Nationell samhörighet i det förmoderna Sverige?

[Djinghis Khan]

Att nationalismen som modern ideologi växte fram och spreds till vårt land först under 1800-talet står i stort sett klart; frågan är till vilken grad Svenska folket före modern tid identifierade sig med sina landsmän. En spridd uppfattning är att alla var lokalpatrioter som kände samhörighet med sin egen bygd och därmed betraktade sina övriga landsmän från andra håll som främlingar. Själv ifrågasätter jag inte alls att samhörigheten med det egna lokalsamhället var överordnat samhörigheten med rikets övriga invånare, däremot anser jag att man inte kan förneka förekomsten av en nationell identitet som bl.a. tog sig i uttryck att man kunde identifiera sig med andra mer fjärran boende landsmän.

Först och främst - hur lokalpatriotiska var man? Det här varierar givetvis från bygd till bygd, men före massmedia och moderna kommunikationer blev det naturligt att man hade sina kontakter i huvudsak inom den egna byn eller socknen. Den gängse uppfattningen som man möter i exempelvis skolliterattur låter oss veta "Man föddes, levde, gifte sig och dog inom den egna socknen, endast undantagsvis kanske man mötte någon utifrån". Det här är dock helt fel, forna tiders svenskar var betydligt mer rörliga än vad den gängse bilden har velat förmedla. Tvärtom var det vanligt att man flyttade till andra socknar, inte sällan till andra härader och ibland även till helt andra landskap. Att gifta sig med en kvinna från en annan socken var också mycket vanligt då lagarna bestämt att man inte fick vara för nära släkt. Även söner som ärvde sin fars gård arbetade ofta en tid som dräng i någon annan socken eller kanske i städerna i väntan på arvsskiftet. Över huvut taget var resor vanliga bland allmogen; man reste för arbete, för giftemål och för handel. Bönderna nära städer reste regelbundet in till dessa för att sälja och köpa på marknaderna. Även kringresande knallar och andra försäljare från fjärran bygder kom man i kontakt med i de flesta landskap. Även från extremt konservativa och till synes isolerade bygder i Dalarna reste allmogen kors och tvärs i Sverige för att arbeta och sälja hantverk, vilket var rent nödvändigt för att komplettera det magra jordbruket.

Vad jag vill ha sagt är att det förmoderna svenska samhället inte alls var statiskt med isolerade människor i isolerade bygder, utan tvärtom mycket rörligt. En vanlig jordbrukare träffade under sitt liv många människor utanför bygden, och kanske han själv flyttade en eller flera gånger under sitt liv. Då kan man fråga sig - vilken bygd skulle man då identifiera sig med?

En annan viktig faktor var enligt min uppfattning armén. Sedan indelningsverket infördes i slutet av 1600-talet bestod den svenska armén närmast uteslutande av svenska (inklusive finska) bönder. Att slåss i samma armé måste svetsat samman de svenska soldaterna och ökat deras känsla för varandra som landsmän. Till skillnad från exempelvis tyskar och skottar behövde svenska soldater inte slåss mot andra svenskar som legoknektar i främmande länders tjänst på Europas slagfält - alla svenskar som var soldater slogs för samma kung i samma armé. Det fanns en ömsesidig förståelse mellan landsmän från olika landskap som slagits och dött tillsammans - ett viktigt bevis för detta finner vi i Dalupproret 1743 - den s.k. Stora Daldansen som blev Sveriges sista riktiga allmogeuppror. Det är anmärkningsvärt att flera av de svenska indelta regementena vägrade eller åtminstone var mycket tveksamma till att öppna eld mot dalkarlarna som trängde in i Stockholm med motivationen "vi skjuter inte mot våra bröder och landsmän!" Om den gängse uppfattningen skulle stämt borde västmanlänningarna, älvsborgarna, upplänningarna m.fl. betraktat dalkarlarna som främlingar med vilka de inte kände ngn som helst samhörighet med, och tveklöst öppnat eld på sina överordnades order. Detta skedde alltså inte, tvärtom.

Vad säger ni andra? Kände den svenska allmogen en grad av samhörighet med andra landsmän som jag hävdar eller var man verkligen isolerade främlingar för varandra såsom det ofta hävdas? Jag menar att vi empiriskt kan iaktta att gemene svensk för hundratals år sedan visst ofta träffade och kom i kontakt med andra landsmän, samt att det fanns en samhörighetskänsla människor emellan, geografiska avstånd till trots.

[Carolus]

Instämmer till fullo. Har aldrig förstått idéen om att svensken inte alls sett sig som svensk och enbart hållt sig inom lokalområdet. Att folk har en form av "nationalitetsuppfattning" och stred för detta fanns redan i antikens Grekland och att det inte skulle finnas i Sverige låter hemskt krystat.

Sedan är det ganska ohållbart med att man inte rörde sig utanför lokalsocknen. Som du sa så fanns lagar om att man inte fick vara för nära släkt och just iochmed Sveriges brist på större byar/städer så var det än viktigare att röra sig utomsocknes/landskaps för att hitta en lämplig maka. Snarare mer troligt i Sverige än på kontinenten där större byar/städer länge fanns varpå utomsocknes kontakter egentligen var mindre viktiga.

[Dûrion Annûndil]

Vad säger ni andra? Kände den svenska allmogen en grad av samhörighet med andra landsmän som jag hävdar eller var man verkligen isolerade främlingar för varandra såsom det ofta hävdas? Jag menar att vi empiriskt kan iaktta att gemene svensk för hundratals år sedan visst ofta träffade och kom i kontakt med andra landsmän, samt att det fanns en samhörighetskänsla människor emellan, geografiska avstånd till trots.

Att det fanns en samhörighetskänsla kan man väl förutsätta, men frågan är väl i vilka situationer och med vem - vilket varierade. Bondsönerna som skulle mota bort dalkarlarna kan mycket väl känt samhörighet med andra bönder, likar i den sociala hierarkin i den sitationen. Men skulle de känt samhörighet med någon enstaka främling från utsocknes som kom förbi deras by en vanlig vardag - eller varit misstänksam? Det finns väl lika många exempel på lokal inskränktsamhet, som på att man såg kungamakten som en förenande faktor, och dennes undersåtar som svenskar - även finnar, balter och tyskar när det begav sig.

Den ideologiska nationalismen är ju lite mer komplicerad än så. Men hur många påstår egentligen att det inte fanns någon "rikssamhörighet" i Sverige innan dess?

Mvh -Dan

[Djinghis Khan]

Att det fanns en samhörighetskänsla kan man väl förutsätta, men frågan är väl i vilka situationer och med vem - vilket varierade. Bondsönerna som skulle mota bort dalkarlarna kan mycket väl känt samhörighet med andra bönder, likar i den sociala hierarkin i den sitationen.

Jo, men där har vi ju i stort sett hela Sveriges befolkning - allmogen på landsbygden. Har ingen detaljerad statistik men de måste ha utgjort över 80% av befolkningen fram till förra sekelskiftet - bönder, torpare, sockenhantverkare m.fl. Men å andra sidan var de indelta soldaterna inte riktigt sociala jämlikar, då den indelte var torpare och allmogeuppbådet bestod av självägande bönder och bergsmän. Sen har vi ju också knektarnas egna argument om att de inte ville skjuta på "bröder och landsmän" år 1743. Uppenbarligen hade de ju inga sådana tvivel att gå i strid mot andra länders bondsöner...

Men skulle de känt samhörighet med någon enstaka främling från utsocknes som kom förbi deras by en vanlig vardag - eller varit misstänksam? Det finns väl lika många exempel på lokal inskränktsamhet, som på att man såg kungamakten som en förenande faktor, och dennes undersåtar som svenskar - även finnar, balter och tyskar när det begav sig.

Förmodligen hade de inte direkt sprungit fram och välkommnat personen, men det är väl en lite annorlunda situation. Samhörighetskänslor uppstår väl i större, allvarligare sammanhang. Dock kan jag tänka mig att uppståndelsen vore större om främlingen var en fransman än om han kom från en annan del av Sverige

Den ideologiska nationalismen är ju lite mer komplicerad än så. Men hur många påstår egentligen att det inte fanns någon "rikssamhörighet" i Sverige innan dess?

Mvh -Dan

Tja det hävdas lite varstans - på muséer, i skolböcker, i anslutning till SVT:s "Riket" m.m.

[Giancarlo]

Nu spekulerar jag en del.. men man kan väl säga att "nationella känslor" på den tiden inte var lika exkluderande som de idag?
även om härskarklassen talade ett språk i många länder, mellan underklassen i många
landsdelar inte talade detta språket. Om det fanns nationell samhörighet förritiden så styrdes den inte i lika grad av språk och kultur som idag.
T.ex Sverige var ju ett rent tvåspråkigt land, utan att göra för många
distinktioner mellan svenskar och finnar. Fram tills mitten på 1800-talet var ju svenska sedlar på både Finska och Svenska, trots att vi förlorat Finland för flera år sen. Den nationalistiska rörelsen gjorde sen en distinktion med språket som grund som inte fanns innan och
då blev sedlarna på svenska (även om det fortfarande fanns finsktalande innanför gränsen).

Sen ska vi inte exkludera att många ställen hade väldigt ingrodda lokala identiteter, och språk, som inte alls hänger ihop med nationella identiteten som finns idag. Vi vet att de existerat på sina ställen, fast forskningen på dessa områden är undermåligt, eftersom vi idag gillar att forska på identiteter som utvecklats till något större än de som hypotetiskt skulle kunna bli gällande. (Källa: Harald Gustafsson, Nordens Historia)

Sen ska vi inte jämföra Sverige med länder som Frankrike där konungamakten = staten tills precis innan franska revolutionen, och där ungefär 10% talade riktig Franska först innan revolutionen (resten talade t.ex Picardiska, Franco-Provensalska, Catalanska Provensalska, Tyska, Bretonska, Occitanska etcetra).

[Dûrion Annûndil]

Har ingen detaljerad statistik men de måste ha utgjort över 80% av befolkningen fram till förra sekelskiftet - bönder, torpare, sockenhantverkare m.fl.

1870 var 72% jordbrukare, 1900 55% (Sveriges Historia, Norborg)

Men å andra sidan var de indelta soldaterna inte riktigt sociala jämlikar, då den indelte var torpare och allmogeuppbådet bestod av självägande bönder och bergsmän. Sen har vi ju också knektarnas egna argument om att de inte ville skjuta på "bröder och landsmän" år 1743.

Mer jämlikar än med överhögheten? Uppenbarligen såg ju soldaterna någon slags samhörighet med uppbådet, som stod i kontrast mot dem som gav order...

Uppenbarligen hade de ju inga sådana tvivel att gå i strid mot andra länders bondsöner...

Dessa var fientliga soldater, som "hotade hus och hem".

Förmodligen hade de inte direkt sprungit fram och välkommnat personen, men det är väl en lite annorlunda situation. Samhörighetskänslor uppstår väl i större, allvarligare sammanhang.

Jag håller med. Det är dessa "större, allvarliga sammanhang" som står för samhörigheten mellan greker, romare, kineser, kristna, innan nationalismen - men på annorlunda grunder.

Dock kan jag tänka mig att uppståndelsen vore större om främlingen var en fransman än om han kom från en annan del av Sverige

Beror väl på. En dagdrivande utsocknes ses nog som farligare än en genomresande adelsman från Frankrike.

Tja det hävdas lite varstans - på muséer, i skolböcker, i anslutning till SVT:s "Riket" m.m.

Ett påstående som då behöver kompliceras och förklaras lite tydligare.

Mvh -Dan

[Djinghis Khan]

1870 var 72% jordbrukare, 1900 55% (Sveriges Historia, Norborg).

Jag menade iofs alla människor boende på landsbygden (inkl. sockenhantverkare m.fl.), då får vi högre siffror. Året 1870 bodde 85,2 på landsbygden, år 1900 var det 71,8. Hursomhelst är siffrorna entydiga på att svensken i gemen bodde på landsbygden

Källa: Melin, Johan; Johansson, Alf W; Hedenborg, Susanna: Sveriges Historia 1999 sid. 341

Mer jämlikar än med överhögheten? Uppenbarligen såg ju soldaterna någon slags samhörighet med uppbådet, som stod i kontrast mot dem som gav order...

Mjo men vi har ju fortfarande deras egna argument om att de inte ville skjuta på landsmän. De motiverade inte myteriet med att de inte ville skjuta på ståndsbröder eller dyl, utan just landsmän.

Dessa var fientliga soldater, som "hotade hus och hem".

Jovisst, men uppbådet 1743 var också en fara för deras liv. Det är anmärkningsvärt att flera förband vägrade ordern om eldgivning trots att bönderna redan hade inlett striden mot livgardet

Jag håller med. Det är dessa "större, allvarliga sammanhang" som står för samhörigheten mellan greker, romare, kineser, kristna, innan nationalismen - men på annorlunda grunder.

Jo, det är också min poäng

Beror väl på. En dagdrivande utsocknes ses nog som farligare än en genomresande adelsman från Frankrike.

Fast det här är väl ändå hårklyverier, i vilket fall som helst motsäger det knappast den ursprungliga tesen. Även idag kan ju folk på småorter stirra på "utsocknes" folk genom stugfönstret. Däremot om Sverige tar guld i fotbolls VM (nåja drömma kan man väl ) och personerna ovan möter varandra på Münchens gator - ja då tror jag att man ändå tar och skålar tillsammans som landsmän. Ponera istället att en gute och en dalslänning råkade på varandra på en marknad i St. Petersburg år 1772 - nog hade de skakat hand och tyckt det var roligt att möta en landsman

Ett påstående som då behöver kompliceras och förklaras lite tydligare.

Mvh -Dan

Visst, men jag tycker att jag var ganska tydligt. Fast om du hemskt gärna vill kan jag försöka leta fram citat?

[Dûrion Annûndil]

Mjo men vi har ju fortfarande deras egna argument om att de inte ville skjuta på landsmän. De motiverade inte myteriet med att de inte ville skjuta på ståndsbröder eller dyl, utan just landsmän.

Bara för sakens skulle, hur tillförlitliga är källorna till att de sa just så då? Och var det det de menade (de kanske inte kunde säga "ståndsbröder" inför befälen)?

Ett påstående som då behöver kompliceras och förklaras lite tydligare.

Visst, men jag tycker att jag var ganska tydligt. Fast om du hemskt gärna vill kan jag försöka leta fram citat?

Nejdå, jag menade att förklaringarna i de där böckerna behövdes uppgraderas.

Mvh -Dan