Från Alexander till Karl XII
-
- C Skalman
- Inlägg: 14197
- Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
- Ort: Västergötland
Från Alexander till Karl XII
Jag tänker ta med er på en historisk vandring som börjar med Alexander den store och slutar med Karl den tolfte. Vi skall vandra bredvid kavalleriet under dessa två tusen år och se vad som händer. Vi skall främst inrikta oss på hur den tekniska utvecklingen förändrar ridandet och därmed ryttarens förmåga, vilket i sin tur förändrar ryttarens beväpning och användning.
Det kommer så klart bli en personlig berättelse, en berättelse så som jag har uppfattat historien och utvecklingen. Jag vet att vi är fler på Skalman som är kunniga på området, och jag är säker på att ni kommer att bidra till berättelsen och även kullkasta mina påståenden. Så skall det vara. Så lär vi av varandra.
Jag sätter begränsningen vid Alexander och Karl. Alexander är den förste vi vet som effektivt använder kavalleriet, och kavalleriets roll slutar i stort sett vid stora nordiska kriget. Förvisso finns det beriden trupp såväl innan som efter, men vid 1700-talet förändras kavalleriets roll och får en allt mer undanskymd roll.
Det som händer under dessa två tusen år, är att sadeln utvecklas. Tusen år efter Alexander är sadeln färdigutvecklad och det tunga kavalleriet kan därför göra entré. Under de kommande tusen åren möter vi skjutvapnen, och efter hand som de utvecklas minskar kavalleriets roll – för att helt upphöra när k-pisten och taggtråden gör sitt intåg på slagfälten.
Nu kan historien börja. Fortsättning följer.
Det kommer så klart bli en personlig berättelse, en berättelse så som jag har uppfattat historien och utvecklingen. Jag vet att vi är fler på Skalman som är kunniga på området, och jag är säker på att ni kommer att bidra till berättelsen och även kullkasta mina påståenden. Så skall det vara. Så lär vi av varandra.
Jag sätter begränsningen vid Alexander och Karl. Alexander är den förste vi vet som effektivt använder kavalleriet, och kavalleriets roll slutar i stort sett vid stora nordiska kriget. Förvisso finns det beriden trupp såväl innan som efter, men vid 1700-talet förändras kavalleriets roll och får en allt mer undanskymd roll.
Det som händer under dessa två tusen år, är att sadeln utvecklas. Tusen år efter Alexander är sadeln färdigutvecklad och det tunga kavalleriet kan därför göra entré. Under de kommande tusen åren möter vi skjutvapnen, och efter hand som de utvecklas minskar kavalleriets roll – för att helt upphöra när k-pisten och taggtråden gör sitt intåg på slagfälten.
Nu kan historien börja. Fortsättning följer.
-
- Redaktör och stödjande medlem 2024
- Inlägg: 29471
- Blev medlem: 11 jul 2002 11:52
- Ort: Utrikes
Re: Från Alexander till Karl XII
Intressant.
Väntar med spänning på fortsättningen.
MVH
Hans
Väntar med spänning på fortsättningen.
MVH
Hans
-
- C Skalman
- Inlägg: 14197
- Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
- Ort: Västergötland
Alexander red barbacka
Jag börjar min berättelse med en bild på
Hon rider som man gjorde de 2500 första åren: Barbacka. Vi kan se att hon är van barbackaryttare, för hon klämmer sig fast med vader och häl. Det är den möjlighet man har att hålla sig fast.
Hästar är cylinderformade och påfallande hala. I lugna tempon kan man sitta avslappnat med hängande ben, men när det blir aktion, som på bilden, behöver man något stöd för balansen. Barbacka har man inte möjligheten att parera med sina fötter – så som vi människor ofta gör – utan måste klamra sig fast. Likväl glider man kring, både i längdriktning när det går upp och ned, och sidleds när hästen gör en manöver man inte väntat sig. Det behöver inte bli så stor oväntad sidoförflyttning för att hästen inte skall vara kvar under en.
Detta är barbackaridningens dilemma: Man har dålig balans. Har du aldrig ridit barbacka har du kanske blivit skjutsad på pakethållaren på en cykel. Den som cyklar har bättre balans eftersom denne kan stödja och parera med sina fötter. På pakethållaren är du, likt barbackaryttaren, hänvisad till din rumpa och får svårt att hålla dig kvar när cykeln far genom gropar på grusvägen.
Alexanders kavallerister visste inte att detta begränsade dem. De kände inte till sadel och stigbygel utan red så gott de kunde, med underbenen bakåtböjda och klämda runt hästen.
Ryttarens främsta vapen är varken lans, spjut eller sabel. Ryttarens främsta vapen är hästen. Har du stått i en hästhage när 5-10 glada hästar kommer galopperande mot dig i god fart så vet du hur liten man känner sig. Ännu mindre känner du dig såklart om hästen har spetsiga vapen på sig. En sammanhållen kavallerienhet är som en jättelik och snabb igelkott som mejar ned det mesta i sin väg.
Detta visste Alexanders ryttare, och även deras motståndare. Därför blev Alexanders kavalleri en tillgång, trots att de red barbacka.
Man hade redan börjat utveckla täcken för ryttaren att sitta på. Med tiden lärde man sig att snöra fast dem runt hästen och även att stoppa dem med halm eller tagel vid knäna och bakom rumpan, för att erbjuda ryttaren en liten stadigare sits. Sådana beskrivs av den grekiske generalen Xenofon, en generation innan Alexander. Dessa hästfiltar har emellertid en fäbless för att kana i sidled, och likväl är ryttaren utan stöd för foten.
Nu skall denna ryttare, sittande på rumpan på en vinglig sadelfilt, slunga iväg sitt spjut. Den kraft han kan använda är mindre än fotsoldatens. Fotsoldaten kan spjärna med fötterna och använda hela kroppen som hävstång. Ryttaren har bara sin överkropp, och riskerar dessutom att glida snett på hästen om han tar i för mycket. Hans möjlighet att kasta spjut kan liknas vid
Denne kan också bara använda överkroppen och kastar kortare än en stående kastare.
De fördelar kavalleriet ändå hade, var nog dess rörlighet. De kunde snabbare ta sig till en bra position, och snabbare försvinna därifrån. Som ryttare sitter du dessutom högt och får därigenom ett övertag, på samma sätt som det i snöbollskriget är en fördel att klättra upp på något och kasta sina bollar därifrån.
Fortsättning följer.
Hon rider som man gjorde de 2500 första åren: Barbacka. Vi kan se att hon är van barbackaryttare, för hon klämmer sig fast med vader och häl. Det är den möjlighet man har att hålla sig fast.
Hästar är cylinderformade och påfallande hala. I lugna tempon kan man sitta avslappnat med hängande ben, men när det blir aktion, som på bilden, behöver man något stöd för balansen. Barbacka har man inte möjligheten att parera med sina fötter – så som vi människor ofta gör – utan måste klamra sig fast. Likväl glider man kring, både i längdriktning när det går upp och ned, och sidleds när hästen gör en manöver man inte väntat sig. Det behöver inte bli så stor oväntad sidoförflyttning för att hästen inte skall vara kvar under en.
Detta är barbackaridningens dilemma: Man har dålig balans. Har du aldrig ridit barbacka har du kanske blivit skjutsad på pakethållaren på en cykel. Den som cyklar har bättre balans eftersom denne kan stödja och parera med sina fötter. På pakethållaren är du, likt barbackaryttaren, hänvisad till din rumpa och får svårt att hålla dig kvar när cykeln far genom gropar på grusvägen.
Alexanders kavallerister visste inte att detta begränsade dem. De kände inte till sadel och stigbygel utan red så gott de kunde, med underbenen bakåtböjda och klämda runt hästen.
Ryttarens främsta vapen är varken lans, spjut eller sabel. Ryttarens främsta vapen är hästen. Har du stått i en hästhage när 5-10 glada hästar kommer galopperande mot dig i god fart så vet du hur liten man känner sig. Ännu mindre känner du dig såklart om hästen har spetsiga vapen på sig. En sammanhållen kavallerienhet är som en jättelik och snabb igelkott som mejar ned det mesta i sin väg.
Detta visste Alexanders ryttare, och även deras motståndare. Därför blev Alexanders kavalleri en tillgång, trots att de red barbacka.
Man hade redan börjat utveckla täcken för ryttaren att sitta på. Med tiden lärde man sig att snöra fast dem runt hästen och även att stoppa dem med halm eller tagel vid knäna och bakom rumpan, för att erbjuda ryttaren en liten stadigare sits. Sådana beskrivs av den grekiske generalen Xenofon, en generation innan Alexander. Dessa hästfiltar har emellertid en fäbless för att kana i sidled, och likväl är ryttaren utan stöd för foten.
Nu skall denna ryttare, sittande på rumpan på en vinglig sadelfilt, slunga iväg sitt spjut. Den kraft han kan använda är mindre än fotsoldatens. Fotsoldaten kan spjärna med fötterna och använda hela kroppen som hävstång. Ryttaren har bara sin överkropp, och riskerar dessutom att glida snett på hästen om han tar i för mycket. Hans möjlighet att kasta spjut kan liknas vid
Denne kan också bara använda överkroppen och kastar kortare än en stående kastare.
De fördelar kavalleriet ändå hade, var nog dess rörlighet. De kunde snabbare ta sig till en bra position, och snabbare försvinna därifrån. Som ryttare sitter du dessutom högt och får därigenom ett övertag, på samma sätt som det i snöbollskriget är en fördel att klättra upp på något och kasta sina bollar därifrån.
Fortsättning följer.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
- Stödjande medlem 2023
- Inlägg: 9800
- Blev medlem: 15 jun 2009 07:52
- Ort: Västerbotten
Re: Från Alexander till Karl XII
Tack - Mycket intressant och pedagogiskt.
-
- Stödjande medlem 2022
- Inlägg: 2961
- Blev medlem: 24 mar 2002 16:23
- Ort: Malmö
Re: Från Alexander till Karl XII
Härligt, känns som är tillbaks till skolan på ett positivt sätt
-
- Medlem
- Inlägg: 5955
- Blev medlem: 25 mar 2002 09:00
- Ort: Sverige
Re: Från Alexander till Karl XII
”Fortsättning följer” - bland det bästa man kan läsa på Skalman, för då vet man attman har ett antal trevliga och lärorika stunder framför sig.
Någon gång - kanske redan i nästa liv - ska jag ta tag i några ideér som jag har i genren.
Någon gång - kanske redan i nästa liv - ska jag ta tag i några ideér som jag har i genren.
-
- C Skalman
- Inlägg: 14197
- Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
- Ort: Västergötland
Sadeln - en mes
En sadel är som en ryggsäcks mes. Den finns där för att jämna ut tryck och ge stadga. Man karvar till en stabil träkonstruktion med två längsgående bräder som följer ryggmusklernas form, och fäster ihop dem med två tvärslåar, en framtill och en baktill. Dessa tvärslåar kallas för valv. Vi får en stabil konstruktion som, just som mesen, fördelar vikten över en större yta och som dessutom, eftersom hästens rygg är takformad, ligger stabilare än en hästfilt kan göra. En hästfilt kan du dra av. En sadel måste du, mer eller mindre, lyft av.
Man kan göra sadelbommar av andra material än trä, till exempel råläder, valbardar eller halm, men trä har varit det dominerande materialet, speciellt i Europa.
Som så mycket annat inom ridningen vandrade sadeln hit österifrån. Man tror att skyterna var de första att rida med sadel. Någon gång under den romerska tiden kommer den till Europa. Man har hittat romerska sadlar vid utgrävningar i England.
Vilka fördelar ger då denna sadel framför att rida på en hästfilt? Tänk ryggsäck med mes, så får ni svaren.
Sadeln gör det bekvämare för ryttaren att sitta. Istället för att ha hästens ryggrad stickandes upp där man inte vill att något skall sticka upp, så kan man bygga en sittplats som är väl anpassad för en människa. Man kan bygga på stöd och skydd som gör att ryttaren sitter stadigare.
Sadeln gör det även bekvämare för hästen. Istället för att ha en ynglings vassa sittben rakt ned i ryggmusklerna får hästen en lång bäryta som är formad efter hans rygg och en ryttare som sitter mera stilla. Det blir därför enklare för hästen att röra sig och han blir också mera uthållig.
Det blir alltså ökad komfort för båda parter. En god sadel gör att du sitter bekvämare och stadigare än barbacka, även vid ridning utan stigbyglar. Stigbygeln får vi fortfarande vänta med några hundra år.
Nu börjar en utveckling att skapa en sadel som ökar ryttarens förmåga. Man börjar rätt omgående att höja upp valven – ibland flera decimeter – för att hålla ryttaren på plats. Ett högt bakvalv gör att man sitter stadigare vid stötar framifrån, och vid ridning uppför. Ett högt framvalv får liknande effekt. Man gör försök att hjälpa ryttaren hålla balans i sidled med diverse horn och påbyggnader, men detta lyckas sämre.
Hela konceptet bygger på att hålla ryttarens rumpa kvar i sadeln, även i besvärligare situationer. Det är såklart en god sak, eftersom det kan vara skadligt för hälsan att trilla av hästen under strid.
Jag vet inte hur bom-sadeln förändrade kavalleri-taktiken. Mina böcker i ämnet är tyvärr utlånade. Emellertid vet vi väl att det romerska kavalleriet inte hade någon framstående roll. Romarna stred främst med infanteri.
Vad som sällan nämns i historien, är att ryttaren rätt snart måste ha upptäckt att på en sadel kan man hänga saker! Jag tror inte det tog lång tid förrän ryttaren tog av sig sin ränsel och hängde den på sadeln, så var sadelväskan född. Här kommer återigen likheten med mesen på sin plats: Om du hänger knöliga, vassa, obekväma saker på sadeln, det påverkar inte hästen alls så länge du belastar båda sidor lika mycket. Rider du barbacka ramlar allt du försöker lägga på hästen av. Med sadeln kan du hänga på dig rätt mycket utrustning utan att det förminskar din egen rörlighet – och inte hästens heller speciellt mycket.
Nu kan du ha med dig proviant. Du kan ha med dig fler pilar, större svärd och vad mer man kan tänka. Sadeln måste har gett kavalleriet ökad rörlighet, uthållighet och slagkraft
Men i några hundra år till saknar ryttarna stigbyglar så även om sadel är bättre än barbacka, har ryttaren fortfarande inget stöd för fötterna och får därför begränsad balans, rörlighet och styrka jämfört med vad som komma skall. Fortfarande är det att klamra sig fast med benen som är den primära säkerheten Fortfarande är det hästens rörlighet som är dess främsta tillgång.
Fortsättning följer.
Man kan göra sadelbommar av andra material än trä, till exempel råläder, valbardar eller halm, men trä har varit det dominerande materialet, speciellt i Europa.
Som så mycket annat inom ridningen vandrade sadeln hit österifrån. Man tror att skyterna var de första att rida med sadel. Någon gång under den romerska tiden kommer den till Europa. Man har hittat romerska sadlar vid utgrävningar i England.
Vilka fördelar ger då denna sadel framför att rida på en hästfilt? Tänk ryggsäck med mes, så får ni svaren.
Sadeln gör det bekvämare för ryttaren att sitta. Istället för att ha hästens ryggrad stickandes upp där man inte vill att något skall sticka upp, så kan man bygga en sittplats som är väl anpassad för en människa. Man kan bygga på stöd och skydd som gör att ryttaren sitter stadigare.
Sadeln gör det även bekvämare för hästen. Istället för att ha en ynglings vassa sittben rakt ned i ryggmusklerna får hästen en lång bäryta som är formad efter hans rygg och en ryttare som sitter mera stilla. Det blir därför enklare för hästen att röra sig och han blir också mera uthållig.
Det blir alltså ökad komfort för båda parter. En god sadel gör att du sitter bekvämare och stadigare än barbacka, även vid ridning utan stigbyglar. Stigbygeln får vi fortfarande vänta med några hundra år.
Nu börjar en utveckling att skapa en sadel som ökar ryttarens förmåga. Man börjar rätt omgående att höja upp valven – ibland flera decimeter – för att hålla ryttaren på plats. Ett högt bakvalv gör att man sitter stadigare vid stötar framifrån, och vid ridning uppför. Ett högt framvalv får liknande effekt. Man gör försök att hjälpa ryttaren hålla balans i sidled med diverse horn och påbyggnader, men detta lyckas sämre.
Hela konceptet bygger på att hålla ryttarens rumpa kvar i sadeln, även i besvärligare situationer. Det är såklart en god sak, eftersom det kan vara skadligt för hälsan att trilla av hästen under strid.
Jag vet inte hur bom-sadeln förändrade kavalleri-taktiken. Mina böcker i ämnet är tyvärr utlånade. Emellertid vet vi väl att det romerska kavalleriet inte hade någon framstående roll. Romarna stred främst med infanteri.
Vad som sällan nämns i historien, är att ryttaren rätt snart måste ha upptäckt att på en sadel kan man hänga saker! Jag tror inte det tog lång tid förrän ryttaren tog av sig sin ränsel och hängde den på sadeln, så var sadelväskan född. Här kommer återigen likheten med mesen på sin plats: Om du hänger knöliga, vassa, obekväma saker på sadeln, det påverkar inte hästen alls så länge du belastar båda sidor lika mycket. Rider du barbacka ramlar allt du försöker lägga på hästen av. Med sadeln kan du hänga på dig rätt mycket utrustning utan att det förminskar din egen rörlighet – och inte hästens heller speciellt mycket.
Nu kan du ha med dig proviant. Du kan ha med dig fler pilar, större svärd och vad mer man kan tänka. Sadeln måste har gett kavalleriet ökad rörlighet, uthållighet och slagkraft
Men i några hundra år till saknar ryttarna stigbyglar så även om sadel är bättre än barbacka, har ryttaren fortfarande inget stöd för fötterna och får därför begränsad balans, rörlighet och styrka jämfört med vad som komma skall. Fortfarande är det att klamra sig fast med benen som är den primära säkerheten Fortfarande är det hästens rörlighet som är dess främsta tillgång.
Fortsättning följer.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
- Stödjande medlem 2022
- Inlägg: 2961
- Blev medlem: 24 mar 2002 16:23
- Ort: Malmö
Re: Från Alexander till Karl XII
Hur många kg kan en häst klara bära på en dagsmarsch, hur är det med risken för skavsår (på hästen)?
-
- C Skalman
- Inlägg: 14197
- Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
- Ort: Västergötland
Re: Från Alexander till Karl XII
Risken för skavsår på hästen är lika stor som risken för skoskav på soldaten. Kavalleri-officerare och kanske främst dito underofficerare kunde väldigt mycket om att behandla sadeltryck och hur man såväl akut som långsiktigt botade och förebyggde dem.
Skavsår uppstår oftast om sadeln inte passar hästen, eller sadeln är fel "lastad". Tanken är ju att bommen skall fördela trycket, och då är det ju viktigt att hela bommen ligger an mot hästens rygg. Om sadeln är gjord för en smal häst men läggs på en bred häst kommer ju bara bommens ytterkant att belasta ryggen. Jämför med hur en för trång hjälm bara ligger an mot huvudet med en smal kant. Är bommen rakare i formen än vad hästens rygg är, blir det ju punktbelastning i fram- och bak-kant men inget i mitten.
Att prova ut sadlar har idag blivit ett yrke. Det finns "professionella" sadelutprovare som hjälper osäkra hästägare att hitta en sadel som passar deras häst.
Under långritter kan skavsår även uppkomma genom att vojlocken (sadelfilten) inte ligger plant, vilket ju kan liknas vid att ha ett veck på strumpan.
Vikten beror ju på många saker, till exempel hästens storlek, kondition och styrka. Rörlig vikt (= ryttare) brukar anses som sämre än stadig vikt, alltså packning. Det har gjorts experiment nyligen som bekräftade det gamla påståendet att de flesta hästar utan större problem kan bära en sjättedel av sin egen vikt. En modern ridhäst (sådana du ser på ridsportstävlingar TV) väger 600-700 kg, så en ryttare på 95 kilo fungerar alltså bra, speciellt om denna är vig och erfaren.
Någon stans har jag för mig att våra kavellerihästar under 1900-talet förväntades bära 110 kilo i fält. Där stämmer inte regeln om en sjättedel av vikten, speciellt inte som hästarna var mindre för 100 år sedan. Våra ridhästar har blivit i snitt 15-20 cm högre under denna tid, och säkert 100 kilo tyngre.
Sedan beror det ju även på aktiviteten. Under en snabb galopp i oländig terräng bör nog vikten vara mindre än under en skrittpromenad på landsväg.
Skavsår uppstår oftast om sadeln inte passar hästen, eller sadeln är fel "lastad". Tanken är ju att bommen skall fördela trycket, och då är det ju viktigt att hela bommen ligger an mot hästens rygg. Om sadeln är gjord för en smal häst men läggs på en bred häst kommer ju bara bommens ytterkant att belasta ryggen. Jämför med hur en för trång hjälm bara ligger an mot huvudet med en smal kant. Är bommen rakare i formen än vad hästens rygg är, blir det ju punktbelastning i fram- och bak-kant men inget i mitten.
Att prova ut sadlar har idag blivit ett yrke. Det finns "professionella" sadelutprovare som hjälper osäkra hästägare att hitta en sadel som passar deras häst.
Under långritter kan skavsår även uppkomma genom att vojlocken (sadelfilten) inte ligger plant, vilket ju kan liknas vid att ha ett veck på strumpan.
Vikten beror ju på många saker, till exempel hästens storlek, kondition och styrka. Rörlig vikt (= ryttare) brukar anses som sämre än stadig vikt, alltså packning. Det har gjorts experiment nyligen som bekräftade det gamla påståendet att de flesta hästar utan större problem kan bära en sjättedel av sin egen vikt. En modern ridhäst (sådana du ser på ridsportstävlingar TV) väger 600-700 kg, så en ryttare på 95 kilo fungerar alltså bra, speciellt om denna är vig och erfaren.
Någon stans har jag för mig att våra kavellerihästar under 1900-talet förväntades bära 110 kilo i fält. Där stämmer inte regeln om en sjättedel av vikten, speciellt inte som hästarna var mindre för 100 år sedan. Våra ridhästar har blivit i snitt 15-20 cm högre under denna tid, och säkert 100 kilo tyngre.
Sedan beror det ju även på aktiviteten. Under en snabb galopp i oländig terräng bör nog vikten vara mindre än under en skrittpromenad på landsväg.
-
- Stödjande medlem 2022
- Inlägg: 2961
- Blev medlem: 24 mar 2002 16:23
- Ort: Malmö
Re: Från Alexander till Karl XII
Tack Markus, då förstår jag lite bättre att man hade med sig några extra hästar både för packning och byte av häst.
-
- C Skalman
- Inlägg: 14197
- Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
- Ort: Västergötland
Ny kommer stigbygeln!
Likt sadeln kom även nästa innovation från öster. Det skulle inte förvåna mig om den först var där för att förenkla uppsittningen. Xenofon skriver på 350-talet f.kr. hur man skall ha en liten tvärpinne på spjutet att kliva på när man skall sitta upp, eller också en knästående tjänare. Jag kan tänka mig att någon gjorde en ögla på sadelgjorden man kunde sätta foten i för att enkelt komma upp, och så var stigbygeln född.
Man vet inte var och när stigbygeln första uppfanns. Plötsligt finns den bara där. Om de första var av organiskt material så har de ju multnat bort utan att vi kan hitta dem, men metall-byglarna är kvar. På den sadel från 600-talet som grävdes upp i Högom verkar det inte funnits stigbyglar, men de fanns i båda arméerns vid slaget i Tours år 732.
Nu har jag i två inlägg pratat om hur besvärligt det är att rida utan stigbyglar, så nu skall jag förklara fördelarna med att ha den.
Med stigbygel kan du röra dig i sadeln. Du kan resa dig upp. Du kan sätta dig ned. Du kan luta dig åt sidan och du kan bättre följa med och parera för hästens rörelser. Tänk hur det vore att köra enduro utan fotpinnar på cykeln. Vid minsta gupp eller fartändring skulle du lätta från sadeln och landa på något oplanerat ställe. Med fötterna på fotpinnarna kan du bättre följa med i cykelns rörelser och fjädra i knäna. Lika viktiga är stigbyglarna för ryttaren.
Bågskytten får bättre balans stående över hästen och kan således sikta bättre. Stående över hästen kan du slunga spjutet med större kraft och stående över hästen kan du även bättre hugga med ditt svärd.
Med stigbyglar kan du ta spjärn i nedförsbackar, och även i uppförsbackar. Du kan hålla emot på ett helt annat sätt i snabba oplanerade förflyttningar. Du kan mycket mera använda dina vanliga rörelse-reflexer på hästryggen, och du blir starkare.
Nu har ryttaren bättre kontroll. Han kan därför använda tyngre vapen med större noggrannhet och han kan behålla balans och precision även i höga farter och besvärligare terräng. Han kan även bättre kontrollera hästen, varför ryttarna vill ha större och starkare hästar.
Jag låter vår svenska fälttävlansryttare Niklas Jonsson visa vad sadel och stigbygel erbjuder.
I hög fart kan han följa med hästen framåt i luften eftersom han i upphoppet kunde stampa ifrån i stigbygeln. Nu i nedhoppet sträcker han fram sina ben för att landa på fötterna. Borta är de klämmande benen från barbacka-ryttarna. Hans kropps-ställning är densamma som om han …
Allt detta skapar en av medeltidens mest mytomspunna gestalter: Riddaren.
Fortsättning följer
Man vet inte var och när stigbygeln första uppfanns. Plötsligt finns den bara där. Om de första var av organiskt material så har de ju multnat bort utan att vi kan hitta dem, men metall-byglarna är kvar. På den sadel från 600-talet som grävdes upp i Högom verkar det inte funnits stigbyglar, men de fanns i båda arméerns vid slaget i Tours år 732.
Nu har jag i två inlägg pratat om hur besvärligt det är att rida utan stigbyglar, så nu skall jag förklara fördelarna med att ha den.
Med stigbygel kan du röra dig i sadeln. Du kan resa dig upp. Du kan sätta dig ned. Du kan luta dig åt sidan och du kan bättre följa med och parera för hästens rörelser. Tänk hur det vore att köra enduro utan fotpinnar på cykeln. Vid minsta gupp eller fartändring skulle du lätta från sadeln och landa på något oplanerat ställe. Med fötterna på fotpinnarna kan du bättre följa med i cykelns rörelser och fjädra i knäna. Lika viktiga är stigbyglarna för ryttaren.
Bågskytten får bättre balans stående över hästen och kan således sikta bättre. Stående över hästen kan du slunga spjutet med större kraft och stående över hästen kan du även bättre hugga med ditt svärd.
Med stigbyglar kan du ta spjärn i nedförsbackar, och även i uppförsbackar. Du kan hålla emot på ett helt annat sätt i snabba oplanerade förflyttningar. Du kan mycket mera använda dina vanliga rörelse-reflexer på hästryggen, och du blir starkare.
Nu har ryttaren bättre kontroll. Han kan därför använda tyngre vapen med större noggrannhet och han kan behålla balans och precision även i höga farter och besvärligare terräng. Han kan även bättre kontrollera hästen, varför ryttarna vill ha större och starkare hästar.
Jag låter vår svenska fälttävlansryttare Niklas Jonsson visa vad sadel och stigbygel erbjuder.
I hög fart kan han följa med hästen framåt i luften eftersom han i upphoppet kunde stampa ifrån i stigbygeln. Nu i nedhoppet sträcker han fram sina ben för att landa på fötterna. Borta är de klämmande benen från barbacka-ryttarna. Hans kropps-ställning är densamma som om han …
Allt detta skapar en av medeltidens mest mytomspunna gestalter: Riddaren.
Fortsättning följer
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
- Redaktör och stödjande medlem 2024
- Inlägg: 29471
- Blev medlem: 11 jul 2002 11:52
- Ort: Utrikes
Re: Från Alexander till Karl XII
Stort tack igen, pedagogiskt och intressant. Jag vilket jobb som ligger bakom ett trådbygge som detta. Chapeau.
MVH
Hans
MVH
Hans
-
- C Skalman
- Inlägg: 14197
- Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
- Ort: Västergötland
Riddaren
Med stigbygeln på foten och en ordentlig sadel att sitta i, har vi grunden för det tunga kavalleriet. Få saker är väl mer förknippade med medeltiden än riddaren på sin stora häst. Jag måste erkänna att jag inte vet särdeles mycket om riddarens stridsteknik, men skall dela med mig om det lilla jag vet – eller tror mig veta.
Tyvärr är det mycket svårt att i litteraturen läsa om den stridande riddaren utan att det blandas ihop med tornerspelens riddare eller med adelsväsendet. De flesta avbildningar och rustningar som finns bevarade stammar från tornerspelen, och jag har starkt på känn att den rustning vi ser Ivanhoe komma ridande i på nyår har mera att göra med tornerspel än strid.
Hur som: Vi har mitt bland fotsoldaterna några tungt beväpnade killar på stora hästar som, eftersom de ju slipper springa runt själva, kan klä sig i mera rustning än vad fotfolket kan. Deras uppgift verkar vara att gå i bräschen och öppna upp motståndarens infanteri. Här kan ni kunniga på moderna pansarfordon gärna komma med liknelser med hur infanteriets understödsvagnar är tänkta att fungera.
Jag gissar att de tunga riddarna inte var så många eftersom det var dyra grejer de red runt med. Välutbildade hästar har alltid varit dyra, och eftersom dessa jättehästar inte bara skulle vara modiga utan även lättmanövrerade behövde de en hel del träning i ”dressyr”. Det går inte att hämta Brunte från ridskolan och tror att han skulle klara jobbet. Först får Brunte utbildas några år i finstämd ridkonst. Brunte skulle istället fungera fint i Narva några hundra år senare, men det återkommer vi till.
Vilken beväpning riddaren hade skilde sig säkert åt under de 500 år de dominerade slagfälten. De avbildas ofta med svärd eller lans, och jag tror att dessa var deras vanligaste vapen, tillsammans med trevligheter som stridshammare och hjälmkrossare.
När riddarna väl var där, hittade såklart motståndaren på innovativa sätt att bekämpa dem. Ett av de lustigare vapen jag har hört talas om är långa hakar med vilka man kunde få tag i riddarens rustning och helt sonika dra ner honom från hästen. Det är också möjligt att hillebarden och andra stångvapen främst var avsedda att bekämpa riddare, där spetsen kunde stickas in någon stans mellan plåtarna, eller låta klingan leta efter hästens hälsenor.
Denna utveckling gjorde så klart att riddaren bepansrades allt mer, från ringbrynja till heltäckande plåtar, som stundtals även täckte det mesta av hästen.
Då uppfanns en bekämpning av riddaren som avslutade hela epoken. Man gjorde som man gör idag: Bekämpade pansar med höghastighetspilar av tung metall: Armborst.
Armborstet gjorde slut på kavalleriets roll som huvudtrupp, och även slut på det bepansrade kavalleriet. Framöver är kavalleriet understödstrupp som sätts in sent i striden mot infanteri under upplösning, ofta genom ett flankanfall. Mot intakt infanteri kommer kavalleriet aldrig mera ha en chans. Det hade det inte före det tunga kavalleriets tid heller.
Nu skall jag inte prata mer om hur riddaren stred. Härnäst skall jag försöka beskriva hur (jag tror) att han red.
Fortsättning följer.
Tyvärr är det mycket svårt att i litteraturen läsa om den stridande riddaren utan att det blandas ihop med tornerspelens riddare eller med adelsväsendet. De flesta avbildningar och rustningar som finns bevarade stammar från tornerspelen, och jag har starkt på känn att den rustning vi ser Ivanhoe komma ridande i på nyår har mera att göra med tornerspel än strid.
Hur som: Vi har mitt bland fotsoldaterna några tungt beväpnade killar på stora hästar som, eftersom de ju slipper springa runt själva, kan klä sig i mera rustning än vad fotfolket kan. Deras uppgift verkar vara att gå i bräschen och öppna upp motståndarens infanteri. Här kan ni kunniga på moderna pansarfordon gärna komma med liknelser med hur infanteriets understödsvagnar är tänkta att fungera.
Jag gissar att de tunga riddarna inte var så många eftersom det var dyra grejer de red runt med. Välutbildade hästar har alltid varit dyra, och eftersom dessa jättehästar inte bara skulle vara modiga utan även lättmanövrerade behövde de en hel del träning i ”dressyr”. Det går inte att hämta Brunte från ridskolan och tror att han skulle klara jobbet. Först får Brunte utbildas några år i finstämd ridkonst. Brunte skulle istället fungera fint i Narva några hundra år senare, men det återkommer vi till.
Vilken beväpning riddaren hade skilde sig säkert åt under de 500 år de dominerade slagfälten. De avbildas ofta med svärd eller lans, och jag tror att dessa var deras vanligaste vapen, tillsammans med trevligheter som stridshammare och hjälmkrossare.
När riddarna väl var där, hittade såklart motståndaren på innovativa sätt att bekämpa dem. Ett av de lustigare vapen jag har hört talas om är långa hakar med vilka man kunde få tag i riddarens rustning och helt sonika dra ner honom från hästen. Det är också möjligt att hillebarden och andra stångvapen främst var avsedda att bekämpa riddare, där spetsen kunde stickas in någon stans mellan plåtarna, eller låta klingan leta efter hästens hälsenor.
Denna utveckling gjorde så klart att riddaren bepansrades allt mer, från ringbrynja till heltäckande plåtar, som stundtals även täckte det mesta av hästen.
Då uppfanns en bekämpning av riddaren som avslutade hela epoken. Man gjorde som man gör idag: Bekämpade pansar med höghastighetspilar av tung metall: Armborst.
Armborstet gjorde slut på kavalleriets roll som huvudtrupp, och även slut på det bepansrade kavalleriet. Framöver är kavalleriet understödstrupp som sätts in sent i striden mot infanteri under upplösning, ofta genom ett flankanfall. Mot intakt infanteri kommer kavalleriet aldrig mera ha en chans. Det hade det inte före det tunga kavalleriets tid heller.
Nu skall jag inte prata mer om hur riddaren stred. Härnäst skall jag försöka beskriva hur (jag tror) att han red.
Fortsättning följer.
-
- Redaktör och stödjande medlem 2024
- Inlägg: 29471
- Blev medlem: 11 jul 2002 11:52
- Ort: Utrikes
Re: Riddaren
De första stridsvagnarna, som var just understödsvagnar till infanteriet, var till först och främst för att köra ner taggtråd och bekämpa befästningar (som i.o.f.s. var bemannade av fiendens infanteri). Detta i syfte att möjliggöra för eget infanteri att framrycka. Kavalleriet var väl lika odugliga mot en befäst fiende då som infanteriet var under första världskriget. Jag ser snarare en jämförelse med tyskt pansar i andra världskriget där rörligheten från start var högre, fast de gick runt motstånd om de kunde och bara i undantagsfall slog de en bräsch i fiendens linjer. Det är en hel vetenskap och det är svårt att göra jämförelser ett halvt årtusende senare.Markus Holst skrev: ↑11 sep 2018 09:53Hur som: Vi har mitt bland fotsoldaterna några tungt beväpnade killar på stora hästar som, eftersom de ju slipper springa runt själva, kan klä sig i mera rustning än vad fotfolket kan. Deras uppgift verkar vara att gå i bräschen och öppna upp motståndarens infanteri. Här kan ni kunniga på moderna pansarfordon gärna komma med liknelser med hur infanteriets understödsvagnar är tänkta att fungera.
Mina 2 € cent.
MVH
Hans
-
- C Skalman
- Inlägg: 14197
- Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
- Ort: Västergötland
Olika ridstilar
Jerry Williams berättar i en monolog hur man kan åka motorcykel på tre sätt: Framåtlutat, upprätt och bakåtlutat. I monologen framgår det att de tuffaste grabbarna åker bakåtlutat. Kom ihåg det medan ni läser vidare.
Motorcykelåkning är dock mer än att se tuff ut. Man väljer körställning och utrustning efter behov. Beroende på uppdraget sätter man fotpinnarna på olika ställen och utformar sadeln olika.
Det gör såklart ryttare också.
Det finns en stor variation av sadlar för olika behov, som sätter ryttaren i olika positioner. Dels är sätet utformat olika men de har också stigbyglarna hängande olika långt fram. Man kan ju även anpassa stigbygeln i höjdled vilket ger kraftigt olika förutsättningar för ridningen.
Vill du sitta stadigt och kunna spjärna med fötterna fäster du stigbygeln långt fram på sadeln, har relativt långa läder och bygger upp ett kraftigt bakvalv på sadeln. Med fötterna kan du trycka dig mot bakvalvet och sitter liksom i spjärn. Denna sits erbjuder en rätt komfortabel sits på jämnt underlag; men i hög fart eller ojämn terräng märker du snart att du har dåligt stöd av stigbyglarna. Du riskerar att studsa av på samma sätt som barbackaryttaren.
Så rider en och annan cowboy och enligt kavalleriet red infanteristerna så Du sitter säkert, men du kan just inte röra sig. Det är en vanlig sits bland ovana manliga ryttare. I nedlåtande ordalag kallas detta för stolsits, i kavalleriet hette det infanteri-sits. Den har sitt berättigande under långa långsamma promenader, och, kanske, för tunga ryttare på slagfältet. Vi återkommer till det.
Den ryttare som vill kunna röra sig på hästen, huka sig för grenar i högt tempo, luta sig åt sidan kanske för att
hoppa, fäktas och andra roliga saker väljer an annan sadel och sits.
Man plockar bort alla onödiga saker på sadeln, sätter stigbygeln mer mitt under sig och kortar stiglädren så du enkelt kan resa dig upp.
Så red
och så rider dagens hoppryttare.
Vill du huvudsakligen rida fort fort kortar du lädren ännu mer så du inte bara kan utan även måste krypa ihop på hästryggen. Mest iögonfallande här är såklart våra kapplöpningsryttare, men mongolerna rider på liknande sätt.
Så. Kom nu ihåg vad jag skrev högst upp: De tuffaste killarna åker motorcykel bakåtlutat. Därför ser vi ofta riddare avbildade så här Samma sits lät gärna engelska rävjägare avbilda sig i för inte så länge sedan.
Jag har ansträngt mig mycket att försöka hitta bilder där någon rider fortare än skritt i sådan sits, men inte lyckats. Det verkar vara en sits för låga tempi. Jag förstår varför: Du kommer troligen kastas upp i luften och ur sadeln om du sitter så i snabbare gångarter eller oländig terräng. Då vill du ha foten under dig så du kan balansera och fjädra, just som enduro-killarna.
Så red verkligen riddarna i denna stolsits, som det ibland hävdas? Jag tror inte det.
Fortsättning följer
Motorcykelåkning är dock mer än att se tuff ut. Man väljer körställning och utrustning efter behov. Beroende på uppdraget sätter man fotpinnarna på olika ställen och utformar sadeln olika.
Det gör såklart ryttare också.
Det finns en stor variation av sadlar för olika behov, som sätter ryttaren i olika positioner. Dels är sätet utformat olika men de har också stigbyglarna hängande olika långt fram. Man kan ju även anpassa stigbygeln i höjdled vilket ger kraftigt olika förutsättningar för ridningen.
Vill du sitta stadigt och kunna spjärna med fötterna fäster du stigbygeln långt fram på sadeln, har relativt långa läder och bygger upp ett kraftigt bakvalv på sadeln. Med fötterna kan du trycka dig mot bakvalvet och sitter liksom i spjärn. Denna sits erbjuder en rätt komfortabel sits på jämnt underlag; men i hög fart eller ojämn terräng märker du snart att du har dåligt stöd av stigbyglarna. Du riskerar att studsa av på samma sätt som barbackaryttaren.
Så rider en och annan cowboy och enligt kavalleriet red infanteristerna så Du sitter säkert, men du kan just inte röra sig. Det är en vanlig sits bland ovana manliga ryttare. I nedlåtande ordalag kallas detta för stolsits, i kavalleriet hette det infanteri-sits. Den har sitt berättigande under långa långsamma promenader, och, kanske, för tunga ryttare på slagfältet. Vi återkommer till det.
Den ryttare som vill kunna röra sig på hästen, huka sig för grenar i högt tempo, luta sig åt sidan kanske för att
hoppa, fäktas och andra roliga saker väljer an annan sadel och sits.
Man plockar bort alla onödiga saker på sadeln, sätter stigbygeln mer mitt under sig och kortar stiglädren så du enkelt kan resa dig upp.
Så red
och så rider dagens hoppryttare.
Vill du huvudsakligen rida fort fort kortar du lädren ännu mer så du inte bara kan utan även måste krypa ihop på hästryggen. Mest iögonfallande här är såklart våra kapplöpningsryttare, men mongolerna rider på liknande sätt.
Så. Kom nu ihåg vad jag skrev högst upp: De tuffaste killarna åker motorcykel bakåtlutat. Därför ser vi ofta riddare avbildade så här Samma sits lät gärna engelska rävjägare avbilda sig i för inte så länge sedan.
Jag har ansträngt mig mycket att försöka hitta bilder där någon rider fortare än skritt i sådan sits, men inte lyckats. Det verkar vara en sits för låga tempi. Jag förstår varför: Du kommer troligen kastas upp i luften och ur sadeln om du sitter så i snabbare gångarter eller oländig terräng. Då vill du ha foten under dig så du kan balansera och fjädra, just som enduro-killarna.
Så red verkligen riddarna i denna stolsits, som det ibland hävdas? Jag tror inte det.
Fortsättning följer
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.