Skalman.nu Forum

Även om det inte var livegenskap i den egentliga meningen av ordet under en stor del av perioden så är det avgjort så att de danska bönderna hade betydligt mindre rättigheter än sina svenska, finska och norska motsvarigheter. Hur blev det så?

Landägande 1525:

Land-Kronan-Egenägande bönder-Adeln-Kyrkan (i procent):
Sverige-6-52-21-21
Danmark-10-15-38-37
Norge-7,5-32-13-47,5

På något vis lyckades den danska adeln tillskansa sig en enorm andel av den odlingsbara jorden. 1651 är det 44%, 1683 är det 63% och 1765 är det 70%.

Hur lyckades de med det? Vad jag kan hitta så är det under 1200-talet man börjar registrera vem som äger marken. Danska stormän, som representerar klaner och familjer (kusiner o.s.v. som är brytar och torpare) tillskansar sig då all mark som klanen/familjen äger och hävdar att alla andra är arrendatorer, en roll som sedan utvecklas mot livegenskap.

1241 till 1332 har Danmark 8 kungar, och 1332-1340 har man ingen Kung alls, och riket är pantsatt till diverse inhemska och utländska adelsmän. Är det under den här perioden adeln kan göra som den vill och få sin ställning?

Under det tidiga 1400-talet verkar de danska adelsmännen tolka skrivningen om att en arrendator ska vara lojal mot sin länsherre som att de behöver länsherrens tillstånd för att flytta - en åtgärd för att behålla arrendatorer, numera livegna, på godsen när digerdöden gått genom landet och det finns platser hos andra länsherrar och övergivna fria gårdar att flytta till.

1377 såg sig danska kronan nödgad att ingripa mot adelsmän som inte bara förhindrade bönder från att flytta utan också ansåg sig ha rätt att besluta vem deras döttrar fick gifta sig med.

Redan på 1300-talet fick danska adelsmän juridiska rättigheter över sina arrendatorer - att åtala dem och döma dem till böter. 1523 fick de även rätten att döma "nacke och hand"-straff, d.v.s. dödsstraff och fysiska straff (avkapande av hand, slita spö o.s.v.). Hur kunde den danska adeln få dessa rättigheter, som den svenska och norska adeln, mig veterligen, aldrig fick? Varför lyckades inte de danska bönderna försvara sina rättigheter som de svenska gjorde under 1300- och 1400-talet?

Saken måste ju ha varit en av de stora anledningarna till att Kalmarunionen fallerade, eftersom de svenska bönderna fruktade att hamna i livegenskap likt sina danska bröder och gärna lånade en väpnad hand åt vilken storman som helst som lovade att respektera deras rättigheter, mot unionstrogna svenskar och danskar.

Det enda jag kan en del om är den tidigar perioden och livegenskapen är som jag förstått det en ganska sen historia i DK.

Från början fanns det stormän, hövdingaätter. Och de befann sig skyhögt över de fattiga landsbyväpnarna. De senare hade uppstått när ledungsmännen delades upp i två. I de som betalade sin skatt som självägande bönder och de som betalade genom att ta till vapen. Skillnaden mellan fri bonde och väpnare var liten.

Det dramatiska 1300-talet kastade omkull det mesta. Ödegårdarna var som flest kring 1380. För många fattiga väpnare blev det en större börda att tjäna med vapen än att betala skatt. Så många, både tidigare väpnare och fria bönder sökte mäktigare mäns beskydd. Blev arrendebönder under dem. Antalet väpnare sjönk dramatiskt.

Samtidigt så krachade huvudgårdssystemet. En huvudgård hade ofta hundratals gårdar under sig. Nu blev de gamla huvudgårdarna mer av sätesgårdar och blev ofta inte större än en vanlig storgård. Den processen ser vi unde hela 1400-talet. Samtidigt som en ny fåtalig och mycket rik adel dyker upp. Utvecklingen är så dramatisk och snabb att av två kusiner kunde den ena vara stenrik och den andre på väg att förlora sitt frälse.

Att frälset lyckades hålla folk vid sin jord mitt i allt detta tror jag inte så mycket på. Att de försökte, det är något annat än att lyckas.

Har du datum på brevet från 1377?

Rättiheterna till hand- och halsstraff var inte genomgående för alla i Danmark om jag fattat rätt. Stövring var en av dom som hade halsrätt. Andra inte.

I Sverige hade vi också några. Som Engsö. Där gick den om jag minns rätt tillbaks till fogdetiden under unionstiden. Släkten Piper på Ängsö hade kvar rätten in på 1800-talet.

PS Fram till försäljningen av Estland hade Danmark livegenskapen inom landet.
Samtidigt som den frisiska lagen gällde i Nordfriesland. En lag som gav bönderna där närmast skattefrihet, mot att de underhöll diken och vallar istället.

Oerhört intressant med ett annat perspektiv, tack så mycket! Jag visste inte att vissa svenska adelsmän fick juridiska rättigheter på sina gods.

Sedan ligger ju säkert också lite förklaring i geografi. Danmark är till stor del ett tätbefolkat slättland medan Sverige och Norge var mer glesbefolkat och hade stora berg och skogar som fysiska hinder. Ett stormannaskap underlättas nog avsevärt av relativt gott jordbruk och fysisk närhet.

Säkert en viktigt orsak till att vi har massor av fria bönder i Sverige. Under 1300-talet kunde vem som helst bli nybyggare i norra Sverige med äganderätt till den jord de lade under plogen.
Men märkligt är det att vi har livegenskap under tidig medeltid i då danska Estland, samtidigt som träldomen börlade försvinna här. Och att den livegenskapen i öster fick en så helt annorlunda utvecklingshistoria även efter kristnandet.
Hur denna tidigar livegenskap skijde sig från den mycket senare danska livegenskapen har jag inte längre koll på. Men minns jag rätt så var den överraskande lik den senare.

Den livländska konfederationen, som styrde Estland efter den danska tiden, gjorde ju esterna till fullständigt livegna. När Sverige tog över fick esterna rätt att byta länsherre under en viss tid på året, fick rätt till att använda sitt eget språk i officiella sammanhang, fick lika (nåja) rätt under lagen och att dömas i domstolar som inte kontrollerades av adeln. Dessutom fastställdes de livegnas plikter och arrenden till sina godsherrar, vilket innebar att de hade rätt till egen egendom fri från godsherrarnas inflytande.

I praktiken avskaffades livegenskapen i Estland med reduktionerna, när den estniska adeln förlorade så mycket land till kronan, som behandlade bönderna som arrendatorer snarare än livegna.

Det är viktigt att inte blanda ihop tidig och sen livegenskap i debatten. De har helt skild historia. För mig är den tidiga formen och då även trälarna mest intressanta. För att det är här vi kan spåra en skillnad mellan norden, ruserna och resten av Europa.

Då blir avstånden, de stora skogarna inte det som lyser fram som den faktor som säger oss mest. De stora skogarna och avstånden fanns i öster; Novgorod, Kiev, Moskoviterna. Utan samma betydelse som här.

Som jag ser det så hittar vi den viktigaste faktorn när vi studerar ledungssystemet. Studerar de tidigar lagarna. Då framträder en fri bondeklass med sina hövdingar, stormännen, som fria män. Det här finns inte i resten av Europa med sina beroende vasaller. Med sina bindande eder.

Ledungsmännen, de fria egendomsägande bönderan, delades upp i landsbygdsväpnare och skattebönder under sen medeltid. Först genom den stärkta kungamakten under 1300- och 1400-talet bröts de fria böndernas inflytande i norden.
I toppen på samhällspuramiden i Estland och österut fanns inte samma fria bönder. Livegenskapen upphörde inte på samma satt genom kristnandet där. När trälarna försvann levde livegenskapen kvar, om än kraftigt förändrad i furstebiskoparnas och Tyska ordens Livland.

När vi så ser den andra vågen av livegenskap i delar av egentliga Danmark. då handlar det om något annat. Då är skatteböndernas frisinne och deras nära band till väpnarna sedan länge bortglömt och utsuddat. Det är väll nu under en senare historisk period som avstånden och skogarna i Sverige får betydelse för att förklara skillnader inom norden.

Men det mest spännande i vår nordiska historia, det är skillnaden mellan oss och resten av Europa under tidig medeltid. Stivsinnets tid, som man säger i Danmark.