Bör man älska Historia ur ett vetenskapligt perspektiv

[Robert Sköld]

Jag hade ett mycket intresant seminarium om Historisk teori i fredags, då en intressant fråga dök upp.

Bör en historiker älska historia?

Mitt svar på denna är att historikern gärna får vara upprymd i sitt läsande och beundra historiska skeenden. Det som man därimot inte bör göra är att älska historia så mycket att man övertolkar händelser. Detta leder nog tyvärr till fenomen som Göticism. Att Sverige skulle vara det sjunkna Atlantis, innebär troligtvis att man älskar och högaktar sina förfäder en smula för mycket.

Vad tycker ni?

Kropotkin

[Daniel L]

Jag tycker att det är nödvändigt att alla människor trivs med sin sysselsättning. Att människor känner en passion för sitt arbete är i de allra flesta fall mycket bra. Att man sedan bör undvika att ha en romantiserad bild eller, som du säger, övertolkning, av olika historiska skeenden är givet. Jag tycker dock det är fel att säga att historiker inte bör älska sitt arbete.

mvh/ Daniel

[Robert Sköld]

Givetvis är det absolut inget fel i att älska det man håller på med, oavsett om det är historia eller något annat. Det var inte riktigt det jag hade i åtanke, utan som sagt den "kärleken till historia" som leder till att korrektheten blir lidande. Till exempel nationalsocialismens tillskrivningar om germaner och ariers underbara dåd genom tiderna.

Kropotkin

[Daniel L]

Men i så fall handlar det ju endast om vanlig källkritik och att ta alla källor i beaktande. Eller hur?

mvh/ Daniel

[Robert Sköld]

Joo i någon mening så är det väl det. Jag är inte riktigt lika säker på mitt svar jag gav på min egen fråga, fall man verkligen bör älska historia. Man kanske inte bör göra det för mycket, då jag tror det kan dunkla ögonen. Hur objektiva och korrekta är alla nya böcker om Heliga Birgitta egentligen, skrivna av människor som Älskar historia.

Kropotkin

[Schwalbe]

Jag anser att för att man ska bli riktigt duktig inom ett område så bör man tycka om det man håller på med. Övertolkar man så är man ju helt enkelt bara en dålig historiker?

[Örjan]

Jag håller med att när historiker skriver biografier om viktiga personer är det ett problem att de i regel har en mycket positiv syn på dessa. Det är precis som om alla böcker om nutida politiker skulle skrivas av journalister som är bästa vänner med dessa. Min uppfattning är att de flesta historiska personer är övervärderade. Ett undantag skulle väl vara Karl XII som det har skrivits extremt många böcker om, med såväl positiv som negativ kritik.

Svensk historia kännetecknas också av att det finns relativt få kvinnor att se upp till. Att många nutida kvinner försöker kompensera detta med att okritiskt hylla de få kvinnor som gjort avtryck i historien är pinsamt. Kung Kristina och heliga Birgitta är exempel på detta.

[zjukov]

Förvanskningar av ett historiskt skeende har väl egentligen inget att göra med att man skall ha en för stor lidelse för historiedisciplinen i sig? Jag menar de flesta historiska exemplen på personer som fabulerar och diktar upp historiska luftslott är ju ej "klassiskt skolade historiker" utan mer som lydiga redskap åt en regim eller åt vissa politiska eller ekonomiska intressen. För en penning eller för en "god politisk sak" trixar man med källorna och förflyttar historieämnet till sagornas värld men att påstå att grunden till detta förfalskande är ett genuint, "överhettat" historieintresse, tror jag är fel.

/greger

[Robert Sköld]

Du har en viktig poäng Zjukov, vad det gäller "icke-historiker/politiker". Tar man exemplet med Rudbeck med kamrater på 1600-talet (?), så fanns det troligtvis ett politiskt intresse i att påstå att Sveriga var det sjunkna Atlantis.

Missförstå mig inte ni andra, jag menar inte att det är fel att älska historia, utan att man bör skydda sig för att inte mista sin objektivitet.

Kropotkin

[Maxim]

Problemet ligger inte i om man älskar historien eller inte. Problemet ligger i om man som historiker låter ens känslor för en historisk person eller ett historiskt skeende gå ut över objektiviteten. Visseligen kan man inte enligt postmodernistisk teori vara särskilt objektiv, men det är ett mål att eftersträva. Först och främst måste man nog avromantisera historien för att komma åt dess kärna.

[Robert Sköld]

Maxim, det tolkar jag som att du förstår vad jag menar med mitt resonemnag?

Kropotkin

[Maxim]

Dina tankar är besvarade och assimilerade

[Casanova]

Det är upp till var och en om man älskar historia eller ej. Ty det är en skiljefråga.

[Dilbert]

Du har en viktig poäng Zjukov, vad det gäller "icke-historiker/politiker".

Är inte Zjukovs bästa poäng att man måste skilja mellan historia som ämne (disciplin, metod etc.) och som studieobjekt (det förflutna)? Den som älskar historien (eller "historian") som ämne, i den meningen att hon hängivet studerar och försöker tolka det förflutna med någon sorts konsekvent och metodisk sanningslidelse, kan ju faktiskt komma att avsky historien som skeende, utan att det behöver föreligga någon motsättning. T.ex. genom att man upptäcker oönskade eller obehagliga sanningar om människan.

Omvänt kan man kanske säga att den som ensidigt idealiserar det förflutna, som t.ex. göticismens representanter, inte alls egentligen älskar historien (vare sig som ämne eller som studieobjekt) utan framför allt sin fantasi om den. Vilket kanske bara är ett sätt att göra den till ett instrument för att handskas med den egna samtiden?

[Schwalbe]

Man kan givetvis tvinga sej att lära sej något man inte gillar. Men då tror jag bara man lär sej det man måste kunna.