I princip är alla arter som tillhör samma släkte korsningsbara, men med sterilitet hos ungarna som följd, det blir alltsa bara en F1 Filialgeneration, dock med vissa undantag. Asiatisk och afrikanska elefant korsades under 70-talet i Chester Zoo, trots att de tillhör olika släkten, Elephas och Loxodonta. (I sig en indikation att de borde bakas samman till ett släkte)Orm skrev:Kan man verkligen korsa häst-zebra och lejon-tiger? Det trodde inte jag.men korsningen var steril (som häst x åsna, häst x sebra, eller lejon x tiger) /Dan
Detta är andra gången du omnämner människans ”snabbhet”. Men vaddå för snabbhet? Människan är väl bland de långsammaste däggdjuren som finns?De listiga snabba människorna tros tom ha snott käk från rovdjuren genom regelrätt stöld. /Dan
Nu hänger jag inte riktigt med. Jag läste nyligen en bok om grundläggande genetik och av den förstod jag att det är den dubbla genuppsättningen som gör att inavel är ”dåligt” för arten, på grund av ökad risk (25%) för dubblering av enstaka ”dåliga” gener. Samtidigt kan förstås även dubblering av ”bra” gener ske, vilket kan skapa genialitet och dylikt hos avkomman. Men summan av kardemumman var ändå att inavel på det hela taget dåligt för arten. Du tycks i och för sig kunna det här med genetik och evolution bättre än jag så förklara gärna mer ingående hur du menar att inavel skulle vara bra och till och med nödvändigt, för jag förstår det inte.Vad gäller inaveln klarade vi oss lyckligtvis inte undan den, inaveln är motorn för förändring och mutationer /Dan
Nej människan tillhör inte de langsammaste däggdjuren. Vi har därtill unika egenskaper som tillater höga prestationer.
Daliga gener till följd av inavel är inget problem i naturen, det är mat at andra individer. Utfall av ökade daliga gener är mao inget problem de sorteras ut, vi ser dem sällan. Pga av selektionstrycket uppstar de dessutom mer sällan än man skulle kunna tro.
Skall försöka förklara varför inavel är "bra" för utvecklingen men "daligt" för arten:
Hög genbredd ger en stabil art, med minimala variationer. Den är nagorlunda väl anpassad till sin miljö och kan ur ett "nu"-perspektiv ses som kronan av en lang evolutionsprocess, ändresulatet av miljoner ars experiment av genetiska kombinationer. Den är bäst, störst och vackrast. Den vill vara sund. I synnerhet under 80 och 90-talet vill vi människor äta rakost och mycket fibrer, och transpirera pa friskis och svettis.
Vi vill att arterna ocksa skall vara sunda, de bör ha en bred genbas och bla-bla. genetiker pastar att det finns minimum antal av en arts population för att den skall vara livskraftig, ofta kring hundratals eller tuentals individer. När de vid universitetens pulpeter begagnar diverse nyuppfunna termer för att "bevisa" sina teorier, vilka, i synnerhet om de innahaller engelska ord och ordföljder, har en dramatisk imponator effekt pa ahörarna, som tror pa allt detta, sa uppvisar naturen däremot motbevis...
Samtidigt härstammar alla världens domesticerade guldhamstar fran en kull som grävdes ut i syrien under början av 1900-talet. Och alla sveriges radjur fran ett 20-tal som räddades pa ett skanskt gods. De är nummer 2 (efter england) pa internationella rankinglistan över hornstorlekar och attraktiva jaktbyten.
Det finns bara cirka 45 javanoshörningar (och cirka 50 nordliga vita noshörningar, drygt 700 sumatra noshörningar) kvar pa jorden, men de uppvisar varken mentala rubbningar eller fysiska deformationer.
Enligt gentikerna finns inte dessa djur, ungefär som att det har bevisats att humlor inte kan flyga. Eller, man pastar att de vandrar kilometervis för att befästa nya revir för att öka genspridningen.
Alltsa en rabock född strax utanför Bollnäs stannar inte där och sätter pa sina syskondöttrar (efter att ha käkat upp blomknoppar i en trädgard vars ägare bor i Stockholm och sällan är där och haller radjuren borta), utan förväntas vandra till skane sa att genspridningen garanteras????
vad som verkligen försiggar i var närmaste natur kan man bara spekulera kring, men lat oss sla fast, om detta har herr Dr genetiker inte mer aning än vi andra dödliga. han vet faktiskt inte varifran individerna härstammar i ett distrikt, men vill inte att de skall vara inavlade, detta är ett hot mot hans etablerade teorier.
Anledningen till detta kan bara spekulera över.
Varför är inavel bra för utvecklingen:
Här räcker det väl egentligen med att referera till Darwin.
Hans studier kring de (17?) fagelarterna pa galapagosöarna vilka utvecklats fran 1 art som fortfarande lever pa fastlandet blev startskottet för hans forskning om arternas utveckling. De fa individerna pa öarna inavlades och började splitta i variationer. de inneher idag nästan samtliga olika ekologiska nischer som är förfogbara pa dessa öar, inlusive än som specialiserat sig till blodsugare.
Vad hände da med de ursprungliga faglarna som var sunda och friska och inte inavlade?
Dessa finns bara kvar pa fastlandet, men inte pa öarna, för där var de inte konkurrenskraftiga, i alla fall inte mde nya formerna som dök upp, frukterna av dekadent inavel.
Störst bäst och vackrast blir ett minne. Frisk och sund blir utkonkurerad och ersatt av inavlad och "dekadent".
Skolexemplet pa nytt artproducerande (och kladistik) är olika ciklidarters evolution pga av geografisk isolering i de stora afrikanska sjöarna.
(Sök pa vad ciklid, eller familjen cichlidae är)
Ciklid A är klipplevande, mycket feg och söker skydd bland stenar och vagar sig aldrig ut pa öppet sandyta. De modiga undantagen, genom artusenda blir mat at andra fiskar eller faglar eller däggdjur, som tackar för dessa individers stora mod genom att skita lite över de stenarna där fiskarna bor, pa vilka växer alger, som sma evertabrater äter, som dessa ciklider äter.
Ciklid A har hög genspridning, är frisk och sund och politiskt korrekt. Cikid A har svarta horisontella ränder, och svarta vertikala ränder, det ser ut som rutor pa den gula kroppen.
Nu regnar mycket i afrika. En flod ändrar till slut sitt flöde för volymen är sa stor. Rakt över ciklid A´s stenrike rinner det ut vatten och jord och sand i tre dagar, en katastrof för ciklid A.
Populationen delas i tva geografiskt isolerade populationer, tämligen identiska. Vi kallar dem ciklid B (vilken har horisontella ränder) och ciklid C (som har vertikala ränder). Ingen av dem ser exakt ut som A längre, men bada uppvisar i och för sig drag fran A.
Tid gar. De inavlas mer, bada pa var sitt hall. En vacker dag simmar en dykare där och samlar in dem för akvarier.
Man döper till Julidochromis ornatus och Julidochrimis transcriptus.
Alla är lyckliga och glada. Utom ciklid A, som inte finns längre, bara dess ättlingar. Ciklid A dog ut. Eller gjorde den det? den finns ju, fast i nya former, B och C?
Inavel och ny former är ett hot mot de etablerade arterna. Eftersom de ersätter dem.
Att försöka uppna en frisk och sund viltstam med högst möjlig genetisk spridning är som att stoppa in naturen i ett kylskap, och försöka bevara den till sina barnbarn. det later jätte gulligt 80-tals new age-indianskt, men är naturligtvis lika egositiskt som allt annat vi gör.
För naturen har aldrig bevarats, det absolut enda stabila i naturen är att den alltid förändrats, alltsa en paradox i sig. man kan inte "bevara" naturen, naturen är dynamisk. det är som att försöka bevara tiden.
Jag tror att cirka 80% av de istid däggdjursarterna dog ut, fast de förmodligen innhade en hög genetisk spridning.
De ersattes av nya mer effektiva arter, resultatet av äckliga inavlade individer, som genom ökad genkoncentration kunda börja experimentera med nya former.
Vi beöver inte vara rädda för inavel. Den skapade oss.
De genetiker jag har träffat talar inte om "dekadent inavel"...