Påvarnas hästar

[Patrik Öbrink]

I det medeltida, feodala Europa kom påvarna att bli de högsta länsherrarna. Det innebar bl.a. att han kunde ge särskilt förtjänstfulla kardinaler, biskopar, abbotar och andra höga kyrkliga dignitärer rätten att i ceremoniella sammanhang rida en skimmel och använda senatens vita sadeltäcke. Dokument visar att bl.a.biskoparna i Milano, Ravenna, Trier och Hamburg liksom abboten av S:t Denis i Paris fick den rätten. Minst två biskopar, Franrikes apostel Remigius av Reims (437-533) och veterinärernas och hovslagarnas skyddshelgon Eligius av Noyon (588-660) fick denna rätt postumt. Det vet vi eftersom de avbildas ridande på skimmlar i fullt ornat på ett fönster i katedralen i Chartres.

Som feodal statussymbol var hästen också en gåva mellan furstar. Påven Hadrianus skänkte en häst till karl den store 778 och Benedictus XII gav en häst till Kinas muslimske härskare Usbeg Khan 1338.

Från slutet av 900-talet började påvarna också kräva hästar som tribut. Kloster och stift i det tysk-romerska riket skulle varje år ge en skimmel till heliga stolen.

När Charles d'Anjou 1265 fick påvlig investitur på Neapel som Rex Siciliae ålades han, och hans efterträdare, att varje år i samband med festen för apostlafurstarna Petrus och Paulus den 29 juni betala med en skimmel, en så kallad chinea, och 8000 once i mynt. Chinea blev med tiden namnet på själva tributen. Själva termen tros har sitt ursprung i det franska namnet på Hackneyhäst, haquennée. Hästen paraderades inne i Peterskyrkan. Tributen upphörde 1788 men avskaffandet erkändes inte av Heliga stolen förrän 1855, då Ferdinand II donerade tiotusen scudi för byggandet av monumentet över den obefläckade avlelsen i Rom och rättstvisten kunde biläggas.

[Patrik Öbrink]

I slutet av påvarnas tid i Avignon införde Gregorius XI (1370-1378) den så kallade Sakramentshästen. Det var en skimmel som bar det heliga sakramentet (det vill säga den konsekrerade hostian) i en monstrans på ryggen vid processioner och påvens resor. På så vis blev Kristus närvarande i de påvliga processionerna.

I början av 1400-talet lade man till ännu ett element: Tolv sadlade, ryttarlösa hästar symboliserande apostlarna.

[Patrik Öbrink]

Från 1431 till 1445 hölls ett koncilium inom kyrkan. Naturligtvis inte hela tiden och platsen byttes också. Det inleddes i Basel, för att senare flytta till Ferrara och slutligen till Florens. Det finns en ögonvittensskidring av den påvliga cavalcatan från Ferrara till Florens i januari 1439.

Längst fram red en klerk med krucifixet, följd av ärkebiskoparna, biskoparna och det övriga kleresiet. Därefter kardinalerna ordnade efter rang med stavar i händerna. Efter dessa leddes de tolv ryttarlösa hästarna med röda schabrak och en sorts stolar med påvliga symboler, bl.a. paraplyet, kudden och den ceremoniella trappa som påven använde för uppsittning. Därefter leddes Sakramentshästen iklädd brokad och med silversadel med det heliga sakramentet placerat i ett ciborium samt en silverklocka. Bakom Sakramentshästen red påven Eugenius IV på en häst med röd sammetsmundering och gyllene sadel och ledd av två stratorer, markisen av Ferrara och greven av Urbino. Påven delade ut välsignelser medan medarbetare kastade ut mynt så att folkmassorna inte trängde sig fram till påvens häst.

[Patrik Öbrink]

I och med Sixtus IV, påve från 1471, bytte Processo namn till Possesso och fick därmed en tydligare inriktning mot maktövertagandet i Rom. Militärskvadroner började medverka i processionen liksom värdsliga stormän som despoten av Morea och den albanske befälhavaren Skandebeg. Den påvliga kejsarhästen var med, men påven själv färdades i bärstol.

Med Alexander VI:s Possesso 1492 fick den förutom en militär prägel även en dynastisk karaktär genom att påvens släktingar deltog. Nu ingick även en ryttarlös mula, en symbol för Jesu intåg i Jerusalem på en åsna. Vid denna Posesso återkom även triumfbågarna i staden, något som försvunnit under tiden i Avignon. Innan Possesson, på natten efter valet av Alexander VI, hälls en nattlig riduppvisning till påvens ära. Totalt åttahundra ryttare red med facklor i händerna genom Rom till Petersplatsen där de utförde en elegant riduppvisning.

Leo X:s Posesso 1513 anses ha varit den pampigaste i historien. Fler än tusen konstnärer ska ha engagerats för att göra olika typer av utsmyckningar till en sammanlagd kostnad på mer än 100 000 dukater (jämförelse: För en dukat kunde man köpa 100-200 kg vete och för 500-100 dukater kunde man köpa en enkel bondgård). Denna Posesso var den sista som påven red i liturgisk klädsel, efterträdarna red i en särskild röd och vit riddräkt. Leo red på en turkisk häst, samma häst som han två år tidigare använt när han flytt från sin franska fångenskap.

[Patrik Öbrink]

1839 introducerades den engelska rävjakten till häst i den påvliga huvudstaden. Där kom den att kallas Caccia alla Volpe. Initiativtagare var den engelske aristokraten Lord Georg Stanhope, greve av Chesterfield (1805-1866), som var bosatt i Rom och hade ett passionerat intresse för rävjakt och kapplöpningar

Innan rävjakten introducerades hade lord Chesterfield och hans vänner ägnat sig åt kapplöpning och ryttarlekar - bland att i full galopp försöka träffa fågelskrämmor med ridspön - vid Circus Maxentius.

Rävjakterna blev populära och samlade många unga romerska aristokrater, bl.a. en påvlige adelsgardisten Flavio Chigi, som sedermera blev kardinal och ärkepräst vid Lateranbasilikan, och Napoleons brorson Paolo Luciano Bonaparte.

1844 arrangerade lord Chesterfield de första kapplöpningarna, på fälten vid Roma Vecchia (som för övrigt ligger på marken nära den nuvarande galoppbanan La Capannelle). Fem lopp för engelska hästar, ett för italienska lanthästar och ett lopp för hästar ägda av den romerska adeln och ridna av deras stalldrängar. samma år reds de första steeplechaseloppen. Engelska hästar med engelska ryttare red över 39 hinder i terrängen mellan Ponte Salaro och Villa Spada norr om Rom.

2025-12-04 11.43.49.jpg

(Jaktlopp vid Capanelle utanför Rom 1844)

På hösten 1844 inträffade första dödsolyckan under en rävjakt, vilket fick påven Gregorius XVI att befalla Roms guvernör att förbjuda såväl jakterna som steeplechaselöpen. Guvernören biföll påvens begäran och förbudet trädde i kraft. Efter att en av jaktklubbens medlemmar talat med påven kunde alltid fortsätta som vanligt, även om det formellt fortfarande var förbjudet.

Jakterna och steeplechaserna fortsatte säsong efter säsong, även sedan Gregorius ersatts av Pius IX. 1853 tillkom dock en rad skyddsföreskrifter. Bland annat skulle en bonde, utrustad med yxa, till häst och följa jakterna och minska ner hindren om de bedömdes för höga. Anledningen till att kyrkan såg så allvarligt på farorna var att man ansåg att ryttarna -på samma sätt som vid tornerspelen under medeltiden - genom sitt risktagande utsatte sin odödliga själ för för faran att drabbas av evig fördömelse.

1858 förbjöd Pius IX, på begäran av Donna Caterina Branicki vars man fursten Odeschalchi blivit förlamad efter ett fall, alla jakter och steeplechaser i Kyrkostaten. Förbjudet var dock en gång verkningslös och societeten fortsatte med sitt nöje.

1865 upphävdes förbudet efter att en fast hippodrom, som var betydligt säkrare än temporära terrängbanor, anlagts. Det dröjde dock inte länge förrän påven åter förbjöd kapplöpningar. Huvudorsaken den här gången var att många som var involverade i jakter och kapplöpningar hade sympatier för Kungariket Italien. När en ryttare klädd i röd och grön dress och vita byxor segrade i ett steeplecahselopp utbröt jubel och spontan patriotisk yra fick påven nog och införde ett nytt förbud. Färgkombinationen rätt, vitt och grönt var så känsligt på den här tiden att glassförsäljarna i Rom inte samtidigt fick servera glass i de italienska färgerna.

Efter fleråriga protester och lobbyverksamhet - bl.a. en begäran från den österrikiska kejsarinnan Elisabeta - upphörde påven åter förbudet. Den här gången sanktionerade påven både jakterna och kapplöpningarna. Premiär för jakt var den 13 januari 1870 och de första påvligt sanktionerade galopplöpningarna reds 19 och 21 april. En av de stora segrarna som ägare under tävlingarna var kung Victor Emanuel.

[Patrik Öbrink]

På fotot ser vi den påvlige livkusken Rinaldo Jacchini poserande framför Leo XII:s galaberlinare någon gång i början av 1900-talet. Galaberlinare hade då inte använts sedan Kyrkostatens fall 1870 och kuskarna hade inte kört i galalivré och peruk. Jacchini saknade den gamla tiden.

Han hade jobbat i hovstallet i 60 år, varav 40 år som kusk, liksom hans far före honom (hans far hade varit kusk åt den påvlig statssekreteraren kardinal Antonelli). Under sina fyrtio år som kusk hade han kört fem påvar. I en intervju berättade han att påvarna varit väldigt olika. Under 25 år hade Leo XII inte sagt ett ord till sin kusk medan efterträdaren Pius X var pratsam och samtalade under åkturerna. Den enda påve som besökte hovstallet och hästarna var Pius XI, men det var också han som lät avhästa stallet.

Efter avhästningen hade Jacchini blivit erbjuden att köra de påvliga bilarna men avböjt.

[Markus Holst]

Intressant. Tack.

[Kari Lawe]

Till Markus. Fram till Franska revolutionen hade påvarna vita friser. Det framgår tydligt av handlingar i Archivio Apostolico (tidigare Archivio Segeto). De försvann efter revolutionen. Hänvisningar hittar du i min bok.