Från oxe till rök via ök
-
- C Skalman
- Inlägg: 14197
- Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
- Ort: Västergötland
Från oxe till rök via ök
När jag skrev min berättelse om sadelns utveckling fick jag frågan om selar och seldon under antiken. Den frågan har inte lämnat mig ro och därför vill jag skriva av mig om ”körkonstens” utveckling.
Detta är ett ämne som jag är mindre påläst om än sadeln, men om jag läser böckerna i ämnet som står i min bokylla kan jag nog få ihop något intressant och jag är säker på att kloka skalmaniter kommer att fylla på luckorna där min kunskap brister.
Låt oss nu börja berättelsen i en dimmig forntid där övergången från jägarsamhälle till fastboende jordbrukare är i full gång. Det är förmodligen en utveckling som går via nomadiska miljöer där man följer allt mer tama (domesticerade) hjordar.
Hjorden är viktig i sammanhanget. Hjordlevande djur låter sig domesticeras och tämjas. Hjordlevande djur vill liksom få beröm från ledaren, något som ensamlevande djur inte bryr sig om. Det vet alla som har erfarenhet av hund och katt. Ingen försöker tämja en katt …
Där har vi även anledningen till att älgen inte domesticerades, trots att den för övrigt besitter de egenskaper vi vill ha hos husdjur: Styrka, snabbhet och vighet: Älgen är inget flockdjur och går hellre sin egen väg än tjänar någon annan.
Men nu har vi som sagt hjordar omkring oss, hjordar som vi redan länge använt som mat-reserv. Levande djur håller sig färska och därför dödar man dem inte i onödan. Bättre att vara när dem och döda en och annan när det behövs.
Så gick det till när blev människan herde.
Varje herde lär känna sina djur och har säkert någon favorit som är extra snäll och social. Detta djur, som troligen var ett gammalt sto, ber man nog snart bära ryggsäcken åt en, eller kanske ens lilla barn. Jag tror att historiens första ryttare var ett litet barn som en mamma satte upp på ett snällt gammalt sto när alla var på väg någonstans, för att slippa bära barnet själv.
Det ene ledde till det andra och rätt snart, i historiskt perspektiv, lät man nog djuren dra de tunga sakerna så man slapp baxa med dem själv.
Där skapas våra dragdjur. De skapas av vårt behov att flytta tunga saker. Forntidens uppfinnar-jockar börjar nu klura ut diverse hemmapatent på anordningar så djuren kan dra allt tyngre saker.
Där slutar jag för idag. Fortsättning följer.
Detta är ett ämne som jag är mindre påläst om än sadeln, men om jag läser böckerna i ämnet som står i min bokylla kan jag nog få ihop något intressant och jag är säker på att kloka skalmaniter kommer att fylla på luckorna där min kunskap brister.
Låt oss nu börja berättelsen i en dimmig forntid där övergången från jägarsamhälle till fastboende jordbrukare är i full gång. Det är förmodligen en utveckling som går via nomadiska miljöer där man följer allt mer tama (domesticerade) hjordar.
Hjorden är viktig i sammanhanget. Hjordlevande djur låter sig domesticeras och tämjas. Hjordlevande djur vill liksom få beröm från ledaren, något som ensamlevande djur inte bryr sig om. Det vet alla som har erfarenhet av hund och katt. Ingen försöker tämja en katt …
Där har vi även anledningen till att älgen inte domesticerades, trots att den för övrigt besitter de egenskaper vi vill ha hos husdjur: Styrka, snabbhet och vighet: Älgen är inget flockdjur och går hellre sin egen väg än tjänar någon annan.
Men nu har vi som sagt hjordar omkring oss, hjordar som vi redan länge använt som mat-reserv. Levande djur håller sig färska och därför dödar man dem inte i onödan. Bättre att vara när dem och döda en och annan när det behövs.
Så gick det till när blev människan herde.
Varje herde lär känna sina djur och har säkert någon favorit som är extra snäll och social. Detta djur, som troligen var ett gammalt sto, ber man nog snart bära ryggsäcken åt en, eller kanske ens lilla barn. Jag tror att historiens första ryttare var ett litet barn som en mamma satte upp på ett snällt gammalt sto när alla var på väg någonstans, för att slippa bära barnet själv.
Det ene ledde till det andra och rätt snart, i historiskt perspektiv, lät man nog djuren dra de tunga sakerna så man slapp baxa med dem själv.
Där skapas våra dragdjur. De skapas av vårt behov att flytta tunga saker. Forntidens uppfinnar-jockar börjar nu klura ut diverse hemmapatent på anordningar så djuren kan dra allt tyngre saker.
Där slutar jag för idag. Fortsättning följer.
-
- C Skalman
- Inlägg: 14197
- Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
- Ort: Västergötland
De som drog
Så är våra stenåldersförfäder alltså omgivna av en förnybar energikälla som heter drag-djur. Vilket dragdjur det är beror på var man befinner sig och vilka djur man redan lever av och med. De vanligaste dragdjuren genom historien är:
I Europa tager man vad man haver. Här fanns nöt, ren och häst som lämpliga drag-kandidater så dessa drog man med. Renen kan jag inte så mycket om så mest kommer jag att skriva om oxars och hästars dragande
De olika arternas möjlighet att dra påverkar såklart vad man använde dem till, men det påverkar också vilken utrustning man behöver skapa för att dra bra. Just som med allt annat är bra utrustning en förutsättning för att kunna utnyttja djurets förmåga på bästa sätt, och det är om utrustningens utveckling jag kommer att uppehålla mig mest vid i denna berättelse.
- Nötkreatur
- andra oxdjur (Jak, vattenbuffel m.fl)
- Elefanter
- Kameler och dromedarer
- Renar
- Hundar
- Hästar
- Åsnor
I Europa tager man vad man haver. Här fanns nöt, ren och häst som lämpliga drag-kandidater så dessa drog man med. Renen kan jag inte så mycket om så mest kommer jag att skriva om oxars och hästars dragande
De olika arternas möjlighet att dra påverkar såklart vad man använde dem till, men det påverkar också vilken utrustning man behöver skapa för att dra bra. Just som med allt annat är bra utrustning en förutsättning för att kunna utnyttja djurets förmåga på bästa sätt, och det är om utrustningens utveckling jag kommer att uppehålla mig mest vid i denna berättelse.
-
- Redaktör och stödjande medlem 2024
- Inlägg: 29471
- Blev medlem: 11 jul 2002 11:52
- Ort: Utrikes
Re: Från oxe till rök via ök
Mycket intressant, tack Markus.
Lite relaterat finns i den ypperliga: https://en.wikipedia.org/wiki/Guns,_Germs,_and_Steel
MVH
Hans
Lite relaterat finns i den ypperliga: https://en.wikipedia.org/wiki/Guns,_Germs,_and_Steel
MVH
Hans
-
- Stödjande medlem 2021
- Inlägg: 5265
- Blev medlem: 03 feb 2004 06:51
- Ort: Göteborg
Re: Från oxe till rök via ök
Jag har ingen info, utan skrev i den andra tråden bara utifrån sådant jag läst i textböcker.
Om man tänker sig rent allmänt verkar det rimligt att dragdjuren har haft utrustning som har utvecklats, och med tiden blivit mer effektiva.
Om man tänker sig rent allmänt verkar det rimligt att dragdjuren har haft utrustning som har utvecklats, och med tiden blivit mer effektiva.
-
- C Skalman
- Inlägg: 14197
- Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
- Ort: Västergötland
Re: Från oxe till rök via ök
Javisst är det så, men du kommer bli förvånad över hur lite som har hänt de sista 5000 åren.
-
- C Skalman
- Inlägg: 14197
- Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
- Ort: Västergötland
Hur man drar
Nu skall vi alltså använda ett djurs styrka till att flytta ett föremål framåt. Eftersom dragdjuret kommer tidigare i historien än hjulet är det saker med stor friktion vi vill flytta på: Speciellt jordbruks-redskap, där det ju alltid handlar om att flytta på jord, har ju en betydande friktion. Denna friktion gör att vi dels behöver starka saker att dra med, men också att de måste appliceras på ett sådant sätt att maximal styrka kan utvinnas.
Tänk på hur ni själva använder kroppen om ni skall dra tungt: Ni lägger repet över axeln, eller om midjan, och lutar er bort från tyngden. Då flyttar lasten sig framåt När lutningen är den rätta kan ni även ta i med benen och på det viset trycka lasten framåt genom att trycka kroppen uppåt-framåt. Men det är denna tvådelade metod - rätt vinkel på kroppen i kombination med starka ben - som är tricket. Är kroppen för upprätt kan ni inte dra, och inte heller om ni hamnar för lågt med kroppen. I det senare läget trillar ni omkull framåt.
Detta gäller såklart även våra drag-djur. De måste kunna ta ett steg framåt, liksom ställa sig på bakbenen, och dra lasten framåt med den tyngd och framåt-nedåt-rörelse som framkroppen då skapar. Kliver de för långt fram med bakbenen kan de inte dra längre eftersom vikten kommer för högt. Fäster man draget får lågt på djuret kan den inte heller dra eftersom bakbenen då lättar när de tar i.
Kanske är det lättare att jämföra med en cykel, och då gärna en cykel med en hög ”störtbåge” bakom sadeln. Fäster vi ett snöre högt uppe på cykeln och håller emot kan vi få cyklisten att trilla baklänges. Fäster vi snöret i pakethållaren behålls balansen men cykeln stannar.. Fäster vi snöret i framhjulets nav står cyklisten på näsan.
Dessa saker är nu att tänka på när vi skall skapa en draganordning som gör att vår dragare kan dra så bra som möjligt. Det kräver olika lösningar beroende på vad som dras och vem som drar. Härnäst skall vi reda ut hur man har löst detta genom historien
Fortsättning följer.
Tänk på hur ni själva använder kroppen om ni skall dra tungt: Ni lägger repet över axeln, eller om midjan, och lutar er bort från tyngden. Då flyttar lasten sig framåt När lutningen är den rätta kan ni även ta i med benen och på det viset trycka lasten framåt genom att trycka kroppen uppåt-framåt. Men det är denna tvådelade metod - rätt vinkel på kroppen i kombination med starka ben - som är tricket. Är kroppen för upprätt kan ni inte dra, och inte heller om ni hamnar för lågt med kroppen. I det senare läget trillar ni omkull framåt.
Detta gäller såklart även våra drag-djur. De måste kunna ta ett steg framåt, liksom ställa sig på bakbenen, och dra lasten framåt med den tyngd och framåt-nedåt-rörelse som framkroppen då skapar. Kliver de för långt fram med bakbenen kan de inte dra längre eftersom vikten kommer för högt. Fäster man draget får lågt på djuret kan den inte heller dra eftersom bakbenen då lättar när de tar i.
Kanske är det lättare att jämföra med en cykel, och då gärna en cykel med en hög ”störtbåge” bakom sadeln. Fäster vi ett snöre högt uppe på cykeln och håller emot kan vi få cyklisten att trilla baklänges. Fäster vi snöret i pakethållaren behålls balansen men cykeln stannar.. Fäster vi snöret i framhjulets nav står cyklisten på näsan.
Dessa saker är nu att tänka på när vi skall skapa en draganordning som gör att vår dragare kan dra så bra som möjligt. Det kräver olika lösningar beroende på vad som dras och vem som drar. Härnäst skall vi reda ut hur man har löst detta genom historien
Fortsättning följer.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
- C Skalman
- Inlägg: 14197
- Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
- Ort: Västergötland
Nu drar vi
Så skall vi då hitta en anordning som dragdjuret kan dra med. Vad vi väljer beror dels på vad som skall dras, dels hur tungt detta är men även vilket djurslag som drar.
Med en
kan man göra det så här enkelt: Med en rem framför puckeln drar kamelen den lätta vagnen utan problem.
Med nötboskap gör man det i stort sett lika enkelt: Man lägger något över nacken, oftast ett stycke trä men man har säker använt mjukare saker också.
Detta är en enkel lösning och gick tydligen rätt fort att komma på.
På
ser man mängder med oxar, eller annan typ av nötkreatur, som drar jordbruks-redskap. Jag vågar hävda att här i Europa är det oxen, med hjälp av kon, som har dragit mest genom årtusendena. Det finns nog många skäl till att oxen blev tilldelad detta jobb och vi kan prova att lista några stycken:
Oket är enkelt uttryckt en träbom som man format lite så oxarna inte skall få skavsår på manken. Ok används fortfarande i rätt oförändrad form i alla de områden i världen där man fortfarande brukar jorden med ox-djur som dragare.
Så enkelt är det med oxen: En pinne över nacken så kan den dra bra. Detta har påverkat vårt språk. Det är oxen som lägger manken till när han arbetar. Det är oxen som kör ned huvudet och går på.
Fortsättning följer
Med en
kan man göra det så här enkelt: Med en rem framför puckeln drar kamelen den lätta vagnen utan problem.
Med nötboskap gör man det i stort sett lika enkelt: Man lägger något över nacken, oftast ett stycke trä men man har säker använt mjukare saker också.
Detta är en enkel lösning och gick tydligen rätt fort att komma på.
På
ser man mängder med oxar, eller annan typ av nötkreatur, som drar jordbruks-redskap. Jag vågar hävda att här i Europa är det oxen, med hjälp av kon, som har dragit mest genom årtusendena. Det finns nog många skäl till att oxen blev tilldelad detta jobb och vi kan prova att lista några stycken:
- Man hade gott om oxar. Varannan kalv är en tjur. Kokalvarna fick tidigt en framtida uppgift som mjölkgivare och kalvproducenter. Alla tjurkalvar som föddes blev liksom över och i väntan på att man kunde äta upp dem så användes de som dragare. Jag skall senare skriva om oxens liv.
- Oxen är långsam och stark. Oxar rör sig långsammare än hästar. Speciellt gäller det de oxar som stammar från domesticerade raser. Medan hästens uppgift har varit att röra sig snabbt och vigt, har korna avlats för att stå ut med att stå still. De stod ju under mer än 1000 år bundna inomhus hela vintrarna. Att härd ut med det kräver ett visst sinnelag, och det återspeglas i oxens godmodiga långsamma rörelser.
Oket är enkelt uttryckt en träbom som man format lite så oxarna inte skall få skavsår på manken. Ok används fortfarande i rätt oförändrad form i alla de områden i världen där man fortfarande brukar jorden med ox-djur som dragare.
Så enkelt är det med oxen: En pinne över nacken så kan den dra bra. Detta har påverkat vårt språk. Det är oxen som lägger manken till när han arbetar. Det är oxen som kör ned huvudet och går på.
Fortsättning följer
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
- C Skalman
- Inlägg: 14197
- Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
- Ort: Västergötland
Re: Från oxe till rök via ök
Oxens tid var lång. Under 6000 år skötte oxen dragandet i vårt jordbruk. På 1880-talet fanns det 290.000 oxar i Sverige, men vid andra världskriget var de så få att de var borta ur statistiken.
Oxarna drog vagnar, de vandrade i kreatursvandringar, och framför allt drog de
Årdret var bondens universal-redskap under 6000 år, och det drogs under lika lång tid av oxar. I Sverige användes det överallt fram till mitten av 1800-talet och i de mest steniga områdena levde det kvar senare också. Årdret var det enda redskap som behövdes för att skapa en tillräckligt bra såbädd. Vad årdret var dåligt på var ogräsbekämpning och att mylla ned gödsel och skörderester. Årdret lyfter bara uppåt, likt en hacka, det kan inte vända jorden så som plogen eller spaden kan.
Under 1800-talet ersattes årdret långsamt av plogen på de svenska åkrarna. Men plogen krävde fler redskap - skumplog och harv - varför det för bonden var en stor investering att byta från årder till plog även om jag kan tänka mig att årdret blev kvar den första tiden som surrogat för harv och skumplog och nya redskap införskaffades först när årdret var utslitet. Plogen krävde också mera drag-kraft varför plogen kom samtidigt med draghästen.
Årdret har fördelen att vara lättare än plogen. Man kan enklare lyfta det över och förbi stenar. Därför blev årdret kvar på många mindre jordbruk i steniga områden, som Småland. Jag gissar att plogen blev vanlig där först i samband med att man fick bättre möjlighet att röja sten, viket inte kom förrän traktorer och hydraulik kom. Även efter andra världskriget var oxarna vanliga i bland annat Småland.
Härnäst skall vi prata om oxens liv.
Fortsättning följer
Oxarna drog vagnar, de vandrade i kreatursvandringar, och framför allt drog de
Årdret var bondens universal-redskap under 6000 år, och det drogs under lika lång tid av oxar. I Sverige användes det överallt fram till mitten av 1800-talet och i de mest steniga områdena levde det kvar senare också. Årdret var det enda redskap som behövdes för att skapa en tillräckligt bra såbädd. Vad årdret var dåligt på var ogräsbekämpning och att mylla ned gödsel och skörderester. Årdret lyfter bara uppåt, likt en hacka, det kan inte vända jorden så som plogen eller spaden kan.
Under 1800-talet ersattes årdret långsamt av plogen på de svenska åkrarna. Men plogen krävde fler redskap - skumplog och harv - varför det för bonden var en stor investering att byta från årder till plog även om jag kan tänka mig att årdret blev kvar den första tiden som surrogat för harv och skumplog och nya redskap införskaffades först när årdret var utslitet. Plogen krävde också mera drag-kraft varför plogen kom samtidigt med draghästen.
Årdret har fördelen att vara lättare än plogen. Man kan enklare lyfta det över och förbi stenar. Därför blev årdret kvar på många mindre jordbruk i steniga områden, som Småland. Jag gissar att plogen blev vanlig där först i samband med att man fick bättre möjlighet att röja sten, viket inte kom förrän traktorer och hydraulik kom. Även efter andra världskriget var oxarna vanliga i bland annat Småland.
Härnäst skall vi prata om oxens liv.
Fortsättning följer
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
- Saknad medlem †
- Inlägg: 3181
- Blev medlem: 05 feb 2004 18:29
- Ort: Tromsø
Re: Från oxe till rök via ök
Mycket intressant och lärorik tråd. I likhet med de om sadel och ridteknik. Ämnen som undertecknad är (eller snarare var) totalt okunnig om.
-
- C Skalman
- Inlägg: 14197
- Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
- Ort: Västergötland
-
- Redaktör och stödjande medlem 2024
- Inlägg: 29471
- Blev medlem: 11 jul 2002 11:52
- Ort: Utrikes
Re: Från oxe till rök via ök
Även om jag känner mig kränkt för den kommentaren så håller jag med Donkeyman. En mycket intressant tråd, igen.
MVH
Hans
MVH
Hans
-
- C Skalman
- Inlägg: 14197
- Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
- Ort: Västergötland
En oxes liv
Så har bonden hjälpt ännu en kalv till världen i den dåliga belysningen i ladugården, och som alltid väljer kon att kalva klockan tre på natten. Bonden gläder sig åt att kalven verkar frisk och andas som den skall, men strax suckar bonden högt: Den lille kalven är en tjur.
Alla bönder önskar sig kvigkalvar. Dem är det bättre lönsamhet i. Antingen kan man sälja dem som livdjur (alltså djur som köps för att användas till saker medan de lever, till skillnad från slaktdjur) eller behålla dem själv för att få nya kalvar och mera mjölk. Så småningom blir kvigkalven så klart kött, men innan dess har den genererat inkomster för bonden i form av mjölk och kalvar.
Inget av detta klarar tjurkalven. Den gör ingen nytta i livet utan börjar direkt sin resa till kött-disken på ICA även om denna resa tar några år, medan tjuren växer sig stor och stark. Till slut blir den kött, just som kossan men utan att ge inkomster under tiden.
När man snöpte (kastrerade) tjurkalvarna och använde dem som drag-djur ökade man alltså den ekonomiska vinningen av tjurkalven. Då kunde den göra nytta medan den växte sig stor nog för slakt. Slakt blev det ändå och eftersom det löpande föddes fler tjurkalvar än vad bönder behövde dragare förlängde drag-arbetet inte oxens liv mer än några år.
Oxar var handelsvara och såldes ofta flera gånger under sitt liv.
Låt oss följa livsödet för den nyfödde tjurkalv som jag började berätta om ovan. Låt oss kalla honom Bullen. Han föddes 1813, säger vi, på en mellanstor gård i Småland. Det verkar vara främst i Småland man tog fram oxar.
Han köptes redan efter några veckor av en småbonde eller torpare som specialiserade sig på att föda upp oxar. Troligen var gården van att sälja tjurkalvar till denne bonde. Försäljningen ordnades nog via fasta kontakter.
3-4 veckor gammal snöptes Bullen. Vid två års ålder såldes han till en annan bonde som hade gott om bete och som påbörjade hans utbildning, tämjning och inkörning, till dragdjur. Det var viktigt att han nu var på en lukrativ gård där det fanns gott om bete och gott om vinterfoder.
Vid denna tid lät man ofta djuren svälta under vinter, d.v.s. att man gav dem så lite att äta som bara möjligt var. Så gjorde man ju även med sig själv. Ingen visste när ladorna kunde fyllas igen så man hushöll å det väldigaste med det man hade. Men Bullen och hans kamrater fick inte svältfödas för då skulle de inte kunna säljas till ett bra pris när det var dags eftersom han inte skulle blir en stor och stark dragare om han svalt. Istället åt han gott och gjorde lättare kör-jobb, troligen i par med en van oxe, för att lära sig jobbet.
Vid fyra års ålder såldes Bullen igen på någon kreatursmarknad och kom då troligen till den gård där han skulle fullgöra sin plikt som dragdjur.
Nötboskap växer tills de är 5-6 år. Under dessa tillväxt-år kan de inte arbeta för hårt. Det hårda arbetet kan inte sättas in förrän skelettet är färdigvuxet och alltså tillväxt-zonerna i skelettet, som består av brosk, är förbenade.
De första året på nya gården gjorde alltså Bullen bara lättare arbete. Troligen fick han köra ved från skogen, köra hem sädeskärvar och hö från fälten, köra varor till marknaden och liknande sysslor.
En dag var han plötsligt fem år och kände sig som en erfaren oxe. Nu började det tunga jobbet i skogen och på åkrarna. Nu fick han dra stockar, dra årdern, dra större vagnar och utnyttja all sin kraft även i gårdens kreatursvandring, om det fanns en sådan. Troligen fick han även göra lego-jobb utanför gården, kanske vid ett stenbrott, en kanal eller ett järnbruk. Han hyrdes nog ut, med kusk, till dem som var villiga att betala för jobbet på samma sätt som de flesta bönder idag åtar sig stora och små jobb med sina traktorer när de inte behövs hemma på gården.
Tiden som dragoxe varade 2-3 år. När Bullen är 6-8 år säljs han igen och nu till en större gård som ägnar sig åt slutgödning av oxar. Detta var ofta gårdar som även producerade brännvin. Då kunde de ta tillvara restprodukter från brännvinstillverkningen, drank, till att mata Bullen. Drank och drav används fortfarande som proteinrikt djurfoder där det finns tillgängligt.
Jag har inga uppgifter på hur länge oxarna slutgöddes innan de fördes till en köttdjursmarknad. Vi kan säkert utgå från att Bullen aldrig upplevde sin nio-åriga födelsedag. Under sitt liv har han även flyttat från smågårdarna i Småland mot allt större jordbruk och troligen norrut till Östergötland för slutgödning för att så småningom vandra upp till de större städerna – kanske ända till Stockholm – för att slaktas.
Att oxar slaktades med förtjänst gjorde att de egentligen aldrig blev ekonomiskt olönsamma. Hästar har ju ett betydligt lägre, rent av obefintligt, slaktvärde på grund av tabut att äta hästkött och en äldre häst kan därför köpas billigt för den som bara behöver den för lättare arbete. Om bonden valde häst eller oxe berodde på många faktorer. Vilket som var det bästa köpet berodde dels på vilken verksamhet man hade på gården och vilket foder man hade tillgång till men även sociala faktorer kan vägas in, som vilket djur det var mest status att äga. Där vann oftast hästen, men inte alltid.
Fortsättning följer.
Alla bönder önskar sig kvigkalvar. Dem är det bättre lönsamhet i. Antingen kan man sälja dem som livdjur (alltså djur som köps för att användas till saker medan de lever, till skillnad från slaktdjur) eller behålla dem själv för att få nya kalvar och mera mjölk. Så småningom blir kvigkalven så klart kött, men innan dess har den genererat inkomster för bonden i form av mjölk och kalvar.
Inget av detta klarar tjurkalven. Den gör ingen nytta i livet utan börjar direkt sin resa till kött-disken på ICA även om denna resa tar några år, medan tjuren växer sig stor och stark. Till slut blir den kött, just som kossan men utan att ge inkomster under tiden.
När man snöpte (kastrerade) tjurkalvarna och använde dem som drag-djur ökade man alltså den ekonomiska vinningen av tjurkalven. Då kunde den göra nytta medan den växte sig stor nog för slakt. Slakt blev det ändå och eftersom det löpande föddes fler tjurkalvar än vad bönder behövde dragare förlängde drag-arbetet inte oxens liv mer än några år.
Oxar var handelsvara och såldes ofta flera gånger under sitt liv.
Låt oss följa livsödet för den nyfödde tjurkalv som jag började berätta om ovan. Låt oss kalla honom Bullen. Han föddes 1813, säger vi, på en mellanstor gård i Småland. Det verkar vara främst i Småland man tog fram oxar.
Han köptes redan efter några veckor av en småbonde eller torpare som specialiserade sig på att föda upp oxar. Troligen var gården van att sälja tjurkalvar till denne bonde. Försäljningen ordnades nog via fasta kontakter.
3-4 veckor gammal snöptes Bullen. Vid två års ålder såldes han till en annan bonde som hade gott om bete och som påbörjade hans utbildning, tämjning och inkörning, till dragdjur. Det var viktigt att han nu var på en lukrativ gård där det fanns gott om bete och gott om vinterfoder.
Vid denna tid lät man ofta djuren svälta under vinter, d.v.s. att man gav dem så lite att äta som bara möjligt var. Så gjorde man ju även med sig själv. Ingen visste när ladorna kunde fyllas igen så man hushöll å det väldigaste med det man hade. Men Bullen och hans kamrater fick inte svältfödas för då skulle de inte kunna säljas till ett bra pris när det var dags eftersom han inte skulle blir en stor och stark dragare om han svalt. Istället åt han gott och gjorde lättare kör-jobb, troligen i par med en van oxe, för att lära sig jobbet.
Vid fyra års ålder såldes Bullen igen på någon kreatursmarknad och kom då troligen till den gård där han skulle fullgöra sin plikt som dragdjur.
Nötboskap växer tills de är 5-6 år. Under dessa tillväxt-år kan de inte arbeta för hårt. Det hårda arbetet kan inte sättas in förrän skelettet är färdigvuxet och alltså tillväxt-zonerna i skelettet, som består av brosk, är förbenade.
De första året på nya gården gjorde alltså Bullen bara lättare arbete. Troligen fick han köra ved från skogen, köra hem sädeskärvar och hö från fälten, köra varor till marknaden och liknande sysslor.
En dag var han plötsligt fem år och kände sig som en erfaren oxe. Nu började det tunga jobbet i skogen och på åkrarna. Nu fick han dra stockar, dra årdern, dra större vagnar och utnyttja all sin kraft även i gårdens kreatursvandring, om det fanns en sådan. Troligen fick han även göra lego-jobb utanför gården, kanske vid ett stenbrott, en kanal eller ett järnbruk. Han hyrdes nog ut, med kusk, till dem som var villiga att betala för jobbet på samma sätt som de flesta bönder idag åtar sig stora och små jobb med sina traktorer när de inte behövs hemma på gården.
Tiden som dragoxe varade 2-3 år. När Bullen är 6-8 år säljs han igen och nu till en större gård som ägnar sig åt slutgödning av oxar. Detta var ofta gårdar som även producerade brännvin. Då kunde de ta tillvara restprodukter från brännvinstillverkningen, drank, till att mata Bullen. Drank och drav används fortfarande som proteinrikt djurfoder där det finns tillgängligt.
Jag har inga uppgifter på hur länge oxarna slutgöddes innan de fördes till en köttdjursmarknad. Vi kan säkert utgå från att Bullen aldrig upplevde sin nio-åriga födelsedag. Under sitt liv har han även flyttat från smågårdarna i Småland mot allt större jordbruk och troligen norrut till Östergötland för slutgödning för att så småningom vandra upp till de större städerna – kanske ända till Stockholm – för att slaktas.
Att oxar slaktades med förtjänst gjorde att de egentligen aldrig blev ekonomiskt olönsamma. Hästar har ju ett betydligt lägre, rent av obefintligt, slaktvärde på grund av tabut att äta hästkött och en äldre häst kan därför köpas billigt för den som bara behöver den för lättare arbete. Om bonden valde häst eller oxe berodde på många faktorer. Vilket som var det bästa köpet berodde dels på vilken verksamhet man hade på gården och vilket foder man hade tillgång till men även sociala faktorer kan vägas in, som vilket djur det var mest status att äga. Där vann oftast hästen, men inte alltid.
Fortsättning följer.
-
- Medlem
- Inlägg: 32
- Blev medlem: 02 sep 2004 17:06
- Ort: Sydost
Re: Från oxe till rök via ök
Stockholm och resten av Mälardalen och Bergslagen hade tydligen ett enormt behov av kött och läder. Oxhandeln mellan Småland/Östergötland och Stockholm var i flera hundra år en viktig näring. Från någon lokalhistorisk källa som jag nu inte hittar, kommer jag ihåg några siffror om hur en oxdrift kunde gå till. Sex drängar gick åt att driva hundra oxar i tre veckor för att komma från Eksjö i norra Småland till Stockholm. Enligt Google maps är detta gångavstånd så där trettio mil. Så det fanns cowboys också i Sverige, innan järnvägarna kom, men men skillnaden var nog att drängarna fick gå till fots.
-
- C Skalman
- Inlägg: 14197
- Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
- Ort: Västergötland
Re: Från oxe till rök via ök
Jag läste just att vid drifter längre än en dag var dagsmarcherna vara 3-4 mil, men det undras mig om drängarna verkligen orkade gå så långt dag ut och dag in. Tre veckor låter rimligare. Man lade nog in vilodagar också.
Emellertid ville man att det skulle gå snabbt. Djuren minskade i vikt under vägen. Jag vet inte hur man föder en hoper oxar när man är ute och går med dem på detta sätt. Det troligaste var nog att de fick beta där det fanns att beta, varför oxdrifterna nog snart blev impopulära hos lokalbefolkningen.
Emellertid ville man att det skulle gå snabbt. Djuren minskade i vikt under vägen. Jag vet inte hur man föder en hoper oxar när man är ute och går med dem på detta sätt. Det troligaste var nog att de fick beta där det fanns att beta, varför oxdrifterna nog snart blev impopulära hos lokalbefolkningen.
-
- Stödjande medlem 2024
- Inlägg: 1517
- Blev medlem: 31 jul 2003 15:40
- Ort: Göteborg
Re: Från oxe till rök via ök
Falu koppargruva brukar ju beskrivas som slutdestinationen för många oxar, där efter att först tjänat som dragdjur några år, fick bli draglinor av läder samt falukorv.
/Håkan
/Håkan