Tron på "någonting" ny religion?

[karlfredrik]

Jag läser att av ungdomarna i Sverige är 9% ateister,17 % agnostiker, 20% tror på Gud och övriga tror på "något"
Man skulle förvänta att andelen ateister i "Nordens DDR" skulle vara högre - nu kanske istället tro på "något -jag vet inte vad" blir den stora innereligionen i framtiden?

[B Hellqvist]

Man kan misstänka att en ganska stor andel av de som tror på "något" gör det för att de saknar kunskap om universum, livets uppkomst, etc. Med rätt utbildning skulle de inse att det inte behövs magi för att förklara det hela. Sedan så finns det de som tror att det behövs någon sorts gudomlig kraft som kickstartade rubbet, och de är att betrakta som deister. Överhuvudtaget tror jag att folk i gemen inte ägnar de här frågorna någon större tankemöda, och när de tillfrågas klämmer de till med en kompromiss. Renodlad ateism kräver ofta att man anstränger sig lite, och många som betecknar sig som agnostiker är egentligen ateister i varierande grad.

[Fredrik Andersson]

Jag är inne på Hellqvists resonemang.

Samtidigt har jag en odefinierad känsla av att många har en längtan efter någon slags andlighet. Ett slags motreaktion på det högteknologiska, snusförnuftiga samhälle vi lever i. I en tid då allt går snabbare, där världens orättvisor gör sig allt mer gällande och där planeten håller på att konsumera sig själv till döds kanske det vore skönt att kunna förlita sig på en högre makt, ett "någonting".

[B Hellqvist]

Det du beskriver brukar sorteras in under "andlighet", och brukar omfatta även tro på liv efter döden och/eller själavandring. Rädslan för att det liv vi blivit tilldelade är det enda vi har är så pass skrämmande för en del människor, att de behöver trösta sig med fantasin om någon form av evigt liv.

[Markus Holst]

Tron å något behöve rinte vara en längtan efter evigt liv. Jag kan tänka mig att "tron på något" även är en längtan efter ett större sammanghang, så livet kan påvisas ett syfte.

Att så många undviker att ta ordet Gud i min för sin tro på något beror nog mest på att ordet är kontaminerat av religion och framför allt av vår naiva barnatro. Den tro man har stämmer inte överens med den skäggige farbrorn på molnet, och inte heller med de rykten om dogmatism som sprids om religionerna.

Därtill kommer såklart att det i dagens Sverige inte är helt rumsrent att vara troende. Man får ofta utstå mycket spott och spe om man är troende, varför många nog väljer en mer avvaktande attityd. I en kultur där det anses normalt att tro hade nog svaret varit annrlunda. Jag tror egentligen inte att siffror som dessa påvisar olika grader av religiositet i olika kulturer utan mer att man kan påvisa hur kulturen förhåller sig till religionen. Mången svensk agnostiker hade nog, i ett klimat som till exempel USAs, ansett sig vara troende och svarat annorlunda på frågan.

[cats]

Jag fascinerades av tanken på gud som "någonting" och bildgooglade ordet för att se hur "någonting" ser ut. En helt vetenskaplig metod, eller hur?

Pröva så får ni se "gud"

[Markus Holst]

Heter det inte att Herren har 1000 ansikten?

[B Hellqvist]

Tron å något behöve rinte vara en längtan efter evigt liv. Jag kan tänka mig att "tron på något" även är en längtan efter ett större sammanghang, så livet kan påvisas ett syfte.

Vilket större sammanhang än att vara en del av universum kan det finnas egentligen? Och är inte syftet med livet att ha just ett gott liv syfte nog? Det är att förminska sitt liv genom att begränsa sig till att höra till en religion och tillbe en icke-existerande "högre makt".

Att så många undviker att ta ordet Gud i min för sin tro på något beror nog mest på att ordet är kontaminerat av religion och framför allt av vår naiva barnatro. Den tro man har stämmer inte överens med den skäggige farbrorn på molnet, och inte heller med de rykten om dogmatism som sprids om religionerna.

Det sägs att den kristna guden inte kan mätas, och att han befinner sig utanför tid och rum. Det är nästan som om han inte fanns... Och att i ett sådant läge säga att man tror är att vara mer än lovligt naiv.

Därtill kommer såklart att det i dagens Sverige inte är helt rumsrent att vara troende. Man får ofta utstå mycket spott och spe om man är troende, varför många nog väljer en mer avvaktande attityd.

Du har rätt i att religionsutövning ses som ett av de mindre meriterande karaktärsdragen. En undersökning häromåret visade på att kyrkobesök varje söndag hamnade nästan längst ned på listan. "Spott och spe"? När diverse troende försöker påverka vår verklighet genom att referera till diverse "heliga" skrifter, så får de räkna med att ifrågasättas. Och vilken tro är mer rumsren än andra? Kristendom? Islam? Mormonism? Asatro? Scientologi? Är allt troende jämlikt?

I en kultur där det anses normalt att tro hade nog svaret varit annrlunda. Jag tror egentligen inte att siffror som dessa påvisar olika grader av religiositet i olika kulturer utan mer att man kan påvisa hur kulturen förhåller sig till religionen.

När man listar olika länders grad av religiositet och jämför med bildningsnivå, genomsnittsinkomst, demokrati, medellivslängd, kriminalitet, etc, etc, så brukar sekulära länder placera sig mycket högt, medan de mest religiösa länderna hamnar i bottenskiktet.

Mången svensk agnostiker hade nog, i ett klimat som till exempel USAs, ansett sig vara troende och svarat annorlunda på frågan.

I ett klimat som t.ex. USA:s är det på sina håll att utmana social utstötning om man kommer ut som ateist. I vissa länder riskerar man rentav livet. Allt för att ett gäng troende fanatiker inte kan tåla att få sin förvrängda världsbild utmanad...

[Johan Matsson]

Man kan misstänka att en ganska stor andel av de som tror på "något" gör det för att de saknar kunskap om universum, livets uppkomst, etc. Med rätt utbildning skulle de inse att det inte behövs magi för att förklara det hela. Sedan så finns det de som tror att det behövs någon sorts gudomlig kraft som kickstartade rubbet, och de är att betrakta som deister. Överhuvudtaget tror jag att folk i gemen inte ägnar de här frågorna någon större tankemöda, och när de tillfrågas klämmer de till med en kompromiss. Renodlad ateism kräver ofta att man anstränger sig lite, och många som betecknar sig som agnostiker är egentligen ateister i varierande grad.

Den där kompromissen tycker jag inte verkar vara allt för ovanlig. Jag hade uppfattningen att forskare oftast är ateister eller möjligen något slags buddhister light då de anser vara den religionen som känns närmast vetenskapen lite populärt om man uttrycker det så. Stämmer nog i stort. Men på senare tid har jag märkt att forkskare i större utsträckning än jag trott är troende på riktigt , exepmelvis i England. Judar från Israel t ex har, trots att de använder sig av evolutionen som verktyg dagligen sin fulla tro och förklarar saker som att Gud skapade evolutionen och de får ihop det hela på olika sätt ändå. Man får inte glömma att "Big Bang" teorin t ex utvecklades av bland annat en katolsk präst (Georges Lemaîtr), ett exempel. Jag skulle inte våga basunera ut någon ateism på många institut världen över och de som gör det hamnar ibland i problem då de lite plumpt stöter sig med chefer t ex.

[Hexmaster]

Vad skrev du Markus, att ordet Gud är "kontaminerat av religion"?

[B Hellqvist]

Man kan misstänka att en ganska stor andel av de som tror på "något" gör det för att de saknar kunskap om universum, livets uppkomst, etc. Med rätt utbildning skulle de inse att det inte behövs magi för att förklara det hela. Sedan så finns det de som tror att det behövs någon sorts gudomlig kraft som kickstartade rubbet, och de är att betrakta som deister. Överhuvudtaget tror jag att folk i gemen inte ägnar de här frågorna någon större tankemöda, och när de tillfrågas klämmer de till med en kompromiss. Renodlad ateism kräver ofta att man anstränger sig lite, och många som betecknar sig som agnostiker är egentligen ateister i varierande grad.

Den där kompromissen tycker jag inte verkar vara allt för ovanlig. Jag hade uppfattningen att forskare oftast är ateister eller möjligen något slags buddhister light då de anser vara den religionen som känns närmast vetenskapen lite populärt om man uttrycker det så. Stämmer nog i stort. Men på senare tid har jag märkt att forkskare i större utsträckning än jag trott är troende på riktigt , exepmelvis i England. Judar från Israel t ex har, trots att de använder sig av evolutionen som verktyg dagligen sin fulla tro och förklarar saker som att Gud skapade evolutionen och de får ihop det hela på olika sätt ändå. Man får inte glömma att "Big Bang" teorin t ex utvecklades av bland annat en katolsk präst (Georges Lemaîtr), ett exempel. Jag skulle inte våga basunera ut någon ateism på många institut världen över och de som gör det hamnar ibland i problem då de lite plumpt stöter sig med chefer t ex.

Begreppet "kognitiv dissonans" brukar användas bl.a. när forskare och andra som borde veta bättre tror på gud(ar), när deras forskning inte kräver övernaturligheter för att förklara verkligheten. Sedan så är det skillnad på forskare och forskare. T.ex. så är andelen ateister bland astrofysiker och biologer mycket högre än inom humaniora.

[Blixten]

Begreppet "kognitiv dissonans" kan nog också användas om personer som gillar att läsa om 2VK (helst om W-SS och Tigerstridsvagnar) och omöjligen kan ha missat att SS var nazistiskt och att nazismen hade antisemitism som bärande grund ändå hävdar att W-SS-medlemmar mycket väl kan ha missat detdär med att de förväntades vara sviniga mot judar.

[Johan Matsson]

...

Begreppet "kognitiv dissonans" brukar användas bl.a. när forskare och andra som borde veta bättre tror på gud(ar), när deras forskning inte kräver övernaturligheter för att förklara verkligheten. Sedan så är det skillnad på forskare och forskare. T.ex. så är andelen ateister bland astrofysiker och biologer mycket högre än inom humaniora.

Men jag har också märkt att plats och universitet/institut spelar in, på KI Stockholm, CNRS i Frankrike, + vissa andra vassare institut inom biologi hittar man fler ateister och en lättsammare acceptans av ateism men förbluffande många lättstötta troende hittar man på många ställen i UK, samt USA, Karibien m fl ställen även inom biologi. Beror lite på universitetens kvalité och kultur på stället ("Christian Values" t ex) och man kan man inte mäta statistik på kvalité eftersom man använder Harvard i USA som övergripande mall som anses vara världens bästa, säkert med all rätt men fel längre ned i ledet. Ja, ja, jag är ändå förbluffad och lite skrämd av hur insnöade vissa ställen är, och så utexaminerar man elever som skrivit usla, enkla prov hela vägen bara för att ett visst universitetet tjänar mer pengar så och kultur, norm och konvention (outtalat även religion) kan inte övervinnas och ribban är låg.

[karlfredrik]

Citat B.Hellqvist:

När man listar olika länders grad av religiositet och jämför

Kod: Markera allt

med bildningsnivå, genomsnittsinkomst, demokrati, medellivslängd, kriminalitet, etc, etc, 

så brukar sekulära länder placera sig mycket högt, medan de mest religiösa länderna hamnar i bottenskiktet.

Länder med lägsta grad av religiositet är Sverige,Albanien, Ryssland,Kina och Japan (Jämför Time magazins religionsindex. )Varken Kina, Ryssland eller Albanien utmärker sig för

bildningsnivå, genomsnittsinkomst, demokrati, medellivslängd, kriminalitet, etc, etc,

[NIL]

Kristenheten (heter det så?) sackar nog en del p g a dålig marknadsföring.

Jag vet inte hur det ser ut i skolorna idag men alla som eventuellt hade några funderingar i den trosriktningen blev effektivt botade när jag gick på högstadiet.

De företrädare (för svenska kyrkan) som vi fick träffa var så vitt jag kan dra mig till minnes alltid fd narkomaner som hade träffat jesus precis innan dom skulle kasta sig framför ett pendeltåg i Stockholm. Ofta hade dom en gitarr med sig också, enda effekten var att det kanske blev några färre av oss som testade knark men att söka sig till något kyrkligt samfund kändes inte särskilt attraktivt.