigt ett ekonomiskt egenintresse i renhållningen eftersom han fick behålla de böter som han krävde in av de försumliga husägare som vägrade hålla rent utanför sina hus. (Jämmerdal och fröjdesal. s225-266.)
Ur NATIONAL ENCYKLOPEDIN skarprättare (av medellågty. scharprichter eller medelhögty. scharfrichter, eg "person som avrättar med skarpa svärdet"), av samhället anställd person som verkställde dödsstraff. Under medeltiden kallades skarprättaren mästerman, bödel eller stupagreve. ordet skarprättare började användas på 1500-talet. Utomlands skilde man mellan skarprättare, som genomförde de mer hedersamma avrättningarna, och hans biträdare bödeln, som fick ansvara för de mer nesliga avrättningarnagenom hängning och exekverandet av tortyr och spö och risstraff. i sitt arbete biträddes skarprättarna och bödlarna av de s.k. rackarna. I Sverige tycks man inte ha gjort någon åtskillnad mellan skarprättare och bödel. Under senmedeltiden började man anställa skarprättare framför allt i de större städerna. landsbyggden och de städer som inte hade några anställda skarprättare fick lösa sina ptoblem genom lån. då skarprättarens yrke var föraktat i äldre tid och han själv och hans familj i viss mån var utstötta ur samhällsgemenskapen var det svårt att rekrytera skarprättare. Ofta fick man anta tidigare dödsdömnda förbrytare, som mot benådning blev skarprättare. för att de inte skulle rymma kunde man skära av öronen eller brännmärka dem. Från slutet av 1600-talet försökte man höja skarptättarens anseende. År 1699 förbjöds sålunda rekrytering av tidigare brottslingar. Under 1800-talet fanns det en skarprättare i varje län, men 1858 beslöt man att succesivt minska antalet, allteftersom skarprättartjäsnterna blev lediga. landets siste skarprättare var Anders Gustaf Dalman (1848-1920)
För att fortsätta att dra tråden åt språkhållet kan jag berätta att min mormor (lantbrukarsläkt) en gång berättade om "rackaren" dvs hästslaktaren. Jag var en smula förvånad att ordet levde kvar (i den betydelsen), men tydligen var det så. Det var hursomhelst ingen smickrande benämning. Nu minns jag inte direkt hur orden föll, men rackare och tattare stod ungefär lika högt (eller lågt) i kurs i hennes ögon. Numera betyder ju ordet rackare snarare någon som är lite busig.
-
Wolfblitzer
- Medlem
- Inlägg: 971
- Blev medlem: 7 oktober 2002, 16:39
Speglade inte den avrättades bakgrund även bödelns i äldre tider?
Inte skulle en adelsman acceptera att bli halshuggen av en vanlig man?
Var det inte så att adeln blevo dekapiterade med bödelsvärd medans andra missdådare togos av daga med yxa?
Inte sprang Jurgen Homuth, huvudbödel vid Stockholms blodbad 1520, omkring och expedierade simpla kriminella? Jag vill likaledes minnas att han var handplockad från Holsten-Schleissen.
Inte skulle en adelsman acceptera att bli halshuggen av en vanlig man?
Var det inte så att adeln blevo dekapiterade med bödelsvärd medans andra missdådare togos av daga med yxa?
Inte sprang Jurgen Homuth, huvudbödel vid Stockholms blodbad 1520, omkring och expedierade simpla kriminella? Jag vill likaledes minnas att han var handplockad från Holsten-Schleissen.
Bödel är det "ursvenska" ordet, liknande ord i danmark och norge. Skarprättare är tyskt liksom mästerman( i Tyskland och på andra håll, hängde man många i stora galgar- mästaren i de höga jobben, ungefär)Bödel hette skarprättare
Det tror jag inte även om det säkert hände.I de städer man inte hade någon bödel tog man oftast en livdömd till ny bödel. Läste ett domutslag om en man som trodde han skulle dömas till döden; "härmed antas ni till bödel"Den förste person en nytillträdd bödel brukade avrätta var just den tidigare bödeln.
Bödeln kunde också välja att benåda en kvinna om han ville gifta sig med henne.Precis. Det mest avskydda hantverket var just att slakta hästar. Något som inte en hederlig man gjorde(och inte bödelnFör att fortsätta att dra tråden åt språkhållet kan jag berätta att min mormor (lantbrukarsläkt) en gång berättade om "rackaren" dvs hästslaktaren. Jag var en smula förvånad att ordet levde kvar (i den betydelsen), men tydligen var det så. Det var hursomhelst ingen smickrande benämning. Nu minns jag inte direkt hur orden föll, men rackare och tattare stod ungefär lika högt (eller lågt) i kurs i hennes ögon. Numera betyder ju ordet rackare snarare någon som är lite busig.
)Hästar ansågs som "goda djur" vilket det var en synd att döda. Ofta var tattare just förbrytare, bödlar, rackare, asociala, byfånar mm mm, lägg där till att de även kunde vara uppblandade med zigenare. mao de stod verkligen inte högt i kurs. I dag tror många att tattare är lika med zigenare, men det är ju fel.Mäster Mikaels gata!Minns inte vart stället ligger men i gamla stan nånstanns ligger bödelns gamla gränd, jag har varit där och kollat när jag var liten men det var inget speciellt
I den germanska traditionen (läs längesedanSpeglade inte den avrättades bakgrund även bödelns i äldre tider?
) har halshuggning inte setts som en fin eller ful metod utan tradition, medans i vissa länder sågs det som fint och hängning som fult. Detta ändrades småningom, även fast vi i Sverige mest använt halshuggning och t. ex: England nästan uteslutande hängning.Jetski
[quote]I den germanska traditionen (läs längesedan ) har halshuggning inte setts som en fin eller ful metod utan tradition, medans i vissa länder sågs det som fint och hängning som fult.
Ovanstående behöver nog utvecklas mer.
De gamla Germanerna eller snarare Nord Kelterna som jag själv hellre vill kalla dem då de i mångt och mycket är besläktade(som kultur och religion) med de franska och brittiska kelterna, ansåg att själen satt i huvudet och att den med många fienders huvuden kunde tillskansa sig åtminstone en del av deras kraft. Därav det ibland fanatiska huvudsamlandet. Hur länge och hur vanligt det var törs jag inte spekulera i men det näms i Germanica och av andra källor från Cesar franska kampanj.
I vår förkristna kultur offrades djur och människor till Oden genom hängning, detta efter att Oden själv har hängt sig i en ask för att få visioner till att nedteckna Havamal och runorna till att nedteckna dem med.
Dock har vi ett avkapat huvud i nordisk mytologi i form av Mimer. Men ändå har inte Kelternas tro att själen sitter i huvudet fått någon större genomslagskrafti Asatron.
Ovanstående behöver nog utvecklas mer.
De gamla Germanerna eller snarare Nord Kelterna som jag själv hellre vill kalla dem då de i mångt och mycket är besläktade(som kultur och religion) med de franska och brittiska kelterna, ansåg att själen satt i huvudet och att den med många fienders huvuden kunde tillskansa sig åtminstone en del av deras kraft. Därav det ibland fanatiska huvudsamlandet. Hur länge och hur vanligt det var törs jag inte spekulera i men det näms i Germanica och av andra källor från Cesar franska kampanj.
I vår förkristna kultur offrades djur och människor till Oden genom hängning, detta efter att Oden själv har hängt sig i en ask för att få visioner till att nedteckna Havamal och runorna till att nedteckna dem med.
Dock har vi ett avkapat huvud i nordisk mytologi i form av Mimer. Men ändå har inte Kelternas tro att själen sitter i huvudet fått någon större genomslagskrafti Asatron.
Tidigare var skarprättare den som avrättade med svärd och bödeln var hans biträde, som avrättade genom hängning, utförde tortyr, etc. Så småningom kom skarprättaren själv att kallas bödel och hans biträde bödelsdräng eller rackare. Ibland kallades bödeln (dvs skarprättaren) rackare, och hans dräng därmed rackardräng. En aning förvirrat med andra ord. Rackaren (drängen) fick ofta som uppgift att tömma latrintunnor, rensa gatorna från döda djur och slakta sjuka djur (hans skulle ju ändå läras upp till att döda ...). Senare kunde dessa rackaruppgifter vara separerade från bödelsdrängaskapet, vilket gör terminologin ännu mer förvirrad, även om vi bortser från ordet som rent nedsättande eller skällsord.Moxica skrev:Bödel hette skarprättare
Ordens glidning påverkades förstås också av att uppgifterna förändrades, i och med att färre och färre dödsstraff utdömdes.
Ursprunget är ändå bödel här i norden, oavsett metod. Ordet bödel är äldst, ett germanskt ord. I Sverige bödhil i lågtyskan som bodel. Skarprättare är från tyskans Scharfrichter och infördes när tyska bödelssläkter flyttade in i Sverige under högmedeltiden.Tidigare var skarprättare den som avrättade med svärd och bödeln var hans biträde
Rättelse
: Mästerman kommer från när man i Tyskland skulle höja statusen hos bödlar på 1600 talet och utbildning infördes som avslutades med "mästarprovet" dvs en skarp avrättning. Och inget annat Denna status fick dock aldrig de svenska kollegorna.....