varför spred sig inte franska revolutionen mer?

Porre · Inlägg av **Porre** » 17 januari 2007, 21:51

En tanke som slog mig var risken för att franska revolutionen skulle ha spritt sig till andra länder, tänk om fler länder hade gjort lika dant då de såg hur ståndssamhället avskaffades. Varför tror ni att fler länder inte tog efter? såg de kanske riskerna med det och följderna med skräckväldet?

Rosenhane · Inlägg av **Rosenhane** » 18 januari 2007, 13:44

nja, jag tror nog att kungarna i de andra länderna insåg att man måste dela med sig av makten till parlamenten, efter att ha sett vad som hänt i Frankrike.

Hohenzollern · Inlägg av **Hohenzollern** » 20 januari 2007, 15:59

Du ska komma ihåg att de kontinentala stormakterna och Storbritannien aktivt krigade mot Napoleon under hela hans regeringstid, detta främst för att hindra revoultionen från att sprida sig. Dock vill jag påstå att man endast sköt upp det oundvikliga. Revolutionerna fördröjdes men uppstod likväl under 1800-talet. Läs på om bla socialreformerna i Tyskland.

a81 · Inlägg av **a81** » 21 januari 2007, 02:00

Frankrike var ju betydligt mer odemokratiskt än länder som Sverige och Storbritannien, där parlamenten hade stort inflytande. Dessutom hade Frankrike betydligt större (och radikalare?) medelklass än Sverige samtidigt som arbetarna väl också var fler? Sveriges befolkning bestod av väldigt många ("rojalistiska") bönder, som nog inte var så intresserade av att störta kungen och ge makten till advokater och tidningsmän (yrken som revolutionärerna i Frankrike hade?)...

Gissning: Kanske kom revolutionen i Frankrike därför att landet var både odemokratiskt och modernt (något industrialiserat) på samma gång?

Rosenhane · Inlägg av **Rosenhane** » 21 januari 2007, 15:57

Det blir nästan alltid revolution i länder där klyftorna är stora se tex Ryssland, Kuba i Frankrike blev det revolution 3 gånger om jag inte minns fel?

Giancarlo · Inlägg av **Giancarlo** » 21 januari 2007, 20:36

Revolutionen spred ju sig med extrem kraft! Problemet var bara att det var mycket senare än det skulle kunna vara. Det här berodde på att de konservativa segrarmakterna i Europa efter Napoleonkriget ville upprätthålla monarkiernas europa till varje pris, vilket gjorde att revolutionen försenades. Wienkongressen var ett försök till detta, samt de efterföljande allianserna. Allt motiverades med att hålla ned de revolutionära rörelserna.

Men i mitten på 1800-talet var europa fullt med sociala konflikter, sociala och liberala revolutioner. I Tyskland (som fått en nationell rörelse efter napoleonkriget) och Österrike samlade sig borgare och socialister för att göra upp med överheten och i tyskland förena riket. Det här kulminerade i "Folkens vår" 1848, då en tysk demokratisk förenad stat nästan skapades men föll, för att man inte fick överheten på sin sida (tysklands nuv. flagga har rötter i det här försöket). Det Österrikiska revolutionsförsöket inspirerade dessutom liberala ungerska revolutionärer att försöka göra ungern självständigt under ledaren Lajos Kossuth.Ungrarna förlorade dock, främst för att man lyckades allienera det väldiga konungadömets minoriteter. Det österrikiska upproret lyckades dock att upprätta ett Österrikiskt parlament, samt autonomi för Ungern senare.

I Frankrike var det revolution 1830 då konstitutionell monarki upprättades och senare 1848 då monarkin försvann helt.

I Grekland, Belgien, Veneto och på balkan tändes liberala och nationella facklor vilket resulterade i självständighetsrörelser. I Spanien hade liberalerna mer stöd för drottning Isabella som slogs mot de konservativa katolska "Carlisterna" under Carlistkriget, en lång inrikeskonflikt i mitten av 1800-talet i Spanien, som var resultatet av landets större kris på 1800-talet och som senare skulle dra igång den kedjan som gjorde spanien till en demokrati. Savojens krig för en förening av Italien var ett klassiskt antikonservativt krig för liberalism där de gamla Österrikerna samt Bourbonmonarkin i Neapel var huvudfiender, och där (en outvecklad) liberal demokrati upprättades efteråt. De flesta nya reformerna var liberala, men mycket outvecklade demokratiförsök.

Preussen var den gamla monarkistat som smartast lyckades annama de nationella idéerna från liberaler och socialister utan att ha med särskilt mycket socialism och liberalism, vilket var att det nog var den konservativa makt som lyckades bäst. Många av de liberala staterna/rörelserna förvandlades till mer konservativa nationella "imperialist"-rörelser efter 1870. T.ex så blev republikanen Napoleon III kejsare i Frankike. Tyskland förenades av antiliberala krafter. Tyskland och Italien började syssla med imperialist-politik, Bulgarien, Serbien, Grekland leddes av autoritära monarkier som krigade på Balkan. Etcetra,

I de länder som inte ockuperades av Storbrittanien, Preussen, Österrike, Ryssland* , Spanien, Nederländerna, Sachsen, Sicilien, Osmanska riket och allierade så gick den revolutionära utvecklingen litet snabbare.
I Norge så deklarade man ett eget parlament direkt efter Napoleonkriget. Demokratisk förändring tog fart i Sverige efter avsättandet av Gustav ÌV Adolf.

Konservativa men "upplysta" despåter i de gamla imperierna fick definitivt mycket motstånd efter 1830. Deras Wienkongress-europa höll nog bara i 15 år.

Mathias Forsberg · Inlägg av **Mathias Forsberg** » 21 januari 2007, 20:51

I en del länder slogs den också ned och misslyckades. Så skedde t ex i Polen under 1790-talet, inte långt efter den franska, och den misslyckade polska revolutionen var en påskyndande effekt till de två sista polska "delningarna" 1793 och 1795.

Hohenzollern · Inlägg av **Hohenzollern** » 22 januari 2007, 00:13

En korrektion, det är väl ändå Napleon III det handlar om? Den II:a fanns väl de facto aldrig? (skulle varit Napoleon I:s son då, kungen av Rom)

Giancarlo · Inlägg av **Giancarlo** » 22 januari 2007, 01:38

Hohenzollern skrev:En korrektion, det är väl ändå Napleon III det handlar om? Den II:a fanns väl de facto aldrig? (skulle varit Napoleon I:s son då, kungen av Rom)

Självklart är det Monsieur III !

Niedzwiadek · Inlägg av **Niedzwiadek** » 23 januari 2007, 21:38

Mathias Forsberg skrev:I en del länder slogs den också ned och misslyckades. Så skedde t ex i Polen under 1790-talet, inte långt efter den franska, och den misslyckade polska revolutionen var en påskyndande effekt till de två sista polska "delningarna" 1793 och 1795.

Denna revulotion du syftar på, är det 3 maj konstitutionen du syftar på då?

a81 · Inlägg av **a81** » 16 april 2007, 18:06

Che Guevara skrev:Det blir nästan alltid revolution i länder där klyftorna är stora se tex Ryssland, Kuba i Frankrike blev det revolution 3 gånger om jag inte minns fel?

Ligger mycket i detta, men det är nog lite mer komplicerat. I Storbritannien var de ekonomiska klyftorna enorma på 1800-talet, men någon revolution blev det aldrig tal om, förmodligen på grund av att landet ändå styrdes relativt demokratiskt. Alltså räcker nog inte de ekonomiska klyftorna som förklaring till varför det blir revolution eller inte.

Det är också viktig att komma ihåg att revolutionerna aldrig (kanske finns något undantag) letts av samhällets fattigaste, utan snarare från personer ur den övre medelklassen (akademiker, borgare, etc) med radikala åsikter. Exempel: Både Lenin och Castro var/är från början jurister, franska revolutionens förgrundsfigurer var läkare, jurister, tidningsmän, etc. Dessa personer har givetvis haft delar av allmogen bakom sig, men idéerna kom inte från allmogen. Det var inte frågan om några bondeuppror eller dylikt...

Spaningsledaren · Inlägg av **Spaningsledaren** » 16 april 2007, 18:52

Det har skrivits hyllkilometer med böcker om franska revolutionen.
Många nya meter tillkommer varje år.

Frankrike var det största och potentiellet rikaste landet och samtidigt gravt misskött. Skattetrycket på den arbetande befolkningen var extremt.
Här - riktigt - tror jag det går att hitta en del strukturella teorier om varför röreösen uppkom i Frankrike.
Emellertid fanns här också en synnerligen svag ledare i form av Ludvig XVI.
Hade han kunnat samla sig till att i rätt läge skjuta bort de hotande folkmassorna, som andra före och efter honom gjort i liknande situationer, hade det kanske inte kommit till någon revolution. Kerenskij, för att nu ta en annan som spelade bort sina kort, var en riktig tuffing i jämförelse med Ludvig.