Svenska kavalleriet?

[von Adler]

Jag håller på att forska lite i kavalleriet i Sverige 1900-1925, särskilt under beredskapen 1914-1918, vad jag förstår hade alla de reguljära fördelningarna (sex till antalet) varsitt kavalleriregemente, plus kavallerifördelningen som hade två regementen.

Vad jag undrar är om det förelåg någon skillnad i de roller och fokus som kavallerifördelningens kavalleri hade gentemot det som fördelningskavalleriet hade?

Tränade man annorlunda? Var den ena avsedd för blankvapenchock och den andra för spaning, patrullering, foragering, skärmande, eller hade de bägge samma fokus och träning? Övade man strid till fots inom kavalleriet på den tiden? Om jag förstår saken rätt hade alla karbiner och bajonett till dessa (något som verkar aningen onödigt om man bara skulle slåss till häst). Var kavalleriet utrustade för och övade i fältbefästning (rulla taggtråd, gräva skyttegravar o.s.v.)?

Fanns det verkligen hästar till alla dessa kavallerister vid en eventuell total mobilisering, eller skulle en del kanske tjänstgöra som lätt infanteri istället?

Hur stod sig svenskt kavalleris värnplikt internationellt? Jag har för mig att fransmännen hade kyrassiärer med bröstharnersk, lansar och sablar och ingen träning alls för strid till fots.

Jag vet att t.ex. Umeås Blå Dragoner och bokserien om K1 nämner en del kring detta, men jag har bara 1926-och framåt-delen av K1 och inte Umeås Blå Dragoner att titta i, då mitt fokus och intresse varit mest på andra världskriget.

Tacksam för all information jag kan få.

[Hans]

Jag har för mig att fransmännen hade kyrassiärer med bröstharnersk, lansar och sablar och ingen träning alls för strid till fots.

In 1914 there were still cuirassiers in the German army (ten regiments including the Gardes du Corps and the Garde-Kürassiers); the French (twelve regiments) and the Russian (three regiments, all of the Imperial Guard). The German and Russian cuirassiers had, by the end of the nineteenth century, come to retain their breastplates only as part of their peacetime parade dress, but the French regiments wore the cuirass (with a cloth cover) and plumed helmet on active service during the first weeks of World War I. The three Household Cavalry regiments of the British Army (1st and 2nd Life Guards and Royal Horse Guards) had adopted cuirasses after the Napoleonic Wars as part of their full dress, but never had occasion to wear this armour in battle.

The retention of this magnificent but obsolete armour for active service by the French Army in 1914 appears to have reflected the prestige of this branch of the cavalry, dating back through the Franco-Prussian War to the campaigns of Napoleon. Attempts were made prior to the outbreak of war to have the cuirass restricted to parade dress, but on mobilisation, the only concession made was to wear a cover of brown or blue cloth over the steel and brass of the cuirass itself, to make the wearer less visible. The cuirass ceased to be worn by most French regiments within a few weeks of the outbreak of war, though it was not formally withdrawn until October 1915.
http://en.wikipedia.org/wiki/Cuirassier
Min fetstil.

Dessutom finns det starka indikationer om att lansar användes.

http://grandeguerre1418.unblog.fr/tag/p ... francaise/

Hurivida de stred avsuttet eller inte är väl kopplat till vilken typ av havremoppeförband vi talar om. Cuirassiärer, jägarförband, hussarer eller dragoner - jag vill minnas att hussarer oftast var uppsuttna medans dragoner oftast stred avsuttet.

Inte ett smack hjälp till orginalfrågan men i alla fall

MVH

Hans

[Kapten_Gars]

De franska kyrassiärerna hade inte lans utan var beväpnade med karbin och sabel. (och övade i att använda karbinen i avsutten strid) I franska armen så var det bara dragoner och hussarer som använde lans vid krigsutbrottet. Lansen användes f.ö av de flesta nationer, hela det tyska kavalleriet var beväpnat med lans, samtliga ryska kavallerister förutom de kaukasiska kossackerna bar lans osv.

[FNP]

Jag håller på att forska lite i kavalleriet i Sverige 1900-1925, särskilt under beredskapen 1914-1918, vad jag förstår hade alla de reguljära fördelningarna (sex till antalet) varsitt kavalleriregemente, plus kavallerifördelningen som hade två regementen.

Vad jag undrar är om det förelåg någon skillnad i de roller och fokus som kavallerifördelningens kavalleri hade gentemot det som fördelningskavalleriet hade?

Tränade man annorlunda? Var den ena avsedd för blankvapenchock och den andra för spaning, patrullering, foragering, skärmande, eller hade de bägge samma fokus och träning? Övade man strid till fots inom kavalleriet på den tiden? Om jag förstår saken rätt hade alla karbiner och bajonett till dessa (något som verkar aningen onödigt om man bara skulle slåss till häst). Var kavalleriet utrustade för och övade i fältbefästning (rulla taggtråd, gräva skyttegravar o.s.v.)?

Fanns det verkligen hästar till alla dessa kavallerister vid en eventuell total mobilisering, eller skulle en del kanske tjänstgöra som lätt infanteri istället?

Hur stod sig svenskt kavalleris värnplikt internationellt? Jag har för mig att fransmännen hade kyrassiärer med bröstharnersk, lansar och sablar och ingen träning alls för strid till fots.

Jag vet att t.ex. Umeås Blå Dragoner och bokserien om K1 nämner en del kring detta, men jag har bara 1926-och framåt-delen av K1 och inte Umeås Blå Dragoner att titta i, då mitt fokus och intresse varit mest på andra världskriget.

Tacksam för all information jag kan få.

Hakon Leches "Det Svenska Kavalleriet" borde du försöka få tag på, där finns en hel del likaså MHT (militärhistorisk tidskrift) 1991

Vad jag minns:
Ja det fanns hästar till samtliga. Krigsmakten hade egen hästuppfödning, men tog också ut civila hästar. Under kriget blev det naturligtvis ont om hästar varför kavalleriet inte fördubblades i likhet med infanteriet. Så fick t ex reservfördelningarna endast en ridande skavdron som fördelningskavalleri.

Spaning och strid var uppgifterna.

Såvitt jag minns övades såväl spaning som kvallerichock med blanka vapen likväl som avsutten strid med karbin.

Kavallerifördelningens huvuduppgift var fjärrspaning. Anfall skulle företrädesvis insättas i fiendens flank.

Åtminstone från 1916 övades strid också i från grävda eldställningar.

Den svenska armén hade ett relativt gott anseende utomlands 1914. Så hade t ex tyska observatörer givit uttryck för uppskattning under fälttjänstmanöverin ivid Falköping 1912 och den ryska generalstaben var mycket oroad för ett eventuellt svenskt ingripande i Finland 1914. Kavalleri inspektören Prins Carl var mycket drivande och tog intryck bl a ifrån Tyskland. Den svenska kavellerifördelningen var mindre än sina utländska motsvarigheter, men utrustningen inlusive uniform var ändamålsenlig.


Finns en tråd som berör ämnet: viewtopic.php?t=22337

[von Adler]

Tack så mycket för informationen, FNP. Den gamla tråden har jag kollat igenom när jag sökte på forumet, den är bra men innehöll inte riktigt vad jag letade efter.

[Markus Holst]

Huruvida krigsmakten hade egen hästuppfödning eller inte, är en definitionsfråga. Förvisso fanns det stuteri på Flyinge, men detta rätt begränsade antal ston räckte ingalunda till att täcka rekryteringen. vad krigsmakten (staten) istället hade, var två hingstardepåer, dvs anläggningar där, enkelt uttryckt avelshingstar bodde unde vintern. Dessa stationer var Flyinge och Strömsholm Ett tag fanns även hingststation bå Ottenby på Öland, men jag är osäker när den försvann. Jag kommer på rak arm inte ihåg när hingstarna försvann från Strömsholm heller, men under den aktuella tiden fanns de där. Dessa hingstar stationerades under betäcknings-säsongen ut hos s.k. hingsthållare, ofta bönder. Dit kom sedan stona från grannskapen för betäckning.

Uppfödningen skedde således under civila former, hos bönder på böndernas ägda ston.

Armén ordnade sedan remonteringsmöten runtom i landet, där uppfödarna kunde visa upp sin unghästar. De flesta köptes av staten och sändes till remontdepåerna för utbildning. Jag tror att hästarna köptes när de var tre år. Det lilla antal som armén inte köpte, blev ibland kvar hos bönderna som arbetshästar då armén ofta ratade de grövsta hästarna. Dessa gjorde också bäst nytta på gården. En del såldes naturligtvis som ridhästar till civilister och som brukshästar hos åkare.

På detta vis hade staten en mycket god styrning av aveln och därmed hästkvalitén. Genom att noggrannt planera var hingstarna stationerades kunde man rätt noggrannt styra avelsarbetet i landet. På den tiden var det ju inte tal om annat än att föra sina ston till närmaste hingst varför de flesta hästar i grannskapen hade likartade härstamningar. Det var ju först med den ökade rörligheten som bilen gav, som stoägare i större utsträckning kunde föra sitt sto till den hingst de själva önskade.

Vi får komma ihåg att armén köpte hundratals, kanske tusentals, hästar om året. Så många ston fanns det inte på de egna stuterierna.

Utöver de på regementena stationerade nummerhästarna, fanns även ett utbyggt system med ackordshästar. Det var hästar som lånades ut till bönder, ridskolor och privatpersoner mot att de varje sommar (vilket med tiden blev allt mer sällsynt) skulle infinna sig på regementet för övning. Dessa ackordshästar var dels av ridhästmodell (varmblod), men även en hel del nordsvenskar och ardenner för tyngre sysslor. Dessa hästar inkallades säkert till rätt stort antal under krigen.

Som en tredje utväg att fylla leden, fanns ju utskrivningsplikten. Kronan hade ju, naturligtvis, rätt att rekvirera civilägda hästar på samma sätt som de väl fortfarande har rätt att rekvirera civila fordon om mobilisering skulle bli aktuell.

Unde den tid som anges var ju armén en enorm hästslukare, på samma sätt som det civila. På ett vanligt infanteriregemente fanns 800 hästar. Dessa användes dels som ridhästar för officerarna, men även i trossen och till dagliga sysslor på regementet. Allt som idag görs av lastbilar, bussar och arbetsmaskiner gjordes ju då av hästar. Jag har hört uppgifter om att det under 30-talet på Wendes artilleriregemente A3 i Kristianstad fanns mer än 2000 hästar. Det hade varit härligt att få se hur logistiken runt detta fungerade. Det måste varit ett ständigt transporterande av foder i ena riktningen och gödsel i den andra. Mycket av detta måste ju ha fraktats med hästkraft, även om nog järnvägen snart gjorde sitt till. Dock hade väl inte regementena egen järnvägsstation, varför det fortfarande måste ha varit ett farligt körande med häst och vagn kring regementena.

Tyvärr har ja ingen uppgift om hur många civila hästar det samtidigt fanns i Kristianstads stad.

Vi skall samitidigt komma ihåg att 20-talet nog är den period då vi har haft som flest hästar i landet, över en million. Värdlskriget hade lett till att arméns hästbehov ökade. I vilken mån isoleringen under första världskriget ökade det civilia behovet av hästar på samma sätt som under andra världskriget vet jag inte. Arméns ökade uppköpning av hästar gjorde att priserna steg och fler ston betäcktes. Dock har ju hästavel det dilemmat att det går 8-9 år från det att stoet föds tills hennes avkomma är leveransklar. Således kom det ökade utbudet av hästar först när kriget var slut och efterfrågan igen hade minskat. Detta i sambands med den då påbörjade avhästningen av armén där flera hästslukande förband lades ner, bland annat det stora flertalet av kavalleriregementena, ledde till en kris på hästmarknaden. För att försöka att lindra detta och skapa/behålla en efterfrågan på ridhästar bildades av uppfödarna Svenska lantliga ryttares centralorganisation SLRC. Man ville verka för att ridningen blev en civil syssla och på så sätt behålla en marknad för hästarna. På lång sikt har ju detta lyckats då det idag rids som aldrig förr och antalat hästar kraftigt ökar. Dock kan vi konstatera att dagens tävlingshästar skiljer sig så mycket från 20-talets lagom stora och viktbärande remont, att vi knappast ens med god vilja skulle kunna utrusta ett bra kavalleri ens om hästantalet skulle räcka.