Kommunismens syn på lönekostnaden

[Markus Holst]

Du har pratat om det så skitlänge här på forumet utan att jag fattat. För mig är politik vuxna som grälar i TV, inte att jag köper mjölk av grannen.

[Davian]

Ja. 19,5 år har jag snart pratat om det

[Markus Holst]

Ja. 19,5 år har jag snart pratat om det

Du ser, det hjälpte inte

[Markus Holst]

Fortsätt nu vara snälla mot varandra. Dumt inlägg har blivit bortplockad.

[cats]

Många tror att politik är begränsat till lagar, regler, styrelseskick, ideologier osv. Men politik är egentligen alla former av sociala relationer människor har och effekten av människors arbete.

Markus tyckte att det var dumt att kalla detta strunt. Så jag tänker förklara varför jag tycker att Davians påståenden tänjer på begrepp så att de blir obegripliga och urvattnade.

Frågan om alla sociala handlingar och relationer mellan människor är politiska kan visserligen bero på hur man definierar "politik". Delvis kan jag hålla med om att i en bred mening kan man argumentera att många sociala handlingar och relationer har en politisk dimension. Men då måste de på något sätt involvera maktrelationer, normer och regleringar inom en grupp eller samhälle.

När människor interagerar socialt, navigerar de ofta i maktstrukturer och inflytanderelationer. Detta kan omfatta allt från familjerelationer till arbetsplatsdynamik, där beslut och handlingar kan reflektera strävanden efter makt eller kontroll.

Sociala interaktioner är ofta centralt i hur individer och grupper definierar och uttrycker sin identitet. Debatter kring genus, ras, etnicitet och sexualitet är exempel på hur sociala relationer kan vara djupt politiska, då de handlar om rättigheter, representation och erkännande.

De normer som styr socialt beteende är också politiska till sin natur, eftersom de formar vad som anses acceptabelt och påverkar individernas livsmöjligheter. Att ifrågasätta eller försvara dessa normer är en politisk handling som kan leda till social förändring

Men att raljera och kalla alla sociala handlingar politiska är inte sant eftersom de inte är det. Särskilt de aktiviteter som är av privat natur eller inte direkt kopplade till offentliga eller kollektiva beslut. Exempelvis kan vardagliga sociala interaktioner som att hälsa på varandra, småprata, eller umgås med vänner, köpa mjölk till familjen, ses som icke-politiska handlingar eftersom de primärt fokuserar på personliga relationer och inte på att forma eller påverka samhällsstrukturer.

Ur ett sociologiskt eller antropologiskt perspektiv kan visserligen nästan alla aspekter av mänskligt beteende och interaktioner ses som delvis politiska på grund av deras inverkan på maktstrukturer och kollektiva normer. Men det är en indirekt påverkan. Från ett mer traditionellt politikvetenskapligt perspektiv bör man reservera termen "politik" för handlingar och processer som direkt relaterar till styrning och offentlig politik.

[Amund]

Profit som är en mycket populär term i kretsar som vill avskaffa den, ordet indikerar egoism och orättvisa.

Vad som aldrig nämns är profitens motsatser risktagande, kapitalförlust och i vissa fall konkurs. Profit kräver någon form av risktagande och ingen skulle någonsin ta en risk om möjligheten till profit uteblir.
Det är ingen som hjälper till att ta förlusten om en affärsidé inte fungerar, men fungerar den så är det många som vill ha del av vinsten.

Att kalla vinst för profit är mycket ideologiskt laddat och är därför standard och indikerar underförstått att företagaren inte har rätt till detta mervärde. En terminologi som i motsatt ände diskvalificerar ordet bidragstagare eftersom det är behovet som styr och inte äganderätten. Alltså lika lite som att alla i en viss grupp är bidragstagare så är inte varje näringsidkare en profitör, rikare än lönearbetare.

Skjut inte på budbäraren, men utan möjlighet till profit sker tyvärr ingen produktion av mervärde för avsalu. Det visste även Lenin när han plötsligt tillät bönderna att kunna sälja sitt överskott för att rädda landet från en ännu värre svältkatastrof, (ett steg bakåt för att kunna ta två steg framåt).

De empiriska experiment vi kan studera visar ganska klart att produktion utan risktagande och utan möjlighet till profit har svårt att leverera de tjänster och produkter som efterfrågas av marknaden. Styrande är istället produktionsmål, mål som sällan motsvaras av det som marknaden efterfrågar. Centralplanering (Femårsplaner) har ingen chans att analysera marknadens behov. Särskilt inte när det finns en politisk styrning och därmed ett belöningssystem knutet till planeringen och inte till människors behov.

[Amund]

Lönekostnaden som är trådens ämne styrs vanligtvis av tillgång och efterfrågan, alltså att löner sätts enligt en sorts marknadsmekanism där produktion med hög efterfrågan genom högre lön som ett incitament drar till sig talang och extra ansträngning.

För mig är det oklart om en kommunistisk arbetsmarknad tillåts ha fri rörlighet och om lönen tillåts utgöra ett incitament för att förbättra produktiviteten? Jag har svårt att tolka att det är så om löneläget är knutet till behov och inte till prestation, och därmed saknar löneläge/lönekostnad koppling till produktens marknadsmekanismer. Om den late gatusoparen med barn har högre lön än den ambitiöse ensamstående raketforskaren lär det bara dyka upp andra förmåner som befäster människans inneboende känsla för rättvisa. Raketforskaren får kanske handla produkter med högre kvalitet som tillverkats i en marknadsekonomi i en särskild butik, en särskild butik där bara de mest jämlika i ett jämlikt samhälle får tillgång till.

Min slutsats är alltså att i en kommunistisk ekonomi är siffror och summor fiktiva eftersom de har planerats på politisk väg. I en marknadsekonomi får ekonomin/marknaden fungera på egen hand och sedan anpassas priser, löner, statistik utifrån utfallet av ekonomin. I en kommunistisk ekonomi börjar man i andra änden och planerar först utfallet av ekonomin, och sedan får verkligheten anpassa sig till planeringen. I en sådan ekonomi saknar valutan även det värde som vi är vana vid i en marknadsekonomi. Valutan och därmed lönen blir mer en fiktiv summa eftersom den inte är kompatibel med en marknad med efterfrågade produkter där dess värde efterfrågas - eller med andra ord: Löneläget saknar betydelse om det inte finns produkter att köpa för pengarna.