Markus Holst skrev:Det har naturligtvis varierat genom historien, men i stora drag: Det man kunde öva, övade man. Man övade hästarna på att bli skottsäkra, och man tränade dem för att inte vara rädda för trummor (som låter som en häst som signalerar fara), trumpeter och fanor. Den indelte ryttaren hade i uppdrag att dagligen tumla sin häst, vilket väl betyder att han i möjligaste mån skulle rida den i allsköns terräng så den blev van vid att passera floder, forsera branter och liknande, och såklart hade god kondition.
I de flesta situationer drar man nytta av hästars flockinstinkt. Hästar vill själva hålla ihop flocken, vilket ju underlättar kavallerianfall där det gäller just att anfalla i flock.
Sedan finns det såklart ett stor men: Man kan inte öva paniken och smärtan. Där använder man i stort sett samma metoder som har använts för att hålla soldater kvar i ledet, vilket väl kan sammanfattas med hot. Man har oftast ridit med kraftfulla bett (med olika typer av hävstångs-arrangemang) och vassa sporrar, vilket gör att hästen hellre strider än diskuterar med ryttaren. Jag tror att efter drabbningarna var nog flertalet hästar blodiga i munnen och blodiga i sidorna.
Därtill kommer den ofattbara lojalitet som hästen känner mot oss, och som är vad vi bygger hela vår civilisation på. Den lojaliteten behövs för att plöja en åker, och för att utforska Sydamerika, för att driva kor över prärien och för att strida mot ryssen i Poltava. Ju mer jag håller på med hästar, desto mer ödmjuk blir jag inför alla hästars lojalitet mot människan.
Det här är ett av de bästa och levande inlägg jag någonsin läst på Skalman, det märks att du vet vad du talar om.
Särskilt detta:
Man kan inte öva paniken och smärtan. Där använder man i stort sett samma metoder som har använts för att hålla soldater kvar i ledet, vilket väl kan sammanfattas med hot. Man har oftast ridit med kraftfulla bett (med olika typer av hävstångs-arrangemang) och vassa sporrar, vilket gör att hästen hellre strider än diskuterar med ryttaren. Jag tror att efter drabbningarna var nog flertalet hästar blodiga i munnen och blodiga i sidorna.
Det är alltid underbart när man får ta del av erfarenheterna från någon som behärskar ett område.
En kavallerist på låt oss säga 1800-talet måste ha stått mycket nära sin häst och vid behov kunnat tvinga häststackarn genom svåra prövningar, mest byggt på förtroendet för ryttaren? Kan man tänka sig att kavalleristen var så van med hästar att han kunde överföra detta förtroende till nya hästar?
Stort tack Markus Holst!
