/B
Indianer och hästar
-
Djinghis Khan
- Medlem
- Inlägg: 2688
- Blev medlem: 26 april 2003, 21:11
- Ort: Karlstad
Generellt sett kan man inte undervärdera hästens betydelse för indianerna (och jag är medveten om att jag använder ordet indianer lösligt, men jag anser att ett så vedertaget uttryck måste kunna få användas) i Nordamerika. Sedan de började spridas över slätterna i slutet av 1600-talet kom de att på flera sätt påverka det traditionella livet, och inte bara för de nomadiserande stammarna på slätterna, utan även för de bofasta stammarna.
Inom många stammar finns det muntliga legender som handlar om hur en stam kände sig mer eller mindre tvingade att införskaffa hästar - inte för att utkämpa strider, utan för att meddelst jakt och större aktionsradie kunna höja sin standard. Och som så riktigt påpekats var hästen som stridsmedel förbehållet stammarna på slätterna, i grova slängar mellan Mississippi och klippiga Bergen. Naturligtvis förekom hästen i de andra regionerna också, men förändrade inte livet så drastiskt som för präriestammarna.
Man kan inte komma ifrån att vår bild av hur indianerna stred i huvudsak präglats av Tv och film. Ni vet, nybyggarna samlar sina vagnar i cirkel medan indianerna under glada hooka-hey rider runt. Eller när de gör frontalattacker mot den glest bemannade gränsposteringen ute i ödemarken.
I själva verket förekom det mycket lite av det här skådespelet. Anledningen var naturligtvis att präriestammarna - där vi ändå kan anse att hästen var ett stridsmedel - var dåligt organiserade, hade dålig eller obefintlig disciplin och dessutom saknade den riktiga slå-ihjäl-mentaliteten. Med detta menar jag inte att glorifiera den ädle vilden, utan det faktum att seden att räkna coup, att beröra motståndaren, var viktigare och ansågs djärvare än att dräpa honom. I mångt och mycket var striden en sport som det skulle sjungas sånger om.
Bland kiowas och comancher, två utpräglade ryttarfolk, användes framförallt hästen som transportmedel. Naturligtvis förekom fulla frontanfall, vid t ex Adobe Walls 1874, och även attacker mot vagnståg, men man får nog ändå konstatera att hästen framförallt gav prärieindianerna en mobilitet som de tidigare saknat.
Man red till striden, smög sig fram och genomförde sin räd, eller man kurade i en skreva för att som ett godståg attackera en kavalleristtropp eller vagnståg i sidan.
De flesta striderna såg ut så, och generellt sett kan man säga att när det kom till ryttarstrid mellan indianer och ett någorlunda välövat kavalleri (eftersom deras träning lämnade mycket att önska) avgick kavalleristerna i stort sett alltid med segern. Undantaget kan väl sägas vara Little Big Horn. Och inte heller det är ett bra exempel. Jag kan återkomma till det.
Det som avgjorde var alltså den bristande organisationen bland indianerna, avsaknaden av ledare (vilket jag också kan återkomma till) samt underlägsenheten i lämplig beväpning. Revolver och sabeln var två för kavalleristrid perfekt anpassade vapen, till skillnad från pilbåge och lans. En del indianer var oförskämt skickliga bågskyttar, bl a den gamle rövaren satank från kiowastammen, och hade inga problem att träffa från en häst i full galopp. Men på en Satank gick det tio kavallerister med Coltrevolvrar.
De flesta indianer var också medvetna om detta. Anledningen till att pacifiseringen av slätterna tog sån tid var att avstånden var så stora, att kavalleriet var för litet och att indianerna oerhört mobila. Och i början av den västliga expansionen saknade kavalleristerna t ex revolvrar. Då var oddsen mer lika, men kunde ändå inte utnyttjas av indianerna.
När man - som i fallet med kiowa/comanche - istället inriktade sig på att förstöra läger, uppmana till buffelslakt och dessutom slaktade indianernas stora hjordar av hästar gick det rätt snabbt.
Inom många stammar finns det muntliga legender som handlar om hur en stam kände sig mer eller mindre tvingade att införskaffa hästar - inte för att utkämpa strider, utan för att meddelst jakt och större aktionsradie kunna höja sin standard. Och som så riktigt påpekats var hästen som stridsmedel förbehållet stammarna på slätterna, i grova slängar mellan Mississippi och klippiga Bergen. Naturligtvis förekom hästen i de andra regionerna också, men förändrade inte livet så drastiskt som för präriestammarna.
Man kan inte komma ifrån att vår bild av hur indianerna stred i huvudsak präglats av Tv och film. Ni vet, nybyggarna samlar sina vagnar i cirkel medan indianerna under glada hooka-hey rider runt. Eller när de gör frontalattacker mot den glest bemannade gränsposteringen ute i ödemarken.
I själva verket förekom det mycket lite av det här skådespelet. Anledningen var naturligtvis att präriestammarna - där vi ändå kan anse att hästen var ett stridsmedel - var dåligt organiserade, hade dålig eller obefintlig disciplin och dessutom saknade den riktiga slå-ihjäl-mentaliteten. Med detta menar jag inte att glorifiera den ädle vilden, utan det faktum att seden att räkna coup, att beröra motståndaren, var viktigare och ansågs djärvare än att dräpa honom. I mångt och mycket var striden en sport som det skulle sjungas sånger om.
Bland kiowas och comancher, två utpräglade ryttarfolk, användes framförallt hästen som transportmedel. Naturligtvis förekom fulla frontanfall, vid t ex Adobe Walls 1874, och även attacker mot vagnståg, men man får nog ändå konstatera att hästen framförallt gav prärieindianerna en mobilitet som de tidigare saknat.
Man red till striden, smög sig fram och genomförde sin räd, eller man kurade i en skreva för att som ett godståg attackera en kavalleristtropp eller vagnståg i sidan.
De flesta striderna såg ut så, och generellt sett kan man säga att när det kom till ryttarstrid mellan indianer och ett någorlunda välövat kavalleri (eftersom deras träning lämnade mycket att önska) avgick kavalleristerna i stort sett alltid med segern. Undantaget kan väl sägas vara Little Big Horn. Och inte heller det är ett bra exempel. Jag kan återkomma till det.
Det som avgjorde var alltså den bristande organisationen bland indianerna, avsaknaden av ledare (vilket jag också kan återkomma till) samt underlägsenheten i lämplig beväpning. Revolver och sabeln var två för kavalleristrid perfekt anpassade vapen, till skillnad från pilbåge och lans. En del indianer var oförskämt skickliga bågskyttar, bl a den gamle rövaren satank från kiowastammen, och hade inga problem att träffa från en häst i full galopp. Men på en Satank gick det tio kavallerister med Coltrevolvrar.
De flesta indianer var också medvetna om detta. Anledningen till att pacifiseringen av slätterna tog sån tid var att avstånden var så stora, att kavalleriet var för litet och att indianerna oerhört mobila. Och i början av den västliga expansionen saknade kavalleristerna t ex revolvrar. Då var oddsen mer lika, men kunde ändå inte utnyttjas av indianerna.
När man - som i fallet med kiowa/comanche - istället inriktade sig på att förstöra läger, uppmana till buffelslakt och dessutom slaktade indianernas stora hjordar av hästar gick det rätt snabbt.
-
Markus Holst
- C Skalman
- Inlägg: 13574
- Blev medlem: 4 september 2006, 15:28
- Ort: Västergötland
- Kontakt:
Re:
I Amerika fanns inga hästar innan Columbus, varför indianerna omöjligt kunde vara hästburna innan européerna kom. Ändå gick det rätt fort för en del indianstammar att glömma bort sitt hästlösa förflutna. I en skriftspråksfri kultur blir inga minnen äldre än två generationer varför hästarna började ingå i deras skapelsemyter och liknande legender.Orm skrev:Jag bara väntade på att vi skulle lyftas ut från ursprungstråden (haha)...
Var de inte redan hästburna när europeerna kom?JAB skrev:Och Indianerna i Nordamerika kunde göra effektivt motstånd först när de blev hästburna.
...och snart flyttas vi väl till en indiantråd (haha).
/ Orm
Att de red utan sadel beror dels på att sadlar är svåra att göra. Det finns bevarat på muséum och bilder exempel på indianproducerade sadlar, som rätt mycket liknar forntida sadlar i väst. Jag har också hört, men kan inte bekräfta, att indianerna var förbjudna av de vita att rida med sadel. man ville inte ge dem möjligheten att strida effektivt till häst när de väl var pacificerade. Sadel och framför allt stigbygel förbättrar ryttarens balans och rörlighet avsevärt.