Ett forum för diskussioner kring vår historia. Administreras av Markus Holst.
https://forum.skalman.nu/
Troligen använde Soros swappar och terminer (samt andra derivativer). Då behövs det inte så mycket kapital...Olof Trätälja skrev:Ja som jag uppfattade det så tjänade han pengar på själva kraschögonblicket och då måste han uppenbarligen ha lånat kronor just då. Det gick naturligtvis också att tjäna pengar som insättare genom att dra nytta av de höga räntor som betalades omedelbart dessförinnan bara man i det fallet höll sig borta från just kraschen. Men det är kanske inte så intressant att fundera på hur just soros gjorde? Alla som var beroende av kronor liksom alla som är med på finansmarknaden måste alltid ta ställning till var man billigast kan finna kapital respektive var man kan få bäst avkastning för sitt kapital. Wollrat i skandia tog tex ställning så till vida att han slutade köpa svenska papper och räddade således en del av de förvaltade pensionspengarna.
Rent tekniskt så kanaliseras kapitalet på diverse olika sätt, men till slut så når det riksbankens in resp utlåningssidor. Det som är speciellt vid ett sådant här tillfälle är att vinsten ligger konstant på en sida för att sedan mycket hastigt kastas över till den andra. Det ger en oerhört stor risk. En stor risk som kräver hög avkastning för att folk skall vilja vara med, men också folk med möjlighet att ta mycket stora risker. Det krävs ju en del kapital för att våga det.... Men till syvende och sist så handlar det inte om något annat än frågorna var kan jag finna kapital billigast och var kan jag få bäst avkastning för mitt kapital, dvs ren självbevarelsedrift. Jag tycker att man bör undvika värdeladdade ord som "spekulation" i sammanhanget.
Uppenbarligen gick det att få tag i mycket billigt kapital genom att låna svenska kronor vid rätt tidpunkt...
När fler och fler insåg det kom tidpunkten allt närmre.
Givetvis kanaliserades kapitalet som jag skrev på olika vis. Däremot behövs de ju alltid lika mycket eftersom risken i slutet blir densamma. Det är som säkerhet det behövs. Lånet i sig genererar ett inflöde av kapital till låntagaren så det är ju aldrig ett problem.KP-31 skrev: Troligen använde Soros swappar och terminer (samt andra derivativer). Då behövs det inte så mycket kapital...
Med tanke på de höga räntorna fanns det knappast något överflöde av billigt kapital vid den tiden.
Givetvis kanaliserades kapitalet som jag skrev på olika vis. Däremot behövs de ju alltid lika mycket eftersom risken i slutet blir densamma. Det är som säkerhet det behövs. Lånet i sig genererar ett inflöde av kapital till låntagaren så det är ju aldrig ett problem.Olof Trätälja skrev:KP-31 skrev: Troligen använde Soros swappar och terminer (samt andra derivativer). Då behövs det inte så mycket kapital...
Med tanke på de höga räntorna fanns det knappast något överflöde av billigt kapital vid den tiden.
Nej här har du helt enkelt fel. Det blir ingen skillnad. I det ena fallet så lånar du pengar i en valuta och sätter in dem i en annan. Givetvis används den insättningen som säkerhet. Dessutom behövs ytterligare kapital som säkerhet för kursrörelsen. Detta kapital blir precis detsamma som i valutaswapen. Att swapar används har att göra med hanteringen vid en faktisk konkurs och dito teknikaliteter. Men de påverkar på intet vis kapitalbehovet.KP-31 skrev: Om du tar ett lån på 10 000 000 kronor, behövs nästan lika mycket garantier. När det gäller valutafuturer (och terminer i praktiken) behövs bara en liten margin payment (typ 1-2% av den nominella summan) och sedan mark up betalningarna. Skillnaden mellan de två alternativ är mycket stor, vilket beror på det att credit risker är ju helt olika.
Om man har oändligt med tid så kan man förstås göra så som du säger, men i praktiken måste hedge fonderna agera snabbt och kostnadseffektivt och därför prefererar de derivativer i sådana här fall.Olof Trätälja skrev:Nej här har du helt enkelt fel. Det blir ingen skillnad. I det ena fallet så lånar du pengar i en valuta och sätter in dem i en annan. Givetvis används den insättningen som säkerhet. Dessutom behövs ytterligare kapital som säkerhet för kursrörelsen. Detta kapital blir precis detsamma som i valutaswapen. Att swapar används har att göra med hanteringen vid en faktisk konkurs och dito teknikaliteter. Men de påverkar på intet vis kapitalbehovet.KP-31 skrev: Om du tar ett lån på 10 000 000 kronor, behövs nästan lika mycket garantier. När det gäller valutafuturer (och terminer i praktiken) behövs bara en liten margin payment (typ 1-2% av den nominella summan) och sedan mark up betalningarna. Skillnaden mellan de två alternativ är mycket stor, vilket beror på det att credit risker är ju helt olika.
Oändligt med tid, jag vet inte. Det handlar om att man låter affärsbankerna göra jobbet. Precis som inom all annan industri så specialiserar sig olika aktörer på olika saker. Men visst jag håller principiellt med dig om det du skriver nu. Det jag inte kunde hålla med om var din invändning att derivaten skulle påverka behovet av kapital, vilket skulle implicera att det var derivaten i sig som möjliggjorde för aktörerna att agera. Så var det inte ty marginalkraven blir desamma. Ur den principiella diskussionen spelar det heller ingen roll vem som praktiskt utför vilken tjänst. Riksbanken själv ställer inte ut derivat utan där märks kapitalflödena det som grundläggande in- och ut- låning.KP-31 skrev: Om man har oändligt med tid så kan man förstås göra så som du säger, men i praktiken måste hedge fonderna agera snabbt och kostnadseffektivt och därför prefererar de derivativer i sådana här fall.
Man kan förstås replikera vilken derivativposition som helst med vanliga instrument men det blir oftast för krångligt för alla andra än de riktigt stora finansinstitutionerna.
Som jag uppfattade det, så värderades fastigheterna till ett värde som låg långt över vad som var rimmligt om man ser till hyresintekterna, utan de var värderade snarare utifrån förväntat framtida värde. Stämmer inte det?Olof Trätälja skrev:
Ofta hör man ju folk som säger att fastighetskrisen orsakade den generella krisen. Förvisso kan man aldrig ta ifrån en låntagare ansvaret för sina lån. Men det som satte igång det hela var en valutakris och fastighetskrisen var det första symptomet. Det kan vara värt att ha det klart för sig i historieskrivningen.
Det stämmer förvisso och visst fanns där en fastighetsbubbla. Men man skall ju ha klart för sig att när man gör en kassaflödesanalys, vilket är det du talar om, så är kalkylräntan den viktigaste parametern. Kalkylräntan beror dels av avkastningskravet, som skall räknas av de årliga avkastningarna, men också av den vanliga räntan. Är den vanliga räntan väldigt hög pga av hög inflation blir således nuvärdet, dvs resultatet av kassaflödesanalysen lågt i förhållande till avkastningarna. Frågan är då hur man bör göra när man tror på framtida sänkta räntor?diravi skrev:Som jag uppfattade det, så värderades fastigheterna till ett värde som låg långt över vad som var rimmligt om man ser till hyresintekterna, utan de var värderade snarare utifrån förväntat framtida värde. Stämmer inte det?Olof Trätälja skrev:
Ofta hör man ju folk som säger att fastighetskrisen orsakade den generella krisen. Förvisso kan man aldrig ta ifrån en låntagare ansvaret för sina lån. Men det som satte igång det hela var en valutakris och fastighetskrisen var det första symptomet. Det kan vara värt att ha det klart för sig i historieskrivningen.
Altså, maxvärde på en fastighet borde vara såpass att det som är kvar av hyresintekterna när driftkostnaderna är dragna räcker till att betala räntan på "värdet". Helst vill man ju ha ut nån vinst med, så lite marginaler skall det ju finnas.
Som jag uppfattar det så låg fastighetspriserna under en period strax innan krashen på många gånger det beloppet, stämmer det?
http://www.fi.se/upload/20_Publicerat/3 ... 2002_8.pdf4.4 Den svenska hyreshusfinansieringen
När Baselkommitténs tidigare remissdokument publicerades uppmärksammade
svenska banker att förslaget kunde skapa väsentliga problem för de
svenska bankernas och hypoteksbolagens utlåning mot säkerhet i flerfamiljsfastighet.
Detta kom sig av att förslaget dels tycktes innebära att
utlåning mot säkerhet i flerfamiljsfastighet i stor utsträckning skulle hän
föras till den s.k. SL-portföljen3, dels att pantbrev i flerfamiljsfastighet
endast i undantagsfall skulle få tillgodoräknas som säkerhet för företagslån i
den grundläggande IRB-metoden. En strikt tolkning av regeltexten skulle då
leda till att den grundläggande IRB-metoden kom att resultera i högre
kapitalkrav för denna fastighetsfinansiering än vad schablonmetoden gav.
Under den fortsatta behandlingen har Baselkommittén accepterat de svenska
argumenten att regeltexten som den stod riskerade att bli alltför kategorisk.
Av den text som nu föreligger från Basel framgår att avgränsningen av SLportföljen
har blivit snävare. Vidare har det klargjorts att speciella förhållanden
i vissa länder kan medföra att pantbrev i hyreshus där kan godtas som
pant i större utsträckning4.
Behandlingen av utlåning mot säkerhet i form av pantbrev i flerfamiljshus är
av särskild vikt i Sverige. Dessa lån svarar för en betydande andel av svenska
bankers totala låneportfölj, dels därför att flerfamiljshus – hyreshus och
bostadsrättshus – utgör en stor del av bostadsmarknaden, dels på grund av
att fastighetsfinansieringen i ovanligt stor utsträckning ligger i bankerna och
deras dotterbolag. En ofördelaktig kapitalkravsbehandling skulle därför slå
igenom i det svenska banksystemets samlade kapitalkrav och även påverka
hushållens bostadskostnad.
I Sverige är vi vana vid en tämligen skarp distinktion mellan bottenlån och
topplån, där lånen kan komma från skilda kreditgivare. Den svenska argumentationen
innebär i princip att för bottenlån är pantbrev i svenska hyreshus
en stabil säkerhetsform – givetvis under förutsättning att låneprövningen
skett med omsorg och nödvändiga formalia är beaktade. Bland de faktorer
som bidrar till detta har nämnts dels det faktum att sektorn är så stor att det
finns bra stöd för värdebedömningar, dels att det på de flesta orter finns
starka aktörer i form av kommunägda företag. Vidare bidrar det utbyggda
sociala skyddsnätet i Sverige till att vidmakthålla hushållens betalningsförmåga
också i perioder av ökad arbetslöshet.
För svenskt vidkommande innebär Baselkommitténs nu liggande förslag att
merparten av finansieringen av flerfamiljsfastigheter blir hänförlig till
företagsportföljen och att pant i sådan fastighet i princip får tillgodoräknas i
den grundläggande IRB-metoden. Det kommer dock att finnas en tydlig
övre gräns för inomläget vid drygt 70%; ovanför denna gräns påverkar inte
panten kapitalkravet.
En annan fråga som rör fastighetsbelåning har också lösts på ett ur svensk
synvinkel tillfredsställande sätt. I det tidigare remissförslaget fanns nämligen
ett allmänt villkor av innebörden att endast den första pantinteckningen
skulle kunna godtas, oavsett inomläge. Det har nu blivit klarlagt att man kan
medge att även efterföljande pantbrev får räknas med, under förutsättning att
landets lagstiftning ger innehavare av sådana pantbrev möjlighet att effektivt
realisera sin säkerhet.
Förhoppningsvis innebär detta sammantaget att det finns en incitamentsstruktur
i förslaget som innebär att det för en genomsnittlig bank är fördelaktigt
att gå från schablonmetoden till en grundläggande IRB-metod. Detta
får dock QIS-analysen utvisa.
Uppfattar jag dig rätt nu Olof?Olof Trätälja skrev:Ansvarsfullt ?
Det där går ju inte att svara generellt på. I allmänhet så styr man på tok för mycket. Och framförallt så ägnar man sig åt få så mycket politisk direktkontroll som möjligt, vilket vanligen, idet närmaste alltid, är direkt skadligt.J.K Nilsson skrev:Uppfattar jag dig rätt nu Olof?Olof Trätälja skrev:Ansvarsfullt ?
Du anser att staten skall vara marknadens Leviata som skall styra över aktörerna istället för att låta "den osynliga handen" verka för att markndens aktörer skall uppträda på ett ansvarsfullt sätt.
J.K Nilsson