Bara några tankar...

[Artur Szulc]

Hej!

Följande inlägg handlar om någonting jag länge har haft på hjärtat…inlägget har alltså egentligen inget värde i sig, jag ämnar bara skriva av mig lite.

Under många år nu har jag förundrats över hur svenska kritiker recenserar krigsfilmer, framförallt amerikanska krigsfilmer, men även andra. Mycket kan sägas om krigsfilmer och vad som egentligen är syftet med en krigsfilm, men jag invänder främst mot recensenternas nedskrivande av hur soldater framställs i krigsfilmer. Svenska recensenter har en tendens att uttala sig negativt om offervilja, mod, fosterlandskärlek och eventuella religiösa yttringar i filmvärldens soldatskildringar. Jag förstår mycket väl recensenternas aversion mot att amerikanska filmer ofta innehåller utdragna sekvenser i vilka Stjärnbaneret utgör kameraögats centrum och så vidare.

Men krigsskildringar kan inte göras på ett neutralt sätt, det ligger liksom i krigsfilmens natur att upphöja den egna nationens ansträngningar och de egna soldaternas tapperhet. Och att förneka att soldater gladeligen offrade sig för nationen, för kamraterna eller för sin tro på ett högre mål tyder på militärhistorisk okunskap.

Låt mig ge några exempel: efter att garnisonen på Westerplatte föll sändes den polske telegrafisten sergeant Kazimierz Rasinski till förhör. När han vägrade att avslöja koderna till en annan försvarsställning ute vid Hel bestämde tyskarna att avrätta honom. Hur kan man förklara sergeantens agerande? Var verkligen koderna värda att dö för? Sergeanten valde att dö för sina stridande kamrater ute vid Hel, vad som sedan föranledde detta beslut vet jag inte, kanske ville han inte svika eden som han svurit som soldat.

Hur ska vi förklara de polska posttjänstemännens försvar av postkontoret i Gdansk? Var deras offervilja uttryck för dumdristig heroism och romantik eller drevs tjänstemännen av viljan och plikten att försvara fosterlandet mot fienden? 51 tjänstemän deltog i försvaret, de 31 som överlevde avrättades av tyskarna.

Eller hur ska vi förklara de tyska soldaternas offervilja, under hela kriget, men framförallt, under krigets slutskede. De stred och dog inte längre för Hitler, utan för Tyskland, för sina hem, familjer. Detta framkallar en känsla av respekt från min sida, soldaterna hade lika gärna kunnat sträcka vapen eller deserterat, endast ett fåtal valde att göra detta, resten kämpade till slutet.

Om vi går framåt i historien, till striderna i Mogadishu, Somalia 1993. När piloten Mike Durants Black Hawk sköts ner valde två rutinerade Delta – prickskyttar, Gary Gordon och Randy Shugart, att frivilligt repellera ned till helikoptern och säkra den. Dom gjorde detta trots den uppenbara faran för eget liv, och mycket riktigt blev båda också dödade. Randy Shugart och Gary Gordon tilldelades Medal of Honor för deras tapperhet i strid. Vad drev dessa erfarna Deltasoldater att frivilligt bege sig ner i en hopplös situation; antagligen visste de att deras chanser att överleva var minimala, men ändå valde de att ge sig in i striden.


Detta är bara några exempel, det finns tiotusentals, på vad människor är kapabla att göra, men vad som drev dem vet jag faktiskt inte, kanske hade de varit hjärntvättade, men som Anthony Beevor skriver i boken ”Stalingrad” om de ryska soldaternas offervilja: ”…de må ha varit effektivt hjärntvättade av den stalinistiska regimen, och ändå framträder föreställningen om självuppoffring som mycket mer än ett ideologiskt slagord. Den framträder närmast som något ursprungligt, en moralisk nödtvungenhet, ställda inför fienden.”

Det finns många skäl till varför soldater, och civila, genomför självuppoffrande aktioner och hur jag skulle agera själv i en sådan situation vet jag ärligt talat inte, det vet ingen…men jag vet att jag hyser den största respekt för de soldater som jag har skrivit om ovan.

Kan man då undvika att det i krigsfilmer läggs ett patriotiskt och romantiskt skimmer över den egna nationens självuppoffrande soldater? Förmodligen inte. Bör krigsfilmer åtminstone vara någorlunda historiskt korrekta? Absolut. Men som militärhistoriskt intresserad är jag inte ute efter att få en lektion i militärhistoria när jag ser krigsfilm på bio, jag är ute efter en bra filmupplevelse. Inte heller tror jag att jag blir mer historiskt kunnig när jag läser Herman L. böcker, däremot får jag en hyfsad läsupplevelse. Således uppmärksammar jag, och antagligen många av Er här på Forumet, vad som skildras på ett otillbörligt sätt, men jag indigneras inte över detta, det är trots allt en film, en fiktiv och subjektiv återgivning av ett händelseförlopp.

Men att filmer ofta framställer soldater som offervilliga, tappra och patriotiska, är definitivt inget som jag kritiserar, militärhistorien är nämligen full av exempel på detta.

MVH Artur

[-vils-]

Jag vill bara tillägga att Patriotismen var oerhört mycket större och starkare för 60 år sedan. Det var en självklarhet att strida för sitt land.

Om Sverige skulle mobilisera idag, motsvarande finlands mobilisering 1939, skulle säkert knappt 20% ens bry sig att infinna sig, resten skulle bara vägra. Iallafall är det vad jag tror..

[ehrnborn]

Patriotism är inget som bara ploppar fram över en natt utan något som byggs upp under relativt lång tid i ett land. Tittar vi på dagens situation så upplever vi i Sverige inget hot därav den ganska låga patriotismen. Skulle det däremot byggas upp ett hot under en längre tid där Sverige utsattes för olika påtryckningar, propaganda m.m., så tror jag nog att betydligt fler skulle inställa sig än vad du tror -vils-, men det är ju bara mina åsikter.

[roninn]

Håller med till fullo. Det har alltid förvånat mig hur svenska recensenter kan uttala sig hur vietnamkriget var och vad som är förljuget och liknande. Samma med många kulturskribenter i alla fall i DN som skrivit om bland annat Blackhawk down och We Were Soldier.

Mig veterligen har inte dessa skribenter varit med i varesig vietnam eller Mogadishu, ändå "vet" de hur det var och vad som är förljuget i filmer.

Det som retade mig mest var när en kulturskribent skrev om Mogadishuräden och hur "soldaterna bara offrade sig för varandra" samt att "vanliga hjältar offrar sig för en högre sak medans de i Mogadishu bara offrar sig för varandra".

Han insinuerade att de i Mogadishu inte brydde sig om andra människor bortsett från sina kamrater medans andra hjältar i andra krig offrade sig för saker som "frihet", "demokrati" och "allas rätt till ett fritt liv". Medans de usla amerikanera bara var villiga att offra sig för sina kamrater.

skulle vilja se den "hjälte" som gör säger att han gjorde vad han gjorde för just frihet, demokrati eller liknande och inte för att rädda sina kamrater eller för att det helt enkelt bara blev så i stridens hetta och att de efteråt ansågs hjältemodigt och han fick medalj.

[mrsund]

Jag fängslas oehört mycket av den typen av historier Stanislav drog upp
man sitter riktigt med gråten på väg och har stor beundran för män som dessa, mitt i skiten så finns det ändå något fint som ingen kan ta ifrån dem
inte ens vissna recencenter.

[wreezig]

Det som retade mig mest var när en kulturskribent skrev om Mogadishuräden och hur "soldaterna bara offrade sig för varandra" samt att "vanliga hjältar offrar sig för en högre sak medans de i Mogadishu bara offrar sig för varandra".
Han insinuerade att de i Mogadishu inte brydde sig om andra människor bortsett från sina kamrater medans andra hjältar i andra krig offrade sig för saker som "frihet", "demokrati" och "allas rätt till ett fritt liv". Medans de usla amerikanera bara var villiga att offra sig för sina kamrater.

Bryr man sig om andra människor och inte bara Amerikaner så skjuter man nog inte ner i folkmassorna med attackhelikoptrar och massakrerar kvinnor och barn.
Skildringen av Somalierna haltar också betänkligt , jag såg inte en enda s.k "Somalier" som såg somalisk ut , utan dom spelades av hotfulla muskulösa afroamerikaner.

[mrsund]

Det som retade mig mest var när en kulturskribent skrev om Mogadishuräden och hur "soldaterna bara offrade sig för varandra" samt att "vanliga hjältar offrar sig för en högre sak medans de i Mogadishu bara offrar sig för varandra".
Han insinuerade att de i Mogadishu inte brydde sig om andra människor bortsett från sina kamrater medans andra hjältar i andra krig offrade sig för saker som "frihet", "demokrati" och "allas rätt till ett fritt liv". Medans de usla amerikanera bara var villiga att offra sig för sina kamrater.

Bryr man sig om andra människor och inte bara Amerikaner så skjuter man nog inte ner i folkmassorna med attackhelikoptrar och massakrerar kvinnor och barn.
Skildringen av Somalierna haltar också betänkligt , jag såg inte en enda s.k "Somalier" som såg somalisk ut , utan dom spelades av hotfulla muskulösa afroamerikaner.

Det är ju trots allt en amerikansk film vad begär du egentligen en perfekt värld.
Om somalierna spelat in en egen film om händelsen så skulle den också vara vinklad t.ex. en scen när man släpar döda nakna jänkare genom gatorna skulle smälla högre än ett vm-guld

[roninn]

Jag har aldrig sagt något om hur somalierna framställdes eller hur filmen vinklades. Bara att recensenterna hade något skev, enligt min mening, uppfattning om vad som driver människor till "hjältedåd".

Frågan om amerikanerna sköt kvinnor och barn är ointressant att diskutera eftersom de bevisligen sköt ned mängder med kvinnor/barn/åldringar och oskyldiga. Detta säger ett flertal av dom som var med, i alla fall enligt boken.

Eftersom jag inte var med i räden (ganska uppenbart) så kan jag dock inte lägga några direkta moraliska aspekter på hur amerikaneran agerade. Om man är utsatt för eld själv så skjuter man nog mot allt man ser utan att direkt fråga först eller göra en allt för lång "målanalys". Detta eftersom man nog själv vill överleva.

SAMT att eftersom ett flertal kvinnor/barn och åldringar (också enligt boken) agerade som "sköldar" eller aktivt hjälpte till i striden får man till viss del se dem som kombatanter och då får man bekämpa även kvinnor och barn.

[mrsund]

Jag har aldrig sagt något om hur somalierna framställdes eller hur filmen vinklades. Bara att recensenterna hade något skev, enligt min mening, uppfattning om vad som driver människor till "hjältedåd".

Frågan om amerikanerna sköt kvinnor och barn är ointressant att diskutera eftersom de bevisligen sköt ned mängder med kvinnor/barn/åldringar och oskyldiga. Detta säger ett flertal av dom som var med, i alla fall enligt boken.

Eftersom jag inte var med i räden (ganska uppenbart) så kan jag dock inte lägga några direkta moraliska aspekter på hur amerikaneran agerade. Om man är utsatt för eld själv så skjuter man nog mot allt man ser utan att direkt fråga först eller göra en allt för lång "målanalys". Detta eftersom man nog själv vill överleva.

SAMT att eftersom ett flertal kvinnor/barn och åldringar (också enligt boken) agerade som "sköldar" eller aktivt hjälpte till i striden får man till viss del se dem som kombatanter och då får man bekämpa även kvinnor och barn.

Kan inte göra annat än att hålla med!