Jag är också en 'Johnny-come-lately' i denna tråd - men när jag läste citatet ovan - drog jag på mun....Detta är något jag funderat på, är inte "Sossesverige" ganska precis ett genomförande av de korporativistiska ideer som Mussolini hade? Bara en sådan sak som att man har organisationer som är remissinstanser är väl något väldigt speciellt svenskt? Eller? Och det var väl precis så som Mussolini ville ha det.
, Varjag )
Jag tror inte det är så enkelt, och ser inte korporativismen som grundbulten i fascismen, utan bara en beståndsdel av flera. Mer utmärkande tycker jag snarare nationalismen (och vurmen för militär makt) är, det är denna som sen rationaliserar exempelvis korporativismen (näringslivet underordnas staten för "folkets" skull). Den återfinns ju i både Spanien, Italien, Tyskland, och de andra staterna i Europa som under 1930-talet fick auktoritära regimer. Alla auktoritära styren som inte är marxistiska beskrivs ju inte heller som fascistiska (annat än när ordet "fascism" används som synonym för "diktatur" i vardagligt tal).Albert skrev:Kommer in sent i debatten här.Dûrion Annûndil skrev:Det kanske ska nämnas att Franco och falangisterna startade det Spanska inbördeskriget med ett kuppförsök och sedan militär revolt mot den sittande vänsterregeringen.
Mvh -Dan
De renodlade fascisterna i Spanien var aldrig särskilt inflytelserika på den politiska scenen före kriget, på den nationella sidan under inbördeskriget eller i Francos Spanien efter kriget. Jag anser det direkt felaktigt att utpeka Spanien som ett fascistiskt land. Det är stalinistisk retorik som lever kvar.
Överhuvudtaget är det idéhistoriskt mycket märkligt att alla icke marxistiska länder med auktoritärt styre eller på annat sätt bristande demokrati klassas som fascistiska. Ursprunget till detta torde ligga i att den marxistiska synen på fascismen fått tolkningsföreträde.
Grundbulten för fascismen är korporativismen. Utan korporativism (eller i alla fall en ansatts till), ingen fascism. Ganska enkelt egentligen.
Då har vi m.a.o. en olikartad syn på Fascismen.Dûrion Annûndil skrev:Jag tror inte det är så enkelt, och ser inte korporativismen som grundbulten i fascismen, utan bara en beståndsdel av flera. Mer utmärkande tycker jag snarare nationalismen (och vurmen för militär makt) är, det är denna som sen rationaliserar exempelvis korporativismen (näringslivet underordnas staten för "folkets" skull).
Mvh -Dan
Och här slår du i viss mån huvudet på spiken. Fascism används slentrianmässigt om alla 30-talets auktoritära icke-marxistiska regimer - förutsatt att de inte låg i krig med axelmakterna.Dûrion Annûndil skrev: Den återfinns ju i både Spanien, Italien, Tyskland, och de andra staterna i Europa som under 1930-talet fick auktoritära regimer. Alla auktoritära styren som inte är marxistiska beskrivs ju inte heller som fascistiska (annat än när ordet "fascism" används som synonym för "diktatur" i vardagligt tal).
Mvh -Dan
Vilket jag ju menar att de inte gör. Däremot görs så idag.Albert skrev:Och här slår du i viss mån huvudet på spiken. Fascism används slentrianmässigt om alla 30-talets auktoritära icke-marxistiska regimer - förutsatt att de inte låg i krig med axelmakterna.Dûrion Annûndil skrev: Den återfinns ju i både Spanien, Italien, Tyskland, och de andra staterna i Europa som under 1930-talet fick auktoritära regimer. Alla auktoritära styren som inte är marxistiska beskrivs ju inte heller som fascistiska (annat än när ordet "fascism" används som synonym för "diktatur" i vardagligt tal).
Mvh -Dan
Fascism eller inte: man har en tendens att tona ner det auktoritära, icke-demokratiska draget hos Polen och Grekland när man snackar VK2. "Polen och Grekland var allierade med västmakterna och alltså Goda", detta är ryggmärgsreaktionen hos många; den som har koll vet dock att båda regimerna var synnerligen diktatoriska. Detta bör man hålla i minnet, utan att för den skull relativisera den tyska diktaturen i sammanhanget.Dûrion Annûndil skrev: Den återfinns ju i både Spanien, Italien, Tyskland, och de andra staterna i Europa som under 1930-talet fick auktoritära regimer. Alla auktoritära styren som inte är marxistiska beskrivs ju inte heller som fascistiska (annat än när ordet "fascism" används som synonym för "diktatur" i vardagligt tal).
Mvh -Dan
Vilket ekonomiskt / ideologiskt mål ville fascisterna uppnå med en specifikt korporatistisk politik anser du då?Albert skrev:Då har vi m.a.o. en olikartad syn på Fascismen.Dûrion Annûndil skrev:Jag tror inte det är så enkelt, och ser inte korporativismen som grundbulten i fascismen, utan bara en beståndsdel av flera. Mer utmärkande tycker jag snarare nationalismen (och vurmen för militär makt) är, det är denna som sen rationaliserar exempelvis korporativismen (näringslivet underordnas staten för "folkets" skull).
Mvh -Dan
Enligt mig är korporativismen grundbult nummer ett.
Albert skrev:Enligt mig är korporativismen grundbult nummer ett.
De två främsta exemplen på korporativism under 30-talet är ju dels Musolinis Italien och dels Salazars Portugal. Det ena systemet brukar betraktas som fascistiskt och det andra som auktoritärt/högerextremt. Bör dessa två korporativistiska system särskiljas och hur skall det i så fall göras, vad tycker du?Albert skrev:Fascism används slentrianmässigt om alla 30-talets auktoritära icke-marxistiska regimer -
Ja korporativismen var väldigt viktig i Italien. Och hela tanken funkar finfint i "terza posizione"-ideologin. Den innegriper ju både marknadsekonomi och stadsstyrning. Fascisterna kunde både lova att de skulle kunna direkt gynna "arbetare" med progressiv socialistoid politik, samtidigt som de kunde garantera inkomster för företagen (som fick bekosta den starka staten) tack vare att de garanterade att staten skulle vara imperialistisk, expansiv och fullständigt girig. Samtidigt som det inte fanns någon risk att man helt avskaffade äganderätt. Imperialismen och utsugning av andra länder var tänkt att snarare betala av sådant man annars skulle fått betala via höga skatter. Den giriga staten funkar finfint i en extremnationalistiskt tänkande som ständigt motiverar att länder gluffsar åt sig och invaderar andra stater t.ex.Donkeyman skrev:Giancarlo - det var ett intressant inlägg. Jag har inte tidigare tänkt i de banorna men de är nog riktiga. På det viset kan också fascismen betecknas som "revolutionär". Fast i den betydelsen att man vill omvandla samhället från det traditionella till det moderna. Och där är korporativismen verktyget. .
Konkret exempel på detta är Mussolinis konflikt med kyrkan t.ex, en maktfaktor som var stark i det gamla bondesamhället man ville bryta ifrån. Även t.ex. den futuristiska estetiska rörelsen och byggandet av fascistiska betongstäder (ex. Littoria och EUR). Modernismens attraktivitet hänger också ihop med att man ser moderna uppfinningar som ett medel för att staten ska kunna bli mäktigare, starkare, bättre. Det fanns dock en del idegods hos i alla fall naazisterna där man talade om att slutgiltligt avskaffa det urbana samhället för ett mer romantiskt bondesamhälle, men dessa idéer var knappast attraktiva i Europa före kriget då man försökte skaffa maximal makt för ens land på de andras bekostnad. Modernismen innebar makt.Donkeyman skrev: Det innebär ju också att fascismens ekonomiska politik styrdes av att lämna strukturer som man bedömde som "överspelade" och i stället rikta in sig på att stötta "det moderna samhället. Jag måste nog sova på de här tankarna innan jag funderar vidare. Men någon annan kanske har lust att tänka högt så länge.
Detta är en mycket förenklad bild av det hela. Först och främst så är inte fascismen entydigt modernistisk, det finns gott om tankegods som blickar tillbaka till det ursprungliga och det äkta. Exempelvis nazismens vurm för nationalromatik, "Blut und Boden", hembygd, den konservativa kvinnosynen osv. Jag skulle nog hellre kalla fascismen som en blandning av modernism och antimodernism. Fascismens ideal finns i det förgångna, i det gamla Rom eller hos de ursprungliga äkta germanerna. Detta ursprung ville man i möjligaste mån återskapa, om än med moderna medel.Giancarlo skrev:Skillnaden på hur man brukar särskilja fascism gentemot andra "högerdiktaturer" tror jag därför
inte handlar särskilt mycket om ekonomi eller korporativism, utan om diktaturen har en modernistisk eller konservativ ambition.
