Privatekonomi under kommunismen
Postat: 9 november 2009, 22:23
De flesta av oss känner till hur planekonomi är uppbyggd, både teorietiskt och hur det har fungerat i ett makroekonomiskt perspektiv. Nu i samband med 20-årsjubiléet av murens fall tänkte jag det skulle vara passande med en tråd om hur ekonomin fungerade för människor i vardagslivet. Ett perspektiv som jag tror försvunnit när fokus ofta varit inställt på den politiska ofriheten under det kalla kriget. Jag har själv inga specialkunskaper och ingen större erfarenhet mer än att jag besökte DDR, Polen och Sovjetunionen som sjöman under 80-talet. Jag ska delge några av mina intryck och funderingar om den tiden, och självklart hoppas jag att fler ska komma med erfarenheter och synpunkter, och inte minst rätta mig om ni tycker jag har missuppfattat någonting.
Hur värderades pengarna egentligen bland gemene man? Om jag förstått rätt var lönen egentligen ganska oväsentlig, eftersom det ändå inte fanns något spännande att köpa för pengarna. Tack vare avsaknaden av utbud så lades pengarna på hög eller konsumerades på något som det fanns ett utbud av som t.ex kanske salt, vodka eller bröd. Målarfärg, färgglada gardintyger eller kanske en skivspelare var däremot svårare att uppbringa, och då undrar jag om det fanns en privat marknad för varor som inte hade planerats fram? Men vad skulle man i så fall betala med eftersom säljaren inte heller kunde köpa något särskilt för pengarna? När man gick i land i Öst betalade man oftast med en liten västsedel eftersom det räckte till vad man än önskade sig. En gång när vi lämnade en polsk hamn så skulle jag slänga iland alla Zloty som fanns ombord eftersom det var utförselförbud, och vi skulle till Rostock där Stasi ändå skulle hitta dem eftersom de bokstavligt skruvade isär båten i sin jakt på allt olagligt. Jag fick syn på en liten grabb på kajen och hivade iväg den packade sedelbunten till honom, han gjorde stora ögon eftersom beloppet nästan var lika mycket som lotsens årslön. Mycket pengar, men gjorde det någon skillnad för grabbens familj?
Självklart var korruptionen enorm, att ta varje chans att roffa åt sig, ofta helt öppet på alla nivåer. En gång när jag gick och blev rånad en mörk kväll i en polsk hamn kom tjuvarna över bl.a min sjöfartsbok och mitt landgångspass. Jag brydde mig först inte så mycket men de beväpnade vakterna släppte naturligtvis inte ombord mig utan dessa viktiga handlingar. Detta föranledde att de kallade in mer personal än vad Stockholmspolisen gjorde efter Palmemordet kändes det som. Naturligtvis inte för att få fatt på rånarna utan dessa oändliga rader av höga militärer och partifolk tog tillfället i akt att plundra vårt redan hårt åderlåtna skeppsförråd av sprit och cigaretter ytterligare en gång (de kom som vanligt ombord vid ankomsten också). Själv fick jag ligga nedtryckt på kajen med åtskilliga vapen riktade mot mig, ingen brottsofferjour där inte. Framåt morgonsidan kom domslutet att rederiet fick böta 100 dollar för att jag inte hade gått ombord innan midnatt,
trots att jag inget hellre hade önskat om de nu inte hade hindrat mig. "Men rånet då?", tänker ni kanske. Sådant existerade inte i Öst.
Något jag framförallt kommer ihåg är hur färglöst allt var, det var som att målarfärger knappt existerade på vissa ställen. Hur såg det ut hos en vanlig familj? Var det kontakter som var avgörande för att kunna komma över något extra, var det överhuvudtaget möjligt att komma över en attraktiv vara genom att köpa den med sparade pengar? Trots allt så undrar jag om inte många människor i det forna öst som trots att de inte var priviligerade ändå tänker tillbaka på den basala trygghet som systemet garanterade och särskilt i dessa ekonomiska orostider, men därmed inte sagt att de vill ha tillbaka planekonomin.
Hur värderades pengarna egentligen bland gemene man? Om jag förstått rätt var lönen egentligen ganska oväsentlig, eftersom det ändå inte fanns något spännande att köpa för pengarna. Tack vare avsaknaden av utbud så lades pengarna på hög eller konsumerades på något som det fanns ett utbud av som t.ex kanske salt, vodka eller bröd. Målarfärg, färgglada gardintyger eller kanske en skivspelare var däremot svårare att uppbringa, och då undrar jag om det fanns en privat marknad för varor som inte hade planerats fram? Men vad skulle man i så fall betala med eftersom säljaren inte heller kunde köpa något särskilt för pengarna? När man gick i land i Öst betalade man oftast med en liten västsedel eftersom det räckte till vad man än önskade sig. En gång när vi lämnade en polsk hamn så skulle jag slänga iland alla Zloty som fanns ombord eftersom det var utförselförbud, och vi skulle till Rostock där Stasi ändå skulle hitta dem eftersom de bokstavligt skruvade isär båten i sin jakt på allt olagligt. Jag fick syn på en liten grabb på kajen och hivade iväg den packade sedelbunten till honom, han gjorde stora ögon eftersom beloppet nästan var lika mycket som lotsens årslön. Mycket pengar, men gjorde det någon skillnad för grabbens familj?
Självklart var korruptionen enorm, att ta varje chans att roffa åt sig, ofta helt öppet på alla nivåer. En gång när jag gick och blev rånad en mörk kväll i en polsk hamn kom tjuvarna över bl.a min sjöfartsbok och mitt landgångspass. Jag brydde mig först inte så mycket men de beväpnade vakterna släppte naturligtvis inte ombord mig utan dessa viktiga handlingar. Detta föranledde att de kallade in mer personal än vad Stockholmspolisen gjorde efter Palmemordet kändes det som. Naturligtvis inte för att få fatt på rånarna utan dessa oändliga rader av höga militärer och partifolk tog tillfället i akt att plundra vårt redan hårt åderlåtna skeppsförråd av sprit och cigaretter ytterligare en gång (de kom som vanligt ombord vid ankomsten också). Själv fick jag ligga nedtryckt på kajen med åtskilliga vapen riktade mot mig, ingen brottsofferjour där inte. Framåt morgonsidan kom domslutet att rederiet fick böta 100 dollar för att jag inte hade gått ombord innan midnatt,
trots att jag inget hellre hade önskat om de nu inte hade hindrat mig. "Men rånet då?", tänker ni kanske. Sådant existerade inte i Öst.Något jag framförallt kommer ihåg är hur färglöst allt var, det var som att målarfärger knappt existerade på vissa ställen. Hur såg det ut hos en vanlig familj? Var det kontakter som var avgörande för att kunna komma över något extra, var det överhuvudtaget möjligt att komma över en attraktiv vara genom att köpa den med sparade pengar? Trots allt så undrar jag om inte många människor i det forna öst som trots att de inte var priviligerade ändå tänker tillbaka på den basala trygghet som systemet garanterade och särskilt i dessa ekonomiska orostider, men därmed inte sagt att de vill ha tillbaka planekonomin.