Patrik skrev:Dan Koehl skrev:Begreppet resistens mot inavel tror jag inte finns inom biologin.
men då tror du fel...
Nationalencyklopedin skrev:Om stark inavel får förekomma under lång tid elimineras dock de skadliga anlagen, och den aktuella arten lider inte längre av inavelsdepression, något som skett i t.ex. de självbefruktande växtarterna.
Nationalencyklopedin
(Obs ordet inavelsresistens nämns inte ovan) Inavelsdepression är ett uttryck som användes fram till för kanske 20 år sedan i skolan. Jag har i moderna sammanhang som rör vilda djurarter aldrig stött på termen, fast man behandlat arter med snäv genbas.
Termen räknar jag som som ett sorts missförstånd av genetik.
Klassiska exempel var för jättehjort (fick så stora horn att den inte kunde bära upp huvet) mammut (betarna växte in i huvudet) och bla-bla.
man glömmer då bort alla de individrna som inte hade såå stora horn eller såå stora betar. varje generation ger ett spektrum från stort till smått. När något passerar gränsen mot defekt sjunker dess arvingar automtatiskt. Eller mao de minst defekta ser till att nästa generation inte blir defektare. Inte att de defektaste dominerar och skapar ännu defektare generationer medan de friska står och stönar och ser mot skyn.
Begreppet faller lite på sin ologiska uppbyggnad. Men finns.
Inavelsdepression förekommer möjligen för domesticerade populationer, se ovan. Dessa har ingenting med vilda arters överlevnad att göra. Och är främst en följd av brist på naturlig selektion.
Vad NE ovan syftar på är när defekta gener dött ut under en inavelsprocess. Detta är ingen resistens mot inavel. Det behövs ingen resietens mot inavel. Arten,
eller snarare populationen, bär i sin homogena genuppsättning inte längre på något större antal sjuka gener.
Korsa in en inavlad kusin med sjuka gener och man ser vad den iavelsresistensen var värd.
Så jag tycker inte att jag har fel.
Jag tycker begreppet inavel är missförstått och missbrukat.
Och har aldrig sett det som grund fär en vild djurarts utdöende.
Vad gäller de stora däggdjuren som Widde nämnde, och deras utdöende så ser jag de blandade floran av anledningar som ointressant.
Dessa har nämligen alltid funnits, och kommer alltid att finnas. Trots detta dog inte alla djurarter under denna tid ut. men några gjorde det.
Av dessa, vilka bevisligen hade kontakt med människan, ger jag henne större delen av skulden för deras utrotning eftersom de andra komponenterna med stor sannolikhet utan människans medverkan inte varit skäl nog för dessa arters utdöende.