Politiska dynastier

[hilbert]

En diskussion i en annan tråd fick mig att fundera på det här med politiska dynastier, dvs släkter där flera generationer blir ledande politiker.
Vi har Papandreou i Grekland, Stoltenberg i Norge, Bush och Kennedy i USA , det finns säkert fler exempel.
Men i Sverige har vi inget liknande.
Om man ser på de mest framträdande politikerna under efterkrigstiden, så är Bertil Ohlin, vars dotter Ann Wibble blev finansminister ett undantag.
Erlander Palme Fälldin Bohman Bildt Karlsson Persson, ingen av dem har barn som blivit politiker, i alla fall inte på någon högre nivå.
Är det slump eller finns det någon djupare förklaring?

[Markus Holst]

En enkel förklaring kan vara att man måste vara stormrik för att nå presidentämbetet, och kanske även andra högre politiska poster, i USA vilket gör att det inte finns så många att välja på.

[a81]

Det gäller väl om inte annat att ha kontakter i amerikansk politik. Alla amerikanska presidenter har dock inte haft överklassbakgrund. Man kan ju titta på de tolv senaste amerikanska presidenterna och se vad deras fäder (i första hand) hade för yrke (mödrarna oftast någon form av hemmafruar):

John F. Kennedy, fadern affärsman och diplomat
Lyndon B. Johnson, fadern affärsman och politiker
Richard Nixon, fadern lantbrukare, livsmedelshandlare och bensinstationsägare
Gerald Ford, fadern ullhandlare (alkoholiserad och hotfull, modern lämnade honom kort efter Fords födelse), styvfadern affärsman och politiker
Jimmy Carter, fadern affärsman och politiker
Ronald Reagan, fadern resande säljare
George H. W. Bush, fadern bankman och politiker
Bill Clinton, fadern resande säljare (omkom innan Clinton föddes), modern sjuksköterska, första styvfadern bilförsäljare (alkoholiserad/hotfull), andra styvfadern (i vuxen ålder) småföretagare, tredje styvfadern (i vuxen ålder) frisör
George W. Bush, fadern president, m.m.
Barack Obama, fadern ekonom, modern antropologi, styvfadern geograf
Donald Trump, fadern fastighetsutvecklare och affärsman
Joe Biden, fadern bilförsäljare

Av dessa sena 1900-tals och tidiga 2000-tals presidenter hade i alla fall Nixon, Reagan, Clinton, Obama och Biden hade ganska vanlig bakgrund. Mönstret man kan se är väl att alla utom Obama har/hade "entreprenörsbakbrund", men på väldigt olika nivå. Clinton är väl den ende som verkar ha haft en ganska enkel och rörig uppväxt.

[rmpj74]

Men i Sverige har vi inget liknande.
Om man ser på de mest framträdande politikerna under efterkrigstiden, så är Bertil Ohlin, vars dotter Ann Wibble blev finansminister ett undantag.

Vi har också Lennart och Thomas Bodström.

[koroshiya]

Anna Johansson. Det är svårt att se att hon har gjort något mer än att vara dotter till Göteborgs starke man, Göran.

Görans föräldrar jobbade på SKF, liksom han. De var snickare respektive städerska.

Anna har fyra barn. Om något är aktivt inom politiken vet jag inte.

Min tro är att Anna blev minister för att göra göteborgsbänken glad.

[Amund]

Kan man generellt säga att i mer ojämlika länder utan kungahus frodas politiska dynastier lättare? Jag tänker på Peron i Argentina, Gandhi i Indien, Papandreou i Grekland, Bhutto i Pakistan som exempel. Dessa familjer blir då lite av semi-kungligheter tänker jag.

Under vänsterpartiers historiska väg till makten får jag erkänna att det i viss mån blir ett meritokratiskt system även om det också är den starkaste som tar makten. När makten väl är vunnen kan det växa fram dynastier.

I den andra tråden skrevs det om politiska broilers och som exempel gavs en mycket ung kvinnlig minister. Vad jag inte förstår där är på vilket sätt just hon är representativ, är inte nästan hela högen av politiker broilers i någon form? Tror inte att förre finansministern och SSU-ordföranden Mikael Damberg gjort särskilt mycket utanför maktens korridorer. Hans föräldrar hör bägge till parti-adeln inom S. Nä, politiker skolas man nog till idag redan från tidiga år. Undantaget är möjligtvis om du är kändis - tänk den statsminister som i regeringsförklaringen fick tillkännage att den nye justitieministern heter Leif GW Persson.

[loop]

Allard är ett relativt ovanligt efternamn(Under 700 pers), men det finns åtminstone Mats, Marcus, Henry, Folke, Lennart och Bo-Göran som varit eller är politiskt aktiva. Mest inom socialdemokratin. Tre på hög nivå. En är kändis utanför SAP.
Detta är väl inte helt ovanligt på lokal nivå. Men detta är lite avvikande.

[loop]

Tror inte att förre finansministern och SSU-ordföranden Mikael Damberg gjort särskilt mycket utanför maktens korridorer. Hans föräldrar hör bägge till parti-adeln inom S. Nä, politiker skolas man nog till idag redan från tidiga år. Undantaget är möjligtvis om du är kändis - tänk den statsminister som i regeringsförklaringen fick tillkännage att den nye justitieministern heter Leif GW Persson.

Undrar om sossarna har frågat honom? Han är ju extremt öppen med att han är sosse(Trots detta så inbillar sig massa dumskallehöger nåt annat). Har frågat sossar jag känner, och minst en är för.

[a81]

Tittar man på svenska statsministrar kommer många från hem där minst en av föräldrarna var lärare av något slag:

Tage Erlander, fadern folkskollärare och kantor
Olof Palme, fadern VD för försäkringsbolaget Thule
Torbjörn Fälldin, föräldrarna lantbrukare
Ola Ullsten, fadern skogsinspekör, modern småskollärarinna
Ingvar Carlsson, fadern lagerarbetare, modern textilarbeterska
Carl Bildt, fadern byrådirektör, modern förbundssekreterare
Göran Persson, fadern byggnadsarbetare
Fredrik Reinfeldt, fadern konsult (oklart inom vad), modern managementkonsult
Stefan Löfven, föräldrarnas yrken oklart, fosterfadern skog-/fabriksarbetare, fostermodern arbetade inom hemtjänsten
Magdalena Andersson, fadern lektor, modern adjunkt
Ulf Kristersson, fadern fil kand /ekonomikonsult, modern adjunkt

[koroshiya]

...
I den andra tråden skrevs det om politiska broilers och som exempel gavs en mycket ung kvinnlig minister. Vad jag inte förstår där är på vilket sätt just hon är representativ, är inte nästan hela högen av politiker broilers i någon form? Tror inte att förre finansministern och SSU-ordföranden Mikael Damberg gjort särskilt mycket utanför maktens korridorer. Hans föräldrar hör bägge till parti-adeln inom S. Nä, politiker skolas man nog till idag redan från tidiga år. Undantaget är möjligtvis om du är kändis - tänk den statsminister som i regeringsförklaringen fick tillkännage att den nye justitieministern heter Leif GW Persson.

Spontant skulle jag säga att du har rätt, och hon är bara ett exempel. Det hade kunnat vara Ulf Kristersson själv, om det hade varit år 1991. Även nya partier kan inte sällan ha politiker som tidigare har varit i andra partier.

Ändå, som du säger finns det vissa som kommer in i politiken senare. Isabella Lövin gick med i MP när hon var 44-45.

[hilbert]

Ändå, som du säger finns det vissa som kommer in i politiken senare. Isabella Lövin gick med i MP när hon var 44-45.

Men sådana personer får ofta problem, när de inte är vana vid politikens villkor.
Lövin klarade sig iofs bra , men det finns gott om exempel på motsatsen.

Reinfeldt tog tex in två personer, Maria Borelius och Cecilia Stegö som inte hade någon erfarenhet av politiska uppdrag tidigare.
De hoppade av efter två veckor eftersom de inte hade någon vana att hantera media.
Vi hade också klimatskeptikern Elsa Widding som värvades av SD, hon blev inte långvarig heller.

Så politik är också en verksamhet där det krävs en viss professionalism.

[Markus Holst]

Jag hittar ingen linje här som jag föredrar.

Den som kommer direkt från jobblivet kan inte politik, vilket jag inte gillar. Då är det, speciellt i små partier, risk att man får ansvar för något man inte begriper. Alltså stor risk för bristande professionalitet.

Inte heller tycker jag om brolierpolititker som aldrig gjort något annat än att käfta emot på möten och inget vet om den vanliga verkligheten och därför aldrig har erfarenhet av något av allt som diskuteras i politiken. Det leder också till risk för bristande professionalism.

[loop]

Jag hittar ingen linje här som jag föredrar.

Den som kommer direkt från jobblivet kan inte politik, vilket jag inte gillar. Då är det, speciellt i små partier, risk att man får ansvar för något man inte begriper. Alltså stor risk för bristande professionalitet.

Inte heller tycker jag om brolierpolititker som aldrig gjort något annat än att käfta emot på möten och inget vet om den vanliga verkligheten och därför aldrig har erfarenhet av något av allt som diskuteras i politiken. Det leder också till risk för bristande professionalism.

Vi saknar alla Fälldin
Men det är roligt att vi har en sjukvårdsminister som tidigare har jobbat som begravningsentrepenör

[Amund]

Jag hittar ingen linje här som jag föredrar.

Inte jag heller egentligen, men...

Det saknas oftast korrelation mellan ledaregenskaper och kompetens, något som man inte kan tro när man ser hur tillsättningar ofta sker. De flesta skriver under på meritokratins betydelse för att få rätt man på rätt plats. Ändå förundras man ofta varför t.ex. duktiga överläkare blir avdelningschefer eller att den skicklige hantverkaren blir arbetsledare. Bara för att Zlatan är duktig fotbollsspelare betyder det inte automatiskt att han skulle bli en bra tränare eller förbundskapten.

Om vi återgår till politiken så förundras jag över att akademiker med gedigna kunskaper så ofta misslyckas inom politiken, detta till skillnad från färgstarka personer med god retorisk förmåga och förmåga att vinna väljares känslor. Självklart anekdotiskt men i alla fall. Reagan lyckades betydligt bättre än den olycksalige Carter. Förmågan att göra sig populär ska inte underskattas i det politiska arbetet, tänk vad färgstarka personer som Zhou Enlai, Franz Josef Strauss, JFK har sin karisma att tacka för. Och självklart spiller det över på släktingar om sådana finnes.

Så kanske karisman och handlingskraften är nödvändig för politiker och långt viktigare än formell kompetens, utbildning eller yrkeserfarenhet kan betyda? Politik är ju att vilja som någon sa, och då är det viktigare att få igenom sin vilja än att bara vara kompetent.

[a81]

Problemet är väl att om den akademiska nivån är för låg riskerar man att inte våga ifrågasätta experter. Den svenska coronahanteringen, våra massiva rivningar av stadskärnor (särskilt i mellanstora städer), vår kunskapsfattiga skola, etc. tror jag delvis bottnar i politiker som haft svårt att säga emot experterna. I andra länder fick inte radikala experter lika fria tyglar.