Tidernas hovbeslag
-
- Stödjande medlem 2021
- Inlägg: 5408
- Blev medlem: 03 feb 2004 06:51
- Ort: Göteborg
Re: Tidernas hovbeslag
Hur mycket nagelmaterial är det i en hov? Och går det ens att jämföra med en nagel?
Jag blev nyfiken och googlade, och tyckte mig se en bild på en avskalad hov.
Jag förmodar att hovarna är väldigt tåliga, men de måste väl direkt känna vad de går på genom stötar upp i levande vävnad?
Det borde då finnas exempel på hur de vill välja sin egen väg då och då.
Skorna måste hjälpa dem något väldeliga, och det kan man undra över vad gäller stadsritter. Polisen i Göteborg rider vad jag vet flera kilometer då och då, på asfalt och på kullersten. Hade hästen klarat av det utan skor, eller skulle sådant snarare ha varit något av ett djurplågeri? Ser man på ditt första inlägg verkar mycket handla om att fördela vikten.
Kanske kan man likna det vid när vi kliver på ett barns legobit, vilket kan göra skitont, men som är ingenting om man har skor på sig?
Det här var ett fascinerande och viktigt ämne. Hästar har ju varit ett mycket viktigt nyttodjur för oss.
Jag blev nyfiken och googlade, och tyckte mig se en bild på en avskalad hov.
Jag förmodar att hovarna är väldigt tåliga, men de måste väl direkt känna vad de går på genom stötar upp i levande vävnad?
Det borde då finnas exempel på hur de vill välja sin egen väg då och då.
Skorna måste hjälpa dem något väldeliga, och det kan man undra över vad gäller stadsritter. Polisen i Göteborg rider vad jag vet flera kilometer då och då, på asfalt och på kullersten. Hade hästen klarat av det utan skor, eller skulle sådant snarare ha varit något av ett djurplågeri? Ser man på ditt första inlägg verkar mycket handla om att fördela vikten.
Kanske kan man likna det vid när vi kliver på ett barns legobit, vilket kan göra skitont, men som är ingenting om man har skor på sig?
Det här var ett fascinerande och viktigt ämne. Hästar har ju varit ett mycket viktigt nyttodjur för oss.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
- C Skalman
- Inlägg: 14621
- Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
- Ort: Västergötland
Re: Tidernas hovbeslag
Hovkapseln är 1/2-1 cm tjock. Sulan är ungefär lika tjock. Hovkapseln/hovväggen växer som en nagel uppifrån och ner och förnyas på ungefär ett år vilket ger en tillväxt av ungefär 1 cm i månaden.
Det är främst på hårda ytor som skorna gör nytta, men även på grusvägar just för att slippa kliva på lego. Mina hästar har inga skor. Det är individuellt hur känsliga de är. Rider vi på grusvägar håller de sig helst på grässträngen i mitten eller efter vägkanten. Jag kommer om några kapitel beskriva skons nackdelar och den ständiga kontroversen mm skor eller inte skor.
Det är främst på hårda ytor som skorna gör nytta, men även på grusvägar just för att slippa kliva på lego. Mina hästar har inga skor. Det är individuellt hur känsliga de är. Rider vi på grusvägar håller de sig helst på grässträngen i mitten eller efter vägkanten. Jag kommer om några kapitel beskriva skons nackdelar och den ständiga kontroversen mm skor eller inte skor.
-
- Stödjande medlem 2024
- Inlägg: 1521
- Blev medlem: 31 jul 2003 15:40
- Ort: Göteborg
Re: Tidernas hovbeslag
I tillägg till koroshiya kan jag säga att det är ett viktigt ämne rent kulturhistoriskt. Det som beskrivs här om hästskors funktion och användning var något som alla kände till och kunniga inom (och som man kanske inte riktigt skrev ned eller formulerade i manualer). Lika självklart som det är att kunna cykla idag. Sen var det såklart inte alla som gjorde rätt eller visste vad vi vet idag.
/Håkan
/Håkan
-
- C Skalman
- Inlägg: 14621
- Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
- Ort: Västergötland
Re: Tidernas hovbeslag
Det finns ett charmigt inslag i sko-floran, den ofta kallade
Det motsvarar den mänskliga snöskon och skall fördela trycket över en större yta så hästen inte sjunker ner i mjukt underlag.
Det är svårt att hitta uppgifter om när de först dyker upp, men det finns bevarade mösaskor från 1700-talet så då var de etablerade. Eftersom de var gjorda av trä fick de nog sin slutanvändning som ved medan beslagen återanvändes. Varför det alltså inte hittas så många mösaskor vid utgrävningar.
Det går att hitta filmer på hästar som harvar moss-täkter med sådana här skor på fötterna så de fanns med så länge det fanns hästar i jordbruket.
Konstruktionen att fästa dem var rätt enkel.
Vilket man valde berodde nog på hurdan sko hästen hade på sig. Oberoende av vilket skall man nog inte räkna med att mösa-skorna dög till annat än mycket långsam färd i skritt.
Det som ser ut som en signatur på dem, talar om vilken fot de skall sitta på. VF = vänster fram. WB = vänster bak.
Vad ni kan se på första bilden så finns det tvär-slåar undertill som dels håller ihop skon men också tjänar som grepp. Det skulle inte förvåna mig om man emellanåt även broddade mösaskon, när man skulle ut på ömsom djupsnö, ömsom is.
Det motsvarar den mänskliga snöskon och skall fördela trycket över en större yta så hästen inte sjunker ner i mjukt underlag.
Det är svårt att hitta uppgifter om när de först dyker upp, men det finns bevarade mösaskor från 1700-talet så då var de etablerade. Eftersom de var gjorda av trä fick de nog sin slutanvändning som ved medan beslagen återanvändes. Varför det alltså inte hittas så många mösaskor vid utgrävningar.
Det går att hitta filmer på hästar som harvar moss-täkter med sådana här skor på fötterna så de fanns med så länge det fanns hästar i jordbruket.
Konstruktionen att fästa dem var rätt enkel.
Vilket man valde berodde nog på hurdan sko hästen hade på sig. Oberoende av vilket skall man nog inte räkna med att mösa-skorna dög till annat än mycket långsam färd i skritt.
Det som ser ut som en signatur på dem, talar om vilken fot de skall sitta på. VF = vänster fram. WB = vänster bak.
Vad ni kan se på första bilden så finns det tvär-slåar undertill som dels håller ihop skon men också tjänar som grepp. Det skulle inte förvåna mig om man emellanåt även broddade mösaskon, när man skulle ut på ömsom djupsnö, ömsom is.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
- C Skalman
- Inlägg: 14621
- Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
- Ort: Västergötland
Re: Tidernas hovbeslag
När det finns hästskor, finns ju också möjligheten att ändra skon och därmed ändra förutsättningarna för hästars rörelse. När det gäller den typen av uppfinningsrikedom är ju människan imponerande duktig. Märk bara hur det hela tiden poppar upp olika tränings-skor för oss människor, skor som utlovar en förbättring av en viss egenskap hos en löpare – förutsatt, såklart, att löparen löper på rätt sätt med skon på sig.
Här ligger så klart hästvärlden inte efter. Utöver helt normala skor finns det mängder med specialskor. Det finns skor som gör att travhästen glider lite längre i varje steg så den inte behöver ta lika många steg runt banan. Det finns superlätta skor för galopphästar så de spar på krafterna. Det finns speciella skor för westernhästar så de förväntas ändra sin rörelse och få fler poäng av domarna. Liknande finns såklart för hopphästar så de river färre bommar, och för hästar i ”gaited shows” (googla tennesee walker om ni vill se eländet) så de rör sig allt mer extremt.
Ett svenskt företag säljer 500 olika modeller av hästskor, som dessutom då finns i olika storlekar.
Mitt i detta finns såklart också speciella skor för sjuka hästar. Om hästen brutit hovbenet kan den behöva en sko som håller ihop hoven extra bra. Om hästen naturligt snedbelastar sin fot besvärande mycket finns det skor som hjälper den att gå bättre. Men, just som i humansportandet, är de flesta skor inriktad på sport och prestation. Jag tror att de flesta av dem bygger på en dröm, och få av dem är vetenskapligt utforskade. De flesta av dem har nog väldigt liten prestationshöjande funktion, och framför allt tillför de flesta av dem inget välbefinnande hos hästen.
Fenomenet är inte nytt. Specialskor har funnits i alla tider. En del av dem har haft viktiga funktioner. Det skall jag inte sticka under stol med. När arbetshästarna blev tyngre och stadens gator började hårdgöras, försökte man förbättra hästens arbete genom olika typer av dämpande skor. Bland annat experimenterade man med plåt-gummi-beslag, vilket kan sägas vara en plåtskiva med sömhål som kläddes med en bit av ett bildäck. Andra viktiga uppfinningar på samma tema är såklart brodden, men även olika sulor att fästa mellan sko och hov för att förhindra att is samlas i hoven och bildar styltor som gör det omöjligt för hästen att gå.
Nedanstående bild visar ett litet antal av olika specialskor som finns och funnits. Längst ned till höger ser ni en uppsättning ox-skor.
Här ligger så klart hästvärlden inte efter. Utöver helt normala skor finns det mängder med specialskor. Det finns skor som gör att travhästen glider lite längre i varje steg så den inte behöver ta lika många steg runt banan. Det finns superlätta skor för galopphästar så de spar på krafterna. Det finns speciella skor för westernhästar så de förväntas ändra sin rörelse och få fler poäng av domarna. Liknande finns såklart för hopphästar så de river färre bommar, och för hästar i ”gaited shows” (googla tennesee walker om ni vill se eländet) så de rör sig allt mer extremt.
Ett svenskt företag säljer 500 olika modeller av hästskor, som dessutom då finns i olika storlekar.
Mitt i detta finns såklart också speciella skor för sjuka hästar. Om hästen brutit hovbenet kan den behöva en sko som håller ihop hoven extra bra. Om hästen naturligt snedbelastar sin fot besvärande mycket finns det skor som hjälper den att gå bättre. Men, just som i humansportandet, är de flesta skor inriktad på sport och prestation. Jag tror att de flesta av dem bygger på en dröm, och få av dem är vetenskapligt utforskade. De flesta av dem har nog väldigt liten prestationshöjande funktion, och framför allt tillför de flesta av dem inget välbefinnande hos hästen.
Fenomenet är inte nytt. Specialskor har funnits i alla tider. En del av dem har haft viktiga funktioner. Det skall jag inte sticka under stol med. När arbetshästarna blev tyngre och stadens gator började hårdgöras, försökte man förbättra hästens arbete genom olika typer av dämpande skor. Bland annat experimenterade man med plåt-gummi-beslag, vilket kan sägas vara en plåtskiva med sömhål som kläddes med en bit av ett bildäck. Andra viktiga uppfinningar på samma tema är såklart brodden, men även olika sulor att fästa mellan sko och hov för att förhindra att is samlas i hoven och bildar styltor som gör det omöjligt för hästen att gå.
Nedanstående bild visar ett litet antal av olika specialskor som finns och funnits. Längst ned till höger ser ni en uppsättning ox-skor.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
- Redaktör och stödjande medlem 2024
- Inlägg: 30024
- Blev medlem: 11 jul 2002 11:52
- Ort: Utrikes
Re: Tidernas hovbeslag
Som sagt Markus, du berättar saker jag inte visste jag ville veta.
Tack.
MVH
Hans
Tack.
MVH
Hans
-
- C Skalman
- Inlägg: 14621
- Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
- Ort: Västergötland
Re: Tidernas hovbeslag
I långa tider har det funnits en kontrovers av hästskornas värde, och även om ifall de egentligen skadar eller förbättrar hästen. Under de senaste 10 åren har det i den svenska häst-världen vuxit upp en kraftig mot-rörelse mot att hästar skos skentrianmässigt. Detta är emellertid inte nytt, Debatten har funnits tidigare. Vi finner den bland annat i det stora standardverket från slutet av 1800-talet, C.G. Wrangels ”Handbok för hästvänner”.
C.G. Wrangel skrev sina två tegelstenar på cirka 1500 sidor i slutet av 1800-talet (andra upplagan trycktes 1911-13). Kapitel åtta handlar om hovvård och hovbselag.
Wrangel börjar direkt med det tunga artilleriet:
En hov ser hår och stel ut, men är förhållandevis flexibel. När hoven lyfts och belastningen försvinner, drar den ihop sig, främst i den bakre delen. När den åter sätts i marken och belastas, vidgar den sig igen. Denna rörelse kallas för ”hovmekanismen” och betraktas som en viktig del för att hovens blodförsörjning skall fungera. Om detta antagande stämmer vet jag inte, men det låter högst plausibelt. Även fungerar denna rörelse som en stöt-dämpning i hoven.
Med en fastspikad sko på hoven, minskar såklart denna möjlighet till rörelse vilket förhindrar hovens funktioner. Därför sätter man sömmen i ”mellandelen”, alltså mitt på varje sko-arm. Där hindrar de rörelsen minst.
Skornas tyngd påverkar hur hästen rör benet. Ju tyngre skor, desto högre lyfter den benet i varje steg. Detta utnyttjas i sporter där ett högt steg anses tjusigt, medan man inom trav- och galoppsporterna anser att sådan rörelse tar onödig tid och onödig kraft, varför man, åtminstone vid loppen, antingen har hästarna barfota eller använder mycket lätta aluminiumskor.
Wrangel citerar en engelsman som på 1700-talet skrev följande:
Wrangel ger också mängder med exempel på experiment och liknande som gjorts, bland annat vid Saumur, med hårda marscher på barfotahästar där hovarna inte varit värre än skodda hovar vid framkomsten.
Det är intressant att läsa hur debatten på 1800-talet tydligen var helt densamma som idag. Jag har letat i andra böcker i min hylla men där inte hittat några argument varken för eller emot skoning utan mer ett konstaterande hur man gör.
Efter detta läsande väcks en del intressanta frågor: Varför har det genom alla år skotts så mycket som det har gjorts? På vems rekommendationer skos det så mycket som det görs?
De allra flesta hovslagare vet att barfotagång är det bästa, men ändå skos, jag vågar säga, 90% av de svenska ridhästarna. Många hästar skos nog, nu liksom på Wrangels tid, ”för att man gör så”. Debatten kommer nog varken att öka eller minska, men kommer likväl alltid att vara närvarande.
Dock skall vi komma ihåg att stora delar av våra hästar alltid har varit barfota. Avelsston och unghästar, en rätt stor andel av hästbeståndet, har alltid varit barfota. Även tror jag att många mindre välbeställda bönders hästar tidvis gick barfota, till exempel under höskörden, men att de skoddes när de förväntades ta i lite extra, som vid plöjandet på hösten, och under vintern när det var risk för halka.
C.G. Wrangel skrev sina två tegelstenar på cirka 1500 sidor i slutet av 1800-talet (andra upplagan trycktes 1911-13). Kapitel åtta handlar om hovvård och hovbselag.
Wrangel börjar direkt med det tunga artilleriet:
Punkt 5, 6 och 7 kan behöva en förklaring.Att hovbeslaget är ett ont, därom torde alla sakkunniga vara överens, ty alltför obestridlig är den erfarenhetssatsen, att skoningen i nittionio fall av hundra är orsaken till de lidanden af hvilka hästens extremiteter tyvärr hemsökas. Denna sanning framhålles t. o. m. i till meninga mans tjänst utgivna fackskrifter. Sålunda läses t.ex. i en af Fr. Gutenäcker, lärare i hofbeslagskonsten vid kgl. Veterinärinstitutet i München, författad handbok, att beslagets menliga inverkningar på hoven äro följande:
1:o) Hästen vidrör marken med skon och icke så som sig borde med hofven.
2:o) Hofven kann till följd häraf icke på ett naturenligt sätt fuktas under hästens rörelse i det fria
3:o) Hornet på hofvens undre sida undgår den normala slitningen.
4:o) Strålen blir hindrad i sin verksamhet och förlorar i omfång, hvilket åter medför den olägenheten, att hofven drages ihop i sin bakre hälft.
5:o) Hornväggen genomborras av sömmen.
6:o) Hofvens utvidgningsförmåga minskas.
7:o) Hofvarna belastas med skornas vikt. Härtill komma åtskilliga förändringar i hovens funktioner medan den är i rörelse, nämligen:
1:o) Kroppsvikten uppbäres endast av bärranden och sulan.
2:o) Hörnstöden, strålen och ballarna sättas delvis ur verksamhet, varigenom den för en sund och normal hof utmärkande elasticiteten minskas och hofvens känsligaste delar drabbas af hårda stötar under rörelse.
3:o) Gången förlorar i säkerhet och spänstighet, så framt icke skorna smidas och passa i överensstämmelse med alla konstens regler.
En hov ser hår och stel ut, men är förhållandevis flexibel. När hoven lyfts och belastningen försvinner, drar den ihop sig, främst i den bakre delen. När den åter sätts i marken och belastas, vidgar den sig igen. Denna rörelse kallas för ”hovmekanismen” och betraktas som en viktig del för att hovens blodförsörjning skall fungera. Om detta antagande stämmer vet jag inte, men det låter högst plausibelt. Även fungerar denna rörelse som en stöt-dämpning i hoven.
Med en fastspikad sko på hoven, minskar såklart denna möjlighet till rörelse vilket förhindrar hovens funktioner. Därför sätter man sömmen i ”mellandelen”, alltså mitt på varje sko-arm. Där hindrar de rörelsen minst.
Skornas tyngd påverkar hur hästen rör benet. Ju tyngre skor, desto högre lyfter den benet i varje steg. Detta utnyttjas i sporter där ett högt steg anses tjusigt, medan man inom trav- och galoppsporterna anser att sådan rörelse tar onödig tid och onödig kraft, varför man, åtminstone vid loppen, antingen har hästarna barfota eller använder mycket lätta aluminiumskor.
Wrangel citerar en engelsman som på 1700-talet skrev följande:
I samma stil fortsätter Wrangel några sidor till. Därefter börjar han att beskriva skor och skoning, mest för att de flesta ju skor sina hästar och att han därför vill förklara hur det bör göras. En snabb genomläsning av kapitlen ger inte förhanden ett enda fall, där Wrangel rekommenderar skoning. Han hävdar vidare att sjukbeslag behövs som en följd av skoning och att de sällan skulle behövas på barfotahästar.Mångenstädes hafva hästarna ända till denna dag fått gå oskodda på den hårdaste mark, och inom vårt fädernesland har jag sett åtskilliga hästar utan ringaste men begagnas oskodda på de stenhårda landsvägarna i Londons omgifning. Min öfvertygelse är också, att de flesta hästarna hela sitt lif igenom skulle kunna gå oskadda på hvilka vägar som helst, om man blott verkade dem i tån, ty hofvar som komma i beröring med hårda ytor göras av naturen lämpliga därtill.
Wrangel ger också mängder med exempel på experiment och liknande som gjorts, bland annat vid Saumur, med hårda marscher på barfotahästar där hovarna inte varit värre än skodda hovar vid framkomsten.
Det är intressant att läsa hur debatten på 1800-talet tydligen var helt densamma som idag. Jag har letat i andra böcker i min hylla men där inte hittat några argument varken för eller emot skoning utan mer ett konstaterande hur man gör.
Efter detta läsande väcks en del intressanta frågor: Varför har det genom alla år skotts så mycket som det har gjorts? På vems rekommendationer skos det så mycket som det görs?
De allra flesta hovslagare vet att barfotagång är det bästa, men ändå skos, jag vågar säga, 90% av de svenska ridhästarna. Många hästar skos nog, nu liksom på Wrangels tid, ”för att man gör så”. Debatten kommer nog varken att öka eller minska, men kommer likväl alltid att vara närvarande.
Dock skall vi komma ihåg att stora delar av våra hästar alltid har varit barfota. Avelsston och unghästar, en rätt stor andel av hästbeståndet, har alltid varit barfota. Även tror jag att många mindre välbeställda bönders hästar tidvis gick barfota, till exempel under höskörden, men att de skoddes när de förväntades ta i lite extra, som vid plöjandet på hösten, och under vintern när det var risk för halka.
-
- Medlem
- Inlägg: 1426
- Blev medlem: 09 sep 2018 20:36
- Ort: Umeå
Re: Tidernas hovbeslag
Jag kan nästan ingenting om hästar, men jag minns att det där med skor är en faktor att ha i åtanke när man spelar på trav (det var några år sen jag gjorde det senast). Hästarna är nämligen inte alltid barfota: http://files.atg.se/dynamic_files/skoin ... 200224.pdf
Även jag håller med om att det är intressant att läsa om saker man inte visste att man ville lära sig om
Även jag håller med om att det är intressant att läsa om saker man inte visste att man ville lära sig om
-
- C Skalman
- Inlägg: 14621
- Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
- Ort: Västergötland
Re: Tidernas hovbeslag
Helt riktigt. Inom traven finns mängder, verkligen mängder med olika skor - och ännu fler åsikter om vilka skor hästen bör ha. Det finns lätta skor, tunga skor, tunna skor, tjocka skor, glidskor, greppskor, päronskor, oliksidiga skor med mera. Det finns även mode i hur de skall sättas på, och ibland har skor satts bak och fram eftersom någon har "tänkt till" och kommit på något riktigt bra.adlercreutz skrev: ↑23 mar 2020 21:48Jag kan nästan ingenting om hästar, men jag minns att det där med skor är en faktor att ha i åtanke när man spelar på trav (det var några år sen jag gjorde det senast). Hästarna är nämligen inte alltid barfota: http://files.atg.se/dynamic_files/skoin ... 200224.pdf
Inom travsporten skor travgubbarna traditionellt sina hästar själva, medan ridsporten huvudsakligen använder utbildade hovslagare, även om det finns glada amatörhovslagare där med.
I travet byter man gärna skor inför varje löp, för att justera "inställningarna". Det är numera vanligt att hästarna är barfota i loppen, men inte självklart.
-
- C Skalman
- Inlägg: 14621
- Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
- Ort: Västergötland
Re: Tidernas hovbeslag
De sista åren har det i Sverige, kanske även i resten av norra Europa, kommit en motreaktion mot häst-skon. Det är en reaktion och kultur som kan liknas vid all annan gröna vågen och ”tillbaka till naturen”- rörelser som vårt samhälle idag genomsyras av. Jag tror således inte det är en tillfällighet att den är samtidig med vegetarian-rörelsen och liknande.
I rätt stora kretsar är det idag högsta mode att hålla sina hästar barfota. Jag har själv mina hästar barfota eftersom jag tycker det känns onödigt med skor på dem med den enkla hemma-ridning jag utför. Argumenten runt barfotagång är olika militant i olika kretsar. I vissa sammanhang betraktas den traditionella skon som djurplågeri medan lugnare barfotaryttare nöjer sig med att hävda att de själva tycker det är enklare med barfotahästar.
När trenden började komma runt år 2000 kom den med buller och bång, tillsammans med något som hette ”Strasser-metoden”. Strasser är en tysk forskare som hade forskat runt hästars fötter, och hur de fungerade på vildhästar. Jag har inte läst vad hon själv skrivit, men snart var det ett stort hallå runt Strasser-metoden. Snart fanns det, som med all annan alternativ-medicin, utbildade strasser-verkare som gått någon helgkurs och ansågs oerhört kunniga. De frälsta ansåg att de gjorde exakt vad de skulle med sina hästar, medan motståndarna anmälde strasser-metoden och dess användare till polisen. Det finns otaliga historier om hästar som blivit strasser-verkade och fått farligt ont med blödande fötter.
Idag tror jag att strasser-metoden tack och lov är förpassad till historiens skräphög, och vi har fått en sundare barfotakultur. På samma sätt som när det började bli populärt för löpare att springa barfota, så kom det även till hästar rätt snart – barfotaskor.
Detta är alltså galosch-liknande skodon som sätts på när hästen förväntas göra något den kan få ont i fötterna av, och plockas av igen efter ridturen. Det finns en uppsjö av dem, med en enorm uppfinningsrikedom om hur man bäst sätter fast den på hoven. Det finns remmar och spännen och skidbindningar och en mängd varianter på hur de hålls fast. Jag är inte motståndare till dem, vi använder dem själv på vår gård, men har man använt dem förstod man varför den romerska hipposandalen försvann och man i 1000 år valt att spika fast skorna: Det är förbannat svårt att få något att sitta stadigare på en häst-hov än flip flops.
Därmed avslutar jag denna utläggning om hästskor. Tack för att ni läst.
I rätt stora kretsar är det idag högsta mode att hålla sina hästar barfota. Jag har själv mina hästar barfota eftersom jag tycker det känns onödigt med skor på dem med den enkla hemma-ridning jag utför. Argumenten runt barfotagång är olika militant i olika kretsar. I vissa sammanhang betraktas den traditionella skon som djurplågeri medan lugnare barfotaryttare nöjer sig med att hävda att de själva tycker det är enklare med barfotahästar.
När trenden började komma runt år 2000 kom den med buller och bång, tillsammans med något som hette ”Strasser-metoden”. Strasser är en tysk forskare som hade forskat runt hästars fötter, och hur de fungerade på vildhästar. Jag har inte läst vad hon själv skrivit, men snart var det ett stort hallå runt Strasser-metoden. Snart fanns det, som med all annan alternativ-medicin, utbildade strasser-verkare som gått någon helgkurs och ansågs oerhört kunniga. De frälsta ansåg att de gjorde exakt vad de skulle med sina hästar, medan motståndarna anmälde strasser-metoden och dess användare till polisen. Det finns otaliga historier om hästar som blivit strasser-verkade och fått farligt ont med blödande fötter.
Idag tror jag att strasser-metoden tack och lov är förpassad till historiens skräphög, och vi har fått en sundare barfotakultur. På samma sätt som när det började bli populärt för löpare att springa barfota, så kom det även till hästar rätt snart – barfotaskor.
Detta är alltså galosch-liknande skodon som sätts på när hästen förväntas göra något den kan få ont i fötterna av, och plockas av igen efter ridturen. Det finns en uppsjö av dem, med en enorm uppfinningsrikedom om hur man bäst sätter fast den på hoven. Det finns remmar och spännen och skidbindningar och en mängd varianter på hur de hålls fast. Jag är inte motståndare till dem, vi använder dem själv på vår gård, men har man använt dem förstod man varför den romerska hipposandalen försvann och man i 1000 år valt att spika fast skorna: Det är förbannat svårt att få något att sitta stadigare på en häst-hov än flip flops.
Därmed avslutar jag denna utläggning om hästskor. Tack för att ni läst.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
- Stödjande medlem 2024
- Inlägg: 1521
- Blev medlem: 31 jul 2003 15:40
- Ort: Göteborg
Re: Tidernas hovbeslag
Ett större tack till dig för att du skrivit!
/Håkan
/Håkan
-
- Stödjande medlem 2021
- Inlägg: 5408
- Blev medlem: 03 feb 2004 06:51
- Ort: Göteborg
Re: Tidernas hovbeslag
Fasiken sicken expert Markus är. Nu har jag chanser att imponera, trots att jag inte ens vågar ge ett äpple till en best som de här.
<Koroshiya> Ja, redan C.G Wrangel skrev om det här. Numera har väl hipposandalen kommit tillbaka. Haha, men det är som flipflops.
Ja, fy helvete, kanske är det här min chans att äntligen få till det?
Men för en seriös fråga, hur ser det ut med stukningar för dem?
Det måste finnas många hästskador som sitter en bra bit ovanför hoven?
Och ja, det var ett kulturellt väldigt intressant ämne.
<Koroshiya> Ja, redan C.G Wrangel skrev om det här. Numera har väl hipposandalen kommit tillbaka. Haha, men det är som flipflops.
Ja, fy helvete, kanske är det här min chans att äntligen få till det?
Men för en seriös fråga, hur ser det ut med stukningar för dem?
Det måste finnas många hästskador som sitter en bra bit ovanför hoven?
Och ja, det var ett kulturellt väldigt intressant ämne.
-
- C Skalman
- Inlägg: 14621
- Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
- Ort: Västergötland
Re: Tidernas hovbeslag
Det är rätt vanligt att hästar vrickat sig. Nedre hälften av deras ben motsvarar ju handens och fingrarnas ben hos oss och klarar sidobelastningar ungefär lika dåligt. Vanligaste skadan på en häst är nog att den vrickat kotleden, som motsvarar vår knoge. Det är också den mildaste skadan ocgh självläker på sådär 10 dagar.
Därutöver finns det mängder med skador i speciellt frambenen som uppkommer genom slitage; att vår hobby helt enkelt gör ont på hästarna och förstör dem. Där hade jag önskar en bredare etisk debatt inom sporten.
Därutöver finns det mängder med skador i speciellt frambenen som uppkommer genom slitage; att vår hobby helt enkelt gör ont på hästarna och förstör dem. Där hade jag önskar en bredare etisk debatt inom sporten.
-
- Stödjande medlem 2024
- Inlägg: 1521
- Blev medlem: 31 jul 2003 15:40
- Ort: Göteborg
Re: Tidernas hovbeslag
När man tittar på användning av fordon så ser man en enorm skillnad mellan olika typer. Ett nyttofordon såsom lastbil är i drift en stor del av sin tid, medan en personbil tillbringar mesta tiden på en parkeringsplats.
Hur är det med hästar, och hur har det påverkat tänkande kring hovbeslag?
I militära sammanhang blir det mycket hovslitage tänker jag, med perioder av lång tid av tungt bärande last på hårda ytor (truppförflyttningar på vägar).
I bondens sammanhang blir det många timmar året om, men mest dragande och större andel mjukare ytor.
I ridsammanhang inte så många timmar per dag, och blandat mjuka och hårda ytor.
Jag tänker mest vad gäller hur hästarnas hovar mår och fördelar tyngd mm, inte att man vill undvika att halka eller klara sig från att sjunka igenom på väldigt mjukt underlag.
Är det så att de militära behoven (som jag kan förstå motiverar klassiska hästskor) blivit norm även där det kanske inte är lika motiverat? Å andra sidan, varför skulle bönder lägga massa tid på att sko sina hästar om det inte behövdes?
/Håkan
Hur är det med hästar, och hur har det påverkat tänkande kring hovbeslag?
I militära sammanhang blir det mycket hovslitage tänker jag, med perioder av lång tid av tungt bärande last på hårda ytor (truppförflyttningar på vägar).
I bondens sammanhang blir det många timmar året om, men mest dragande och större andel mjukare ytor.
I ridsammanhang inte så många timmar per dag, och blandat mjuka och hårda ytor.
Jag tänker mest vad gäller hur hästarnas hovar mår och fördelar tyngd mm, inte att man vill undvika att halka eller klara sig från att sjunka igenom på väldigt mjukt underlag.
Är det så att de militära behoven (som jag kan förstå motiverar klassiska hästskor) blivit norm även där det kanske inte är lika motiverat? Å andra sidan, varför skulle bönder lägga massa tid på att sko sina hästar om det inte behövdes?
/Håkan
-
- C Skalman
- Inlägg: 14621
- Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
- Ort: Västergötland
Re: Tidernas hovbeslag
Det finns mycket att säga runt detta.
Naturligtvis slits skon mera ju mer hästen rör sig och ju mer den rör sig på hårdgjorda ytor. troligen inverkar även belastningen på slitaget. Problemet att ge bra svar här är att jag inte känner till några undersökningar runt detta.
Jag har någon gång läst att när våra vägar började hårdgöras sänkte kavalleriet sin marsch-hastighet. Jag tror inte i första hand det var för att spara skorna, skor kan bytas i fält, utan för att skona hästens ben. Leder och ligament ("senor") får kraftiga törnar på hårt underlag, på samma sätt som våra ben får. Det är svårt att med hovbeklädnader minska detta, vilket man kan med maratonlöparens skor, så man fick helt enkelt lugna ner sig.
Hästar sliter också sina skor rätt olika, eftersom de alla belastar sina fötter på olika sätt. Små hästar, shetlandsponnyer, kan ha samma skor i två år, medan de större behöver nya vid varje skoning. En häst skos i regel med 6-8 veckors mellanrum. En och annan häst kan behöva tätare intervaller om den tille xempel går snett på foten och lägger hela vikten på en mindre yta.
I något av mina exercisreglementen beskrivs hästens som dyrbar material som är svår att förnya vid skada. Innan en häst sätts i trupptjänst skall den helst vara sex år. Det betyder att det är sju år sedan mamma sto betäcktes, och att hästen varit i kronans ägo och omsorg i minst fyra år, en tid där den äter dagligen och behöver omvårdnad = kostnader. Den skall sedan, likt soldaten, tränas och utbildas under 2-3 år, vilket också är kostsamt. Därför uppmuntras alltid till försiktighet med hästar så de inte slits i onödan.
(Detta ledde till det lustiga att i början av 1920-talet hade Sverige ett enormt häst-överskott med, hämtat ur minnet, över en miljon hästar. Det beror på de stora rekvisitioner av hästar armén gjorde 1914-1918 varför bönderna glatt betäckte alla ston de hade för att tjäna en slant. Dessa hästar blev emellertid inte leveransklara innan pappren var påskrivna i Versailles.)
Hur mycket bonden skodde sina hästar har jag inte heller någon uppgift om, och jag vet inte om det finns så mycket skrivet om det. Jag skall leta i mitt bibliotek och se vad jag kan hitta. Vi får emellertid komma ihåg att under den längsta tiden i historien var inte arbetshästen den stora tunga dragare som vi föreställer oss. Dessa kom under 1800-talets senare hälft (se där, underlag för en ny tråd på Skalman). Innan dess var lantbukshästarna betydligt mindre, ungefär som en stor ponny. Har ni sett en norsk fjordhäst av lättare modell, islandshäst eller ett gotlandsruss kan ni föreställa er hur hästarna såg ut i äldre tider. Dessa nättare hästar drog inte lika tunga plogar. Det var oxens jobb. Dessutom var redskapen mindre och mera lättdragna varför dragbehovet inte var lika stort. Dessa hästars uppgift var nog på de flesta håll att bära saker, det man kallar för klövjning. De bar hem kärvar från åkern, mjöl från kvarnen, ved från skogen, varor till marknaden och hem igen. De bar säkert en hel del bönder och barn också, och mest i låga tempi. Det betyder att dessa små hästar under den väglösa tiden hade ett rätt litet behov av skor, utan nog klarade sig lika barfota som mina hästar gör här på gården idag.
Dessutom gissar jag att skor vara dyra. Järn var dyrt. Allt var dyrt förr. Därför sparade nog bonden den utgiften så länge det gick.
Om vi raskt förflyttar oss till dagens civila hästar så skos nog många mest av ohejdad vana och omedveten status. Att ha sin häst barfota upplevs lätt som lite laid back. Där har således arméns standard satt sin prägel på vardagen.
Jag gjorde en snabb fråga i en fb-grupp och fick svaret att en helskoning i Sverige idag kostar 1000-2000 kronor beroende på omständigheter och priskultur.
Naturligtvis slits skon mera ju mer hästen rör sig och ju mer den rör sig på hårdgjorda ytor. troligen inverkar även belastningen på slitaget. Problemet att ge bra svar här är att jag inte känner till några undersökningar runt detta.
Jag har någon gång läst att när våra vägar började hårdgöras sänkte kavalleriet sin marsch-hastighet. Jag tror inte i första hand det var för att spara skorna, skor kan bytas i fält, utan för att skona hästens ben. Leder och ligament ("senor") får kraftiga törnar på hårt underlag, på samma sätt som våra ben får. Det är svårt att med hovbeklädnader minska detta, vilket man kan med maratonlöparens skor, så man fick helt enkelt lugna ner sig.
Hästar sliter också sina skor rätt olika, eftersom de alla belastar sina fötter på olika sätt. Små hästar, shetlandsponnyer, kan ha samma skor i två år, medan de större behöver nya vid varje skoning. En häst skos i regel med 6-8 veckors mellanrum. En och annan häst kan behöva tätare intervaller om den tille xempel går snett på foten och lägger hela vikten på en mindre yta.
I något av mina exercisreglementen beskrivs hästens som dyrbar material som är svår att förnya vid skada. Innan en häst sätts i trupptjänst skall den helst vara sex år. Det betyder att det är sju år sedan mamma sto betäcktes, och att hästen varit i kronans ägo och omsorg i minst fyra år, en tid där den äter dagligen och behöver omvårdnad = kostnader. Den skall sedan, likt soldaten, tränas och utbildas under 2-3 år, vilket också är kostsamt. Därför uppmuntras alltid till försiktighet med hästar så de inte slits i onödan.
(Detta ledde till det lustiga att i början av 1920-talet hade Sverige ett enormt häst-överskott med, hämtat ur minnet, över en miljon hästar. Det beror på de stora rekvisitioner av hästar armén gjorde 1914-1918 varför bönderna glatt betäckte alla ston de hade för att tjäna en slant. Dessa hästar blev emellertid inte leveransklara innan pappren var påskrivna i Versailles.)
Hur mycket bonden skodde sina hästar har jag inte heller någon uppgift om, och jag vet inte om det finns så mycket skrivet om det. Jag skall leta i mitt bibliotek och se vad jag kan hitta. Vi får emellertid komma ihåg att under den längsta tiden i historien var inte arbetshästen den stora tunga dragare som vi föreställer oss. Dessa kom under 1800-talets senare hälft (se där, underlag för en ny tråd på Skalman). Innan dess var lantbukshästarna betydligt mindre, ungefär som en stor ponny. Har ni sett en norsk fjordhäst av lättare modell, islandshäst eller ett gotlandsruss kan ni föreställa er hur hästarna såg ut i äldre tider. Dessa nättare hästar drog inte lika tunga plogar. Det var oxens jobb. Dessutom var redskapen mindre och mera lättdragna varför dragbehovet inte var lika stort. Dessa hästars uppgift var nog på de flesta håll att bära saker, det man kallar för klövjning. De bar hem kärvar från åkern, mjöl från kvarnen, ved från skogen, varor till marknaden och hem igen. De bar säkert en hel del bönder och barn också, och mest i låga tempi. Det betyder att dessa små hästar under den väglösa tiden hade ett rätt litet behov av skor, utan nog klarade sig lika barfota som mina hästar gör här på gården idag.
Dessutom gissar jag att skor vara dyra. Järn var dyrt. Allt var dyrt förr. Därför sparade nog bonden den utgiften så länge det gick.
Om vi raskt förflyttar oss till dagens civila hästar så skos nog många mest av ohejdad vana och omedveten status. Att ha sin häst barfota upplevs lätt som lite laid back. Där har således arméns standard satt sin prägel på vardagen.
Jag gjorde en snabb fråga i en fb-grupp och fick svaret att en helskoning i Sverige idag kostar 1000-2000 kronor beroende på omständigheter och priskultur.