Klansamhällets återkomst

[LasseMaja]

En spaning (för er som vet vad spanarna på radion är). Västerlandets guldålder är över. Vårt ekonomiska övertag är på väg att försvinna, allt fler regioner världen över konkurrerar framgångsrikt med oss. Världen pressas också av ekologisk kris och växande befolkning. De förutsättningar som fanns för den västerländska individualismen (ekonomisk rikedom, välfärdsstat mm) är på väg att försvinna och därmed nödgas vi ändra vår livsstil.

När bostadsbristen gör att unga inte längre kan flytta till eget, äldre behöver måste få hjälp av sina anhöriga på ålderns höst efter som hålen i välfärdssystemet börjar bli stora, handikappade (funktionshindrad?) måste få hjälp av anhöriga, otrygghet i rättsstaten gör att man inte alltid kan räkna med att ens liv och egendom kan erhålla skydd.

Som grannar har vi invandrad befolkning som till viss del lever kvar i sina klansamhällen. Bristen på möjligheter till framgång leder till ett utanförskap, segregation och arbetslöshet. Det är inte ovanligt med rapporter i media idag om hur vissa grupperingar (släkter, familjer, klaner) helt och hållet dominerar sina bostadsområden.

Min spaning är att även den svenska befolkningen är på väg att vända tillbaka till ett mer klan-baserat liv. Man är så illa tvungen och utvecklingen har redan börjat hos de sämst ställda i befolkningen.

[Markus Holst]

Min fundering: Finns det något negativt i det, varför nästa fråga blir om det kan finnas något positivt.

Jag har affärsbekanta i Pakistan och när jag träffar dem på mässor i Tyskland träffar jag också deras i Europa boende släktingar. Samtalen hamnar alltid hur egoistiska vi är i Europa och hur lite vi bryr oss om varandra. Jag får ju i diskussionen representera Europa och försöka förklara varför Mamma bor på "ålderdomshem" och sönerna flyttar hemifrån redan innan de är 25.

Jag måste erkänna att mina argument tryter rätt snart. Att Mamma bor där hon bor för att hon vill, brukar bli mitt slutargument men jag tror inte det ökar deras förståelse. För dem är det självklart att man vill bo med familjen - för oss är det självklart att man vill klara sig själv.

[Amund]

Intressant spaning!

En spaning (för er som vet vad spanarna på radion är).

O ja! Smått genialiska spaningar ibland

Inte alls omöjligt att vi går mot ett sådant samhälle, men den geografiska spridningen på människor idag gör att det blir svårare att låta släkten utgöra fundamentet i en sådan "klan". Våra liv är så olika idag att jag tror mer på andra intressekonstellationer än familjen som enhet i framtiden, andra gemensamma nämnare som får större betydelse kan vara arbetsgivare, grannar eller religiös/organisatorisk tillhörighet.

hålen i välfärdssystemet börjar bli stora, handikappade (funktionshindrad?) måste få hjälp av anhöriga, otrygghet i rättsstaten gör att man inte alltid kan räkna med att ens liv och egendom kan erhålla skydd.

Vad det skulle kunna handla om i grunden kan vara ekonomisk jämlikhet, en gemensam finansiering av välfärden (folkhemstanke) urholkas självklart om stora grupper bara är nettomottagare samtidigt som en annan grupp inte bara vill betala, självklart fungerar det bättre om alla är någorlunda ekonomiskt jämställda. Om ett samhälle blir allt ojämlikare är det mycket troligt att det uppstår ekonomiska lösningar inom olika segment, de allra fattigaste förlitar sig på släktband och övriga organiserar sin trygghet inom sitt yrkesskrå (jmf. företags eller fackligt knutna trygghetsförsäkringar) eller annan organisatorisk tillhörighet.

[Amund]

Min fundering: Finns det något negativt i det, varför nästa fråga blir om det kan finnas något positivt.

Jag har affärsbekanta i Pakistan och när jag träffar dem på mässor i Tyskland träffar jag också deras i Europa boende släktingar. Samtalen hamnar alltid hur egoistiska vi är i Europa och hur lite vi bryr oss om varandra. Jag får ju i diskussionen representera Europa och försöka förklara varför Mamma bor på "ålderdomshem" och sönerna flyttar hemifrån redan innan de är 25.

Jag måste erkänna att mina argument tryter rätt snart. Att Mamma bor där hon bor för att hon vill, brukar bli mitt slutargument men jag tror inte det ökar deras förståelse. För dem är det självklart att man vill bo med familjen - för oss är det självklart att man vill klara sig själv.

Ett bra inlägg som pekar på något mycket viktigt. Det finns en uppenbar motsättning mellan en släktkär storfamilj och den individuella självständigheten - Allt har ett pris och den individuella självständighetens pris kan vara ensamhet. Man kan nästan jämföra med att bo på landet respektive bo i en stad - På landsbygden blir man offentlig vare sig man vill det eller inte, men accepterar man det så står man heller aldrig ensam.

[a81]

Frågan är om vi någonsin varit så individualistiska som vi utgett oss för att vara i Sverige. Ultraindividualismen är till stor del en mediebild samt en nidbild av Sverige.

Inte har väl folk i allmänhet slängt in sina föräldrar på ålderdomshemmet så fort de behöver hjälp i vardagen?

Inte har väl 19-åringar i allmänhet brutit med sina föräldrar så fort de tagit studenten. Rätt många ungdomar bor kvar hemma som universitets-/högskolestudenter och de som flyttar hemifrån tidigt tillbringar ändå mycket tid hos sina föräldrar (helger, på sommaren, etc.).

Är det inte snarare så att våra relativt (men inte exeptionellt) långa semestrar gör att vi kan kombinera individualism och täta familjeband? Man hinner träffas mycket utan att bo hos varandra.

[erep]

Min fundering: Finns det något negativt i det, varför nästa fråga blir om det kan finnas något positivt.

Jag har affärsbekanta i Pakistan och när jag träffar dem på mässor i Tyskland träffar jag också deras i Europa boende släktingar. Samtalen hamnar alltid hur egoistiska vi är i Europa och hur lite vi bryr oss om varandra. Jag får ju i diskussionen representera Europa och försöka förklara varför Mamma bor på "ålderdomshem" och sönerna flyttar hemifrån redan innan de är 25.

Jag måste erkänna att mina argument tryter rätt snart. Att Mamma bor där hon bor för att hon vill, brukar bli mitt slutargument men jag tror inte det ökar deras förståelse. För dem är det självklart att man vill bo med familjen - för oss är det självklart att man vill klara sig själv.

Nu ska vi inte glömma att klansamhället funnits i vår historia, och det var inte en optimal lösning. Böter började som bot till den släkten som blivit offer för våld. Boten gick inte till staten, utan släkten.

Klansamhället kontrollerar även klanens medlemmar och när klanens medlemmar hamnar ensam i ett västerländsk samhälle, försvinner kontrollen, med kända effekter. Nya operationella klaner uppstår och eller individerna gör vad de tycker, då vår repressiva apparat (polis, domstol, fångvård) är så mjuk jämfört med vad är känt hemifrån.

Klanen bevarar även klanens egendom, vilket tar sig i uttryck av kusinäktenskap, vilka igen biologiskt är förödande. Skadliga recessiva gener frodas och intelligensen tar baksteg. Sedan finns även nepotismen. Viktigast är inte vem är bäst i affärslivet eller administrationen, utan hur man får släktingar med.

Jag har inte hamnat i en motsvarande diskussion, eftersom jag vet hur den skulle sluta, då vi i Finland brukar säga vad vi tycker. Jag har inte slut på argument mot klansamhället, men om man ska diskutera det allvarligt, kan det snabbt bli fult. Sannolikt har klansamhällets medlem svårt att inte ta till känslor.

P.S. Jag var senast idag hos min morsa som är 80. Hon bor ensam och trivs med det. Hon har för övrigt haft + 10 syskon, så jag har även sett en lite större familj.

[LasseMaja]

Frågan är om vi någonsin varit så individualistiska som vi utgett oss för att vara i Sverige. Ultraindividualismen är till stor del en mediebild samt en nidbild av Sverige.

Det finns väl mätetal som visar på sådant. Exempelvis flest ensamhushåll i världen.

https://www.di.se/nyheter/svenskar-bor-ensamma/

[Markus Holst]

Vi skall väl inte heller gå på nidbilden av individualism. Individualism betyder inte att man struntar i alla andra utan att man inte låter sig tvingas till saker.

[LasseMaja]

Sedan finns även nepotismen. Viktigast är inte vem är bäst i affärslivet eller administrationen, utan hur man får släktingar med.

Nepotismen är en sak jag upplever aldrig riktigt försvann ifrån det svenska samhället. Jag har under många år verkat i tung svensk basindustri, skog/stål, och det är helt uppenbart att väldigt många är släkt med varandra. Speciellt på mindre bruksorter. Hos min nuvarande arbetsgivare fanns det speciella fält på ansökningsformuläret som var avsett för att man skulle fylla i vilka släktingar man hade på företaget.

[sonderling]

Sedan finns även nepotismen. Viktigast är inte vem är bäst i affärslivet eller administrationen, utan hur man får släktingar med.

Nepotismen är en sak jag upplever aldrig riktigt försvann ifrån det svenska samhället. Jag har under många år verkat i tung svensk basindustri, skog/stål, och det är helt uppenbart att väldigt många är släkt med varandra. Speciellt på mindre bruksorter. Hos min nuvarande arbetsgivare fanns det speciella fält på ansökningsformuläret som var avsett för att man skulle fylla i vilka släktingar man hade på företaget.

Känner inte igen rutan men upplevde när jag tog ett jobb i Småland med Gnosjö anda och allt, att man inte kom nånstans. De som kom nånstans var ju de som var släkt med nån högre upp. Och oftast outbildad dessutom. Min tes var att man mest anställde en akademisk titel som man kunde ha och skryta med på företagets hemsida. (Kan säga att vi var en klick akademiska utsocknes som alla hade samma uppfattning.)
Sedan dess är man lite skeptisk när man kommer till ett ställe där det jobbar väldigt mycket Larsson och Larsson och Larsson.

Sonderling

[Amund]

Hos min nuvarande arbetsgivare fanns det speciella fält på ansökningsformuläret som var avsett för att man skulle fylla i vilka släktingar man hade på företaget.

Haha! Det är ju obetalbart! Om det varit i en sketch så hade man säkert tyckt att det varit överdrivet.

Att barn till anställda har förtur till sommarjobb betraktar jag som socialt accepterat i Sverige, även om det rent tekniskt handlar om vänskapskorruption.

[sonderling]

Ja när det var ett nyhetsinslag som förargade sig över detta så tänkte jag bara: öh? så gör väl alla?
Och mindes alla ggr man haft ansvar för chefers barn som ferie ungdomar.
Vilket gjorde att man fick hålla tand för tunga.......

Sonderling

[mrsund]

JAg har svårt att se något positivt i det, men är rädd för att din spaning är riktig, som sagt den finns redan här till viss del.

[LasseMaja]

Ja, vi här i nordvästra Europa har haft en guldålder när vi kunnat utveckla oss ganska så självständigt. Nu håller verkligheten, eller världen om man så vill, på att komma ikapp oss.

[Martin Lundvall]

Frågan är om vi någonsin varit så individualistiska som vi utgett oss för att vara i Sverige. Ultraindividualismen är till stor del en mediebild samt en nidbild av Sverige.re.

Ultrainduvidualism är fel ord, men tittar du på bilden (som du säkert redan har sett så ligger vi långt från klansamhället. Åtminstone tillfälligt

http://www.worldvaluessurvey.org/images ... lusive.png

Jag delar den negativa bilden av att klansamhället kan vara tillbaka i och med att resurserna blir mer knappa. Vilket de egentligen inte borde vara. Lösningen är väl i så fall att staten återigen kan återfå ett förtroende, jag tror att många tappat tron på staten, pension, brottslighet, arbetslöshet med mera. Det gäller att se om sitt hus, därmed inte sagt att jag tror att ett svenskt klansamhället måste bygga på släktskap

/martin