Tack för svar!
Den period jag tänkte på var främst 1600-1700-talen och Svealand med intilliggande lanskap. Jag funderade på om det kunde finnas skriftliga påbud. Ingen som hört talas om något sådant? Uppenbarligen var folk mycket angelägna om att göra som alla andra förväntade sig. Jag har en känsla av att Rancids korta utläggning ger en bra bild.
Mina funderingar kretsar hela tiden kring svenskars ridkunnighet.
Smalt och nördigt, visst men också något som får återklang i historiens underliga vindlingar. När Karl XI kunde rekrytera stora skaror unga män att sätta upp på hästar och skicka ut i krigen som lätta ryttare, så gjorde han det med en självklar vetskap om att ynglingarna kunde rida och inte behövde någon tidsödande utbildning. Och då är det alltså inte tal om några adelsmän som ju alltid fått systematisk ridundervisning. Att svensk allmoge kunde rida och var van att hantera hästar kunde man alltså dra fördel av vid mobilisering.
I böcker som beskriver ridkonstens historia framhålls ständigt och jämt att bönder inte ägde hästar och att det endast var samhällets högsta skikt som behärskade ridning. Dessa böcker återspeglar inte nordiska förhållanden utan snarare Frankrike -Tyskland-Spanien. Jag försöker förstå vad som gällde i Norden, t.ex. varför nordbor kunde rida. Att man var tvungen att färdas i oländig terräng är en sådan orsak. Inte minst om man måste till kyrkan. Detta tvång kan ha bidragit till att många nordiska kvinnor av allt att döma var vana ryttare. På kontinenten ansågs det vara ytterst okvinnligt att rida under 1600-1700-talen påstår mina -ifrågasatta- ridkonstböcker.
Ridkunnighet i Sverige
-
Stefan Lundgren
- Stödjande medlem 2022
- Inlägg: 11940
- Blev medlem: 11 augusti 2003, 18:15
- Ort: Uppland
- Kontakt:
Nu vet jag inte detta, men förr hade män och kvinnor olika sadlar.
Men ridningen förekom hos adeln, i någon form i de lägre klasserna. Det man ser på äldre bilder är ju när folk sitter i en vagn efter ett dragdjur. Armén var ju ridkunnigt om man uttrycker det så. Men när man tog sig till kyrkan, så kunde man "parkera"(kunde inte låta bli det ordet) sina ekipage i speciella stallar, kallade för kyrkstallar.
Amazon, om du tar en tur mot Sala en gång och åker vidare mot Fagersta så kommer du till ett litet samhälle som heter Salbyhed, strax söder om samhället finns Fläckebo kyrka(du ser tornet från korsningen i byn). Där finns det äldre kyrkstallar från 1600-talet bevarade, det var nog inte bara herrskapsfolket från godset(kommer inte ihåg vad gården heterI) som kom med häst & vagn, men det var nog också "vanligt folk" som kom med ekipage efter olika dragdjur.
Från NE
Ridning har säkert förekommit så länge som människan haft hästen (eller andra riddjur) som tamdjur. Ridningens utformning och utveckling har bestämts av hur hästen har använts under olika tider och i olika länder. Den militära ridutbildningen har i hög grad påverkat ridningen i Sverige. Även jaktridningen har inneburit utveckling av t.ex. terrängridning och hoppning. På senare år har andra former av ridning fått ökad popularitet, t.ex. ridning på islandshäst och västernridning. Ridning på islandshäst grundar sig till stor del på gångarterna tölt och passgång, som islandshästen har bevarat och som var vanligare i Europa under medeltiden.
Om din förra frågeställning så hittade jag det där.
Men ridningen förekom hos adeln, i någon form i de lägre klasserna. Det man ser på äldre bilder är ju när folk sitter i en vagn efter ett dragdjur. Armén var ju ridkunnigt om man uttrycker det så. Men när man tog sig till kyrkan, så kunde man "parkera"(kunde inte låta bli det ordet) sina ekipage i speciella stallar, kallade för kyrkstallar.
Amazon, om du tar en tur mot Sala en gång och åker vidare mot Fagersta så kommer du till ett litet samhälle som heter Salbyhed, strax söder om samhället finns Fläckebo kyrka(du ser tornet från korsningen i byn). Där finns det äldre kyrkstallar från 1600-talet bevarade, det var nog inte bara herrskapsfolket från godset(kommer inte ihåg vad gården heterI) som kom med häst & vagn, men det var nog också "vanligt folk" som kom med ekipage efter olika dragdjur.
Från NE
Ridning har säkert förekommit så länge som människan haft hästen (eller andra riddjur) som tamdjur. Ridningens utformning och utveckling har bestämts av hur hästen har använts under olika tider och i olika länder. Den militära ridutbildningen har i hög grad påverkat ridningen i Sverige. Även jaktridningen har inneburit utveckling av t.ex. terrängridning och hoppning. På senare år har andra former av ridning fått ökad popularitet, t.ex. ridning på islandshäst och västernridning. Ridning på islandshäst grundar sig till stor del på gångarterna tölt och passgång, som islandshästen har bevarat och som var vanligare i Europa under medeltiden.
Om din förra frågeställning så hittade jag det där.
StefanFrån NE
I Sverige behöll man efter reformationen bl.a. det lilla och det stora bannet, vilka straffmedel upptogs i 1686 års kyrkolag. Under 1600-talet, ortodoxins århundrade, utvecklades en sträng kyrkotukt i de enskilda församlingarna av prästerskapet, som därvid hade hjälp av bl.a. sockenstämma och kyrkvärdar. Strafformer var bl.a. böter till kyrkan och stockstraff (se kyrkstock). T.o.m. de världsliga domstolarna utdömde en form av kyrkotukt, kyrkoplikt, för dem som begått vissa brott. Först under 1800- och 1900-talen avvecklades kyrkotukten i Svenska kyrkan. Det stora bannet hade redan tidigt kommit ur bruk, och det lilla hade uppgått i den s.k. uppenbara skriften, dvs. den offentliga syndabekännelsen. Stockstraffet avskaffades 1841, och sockenmyndigheternas straffrätt försvann successivt i samband med sockenstyrelsens omgestaltning under 1800-talet.
Stefan Lundgren skrev:Nu vet jag inte detta, men förr hade män och kvinnor olika sadlar.
Redan Linné antyder att svenska kvinnor kunde det här med hästar, och inte alltid lät sig viljelöst föras hit och dit på tvären i fruntimmerssadel.Bondeqvinfolken här på orten (dvs. i Marklunda) brukade, efter gammalt Götiskt maner, rida grensle, då de redo til Kyrka eller annorstädes. ur C v Linné, Skånska resan 1751
Förövrigt ska jag verkligen se till att fara förbi och titta på Fläckebos kyrkstallar när tillfälle ges.
-
medundersåte
- Medlem
- Inlägg: 498
- Blev medlem: 5 juni 2003, 15:07
- Ort: Vadstena
Så som jag förstått det så hade bönderna hästar på 1600-talet, men de användes inte till att rida på. Vid resor så spände man helt enkelt hästen framför en vagn. De som red på hästar var främst adelsmän och soldater. Vad gäller fördelen vid mobilisering är jag osäker på om ridning var något man hade nytta av, däremot är din uppgift om att den svenska terrängen skulle medfört att ridning var vanligt intressant. Ridkunnigheten kan ha skiftat mellan olika delar av landet samt givetvis förändrats över tid.Amazon skrev:Mina funderingar kretsar hela tiden kring svenskars ridkunnighet.
Smalt och nördigt, visst men också något som får återklang i historiens underliga vindlingar. När Karl XI kunde rekrytera stora skaror unga män att sätta upp på hästar och skicka ut i krigen som lätta ryttare, så gjorde han det med en självklar vetskap om att ynglingarna kunde rida och inte behövde någon tidsödande utbildning. Och då är det alltså inte tal om några adelsmän som ju alltid fått systematisk ridundervisning. Att svensk allmoge kunde rida och var van att hantera hästar kunde man alltså dra fördel av vid mobilisering.
I böcker som beskriver ridkonstens historia framhålls ständigt och jämt att bönder inte ägde hästar och att det endast var samhällets högsta skikt som behärskade ridning. Dessa böcker återspeglar inte nordiska förhållanden utan snarare Frankrike -Tyskland-Spanien. Jag försöker förstå vad som gällde i Norden, t.ex. varför nordbor kunde rida. Att man var tvungen att färdas i oländig terräng är en sådan orsak. Inte minst om man måste till kyrkan. Detta tvång kan ha bidragit till att många nordiska kvinnor av allt att döma var vana ryttare. På kontinenten ansågs det vara ytterst okvinnligt att rida under 1600-1700-talen påstår mina -ifrågasatta- ridkonstböcker.
/Kristofer
- Och såvitt jag förstår var det ont om riktigt bra farbara vägar på 1600-talet.
Johan Ekeblad som skrev brev till "käre farkär" i Västergötland varje vecka under 1600-talets mitt ojjar sig rätt mycket över hur jobbigt det är att resa sedan slädföret töat bort. Man föredrog alltså att köra om vintern. Ekeblad verkar ofta ha föredragit att rida långa sträckor hellre än åka. Ibland sätter han kofferten på en vagn och rider i förväg!
Även ambassader (engelsk 1653, fransk1634) som anländer till Sverige hamnade i sadeln trots att de färdades de stora vägarna som man ändå strävat efter att sätta i körbart skick. De resenärer jag nämner är visserligen högättade, men de lånar skjutsböndernas hästar som alltså måste vara inridna - av bänderna själva får man anta.
Min tes är att svensk allmoge kunde rida. rakt fram i tre eller fyra gångarter samt vända och göra halt. Ungefär vad man också behövde som soldat. Som förnäm adelsman vid hovet behärskade man även tumling, dvs att rida konstfullt i dansartade rörelser.
Johan Ekeblad som skrev brev till "käre farkär" i Västergötland varje vecka under 1600-talets mitt ojjar sig rätt mycket över hur jobbigt det är att resa sedan slädföret töat bort. Man föredrog alltså att köra om vintern. Ekeblad verkar ofta ha föredragit att rida långa sträckor hellre än åka. Ibland sätter han kofferten på en vagn och rider i förväg!
Även ambassader (engelsk 1653, fransk1634) som anländer till Sverige hamnade i sadeln trots att de färdades de stora vägarna som man ändå strävat efter att sätta i körbart skick. De resenärer jag nämner är visserligen högättade, men de lånar skjutsböndernas hästar som alltså måste vara inridna - av bänderna själva får man anta.
Min tes är att svensk allmoge kunde rida. rakt fram i tre eller fyra gångarter samt vända och göra halt. Ungefär vad man också behövde som soldat. Som förnäm adelsman vid hovet behärskade man även tumling, dvs att rida konstfullt i dansartade rörelser.
En häst bland allmogen - måste väl ha varit ett dyrbart djur på 1600-1700-talen? Och givetvis ett arbetsdjur - inte en ridhäst. Men man kan nog gissa att ungdomarna - när pållen inte slet framför plog eller vagn - då och då passade på att svinga sig upp och 'leka adel'. Det tar ju trots allt - inte alltför länge på en hästrygg, innan ryttaren börjar 'fatta galoppen' s.a.s och man vågar säkert gissa att ett stort antal individer redan då - hade en ganska god erfarenhet av hur man stannar kvar på en hästrygg och får hästen att göra (ungefär...) vad man vill...Varjag
-
Djinghis Khan
- Medlem
- Inlägg: 2688
- Blev medlem: 26 april 2003, 21:11
- Ort: Karlstad
-
medundersåte
- Medlem
- Inlägg: 498
- Blev medlem: 5 juni 2003, 15:07
- Ort: Vadstena
Vägarna följde landskapets linjer och låg vanligen på gränsen mellan öppen mark och skogsmark. Sedan fanns det olika typer av vägar; exempelvis riks-, härads- och sockenvägar som säkerligen hade olika grad av farbarhet. På 1500-talet tvingade den utökade gruvnäringen fram en satsning på bättre vägar och på 1600-talet blev vägförbättringar ett måste när resandet ökade. Vägar av sten hör dock 1700-talet till. Det var säkerligen inget nöje att förflytta sig på en vagn, men böndernas resor gick oftast till marknader och då behövde de säkerligen ha med sig vagnen för att forsla det de skulle sälja.Amazon skrev:- Och såvitt jag förstår var det ont om riktigt bra farbara vägar på 1600-talet.
Min pappa som har vunnit en och annan tävling i hästhoppning insisterar på att han inte red utan "åkte häst"; så det kanske är lika svårt att bedöma den svenska allmogens ridkunnighet som det är att bedöma dess läskunnighet. Beroende på vad som man definierar som ridkunnighet så får man olika svar.Amazon skrev:Min tes är att svensk allmoge kunde rida. rakt fram i tre eller fyra gångarter samt vända och göra halt. Ungefär vad man också behövde som soldat. Som förnäm adelsman vid hovet behärskade man även tumling, dvs att rida konstfullt i dansartade rörelser.
Kavallerister var tvungna att kunna kontrollera sina djur i strid och kunna rida i formation, så de hade det nog lite svårare än vanliga bönder.
/Kristofer
Vad roligt att dessa frågor blev en helt egen tråd!
Jag var osäker på om Skalman var rätt ställe att diskutera ridningens historia, men jag har blivit varse att det finns det fler intresserade. Inom parentes sagt har jag en bunt vänner som är mycket intresserade av ridkonstens historia, men de har fastnat någonstans i tornerspelens era...
Jag söker källor om allmogens hästägande och hästkunnande under främst 1600-talet. I stora delar av Sverige fanns det goda möjligheter att på ett relativt billigt sätt föda upp hästar. Det fanns tillgängliga beten, det gick att samla tillräcklig mängd vinterfoder och man hade hästar som villigt förökade sig. Enda haken är att hästarna blev små till följd av det stränga klimatet och näringsfattiga fodret. Lustig nog var dessa små hästar en exportvara. Till gengäld importerades storvuxna (och dyra) hästar från de bördiga lågländerna i norra Europa.
Även små hästar duger som ridhästar åt vuxna män. Det är mest en fråga om hur utecklad muskulatur och leder är.
När KXI gjorde indelta soldater ur allmogen till lätta ryttare utgår jag ifrån att det var möjligt därför att soldaterna hade vana av att hantera hästar. Därutöver måste de öva exercis för att kunna bilda formationer i strid. Förövrigt kunde de rida nervösa och trilskande hästar därför att de hade goda hästkunskaper. Om man i förväg känner att en häst tänker göra något mot ens vilja hinner man tillrättavisa den innan det är försent. Till det krävs det inte avancerad ridundervisning men grundläggande hästvana.
Kristofers pappa kan inte ha vunnit någon hästhoppningstävling om han inte tydligt känt att hästen tänkt hoppa hindren. Om han märkt att hästen tänkt gå bredvid hindren skulle han varit tvungen att parera och mana hästen rätt - och det är inte att "bara åka". 8)
Jag var osäker på om Skalman var rätt ställe att diskutera ridningens historia, men jag har blivit varse att det finns det fler intresserade. Inom parentes sagt har jag en bunt vänner som är mycket intresserade av ridkonstens historia, men de har fastnat någonstans i tornerspelens era...
Jag söker källor om allmogens hästägande och hästkunnande under främst 1600-talet. I stora delar av Sverige fanns det goda möjligheter att på ett relativt billigt sätt föda upp hästar. Det fanns tillgängliga beten, det gick att samla tillräcklig mängd vinterfoder och man hade hästar som villigt förökade sig. Enda haken är att hästarna blev små till följd av det stränga klimatet och näringsfattiga fodret. Lustig nog var dessa små hästar en exportvara. Till gengäld importerades storvuxna (och dyra) hästar från de bördiga lågländerna i norra Europa.
Även små hästar duger som ridhästar åt vuxna män. Det är mest en fråga om hur utecklad muskulatur och leder är.
När KXI gjorde indelta soldater ur allmogen till lätta ryttare utgår jag ifrån att det var möjligt därför att soldaterna hade vana av att hantera hästar. Därutöver måste de öva exercis för att kunna bilda formationer i strid. Förövrigt kunde de rida nervösa och trilskande hästar därför att de hade goda hästkunskaper. Om man i förväg känner att en häst tänker göra något mot ens vilja hinner man tillrättavisa den innan det är försent. Till det krävs det inte avancerad ridundervisning men grundläggande hästvana.
Kristofers pappa kan inte ha vunnit någon hästhoppningstävling om han inte tydligt känt att hästen tänkt hoppa hindren. Om han märkt att hästen tänkt gå bredvid hindren skulle han varit tvungen att parera och mana hästen rätt - och det är inte att "bara åka". 8)
-
medundersåte
- Medlem
- Inlägg: 498
- Blev medlem: 5 juni 2003, 15:07
- Ort: Vadstena
Jag hittade denna länk: Ridkonst
För allmogens del borde det finnas information i böcker om jordbrukets historia, de få verk som jag har i bokhyllan har dock inte så värst mycket matnyttigt:
I Jordbruket under feodalismen av Janken Myrdal står det att dragarna oftast var hästar (i Mälardalens och Östergötlands slättbygder). I en tabell över boskap per beskattad under 1500-talet görs en jämförelse mellan olika länder där värdet för hästar är följande:
Holland (Veluwe 1526): 2,6
Österrike (Steiermark 1542): 1,0
Danmark (V. Själland 1566): 4,7
Sverige (1571): 1,8
Finland (1571): 1,1
Att antalet dragare (även oxar) var lägre i Sverige berodde huvudsakligen på att man använde lättare jordbearbetningsredskap.
I Agrarhistoria (red. Larsson, Morell och Myrdal) står det att förutom i Värmland och norra Sverige så utnyttjades ännu under 1700-talet huvudsakligen oxar som dragare, man använde inte heller hästkött som human konsumtion. Militärväsendet, civil varu- och persontransport samt tilltagande postbefodran krävde dock alltfler hästar. I litteraturlistan nämns särskilt Svenska husdjur från medeltiden till våra dagar av J Myrdal och S Sten, den kan kanske ha något intressant om allmogens hästar.
Jag måste säga att jag inte riktigt får rätsida på huruvida hästar eller oxar var vanligast som dragare.
/Kristofer
För allmogens del borde det finnas information i böcker om jordbrukets historia, de få verk som jag har i bokhyllan har dock inte så värst mycket matnyttigt:
I Jordbruket under feodalismen av Janken Myrdal står det att dragarna oftast var hästar (i Mälardalens och Östergötlands slättbygder). I en tabell över boskap per beskattad under 1500-talet görs en jämförelse mellan olika länder där värdet för hästar är följande:
Holland (Veluwe 1526): 2,6
Österrike (Steiermark 1542): 1,0
Danmark (V. Själland 1566): 4,7
Sverige (1571): 1,8
Finland (1571): 1,1
Att antalet dragare (även oxar) var lägre i Sverige berodde huvudsakligen på att man använde lättare jordbearbetningsredskap.
I Agrarhistoria (red. Larsson, Morell och Myrdal) står det att förutom i Värmland och norra Sverige så utnyttjades ännu under 1700-talet huvudsakligen oxar som dragare, man använde inte heller hästkött som human konsumtion. Militärväsendet, civil varu- och persontransport samt tilltagande postbefodran krävde dock alltfler hästar. I litteraturlistan nämns särskilt Svenska husdjur från medeltiden till våra dagar av J Myrdal och S Sten, den kan kanske ha något intressant om allmogens hästar.
Jag måste säga att jag inte riktigt får rätsida på huruvida hästar eller oxar var vanligast som dragare.
/Kristofer