Stora valutaområden hämmande för tillväxten?
Postat: 11 november 2011, 19:05
Jag tycker mig historiskt se stora problem när ett valutaområde omfattar både utvecklade och fattigare områden, och problemen återfinns då i den fattigare delen. Jag tror till och med att en sådan obalans kan vara till fördel för den rikare delen eftersom de fattigare områdena hela tiden utgör en arbetskraftsreserv och i många fall en sorts kornbod för den mera industrialiserade delen, medan den fattigare delen cementeras fast i ett tillstånd där man hindras i sin utveckling.
Finns det då empiriska exempel som jag kan stödja mig på? I första hand tänker jag på den amerikanska södern som sedan inbördeskrigets dagar aldrig lyckats ta sig från ett sk take-off läge i den ekonomiska utvecklingen, annat än lokalt i vissa regioner. Det är uppenbart att det inte är södern som byggt upp dollarns starka ställning ute i världen utan söderns utveckling har nog istället begränsats av kopplingen till en stark ekonomi som i södern inte motsvarats av samma ekonomiska styrka, och detta menar jag varit hämmande för en ekonomisk utveckling i förhållande till regionens potential.
Syditalien är vidare ett tydligt exempel där man haft stora svårigheter att få igång en tillväxt som stått på egna ben, utan det är naturligtvis det industritäta norra Italien som utgjort landets ekonomiska ryggrad. Södra Italien har tacksamt tagit emot det stöd som kommit från Milano och på senare tid Bryssel. Men denna planhushållningsmässiga omfördelning har tyvärr legat långt från områdets behov även om man lämnar korruptionen därhän, vidare tror jag att det har lett till att man fastnat i ett ekonomiskt beroende som ingalunda vore fallet om man hade en egen valuta som bättre motsvarade områdets ekonomiska potential.
Slutligen kan jag naturligtvis inte undgå att använda hela euro-området och dess tydliga uppdelning av ekonomier i olika faser på utvecklingskurvan, sedan Euron infördes har vi i det närmaste haft nolltillväxt i många av de södra delarna tack vare att valutan helt enkelt är för stark för dessa ekonomier. Ofta står jordbruket för en stor andel av BNP samt att det fiskala systemet inte är lika utvecklat som i de norra delarna där den offentliga sektorn är mera utbyggd och skatteintäkterna har större betydelse för att samhället ska fungera. Spanien då? kanske någon säger, där har väl hjulen snurrat? Javisst men det är bostadsmarknaden som hela tiden varit motorn, pådriven av utländska köpare i ett land där Euro-områdets låga räntor bara eldat på bubblan under lång tid.
Ett stort problem i regioner där man har en för stark valuta i förhållande till den reala ekonomin är att den ekonomiska aktiviteten styrs över till den svarta sektorn, och det pga att den underliggande ekonomiska styrkan inte finns för att motsvara den starka valutan. Jag tror att detta fenomen även är tydligt på landsbygden i stora delar av Sverige, medelninkomsten är för låg för att de faktiska kostnaderna ska kunna betalas fullt ut. Kanske någon anför att EU har regionala utjämningsfonder som ska minska den ekonomiska klyftan mellan olika regioner, men dessa läggs ofta på pompösa projekt och gigantiska infrastruktursatsningar vars potentiella tillväxtfrämjande nytta ofta är av ytterst begränsat värde.
Ponera att två länder slår ihop sina valutor och det ena landet har en BNP/capita på 30000 USD och det andra en BNP/capita på 500 USD, dvs att land 1 är 60 ggr rikare i en internationell jämförelse, men dock ej i en nationell jämförelse. Om det fattigare landet skall ha en ekonomisk verksamhet överhuvudtaget så blir den ekonomin mestadels svart… Vad ger låg inflation för glädje om det inte sker någon tillväxt? Var finns incitamenten i en mindre ek. utvecklad region att skapa enklare produktion när man ändå inte kan konkurrera mot en mer utvecklad region med samma kostnadsläge? Med en egen valuta hade den fattigare regionens valuta åtminstone anpassats efter landets förmåga.
Jag har svårt att i en sådan här fråga dölja vissa politiska ståndpunkter från min sida, självklart anser jag att Euron är ett misslyckat politiskt projekt som knappast har framtiden för sig, men den dagsaktuella utvecklingen har lett till att man bör kunna diskutera upprinnelsen till den aktuella skuldkrisen ur ett historiskt perspektiv.
Finns det då empiriska exempel som jag kan stödja mig på? I första hand tänker jag på den amerikanska södern som sedan inbördeskrigets dagar aldrig lyckats ta sig från ett sk take-off läge i den ekonomiska utvecklingen, annat än lokalt i vissa regioner. Det är uppenbart att det inte är södern som byggt upp dollarns starka ställning ute i världen utan söderns utveckling har nog istället begränsats av kopplingen till en stark ekonomi som i södern inte motsvarats av samma ekonomiska styrka, och detta menar jag varit hämmande för en ekonomisk utveckling i förhållande till regionens potential.
Syditalien är vidare ett tydligt exempel där man haft stora svårigheter att få igång en tillväxt som stått på egna ben, utan det är naturligtvis det industritäta norra Italien som utgjort landets ekonomiska ryggrad. Södra Italien har tacksamt tagit emot det stöd som kommit från Milano och på senare tid Bryssel. Men denna planhushållningsmässiga omfördelning har tyvärr legat långt från områdets behov även om man lämnar korruptionen därhän, vidare tror jag att det har lett till att man fastnat i ett ekonomiskt beroende som ingalunda vore fallet om man hade en egen valuta som bättre motsvarade områdets ekonomiska potential.
Slutligen kan jag naturligtvis inte undgå att använda hela euro-området och dess tydliga uppdelning av ekonomier i olika faser på utvecklingskurvan, sedan Euron infördes har vi i det närmaste haft nolltillväxt i många av de södra delarna tack vare att valutan helt enkelt är för stark för dessa ekonomier. Ofta står jordbruket för en stor andel av BNP samt att det fiskala systemet inte är lika utvecklat som i de norra delarna där den offentliga sektorn är mera utbyggd och skatteintäkterna har större betydelse för att samhället ska fungera. Spanien då? kanske någon säger, där har väl hjulen snurrat? Javisst men det är bostadsmarknaden som hela tiden varit motorn, pådriven av utländska köpare i ett land där Euro-områdets låga räntor bara eldat på bubblan under lång tid.
Ett stort problem i regioner där man har en för stark valuta i förhållande till den reala ekonomin är att den ekonomiska aktiviteten styrs över till den svarta sektorn, och det pga att den underliggande ekonomiska styrkan inte finns för att motsvara den starka valutan. Jag tror att detta fenomen även är tydligt på landsbygden i stora delar av Sverige, medelninkomsten är för låg för att de faktiska kostnaderna ska kunna betalas fullt ut. Kanske någon anför att EU har regionala utjämningsfonder som ska minska den ekonomiska klyftan mellan olika regioner, men dessa läggs ofta på pompösa projekt och gigantiska infrastruktursatsningar vars potentiella tillväxtfrämjande nytta ofta är av ytterst begränsat värde.
Ponera att två länder slår ihop sina valutor och det ena landet har en BNP/capita på 30000 USD och det andra en BNP/capita på 500 USD, dvs att land 1 är 60 ggr rikare i en internationell jämförelse, men dock ej i en nationell jämförelse. Om det fattigare landet skall ha en ekonomisk verksamhet överhuvudtaget så blir den ekonomin mestadels svart… Vad ger låg inflation för glädje om det inte sker någon tillväxt? Var finns incitamenten i en mindre ek. utvecklad region att skapa enklare produktion när man ändå inte kan konkurrera mot en mer utvecklad region med samma kostnadsläge? Med en egen valuta hade den fattigare regionens valuta åtminstone anpassats efter landets förmåga.
Jag har svårt att i en sådan här fråga dölja vissa politiska ståndpunkter från min sida, självklart anser jag att Euron är ett misslyckat politiskt projekt som knappast har framtiden för sig, men den dagsaktuella utvecklingen har lett till att man bör kunna diskutera upprinnelsen till den aktuella skuldkrisen ur ett historiskt perspektiv.
Hade varit mycket bättre med en Soros som kunde tryckt ned Drachmern till sitt riktiga värde, nu går det tyvärr inte. 
