Världens ekonomi mår inte bra och ingen har något bra recept för hur man ska komma tillrätta med problemen, om man ser till tidigare kriser så kan man oftast tydligt se i backspegeln vad obalanserna bestod i så för den efterkloke framstår allt mycket enkelt, det är lätt att se vad problemen berodde på.
Självklart har globaliseringen medfört att en stor del av världens befolkning har lyfts ur fattigdom, så oavsett de problem som liberaliseringen och internationaliseringen av ekonomin har medfört så är det svårt att betrakta den som misslyckad.
Vilka är då de stora ekonomiska problem som världen står inför idag?
Deflationen – Priserna sjunker. Det kanske låter bra men i en välmående ekonomi bör man ha lite lagom inflation, har man inte det så hämmas investeringarna, ingen lånar till investeringar eftersom lånet bara blir större och större. Dessutom är förmodligen deflationen ett tecken på en svag efterfrågan, eller ”lågt kapacitetsutnyttjande” som det heter på det ekonomiska språket.
Samtidigt som den ekonomiska aktiviteten är låg så översvämmas marknaden av billiga pengar, dvs. att räntan (priset på pengar) är låg och centralbankerna öser ut pengar på marknaden för att få igång investeringar. Men marknaden verkar inte intresserad av dessa billiga pengar, utan de söker sig till en redan mättad obligationsmarknad som inte vill ha eller behöver mera pengar, därför letar sig pengarna vidare till aktiemarknaden och driver upp aktiekurserna till nya rekordnivåer. Dessa rekordnivåer på börsen som vi ser idag skrämmer mig, det finns inga vinster i företagen som motsvarar kurserna utan det är helt enkelt så att pengarna har ingen annanstans att ta vägen än att investeras på aktiebörser världen över.
När kommer kraschen?
Det kan ingen svara på men jag förstår inte hur världens regeringar och centralbanker nu verkar tävla om att hitta på nya sätt att få ut ÄNNU MERA pengar på marknaden (de kallar det för kvantitativa lättnader), pengar som ingen törs eller vill använda, det senaste modet är ju minusränta där man får betala för att sätta in pengar. Jag menar att man borde inse att det inte är bristen på kapital som är problemet, det finns hur mycket pengar som helst till utlåning och dessutom till århundradets lägsta ränta… ändå vill ingen investera – Alltså begriper jag inte hur detta kan få fortgå? Det är väl uppenbart att felet ligger någon annanstans.
Vad är felet?
Jag har självklart inte någon universallösning, lika lite som någon annan, men jag tar mig ändå friheten att spekulera i vad obalanserna beror på.
Jag tror att det är avsaknaden av långsiktiga offentliga investeringar som är det stora felet, en ekonomi som bygger på en kortsiktig privatkonsumtion kan knappast bli uthållig. Ser man historiskt så har de moderna framgångsrika nationalstaterna (på 1800-talet) gjort stora investeringar i infrastruktur, under industrialismens uppbyggnadsskede var de offentliga beställningarna enormt omfattande i förhållande till den totala ekonomin. Detta har fortsatt under förra seklet med mastodontinvesteringar i elnät, vägnät och telenät, hamnaanläggningar, kanaler, forskning, enorma utbildningssatsningar etc. Men var är de långsiktiga investeringarna idag?
Det kanske är ett politiskt problem att ingen politisk kraft finner det mödan värt att i en valdebatt behöva försvara en satsning vars nytta man kan se tidigast om 25-30 år? Istället fortsätter vi att med ökad privat köpkraft, hålla uppe ekonomin genom att köpa billiga kinesisktillverkade prylar i plast som håller 1-2 år, samtidigt som ingen satsar på morgondagens samhälle, det saknas knappast offentliga investeringsbehov.
Jag tycker att frågan är både intressant och framförallt relevant. Vi har en riksbankschef som sitter och funderar på hur mycket ytterligare minusränta han ska komma med för att vi ska få lite inflation, är det bara jag som tappat förtroendet för dessa ”kvantitativa lättnader”..?
) . Som exempel kan vi ta USA:s regering som lägger ut ca 3500 miljarder USA-dollar årligen (= mycket skattepengar), det betyder ju inte att dessa pengar automatiskt är socialism? Inte som jag ser det i alla fall. Stater både ger och tar, det är få företag som skulle överleva om inte staten bygger och underhåller den infrastruktur som krävs för att företagsamhet kan ske överhuvudtaget. Det är sällan den enskilde individen efterfrågar morgondagens infrastruktur och tekniska infrastruktur som krävs för att ligga i framkant i en numera mycket hårt konkurrensutsatt världsekonomi. 
