Tjärfabriker

[Torin]

Ttätjära har varit en stor produkt såväl för inhemst bruk som för export Numera är vad jag vet alla tjärfabriker borta, (utom en) och miljömyndigheter anser att resultatet av tillverkningen av denna naturprodukt av miljövidrigt. Landets länstyrelser letar med ljus och lykta efter rester av tjärfabriker för att kunna transportera bort rester. Jag har en elak tanke som innebär att upptäckten av en gammal tjärfabrik är mumma för miljöinspektörer. Då får de nämligen arbete. Nå väl så får man kanske inte säga, men jag har fått den uppfattningen när jag googlat på Tjärfabriker.
I vilket fall så står tydligen miljöintressen i rak motsats till behovet av att bevara kulturhistoria.

I min by Skattungbyn som ligger i Orsa kommun, har vi hittat en tjärfabrik som är helt intakt, med all utrustning kvar. Den står som den gjorde 1974 när innehavaren avled. Så vitt känt är det den enda i sitt slag i Sverige.
I byn har vi nu en förening som aver att ta över fabriken och göra den till museum. Vi har museifolk med oss som tycker att detta är en bra idé. Dalarnas Museum, Nordiska Museet, Länsstyrelsens kulturenhet och som det verkar även Riksantikvarieämbetet.

Vad jag nu vill veta är fakta om Svensk tillverkning och export av trätjära. Gärna även om biprodukten träkol samt terpentin.
Jag vill även veta hur tillverkningen gått till.
I fabriken har tydligen letts genom ett antal tunnor, med avtappningskranar för att slutligen ledas bort via en träskorsten. Vad har de tappat ur på respektive ställe?
Den tyngre tjätjäran har letts ut via tre olika fat och sedan ner i trätunnor som gissningsvis har stått på en flotte i bäcken intill.
Hoppas att det finns någon här som kan lämna uppgifter.
Tjärfabriken kan man läsa om på http://www.torinfoto.se Där finns också bilder.
Det kan tilläggas att det inte går att se fabriken f.n Det är i skrivande stund över en meter snö där.

[von Adler]

Min morfar jobbade i en terpentin- och tjärfabrik som hans farbröder startade under kriget - han var 14 år gammal då. De gick på hyggen och tog upp lämpliga tjärstubbar med kedjor som spändes med smma funktion som man drar åt spännband numera, tills stubben drogs upp ur marken. Behovet var enormt, då fiskeskutorna vid kusten behövde både tjära till skroven och terpentin att köra sina tändkulemotorer på, så efter ett eller två år började de spränga upp stubbarna ur marken med dynamit för att få tag i råvaran snabbare.

Jag har ett litet häfte hemma om fabriken, jag ska titta igenom det och återkomma i den här tråden ikväll.

[Stefan Lundgren]

Man gjorde även tjära innan industrialismen, enligt en sökning i Fornlämningsregistret.

Dalarnas län(3 poster)
***Folkärna socken, RAÄ-nr 297, "obestämbar";
Från Fornlämningsregistret: Tjärindustrilämning, uppgift om. I dag ligger på platsen ett reningsverk medreningsbassänger (ej nyttjade). Tjärindustrin var verksam runt sekelskiftet och tillvaratogrestprodukterna från Fors hytta och tillverkade beck, sprit och tjära.
***Leksand socken, RAÄ-nr 511, "kemisk industri", tjärdal.
***Svärdsjö, RAÄ-nr 384, tjärdal.

Länken till fornlämningsregistret: www.fmis.raa.se

Stefan

[von Adler]

Tjärbränningen vid Källbäcken - c:a en kilomter från Nederhögens järnvägsstation skedde mellan juli 1942 och december 1945. Per Eriksson, Erik Jönsson och Erik Andersson (min morfars far) gick ihop och startade verksamheten. Morfars bror Einar Andersson fick sköta en avverkning för att man skulle få ihop pengar till utrustningen.

Man bröt tjärstubbar i skogen med liggande stubbrytare som fästes i ett träd, sedan sträcktes kättingen med hjälp av en spak (ett slags spakblock står det, jag har ingen aning om vad det är). Det var ett hiskeligt kroppsarbete och snart gick man över till att spränga upp stubbarna med nitrolit.

Bröderna Tord och Helge Sjövill var permanent anställda, mestadels med att bryta upp stubbar och Per, Erik och Erik och deras familjer arbetade med det hela. Många av bnderna irkign levererade tjärstubbar själva, och många jobbade tillfälligt mellan jobb i skogen under vintern och diverse inkallelser.

När stubbarna transporterats till Källbäcken och huggts upp till lämpliga stycken stuvades de i retortrar (en slags plåttunnor) så tätt som möjligt - en retorter rymde 2,15 kubikmeter. Dessa placerades i en stor ugn som eldades med ved. Vattenångor separerades och kondenserades till terpentin, gas leddes tillbaka till bränningen och sparade därmed ved och tjäran rann ner i kärl under retortrarna. När det inte kom mer tjära var en retorter färdig och togs ut för kylning. Restprodukten var prima träkol. En retorter producerade c:a 150 liter tjära och man arbetade i skift, tjäran rann dygnet runt.

Kol, tjära och terpentin fraktades till Nederhögen och därifrån vidare på inlandsbanan till kunderna.

Tydligen levererades den finaste tjäran i hela Norrland från Källbäcken, enligt skogsbolaget Iggesunds statistik från uppköpare. Fortsmästare Eriksson på Iggesund ringde och gratulerade.

Som en fotnot ska morfar ha kommit på att spränga lite stubbar mitt i natten när han vaktade bränningen (förmodligen hade han tråkigt, och morfar var en ren illustration av talesättet att lediga händer är djävulens redskap), smällarna väckte Per Eriksson, som kom farande och röt att "E hanne ge du faaen i!"

Verksamheten upphörde i december 1945 då smörjolja och andra petroleumprodukter fanns tillgängliga igen. De tre partnerna tjänade sig en bra hacka på verksamheten - Erik Andersson använde sina pengar till att betala en del av en traktor och blev först i trakten (d.v.s. södra Jämtland) med att ersätta hästarna.

[Stefan Lundgren]

Mauritz Nyström tog upp tjära eller tjärframställning i sin avhandling, "Norrlands ekonomi i stöplevern", Umeå, 2008 och det var en gynnsamt syssla vid slutet på 1700-talet trots att denna framställning inte hade någon avgörande faktor i den norrländska ekonomin.

Stefan

[Donkeyman]

Går man tillbaka till segelfartygens tid så var tjära en av de allra viktigaste produkterna i landet. Utan tjära hade sjöfart helt enkelt inte varit möjlig. När de lite större segelfartygen började byggas och handeln utvidgades var detta en av de viktigaste produkterna i en nation. Att bygga ett fartyg som "Wasa" krävde stora mängder tjära. Som sedan också behövdes för underhåll under hela ett sådant fartygs livslängd. Först långt in på 1800-talet blev det möjligt att ersätta tjäran med andra produkter. Samt att bygga fartyg med alternativa material (stål).

[Stefan Lundgren]

Jag startade upp en tråd om tjära för en tid sedan,

viewtopic.php?f=39&t=28879&hilit=tj%C3%A4ra#p415412

Citat från den tråden:

I Mauritz Nyströms avhandling "Norrlands ekonomi i stöplevern" så handlade bl a en bilagsdel om tjärbränningen i Norrland. I Norrbotten var exempelvis tjärbränningen på 30 200 kubikmeter 1770 och mer än fördubblades tjugo år senare till 93 900 kubikmeter. Man beräknade att cirka 20 enkla bräder i åt till en kubikmeter tjära och för "helbottensbräder" åtta stycken sådana.

Har inte boken till hands nu, men jag har för mig att tjäran var mera som en biprodukt från Norrland.....Skall kolla upp det.

Stefan

[Torin]

Tack för intressanta upplysningar.
Vi kommer med en hemsida inom kort.
Där är planerat att ha ett forum med koncentration på tjära givetvis.
Den är inte klar ännu, tar väl någon vecka.
Adressen blir
www.tjarfabriken.se

[Stefan Lundgren]

Torin

Jag kommer att förhoppningsvis att besöka er hemsida, men jag kan också rekommendera er en bok som jag har skrivit tidigare om i denna tråd. Nämligen Mauritz Nyströms avhandling "Norrlands ekonomi i stöplevern", ekonomiska institutionen på Umeå universitet.

Där står det om tjära!!!

Många bönder har haft en bisysselsättning med kolmilor och tjärframställning.

Stefan

[Markus Holst]

Således verkar en tjärfabrik ta bättre hand om råvaran, än vad en kolmila gjorde, eftersom man i den förstnämnda väl bara får en produkt; träkol. Har jag kanske fel där? Var det kanske olika råvaror till milor och tjärkok? I milor använder man ju stockar, om jag förstått det rätt av klenare dimensioner. Ur dessa får man kansek ingen tjära?

Vari består de negativa miljöeffekterna av tjärframställnignen?

[Stefan Lundgren]

Vari består de negativa miljöeffekterna av tjärframställnignen?

Om det är klassiska kolmilorna eller tjärframställningen så var väl sotpartiklarna en defekt för miljön, annars var ju risken att ramla i en kolmila stor. Om man räknar med denna riskfaktor så var risken större att ramla i en kolmila än vad de negativa miljöeffekterna utgjorde av den historiska tjärframställningen.

Stefan

[Torin]

Tack för intressanta upplysningar.
Vi kommer med en hemsida inom kort.
Där är planerat att ha ett forum med koncentration på tjära givetvis.
Den är inte klar ännu, tar väl någon vecka.
Adressen blir
http://www.tjarfabriken.se

Nu är den klar, sidan är uppe.
Välkommna att besöka den.
www.tjarfabriken.se

är adressen.

[Schwemppa]

Ett lovvärt initiativ, måste man säga. Lycka till till verksamheten.

[Stefan Lundgren]

Bra hemsida, har lagt in adressen i min privata databas nu också.

Stefan

[Torin]

Roligt att ni gillar den.
I slutet av månaden kommer Riksantikvarien på besök för att titta på anläggningen.
Det skall bli intressant. Kommer givetvis att berätta om det på www.tjarfabriken.se

Saken är den att kulturminnsvård står i konflikt med miljölagstiftning.
Tjärfabriker är nämligen i hög riskklass enligt Länsstyrelsen.
De vill ta prover, men vem skall betala?

Dessutom står ju fabriken på ett område där det finns uråldriga fångstgropar och dessutom en stenåldersboplats.
Kan man ta markprover i ett fornminne?
Om man gör det och finner att marken är förorenad, skall man då schakta bort ett fornminne?

Frågan är minst sagt delikat.

Jag har bjudit in Länsstyrelsen miljöenhet att komma samtidigt som Riksantikvarien.