Skalman.nu Forum

Jag tycker att man möjligen kan känna skuld några generationer bakåt, inte många sekel. För att känna skuld måste man personligen ha tjänat på att ens anfader utnyttjade fattiga arbetare, slavar, etc. För mig går gränsen helt subjektivt någonstans kring 1850.

Kollektiv ära var ett intressant begrepp. Kollektiv skuld brukar avse vinning på bekostnad av andras ofrihet och fattigdom. Jag tänker att kollektiv ära borde röra sådant som medverkat till att fattiga, ofria människor kommit närmare ett slags medelklasstandard, exempelvis bostadsägande och viss "guldkant på tillvaron". Jag tänker alltså på sådant som egnahemsrörelsen, kollektivavtal, bostadsrätten, lagstadgad betald semester, folkbildning, etc. Men det finns säkert mycket annat som också kan ses som kollektiv ära...

Om jag har en kvinnlig släkting som var piga och blev gravid med en bonde, får jag då en skuld för att min manlige släkting utnyttjat henne eller har jag rätt till kompensation för att min kvinnliga släkting blivit utnyttjad? Hur fungerar det teoretiska ramverket?

Det jag tänker på är förståelse för socialt arv snarare än kollektiv skuld. Jag upplever att många svenskar har ungefär den här världsbilden:

• Före 1945 var allt misär, efter 1945 blev allt bra.

• Vanligt folk var arbetare om man går tillbaka några generationer.

• Därutöver fanns det några rika som hade det alldeles för bra.

Problemet är att det inte riktigt stämmer. Sverige var länge ett agrart samhället och lämnade sedan industrisamhället ganska snabbt. Överklassen var och är liten och Sverige har aldrig varit särskilt urbaniserat, på riktigt. Många bodde lantligt fram till 1900-talets mitt. Sedan hamnade deras barn i villaförorter på 1970-talet.

Precis, vanligt folk var jordbrukare, kanske fattiga men samtidigt också företagare.