Rädsla för kyrkogården nattetid 1671

[Andreas Karlsson]

Hej
Jag läser ett rättegångsprotokoll från Halmstads härad år 1671. Klockaren i socknen hade glömt sitt bläckhorn i kyrkan och ville gå dit mitt i natten och hämta det, för han hade bråttom att skriva några dokument. Hans hustru blev nervös och ville att han skulle stanna kvar i stugan eftersom det var midnatt. Han svarade då henne:

"Iagh redz inthet för någodt ondt vthan för Chrestne dieflar"

När han kom tillbaka var han stolt över att han hade vågat gå och sade ungefär till sin hustru ”Såg du det? Jag tordes gå”.

Hur tycker Ni att man skall tolka / översätta klockarens kommentar till sin hustru? Vad sade folktron om att man gick över en kyrkogård eller till en kyrka mitt i natten? Vad väntade det för faror där? Har Ni några tips eller djupare information i ämnet?

Alla synpunkter mottages mycket tacksamt.
Andreas Karlsson
Falkenberg

[Hans]

Tja, jag ser:

"Iagh redz inthet för någodt ondt vthan för Chrestne dieflar"
"jag räds inte för något ont utom för kristna djävlar"

men det kändes inte så avancerat.

Resten av frågeställningen har jag ingen aning om. Samhället var dominerat av sin gudstro, skrock och skräck för diverse sattyg är mitt intryck. Om det 'finns' några kristna djävlar eller om han är högeligen ironisk och menade att det var kristna personer som var faran låter jag vara osagt.

Mina 2 € cent.

MVH

Hans

[Andreas Karlsson]

Hej,
Tack för inlägg. Själva översättningen "ord för ord" har det väl aldrig varit någon tvekan om, utan det jag mer var ute efter var själva andemeningen i hans kommentar till hustrun.

Bästa hälsningar,
Andreas

[Örjan]

Min tolkning är att klockaren helt enkelt inte var lika vidskeplig som sin fru. Enligt honom fanns det ingen anledning att vara rädd för spöken men väl för levande människor.

[Andreas Karlsson]

Hej Örjan!
Det låter som en intressant idé. Känns mycket rimligt.
Då gäller det att få kläm på vad det var som hustrun fruktade kunde inträffa. Antagligen finns det många olika varianter på odjur beroende på var i Skandinavien man befinner sig.

Många hälsningar
Andreas

[von Adler]

Man var väl rädd för spöken och osaliga andar, som gärna skulle husera kring kyrkogårdar? Var det inte delvis därför kriminella och avrättade begrovs på andra ställen än kyrkogården, för att deras andar, som inte fick komma till himlen, inte skulle störa de troende? Jag har för mig att jag sett antydningar till sådan skrock.

[Lasse O]

Jag tror att många av oss även i dag skulle känna ett lätt obehag av att vara ensamma mitt i natten på en kyrkogård. Skrapar man lite på ytan hos nutidsmänniskan så ligger vidskepelsen inte långt bort, trots att vi anser oss så moderna och rationella, åtminstone dagtid och i sällskap
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/exi ... 841973.svd

Ps. På en av mina militära arbetsplatser engagerade man en gång t o m ett medium som skulle undersöka om det förekom paranormal aktivitet på arbetsplatsen och naturligtvis kunde mediet bekräfta det
Min slutsats är att klockarhustruns syn på tillvaron inte skiljer sig mycket från dagens människors.

[lampros]

Hans hustru blev nervös och ville att han skulle stanna kvar i stugan eftersom det var midnatt.

Vid midnatt inträffar spöktimmen. Kanske 12-1...? En timme spök alltså. Det är gammal folktro.

Jag har böcker i serien "Kalla kårar" från 1970-talet. De kallas "ryslig midnattsläsning".

När jag var liten hörde jag talas om denna spöktimme. Då, vid spöktimmen - klockan 12! - sas det att ens leksaker (typ eldrivna) skulle komma ut ur garderoben och gå av sig själva. Typ i filmen "Poltergeist".

Edit: http://en.wikipedia.org/wiki/Witching_hour

Här sägs att "witching hour" är från midnatt till 3. För 3fm är fans timme, 3em är Jesus' för han ska ha korsfästs då.

[Roback]

Hej
Jag läser ett rättegångsprotokoll från Halmstads härad år 1671. Klockaren i socknen hade glömt sitt bläckhorn i kyrkan och ville gå dit mitt i natten och hämta det, för han hade bråttom att skriva några dokument. Hans hustru blev nervös och ville att han skulle stanna kvar i stugan eftersom det var midnatt. Han svarade då henne:

"Iagh redz inthet för någodt ondt vthan för Chrestne dieflar"

När han kom tillbaka var han stolt över att han hade vågat gå och sade ungefär till sin hustru ”Såg du det? Jag tordes gå”.

Hur tycker Ni att man skall tolka / översätta klockarens kommentar till sin hustru? Vad sade folktron om att man gick över en kyrkogård eller till en kyrka mitt i natten? Vad väntade det för faror där? Har Ni några tips eller djupare information i ämnet?

Alla synpunkter mottages mycket tacksamt.
Andreas Karlsson
Falkenberg

Har du kollat i Troels Lunds "dagligt liv i norden på 1500-talet"? Den innehåller det mesta om bla folktro i det gamla Östdanmark.

[von Adler]

Jag tror att många av oss även i dag skulle känna ett lätt obehag av att vara ensamma mitt i natten på en kyrkogård. Skrapar man lite på ytan hos nutidsmänniskan så ligger vidskepelsen inte långt bort, trots att vi anser oss så moderna och rationella, åtminstone dagtid och i sällskap
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/exi ... 841973.svd

Ps. På en av mina militära arbetsplatser engagerade man en gång t o m ett medium som skulle undersöka om det förekom paranormal aktivitet på arbetsplatsen och naturligtvis kunde mediet bekräfta det
Min slutsats är att klockarhustruns syn på tillvaron inte skiljer sig mycket från dagens människors.

Jag var konsult på Electrolux, vars huvudkontor i Stadshagen är inrymt i det som en gång i tiden var Sankt Görans barnsjukhus. Enligt väktarna i receptionen kunde man höra barnen gå igen i kulvertarna om nätterna, särskilt där barnbårhuset legat. De, fullt normala, tuffa väktare med alla attribut ansåg att det var barn som inte förstått att de dött och grät efter mor och far. Men att de inte var fientliga på något vis, så det var en del av jobbet.

Det var en hel del personer som totalvägrade att gå ensamma i kulvertarna på kvällarna. Jag var tvungen att samla ihop en mindre grupp när vi skulle hämta papper i ett arkiv en kväll när vi jobbade över för att någon skulle vilja gå med (ska jag vara helt ärlig ville jag inte gå helt själv).

[a81]

Tänk på att stavningen ändrat sig mycket mer än själva språket på dessa 341 år. Jag tror därför att Hans tolkning är rätt. Klockaren menade nog att han inte var rätt för spöken (som han inte trodde fanns?), utan för "djävlar" bland människorna.

Sedan måste man tänka på att begreppet kristen, alltmer de senaste decennierna, kommit att beteckna djupt religiös kristen. Så behöver det inte alls ha varit på 1600-talet. Jag misstänker att kristen i citatet avsåg en person i allmänhet, inte någon som var mer religiös än genomsnittet.

[Andreas Karlsson]

Hej!
Tack för alla kloka synpunkter. Jag gräver vidare efter att hitta några konkreta exempel på vad det var för väsen som skulle kunna finnas på kyrkogården
mvh
Andreas

[Lasse O]

Hej!
Tack för alla kloka synpunkter. Jag gräver vidare efter att hitta några konkreta exempel på vad det var för väsen som skulle kunna finnas på kyrkogården
mvh
Andreas

Det behöver ju inte vara några särskilda kyrkogårdsväsen. Det räckte nog mer än väl med de döda som i många berättelser reser sig upp från gravarna och hemsöker de levande.
En vanlig variant på temat är de dödas mässa där en dam plötsligt vaknar i sitt hem och tror att hon försovit sig till mässan och sedan rusar till kyrkan. Där finner hon att psalmsången redan börjat men att det bara hörs ett väsande och att hennes bänkgrannar sedan länge är lagda till vila på kyrkogården.
Hon flyr men förföljs av de döda som lyckas snappa en bit av hennes klädedräkt.

De litterära exemplen om kyrkogårdarnas farlighet är oändliga. T o m musiken har sina varianter, t ex Danse Macabre av Camille Saint-Saëns: http://www.youtube.com/watch?v=YyknBTm_YyM